1 av 12
Anna Jaktén. foto: Maria Olsson
2 av 12
Baggiums text till svenska kommuner
3 av 12
Ola Salsten och Jonny Nordqvist visar runt. Foto: SVT/Rune Bergström
4 av 12
Baggershus. Foto: SVT/Rune Bergström
5 av 12
Tobias Billström. Foto: SVT/Rune Bergström
6 av 12
Tobias Billström visas runt av Jonny Nordqvist. Foto: SVT/Rune Bergström
7 av 12
Jonas Eberil. Foto: SVT
8 av 12
Firmabil. Foto: SVT/Rune Bergström
9 av 12
Måns Nilsson. Foto: SVT
10 av 12
Foto: SVT
11 av 12
Jonny Nordqvist. Foto: SVT/Rune Bergström
12 av 12
Utsnitt ur bild av kroppsbyggaren som tog med vår medarbetare till gymet

Kaliber 15 april 2007: Kränkande behandlingshem

Sveriges snabbast växande privata behandlingsföretag för unga har satt i system att använda outbildad personal på sitt behandlingshem Baggershus.

Ensamkommande flyktingbarn och tonåringar med sociala problem möts på Baggiums hem Baggershus av dörrvakter och kroppsbyggare - stick i stäv med marknadsföringen, där behandlingshemmet lovar utbildade socionomer och socialpedagoger.

Elever och före detta anställda vittnar i Kaliber om övervåld och tillmälen. Vi har också unik dokumentation från personalens fikabord inne på hemmet.

Granskningen är gjord i samarbete med SVTs regionala nyhetsprogram Västnytt. Här kan du läsa allt om vårt arbete.

En solig eftermiddag i slutet av mars svänger en bil ner för en liten backe i Kållered, just söder om Göteborg. Det är migrationsminister Tobias Billström med sällskap som kommer för att besöka Baggershus, ett HVB – ”hem för vård eller boende”. Baggershus är en del av landets snabbast växande och förmodligen största privata behandlingsföretag för ungdomar, Baggium AB.

Här är stort. Tre avdelningar för  minderåriga ensamkommande flyktingpojkar och tre för andra unga killar med utländsk bakgrund. Och en egen skola. Ministern är imponerad. ”Baggium är ett lysande exempel på hur ett bra boende kan se ut” skriver Tobias Billström i ett pressmeddelande efteråt.

Inne i en av de vita huskroppar som är Baggershus berättar ägarna - Jonny Nordqvist och Ole Salsten - om företaget, Baggium, som startade 1992 som en liten stiftelse med familjehem.

- Vi har vuxit fantastiskt de senaste åren, idag skulle jag tro att vi är Sveriges största på barn- och ungdomssidan, inom institutionsvården, säger Jonny Nordqvist.

Fina firmabilar

Idag är Baggium ett aktiebolag med flera grenar inom utbildning och behandling. Senaste årsredovisningen visar en omsättning på 87 miljoner kronor. Det går bra, helt enkelt. Enligt förra årsredovisningen kunde de båda ägarna plocka ut en miljon var från vinsten i aktieutdelning. De kör varsin Lexus som firmabil. Tillsammans är bilarna värda över en miljon kronor.

Ministern med sällskap reser sig för besöka en av de sex avdelningarna på Baggershus, ”Sexan”, där det bor flyktingpojkar utan vårdnadshavare, en av Baggershus tre målgrupper. Sedan systemet för att ta hand om ensamkommande ändrades så hamnar många från just den gruppen här.

Målgruppen för Baggershus är annars unga invandrarkillar som antingen inte har någon familj som kan ta hand om dem eller som har problem med droger, aggressioner och kriminalitet. Men de är inte dömda till vård här, Baggershus är inget slutet ungdomshem. Killarna är mellan 14 och 21 år, enstaka så unga som elva eller tolv. Pojkarnas hemkommuner betalar mellan 2000 och 3000 kronor per dygn och person, plus skolkostnaden. Det är i gruppen unga invandrarpojkar Baggershus har kompetens och erfarenhet, säger ledningen. Men det finns en annan bild.

Misshandel och kränkningar

- Vi såg vissa elever som blev misshandlade av personalen, berättar Ali som bott två år på Baggershus. Ali heter egentligen något annat. Han lever idag ett helt annat liv än då.

- Kan du berätta om det?

- Det värsta jag såg var att personal kastade ner en elev på golvet och började skrika åt honom.

Ali kom till Sverige utan föräldrar och säger att vissa saker var bra på hemmet, men det var en chock att elever ibland brottades ner, kränktes eller provocerades av personalen. Och han reagerade också på att unga föräldralösa pojkar utan kriminell bakgrund blandades med tjugoåriga killar med stora problem med kriminalitet och droger. 

