Eftersnack v 51 Vad pratar man inte om i din familj?

Juletid är ledighetstid, det är familjetid och tradition och många är det som kommer att göra exakt samma sak i år som förra året och året dessförinnan. Tryggt och mysigt tycker vissa, ett rent helvete tycker andra. Är det vad som sägs där mellan klappar och glögg, känsloutspel och sanningens ord som man bävar för eller kanske mer för det som aldrig sägs? De där sakerna som man skulle via tala om, som man tänker på, som gör en ledsen eller rädd, men som aldrig uttalas? I dagens program så talade vi om det som stoppas under mattan i familjen. Familjehemligheter kan handla om stora saker som att ett barn inte har de biologiska band till sin familj som han eller hon trott. Men det kan också vara onämnbara saker på en annan nivå – som att ingen får säga att maten inte är god, eller att man aldrig får säga emot gammelmorfar. Gäster i programmet var familjeterapeuten Görel Fred, som strängt avrådde från att ta upp de riktigt svåra familjekonflikterna på julafton. Risken är stor att det blir en fråga om att någon ”förstör julafton” istället för att man lyssnar å vad personen egentligen har att säga. Regissören Suzanne Osten ville slå ett slag för de starka känslorna. Många är så rädda för starka känslor att de gör vad som helst för att undvika dem. Det gäller särskilt föräldrar som är ängsliga för att inte göra rätt.

Till sist ett lyssningstips – Radiopsykologen extrasänder i mellandagarna kl 11, mån-tors här i p1, och där kommer det handal mycket om relationer i helgtider.

God jul/ledighet till er alla!

/ulrika

Här är några brev vi fick efter dagens program:

”Utåt sett är jag uppvuxen i en "lycklig och idyllisk" familj.

Ingen alkohol fanns i hemmet. Vi hade det bra om ej lyxigt materiellt sett och borde haft det även på andra plan.

Först som vuxen insåg jag hur fel känslomässigt familjen fungerade och pappa fortfarande lever med.

Det var alltid mamma som genom sitt sätt att vara bestämde. Gissar på att hon hade/har vad vi i dag kallar personlighetsstörning kanske en högpresterande Aspberger.

Det har/går aldrig diskutera något med henne. Det hon säger är alltid rätt, samtidigt som hon innerst inne är osäker. Det här har inneburit att jag aldrig berättade allt för mamma så fort jag börjat förstå situationen. Jag fattade först mitt eget beslut, ibland med hjälp av andra vuxna (lärare, äldre arbetskamrater att rådgöra med), och sedan presenterat det för mina föräldrar.

Mamma har hela mitt liv försökt bestämma vilka jag skulle/skall umgås med. Det har bara inneburit att jag talar om att jag umgås med de hon kan tänkas acceptera. Det har aldrig varit missbrukare eller andra gäng jag varit med i.

Det är få jular jag minns utan att det vart någon form av utspel från mamma. Anklagade pappa för att han gjorde fel med de löjligaste småsaker varvid han teg. Det var oftast pappa och jag som gick ut och gick under både lördag och söndag eller storhelger om han inte arbetade (arbetade enligt schema). Han är, har blivit till en toffelhjälte med ett knäckt självförtroende.

Jag känner till alltför många barn i dag som växer upp med socialt utslagna föräldrar eller någon förälder med psykisk sjukdom. Därmed inte sagt att de inte älskar sina barn utifrån sin egen förmåga. Kärleken till barnen är viktigare än materiellt välstånd och även föräldrar med problem kan vara bra föräldrar.

Det är totalt vansinne att inte dessa barn får mer stöd i sin situation. Barnen skyddar sina föräldrar utåt men även om det är känt tar vi inte hand om barnen och ger dem en chans att inse att de inte är skyldiga till familjens spänningstillstånd.

Även de vuxna behöver kvalificerat stöd.

Som vuxen inser jag att det bästa hade varit om mina föräldrar skilt sig. Då hade i varje fall pappa mått bättre. Mamma mår "psykiskt" sett inte väl. De har inga vänner på grund av hennes sätt - mycket ensamma.

/A”

”Hej,

Jag talade aldrig om för min son att hans morbror tog livet av sig utan sade att han hade dött i en trafikolycka. Han var bara fem år och dom stod varandra så nära. Min son hade ingen far. Ibland undrar jag om jag gjorde rätt. Jag ville skydda honom eftersom jag var så rädd att han skulle ytterliggare skadas av det. Att han förutom all saknad och sorg skulle känna sig övergiven och oälskad, eller ännu värre att han skulle känna skuld som barn ofta gör. Han var ett väldigt känsligt barn.  

Gjorde jag rätt?

/I”

”I min släkt och bland mina vänner talas det inte om den incest som min dotter blivit utsatt för.

Det är tydligen för svårt att tala om.

Jag skulle önska att någon vågade fråga hur vi har klarat oss. Det känns som ett stort svek att alla tiger. Det gör så ont när alla tiger.

Hälsningar  C”

”Hej!

Jag och min bror har en tyst överenskommelse så fort vi ses om att inte nämna det förgångna, nämligen vår uppväxt med misshandel, missbruk och hot. Jag vill gärna prata men han vill inte, det är som att om vi nämner det så krossas "stämningen".

Med vänliga hälsningar L”

”Ang familjehemligheter..

När jag var 12 år berättade min mamma för mig och min äldre syster att vi har tre äldre syskon. Pappa hade en familj sedan tidigare som vi inte hade haft någon kontakt med. Jag kan inte minnas att det var särkilt stort eller jobbigt att höra, däremot ser jag nu i efterhand hur jobbigt det måste ha varit för pappa att INTE säga något om detta. Under hela uppväxten nämndes inte den andra familjen utom vid detta enda tillfälle när mamma berättade detta för oss.

/S”

”Kära Kropp oh själ.

Psykiska problem, alkoholproblem och avvikande sexuella läggningar, har alltid tystats ner i hela min släkt.  Man har skämts över detta och försökt att tiga ihjäl allt som förstör bilden av lyckade liv. Dock blir reslutatet tvärtom. Det blir ju bara pinsamt att inte prata om helt uppenbara problem, och försöka låtsas som inget.

/Y”