Eftersnack v 22 I huvudet på en bebis

Ojoj, vi avslutade dagens program med en väldigt kontroversiell fråga som vi inte riktigt hann prata färdigt om. Barnläkaren Hugo Lagercrantz ger i sin bok om barns hjärnor råd till föräldrar, bland annat om att inte vyssja barnen för mycket när de ska sova utan vänja dem vid att somna själv i sin egen säng. Detta är en fråga som har stötts och blötts i väldigt många sammanhang, Björn Salomonsson, vår andra studiogäst idag som är psykiater och specialinriktad på små barn ville ändå infoga att det också är väldigt vitigt att man som förälder lyssnar till sina egna känslor. Att slaviskt följa en metod som får n att må dåligt som förälder är heller ingen bra lösning. Det bästa råder är ändå att samla på sig information och sedan tillämpa den på ett sätt som både känns bra och verkar ha god effekt. Dagens gäster var dock rörande eniga om att inte utsätta barnen för alltför mycket val under barndomen. De har inte förmågan att kunna göra medvetna val och ofta är det bättre att vuxna beslutar om saker som de faktiskt vet mer om, som vilken mat som är bäst att äta eller vilken kvällsaktivitet som man ska ägna sig åt.

Böckerna som vi nämnde i programmet har kommit ut den här våren och heter:

’Brev från barnens O’ av Björn Salomonsson och Majlis Winberg Salomonsson (Carlssons bokförlag) och

’I barnets hjärna’ av Hugo Lagercrantz. (Riviera förlag)

Nästa vecka blir det ring-in om Visualisering och mentala föreställningar som sägs leda till framgångar  - hur kan det fungera?

Vi hörs, Ulrika

”Hej!

Lyssnade på programmet i dag och tyckte att det kom fram många goda synpunkter. Speciellt det här med att låta (tvinga?) barn välja hela tiden. Låt de välja i nivå med vad de klarar av, t ex rent konkret mellan två saker i relation till vad som kan tänkas vara viktigt för dem. För att tränas i att välja det måste man för att överleva idag. Vare sig man vill det eller inte.

Men tyckte också att ett perspektiv saknade lite: Denna tydligen enorma oro hos dagens föräldrar över att göra fel. Ni var inne på det lite på slutet om att skuldbelägga i relation till resultat av olika undersökningar.

1) Man kommer alltid att göra något fel i sin uppfostran av sitt barn, förhoppningsvis gör man det mesta rätt. Ibland får man inte reda på att det var fel, förän decennier senare, när forskningen sas gått framåt.

2) Barn är människor och därför olika. Den Rätta, med stort R, barnuppfostran finns inte... Trots alla experter! För någonstans är mitt barn unikt, likt de flesta andra, men levande i olika miljöer, under olika villkor, med olika föräldrar. Och verksam i ett samhälle tillsammans med andra – på gott och ont!

Kort sagt, man måste anpassa alla ”pedagogiker” till vilken person man är själv (vad man ärligt klarar av att genomföra), vilken person ens barn är (får man försöka ta reda på) och vilka villkor som faktiskt gäller (här och nu). Försök få föräldrar att förstå det.

3) Visst förekommer och har det förekommit att barn fått växa upp under vidriga förhållanden. Men har alla dessa gått under? Blivit olyckliga? Människan är en formidabel varelse med en mycket god förmåga att göra det bästa av situationen. Och alla ”misslyckade” individer har inte haft dåliga uppväxtförhållanden.

Kort sagt, hur ens liv blir, beror förmodligen inte till så stor del bara på föräldrar och uppfostran. Inte ens om man blir en sk lyckad individ.

Och personligen tror jag också att man kan ”uppfostra ihjäl” barn. I all välmening...

Hälsningar C”

”Tack för ett jätteroligt och spännande program om små barns utveckling! Slutrepliken var underbar! Att de först i tjugoårsåldern är mogna att välja! Säg det till en fjortis!

Men jag hade hoppats att ni skulle kommentera den underbara lilla filmen med tvillingarna som pratar med varandra och som först dök upp på youtube och sedan påpassligt köptes av  ett reklambolag. Den kan ju inte vara fejkad och den visar ju verkligen hur barn kan kommunicera. Tror säkert att ni vet vilken jag menar.

Vårt yngsta barnbarn är nu 17 månader och ett under! Man upphör aldrig att förvånas över hur mycket de förstår och kan! Skulle vara roligt att veta hur stort ordförråd de har. Hon förstår allt man säger men vi förstår inte så mycket av vad hon säger. Hon pratar hela tiden, artikulerat och omväxlande och med stor inleverlse.

Tack igen för bra program.

U”

”R o L

Hej!

Hörde er säga att japaner inte kan säga R o L.  Visserligen i en bisats, men jag reagerar ändå.

Jag tillbringade ett år på kinesiska landsbygden. I början hade jag mycket roligt åt kineserna, som inte kunde skilja bokstäverna. Vi kommunicerade på engelska och jag hörde ”hole”/hål som ”whore”. :) Så småningom insåg jag att det var jag, inte dom, som gjorde misstaget.

En kinesiska kom så småningom till Sverige. Hon kunder säga ”street”/gata men namnet ”Astrid” blev ”Astlid” ända tills jag bad henne säga ”A-stree-d”. Hennes kommentar när det blev ”rätt” var bara: Varför sa du inte det från början, så hon hörde nog.

Detta är ett exempel på hur vi hör och kineser talar och det gäller antagligen även för japaner. Har också läst lite språkvetenskap där man talar om perception och om svårigheter att dra gränser mellan ganska lika ljud. Dessutom finns det faktiskt nästan ingen forskning om detta då Kina varit ett så stängt land.

Min slutsats är: Det är VI som inte uppfattar nyansen och att vi är lite för snabba att dra slutsatser om andra.

Mvh A”

”Varför har ni kallat in läkare som forskat om hjärnaktivitet för att besvara frågor om utvecklingspsykologisk forskning och spädbarnsforskning? Dom verkar visserligen insatta, men de verkliga experterna är naturligtvis de som ägnar sig åt den typen av forskning. Spädbarnsforskning som bedrivs i Uppsala har hög internationell status. Det är ungefär som att kalla in forskare inom psykologin att besvara frågor om medicinsk forskning. Det är många forskningsresultat och spännande/avgörande ny kunskap som inte alls kommit fram i programmet.”

”Hej!

Jag har fem söner från 12 till 1 år.

Jag har noterat att barnen väldigt tidigt tycks förstå när något är "tokigt", tex reagerar de förnöjt med leende och upprymdhet om man sätter nappen i örat eller sätter vanten på näsan.

För mig tycks detta betyda att det finns någon form av rationellt tänkande i barnet som tillåter det att notera något out of the ordinary. Vad säger forskarna i studion om detta?

Föräldraledig radiolyssnande

C”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista