Hylte/Halmstad-spelare jublar under söndagens match mot Engelholm.
1 av 3
I söndags vann Hylte/Halmstad mot Engelholm i Elitserien. Foto: Robin Nylén/Privat.
Hylte/Halmstad mötte Engelholm.
2 av 3
Det talades om att damlaget skulle ta revansch när man en vecka senare mötte Engelholm igen. Foto: Robin Nylén/Privat.
Bild från när jag tog SM-guld med Sollentuna
3 av 3
Bild från när jag tog SM-guld med Sollentuna. Foto: Privat.
Andréas volleybollvärld

Årets bästa match – en vecka för sent

I söndags spelade Hylte/Halmstad säsongens bästa match, och allt stämde. Den matchen skulle de gjort en vecka tidigare i GP-finalen, men för tredje året i rad var de inte bäst när det gällde.

Efter finalförlusten under årets Grand Prix så var det både tomhet, tårar som rann och ilska hos både spelare och ledare i Hylte/Halmstads damlag.

Det talades om att damlaget skulle ta revansch, när man en vecka senare skulle möta Engelholm ännu en gång. Man kan aldrig ändra ett redan spelat resultat utan det viktigaste är vad man tar med sig från förlusten och hur man agerar under nästa match.

Spelarna i Hylte/Halmstad hade bestämt sig för att ta revansch och det spelet de visade upp under söndagens match är av absoluta toppklass i Elitserien och fortsätter de så här ökar självklart guldchanserna i vår.

Men har det då inte sett ut så här förr, Hylte/Halmstad spelar bra och vågar vinna i matcherna i grundserien men när det stundar finaler så knyter sig allt och spelet rasar? Vad kan detta bero på? Varför är vissa klubbar och lag rena vinnarmaskiner medan andra aldrig riktigt lyckas?

Som jag skrivit i tidigare inlägg har jag varit med om att vara det där laget som inte vinner finalerna, som inte får till det när det väl gäller och som känt den där tomheten och frustrationen kring varför blir det aldrig vår tur?

Men jag har också spelat alldeles för många år för att tro på tur och på att det kommer av sig själv. Jag är väl medveten om att man blir aldrig bättre än man tränar och det gäller både fysiskt och mentalt.

Volleyboll är en tävling, där en vinner och en förlorar. Matcherna där det står medaljer och pokaler på spel betyder något extra och man måste våga vinna istället för att vara rädd för att förlora.

Rädslan för att göra misstag, rädslan för att "se dålig ut" och rädslan för att inte räcka till får aldrig ta över modet och självförtroendet man ska ha på plan.

Det kommer stunder då det är tufft, då du inte hittar ditt spel och då ingenting fungerar men då måste man kämpa sig tillbaka och ibland gäller det att låtsas som ditt självförtroende är på topp för tillslut så tror du på det själv – fake it until you make it.

Jag tror att spelarna i Hylte/Halmstad var ordentligt nöjda med vinsten i söndags, med all rätt. Men de bör också gå hem och fundera på varför spelet fungerade nästintill fläckfritt i söndags när man sju dagar tidigare föll pladask i en match där pokalen stod på spel. För de här tjejerna vill verkligen vinna det där SM-guldet i vår, men då gäller de att de tränar för det och kanske är det de mentala spelet de behöver träna på mest, eller snarare behålla.

För efter söndagens match är det ingen tvekan om att de här tjejerna kan spela en volleyboll som är värdig SM-guldmedaljörer. Men då måste de också plocka fram det spelet i matcherna där vinnarna går hem med de allra ädlaste medaljerna runt halsen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".