Eftersnack v11 Klimakteriekärringar

Det är en period fylld av kroppsliga omställningar, en vuxenpubertet. Skillnaden är att bara halva befolkningen går igenom det, klimakteriet. I dagens program handlade det om hur man påverkas av klimakteriet, och vilka metoder som finns för att minska besvären. Mats Hammar, professor i gynekologi vid Hälsouniversitetet i Linköping berättade att den pågår forskning kring fler olika metoder för att minska klimakteriebesvär som vallningar och svettningar. Avslappning, akupunktur och motion är några metoder som gett bra resultat. Mot torra slemhinnor är det fortfarande östrogensalva som gäller. Men östrogenhalten i dem är så låg att man inte behöver oroa sig för biverkningar menade Hammar. Behandling med östrogentabletter är däremot betydligt mer ovanligt  numera. Pendeln har svängt kraftigt sedan fler rapporter om biverkningar, bla i form av ökad risk för bröstcancer publicerats. När det var som mest så åt varannan kvinna i klimakteriet östrogen, i dag är det var tionde. Mats Hammar tyckte dock att man inte ska vara alltför rädd för riskerna med östrogen om man har stora besvär.

Men nu handlar ju inte klimakteriet bara om besvär, utan det är också en början till en ny fas i livet – vad är det bästa med att komma i klimakteriet undrade jag, och fick en hel massa svar. Här kommer några:

/ulrika

”klimakteriet var/är en enorm befrielse!

- äntligen slippa varje förbaskade tredje veckas enorma laddning, humör, frussenhet och menstruation

- att äntligen bara få leva

- varje dag

- inga humörsvängningar, eller svettningar här inte

- slippa frysa för jämnan

- livet mycket enklare nu

- och sexlusten blommar

/befriad spinkig 55-åring”

”Jag har en hustru som befinner sig i klimakteriet. Det är lite berg & dalbana ibland. Jag vet inte riktigt vad som sker i samband med dialogen. Ena gången är det så uppåt och glatt och sedan vid ett annat tillfälle så kan reaktionen bli helt annorlunda.

 Mitt jobb är ju att försöka stödja henne genom en fas av livet som för henne är jobbig. Men om jag kopplar ihop den med tiden då hon hade menstruation kan jag känna att det finns många likheter fast det är mer ”pågående”.

 Samtidigt så är det inte någon sorgeprocess som Ni prata om i början utan vid diskussioner med min hustru så låter det mer som att äntligen är våra döttrar stora, har egna familjer samtidigt som vi kan ägna oss åt vårt liv. Min hustru kan själv göra det hon vill. Bli självständig.

 Sedan finns det ju kvinnor som har tonårsbarn samtidigt och det är klart då kan det vara andra hormoner som hoppar runt i familjen på samma sätt som hos oss män när vi hamnar i  50-årsåldern och har söner som är ute och jagar.

 Sammanfattningsvis så tror jag vi idag försöker göra det lätt att skylla på klimakteriekärringar när det kan finnas problem som hemmavarande barn, män som inte stöttar etc

 J”

”Varför bromsa utvecklingen?

Varför jämföra allting i sitt liv med ett ”statiskt” vuxentillstånd?

Hellre blodfull äldre, lite gråhårig, lite rynkig, lite tjockare med glädje i hjärtat än se ut som en förtorkad föråldrad tonåring med panik i blicken….

 Livet för oss genom ett livslångt landskap – som ser olika ut beroende på var vi är i ålder – med detta följer självklart kroppen. Vem är vi som tror att vi kan bromsa den utvecklingen?

 När jag ser tillbaka på mitt eget passerade klimakterium, är idag 57 kan jag göra följande reflektioner:

  • Svallningar blev mycket lindrigare med GI kost
  • Ha svalt i sovrummet
  • Sova ordentligt
  • Vardagsrörelser, promenader eller arbetande vardag – jätteviktigt – minskad rörelse= ökad svallning och humörsvängning
  • Alkohol skapade fler svallningar, begränsa till ett minimum
  • Har aldrig märkt av torra slemhinnor
  • För mig finns ingen skillnad i sexlust, finns kontakt och glädje, så är sexlusten inte långt borta
  • Det viktigaste var att acceptera en temposkillnad – kroppen och själen bytte tempo, och att anpassa sig till det skapade både frihet och kraft
  • Acceptans av någon form av bokslutstankar över fertil period – nu går livet in i en annan fas, ””den visas – kvinnan som har ett längre perspektiv – ta tag i ev sorgearbete
  • Har inte tagit några hormoner, med undantag av några doser gulkroppshormon mot hackade menscykel för ca 8-10 år sedan
  • Finns inget att vara rädd för
  • Man kanske inte ska skylla klimakteriet för allt – det kanske finns annat som behöver rättas till…
  • Detta är också en härlig tid – livet har sitt kaleidoskop – som klimakteriekärring har man både perspektiv och utsikt!

