Eftersnack v 24 Att acceptera det oföränderliga

Många är vi som har mött människor som verkar så till freds med tillvaron, som njuter och är generösa och som verkar prioritera de saker som de tycker är viktiga i livet, bara för att sedan höra att den här personen har en allvarlig sjukdom. Kanske är det just det faktum att man tvingas inse att tiden är ändlig som gör att man faktiskt fångar dagen och lever livet fullt ut. Detta gäller givetvis inte alla, och inte hela tiden. Men döende personer kan ha mycket att vinna på att acceptera sin situation och se sanningen i vitögat istället för att ägna sin sita tid åt att famla efter halmstrån. Programmet idag handlade om var man kan vinna på att acceptera det som inte går att förändra. Vi mötte tre personer som på olika sätt hittat strategier för att acceptera och förlika sig med en situation de inte själva valt.

Det väckte många tankar som kommer att leva kvar iallafall hos mig ett bra tag.

Nästa vecka handlar det om löpartrenden – är du en av de som börjat springa på sista tiden – vad är det i löpningen som tilltalar dig? Maila gärna på kropp@sr.se

/Ulrika

”Hej,

Vill bara tacka för det oerhört intressanta programmet om att acceptera det omöjliga. Min storebror gick bort i cancer förra hösten och jag vet inte om han höll sjukdomen hemlig eller inte var medveten om den men efter att tvingats åka in till sjukhuset tog det bara en vecka innan han dog. Han var boende i Stockholm. Själv bor jag i Malmö och har många funderingar kring varför han inte ville dela förtroendet med mig om sin svåra sjukdom. Skulle gärna vilja att ni i ett kommande program tog upp hur jag som medmänniska kan bli bättre på att vara  tillgänglig för andras svåra tankar. Detta gäller ju inte minst människor med självmordstankar. Tack.

B”

”Hej!

Från någon gång i förskoleålder / tidigt skolålder går det upp för de flesta att livet inte är evigt.

När "man" ligger där och vet att man kommer att dö i en nära framtid blir en jobbig tid för alla.

När min pappa gick bort för 43 år sedan dvs under sommaren 1969 (början av juni - mitten av september) blev situationen absurd då vi dvs familjen förstås ville att han skulle bli "bra" men att han själv ville dö men kunde inte förmedla detta.

Han kunde inte prata eller andas själv pga totalförlamning (känsel + muskler) från hakan och nedåt, efter en ”misslyckad” hjärntumör-operation och

det var en respirator som skötte andningen.

För att få ett ett "budskap" från honom drog jag med en spetsig penna ”över” ett egenhändigt ihopsnickrat alfabet eller stora tryckta bokstäver klippta från DN som jag klistrade på baksidan av en vanlig skollinjal av trä.

Försökte sedan dra min penna långsamt över alfabetet och min pappa fick uppgiften att blinka så att jag skulle förstå vad han ville säga.

Det gick lite långsamt, då jag måste dra så förtvivlat långsamt. Vid ett blink skulle jag också registrera vad det blev för bokstav och kontrollera med honom att jag hade gissat rätt.

J A G V I L L tog tid men när jag förstod att att de två sista bokstäverna var D Ö gjorde jag ingenting

mer…..absolut ingenting….

För mig blev det traumatisk upplevelse och jag kunde inte förmedla budskapet dvs min mamma (och ingen annan heller) fick veta något.

Det tog 23 år innan jag nämnde det hela för någon och det var ingen inom familjen.

För mig betydde detta att min pappa klarade tiden (men hur?) och jag ska därför också klara det säger jag till mig själv.

Vänligen

/  A”

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".