- Jag testade droger där, säger Ali. Jag visste inte vad det var för något innan, men då testade jag och började tycka om det därför att det lugnade ner mig när jag var därinne.

- Du började använda droger på Baggershus?

- Ja på ”fyran”, avdelning fyra.

Men det Ali och hans kompis Hamid, som också bott på Baggershus, tycker var konstigast var vilka som jobbade där. En stor andel var kroppsbyggare, brottare och dörrvakter, helt utan utbildning. Och utan förmåga till annan behandling än veckopengsavdrag och utegångsförbud för den som inte sköter sig. Inget mer djupgående.

- Jag tror inte det krävs någonting. Du bara söker och får jobb där. Eller om du har kontakter bland biffarna som jobbar där, så får du jobb, du behöver inte någon kurs eller så.

- Tycker du att det är konstigt?

- Ja, speciellt när det gäller barn ska man vara noga, tycker jag, säger Ali. Man kan inte leka med någons hjärna.

- Betalar du för att någon ska gå på Baggers så kan du lika gärna spola ner pengarna på toaletten, säger Hamid.

- Var det behandling eller var det förvaring?

- Det var förvaring. Ingen behandling. Inte ett skit.

Vår granskning

När Kaliber frågar möter vi många berättelser om Baggershus, oberoende av varandra, som liknar Ali och Hamids. Det handlar om personal utan utbildning, om frånvaro av behandling och om att det förekommer kränkningar av elever och fysiskt våld. Samtidigt gör en reporter på SVT:s regionala nyhetsprogram Västnytt samma sak. Vittnesmålen kommer från vitt skilda källor – elever, fackförbund, nu och tidigare anställd behandlingspersonal och lärare. Kaliber och Västnytt beslutar sig därför för att tillsammans granska det som vuxit till en av landets största institutioner för ungdomar, alltså Baggershus. Vi har talat med drygt trettio personer som arbetar, har arbetat eller har bott på Baggershus.

Vi börjar granskningen med det som Ali och Hamid blev så förvånade över – att personalen som ska ta hand om barn och ungdomar av allt att döma rekryteras bland dörrvakter och kroppsbyggare, inte bland socionomer eller andra med utbildning.

Kraven solklara

Så här skriver Baggium till svenska kommuner om personalen på Baggershus:

”För behandlingspersonal kräver vi vid nyanställning i normalfallet utbildning på högskolenivå.”

”Exempelvis socionom, socialpedagog, fritidsledare, fritidspedagog eller annan utbildning som är adekvat för tjänsten. Fördelning: 62 procent män, 38 procent kvinnor.” (denna information har Baggium bla lagt ut på sidan www.sposit.se under rubriken Baggershus. Det är alltså specifikt Baggershus som citatet syftar på. Sidan används av kommuner för att hitta behandlingsplatser)

Karin Brunzell är ombudsman på akademikerförbundet SSR. När de tecknade avtal med Baggium så var det i tron att företaget skulle anställa utbildade socionomer och socialpedagoger, som ett behandlingshem brukar göra, men så blev det knappast.

- När avtalet tecknades var det ju tänkt att man skulle anställa till största delen personer som skulle kunna vara medlemmar i vårt förbund. Därför gjorde vi ett avtal som tillät också övrig personal att vara medlemmar. I annat fall har vi ett krav på 120 högskolepoäng för medlemskap.

- Hur har det blivit då?

- Ja, det är oerhört få som skulle kunna vara medlemmar hos oss om vi inte hade haft det här direktavtalet.

- De har inte den utbildningen helt enkelt?

- Nä.

Ingen enda föreståndare kvalar in

När Kaliber och SVT:s Västnytt kontrollerar utbildningsnivån hos Baggershus anställda så är resultatet förvånande. Ingen av avdelningsföreståndarna har någon högskoleexamen. Flera avdelningsföreståndare saknar helt högskolepoäng. Den högskoleutbildade professionella personal som svenska kommuner betalar för får de alltså inte.

Stefan Hugestrand arbetade som psykolog på Baggershus mellan åren 2000 och 2003. Före honom hade det inte funnits någon psykolog där. Det fanns självklart flera lärare och behandlingspersonal som ville killarna väl, säger han. Men miljön präglades av kunskapsförakt.

- Det kanske är fördomsfullt av mig, men jag tänkte direkt ”Jaha, billig arbetskraft” när jag såg de anställda. Flertalet av dem antingen struntade i eller föraktade den flummiga psykologens erbjudanden om konversation eller nån slags uppgradering av deras kunskap. 

Stefan Hugestrand beskriver en arbetssituation i motvind. För att få behandla en elev behövde han tillstånd av sina chefer och av elevens hemkommun som skulle betala extra. Psykologens tjänster ingick inte i basutbudet. När allt byråkratiskt krångel var klart kunde det ha gått ett halvår, då killen allstå inte fick någon psykologhjälp, och så mycket annan behandling fanns inte.