 Hälsar M”

”Jag vill döpa om klimakteriet till klimax... jag tycker det är ett klimax...

som att bestiga ett högt berg och egentligen inte kondition eller kunskap

för det.

Sen om hormoner,

det finns syntetiska och de som är bio-identiska med de naturliga

hormonerna.

så vitt jag kan förstå, och har läst, så har de bioidentiska inte samma

bieffekter som de syntetiska.

då undrar jag också varför man i Sverige förskriver syntetiskt progesterone?

I england användes Utrogestan som är bioidentiskt varför finns inte det

preparatet i Sverige?

Hälsar S”

”Härligt att kunna ha vita byxor!! Say no more..”

”hej

 jag är en 40-talist som led oerhört av hormonbetingad migrän

 så kom klimakteriet och huvudvärken försvann

 härligt.....

 fast isgatan var ju där och armen bröts  - som karin t - läst hennes krönika.....

 u”

”Hej!

Jag lyssnar just nu på klimakterieprogrammet och har en del synpunkter. Jag vill inte alls förringa de beskrivna symptomen, men undrar hur mycket det är en självuppfyllande profetia? Om vi som kvinnor lär oss sedan barnsben att vi blir synliga först genom en mans ögon och att det är koppat till vår fertilitet/sexuella attraktionsförmåga, är det väl inte så konstigt om det blir en kris och svetten flödar när vi går in i osynligheten? Redan som liten var jag starkt medveten om orättvisor och kvinnors underordning och jag förstod att den strukturella underordningen skulle vara svår att rå på under min livstid. Jag bestämde mig då att leva fullt ut, göra det jag ville och vägra underordning. Ett privat projekt, inte i organiserad form. Jag har utifrån mina förutsättningar skapat mig ett rikt liv, tillsammans med en man, på lika villkor. Jag har valt barn med alla uppoffringar det innebär, men tagit det för självklart att jag och min man skulle dela på ansvaret och glädjen. Jag har studerat och startat företag.

Puberteten ansågs som något självklart med utvecklingen till kvinna, även om jag alltid tyckt att menstruationen är ett elände. Varför skulle vi krisa när vi gör den omvända resan? Jag har längtat länge efter att slippa mens och svullna bröst. Humöret svänger lika mycket på min man som på mig, det är naturligt och jag skulle aldrig acceptera frågan "har du PMS" för att man vill att ett barn ska plocka upp sin tvätt eller för att man är oense med en kollega. Jag har heller aldrig fått den frågan, eller så har jag ignorerat den.

Jag har från ca 45 års ålder gjort ett riktigt ryck med studier och företag. Då fick jag tid och hade kraften. Nu vid 54 vill jag trappa ner till normal heltid, jobbar hemifrån och har skaffat hund. Svallningar eller andra symptom har jag inga. Om man föreställer sig att det ska bli på ett visst sätt blir det ofta så, våra bilder av livet styr. Jag föreställde mig ett underbart liv och så blev det. Tro nu inte att jag inte haft problem, men relationsproblem, en utsliten höft och meniskproblem är ju inte klimakterierelaterade.

Intala inte kvinnor att de är offer. Till stor del styr vi våra liv, om vi bara accepterar förutsättningarna. Jag tror inte att vår hormonomställning är det minsta mer dramatisk än männens, som ju slipper allt snack om klimakteriet. Jag skulle aldrig äta hormoner, vägarde t o m p-piller. Pessar och kondom fick det bli tills maken ansåg att tiden var kommen att sterilisera sig. Sköra slemhinnor beror väl lika mycket på att samlag alltid verkar innebära ett envetet gnidande i muttan, i stället för det så mycket roligare hånglandet och sk förspelet? Ofta hinner vi själva inte ens fram till ett införande, för att det blev för roligt på vägen.

Ja, det blev mycket information om mig, men det går ju inte att skriva svalt och opersonligt om detta. Jag har alltid vetat mitt värde (läste Södergran som mycket ung) och det faktum att jag var arbetarflicka från Norrlands inland ändrade inte på detta. Mina två döttrar vet också sitt värde, liksom mina söner.

 Så för mig handlar det om självbild och "self worth", inte hormoner i första hand.

 Hälsningar, A”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".