”Vårdarna behövde vård”

Ofta gick han hem från jobbet frustrerad. ”Vad ska jag göra?”, sa han till sin fru. Han arbetade omgiven av kroppsbyggare, varav en del helt saknade förmåga att möta problem på ett vuxet sätt.

- Det fanns en och annan lärare och ett flertal behandlingsassistenter faktiskt som själva skulle behöva vård, tro det eller ej. För de kunde inte bemöta aggression. När en kille kom lite för nära och började ”mucka”, som de sa, då hotade assistenten tillbaka och började gapa och skrika. Och jag vet lärare som hamnade i fällan att börja brösta sig mot killarna. Alltså, en två meters man som bröstar sig mot en liten somalisk pojke... det kallar inte jag för ett miljöterapeutiskt förhållningssätt. 

- Vad kallar du det?

- Ett oprofessionellt förhållningssätt, suckar han.

Forskningen talar för utbildning

Så vad spelar det här för roll – att personalen saknar utbildning? Martin Lardén är psykolog på Statens institutionsstyrelse och forskar i behandlingsmetoder för just den här gruppen. Han säger att internationell ledande forskning visar att minst sjuttio procent av personalen på ett behandlingshem ska ha utbildning, exempelvis till socionom, psykolog eller socialpedagog. I annat fall finns uppenbara risker för smygande kulturer av bestraffningssystem. Bestraffningssystem som gradvis trappas upp och som i ett längre perspektiv inte främjar vården av eleverna. 

Baggium till svars

Man vad säger ägarna? Jonny Nordqvist är vd, utbildad socionom och en av Baggiums grundare och ägare.

-Vi har haft det (utbildad personal reds anmärkning) tidigare och vår erfarenhet då har tyvärr varit att det varit väldigt svårt att få tag på personal med högskoleutbildning som vill jobba med den här typen av ungdomar.

-Så det är helt enkelt så att ni inte kan hitta utbildade socionomer, socialpedagoger, psykologer som kan ha de ledande tjänsterna?

- Ja, precis. Jag tror att vi har annorlunda typ av elever. Vi jobbar som du vet enbart med invandrarungdomar. På Baggershus jobbar vi till ganska stor del med elever som är utåtagerande, som håller på att gå in i en kriminell identitet. Kanske missbruksidentitet också. Och i perioder är de väldigt utåtagerande. När vi har anställt människor med högskoleutbildning , så har de tyckt att nej, det här är för tufft. Det här är inte skälet till att de utbildade sig.

- Men det faktumet får inte dig som arbetsledare att ifrågasätta om ni arbetar på rätt sätt?

- Jag vet att vi jobbar på rätt sätt. Och man har precis samma problem inom psykiatrin. Jag tror att det här är lite av ett lågstatusjobb inom behandlingsvärlden, tyvärr. Vi har tidigare försökt och provat och de vi har provat har inte hållt för detta.

-Är det för tufft för socionomer? Är det det du säger?

-Ja, precis. Det är precis det jag säger.

-Vad jag har sett och hört så jobbar många kroppsbyggare, dörrvakter, brottare här. Fysiskt starka män, Varför der det ut så?

-Våra erfarenheter har varit så. Vi jobbar med elever som kommer från familjer där vuxenvärlden har svikit på olika sätt. De har inte stått kvar. Ungdomarna har tagit makten över vuxna, lycktas ta sig in i Sverige på bättre sätt, börjat styra i sina familjer. En del av ungdomarna är vana vid att kunna hota sig till för att kunna få olika saker och att använda våld för att få igenom det de har velat. De vi jobbar med är de som man misslyckats med ute i samhället, i skolan, i sina familjer… då har vi valt att aktivt söka människor som är trygga i sin egen fysik, så är det. Men det är absolut inte enda kriteriet, därför att vår personal har handledning. Vi utbildar dem ständigt. Och det är riktigt som du säger en del har erfarenhet att stå i dörren och hålla på med brottning. Och det tycker vi är jättebra, för att det vi upplever då när vi jämför med andra personalkategorier som inte har den erfarenheten så är det alltså mycket större risker för våld på avdelningar om man har vuxna som är rädda.  Det skapar jättefarliga situationer

Eleverna inte mest skrämmande

Den svåra elevgruppen har skrämt iväg socionomerna, säger Baggershus ägare. Det är för tufft för socionomerna. Men när vi frågar ett tjugotal tidigare anställda om vad det var som gjorde att de slutade ger de helt andra svar.

- Jag ångrar inte mina sex år på Baggershus, men jag ångrar att jag inte sa ifrån tidigare, och starkare, säger till exempel Jonas Eberil, som var lärare på Baggershus mellan åren 1999 och 2005. Jag kunde inte stanna kvar när jag såg hur man hela tiden ville tjäna pengar på människor som har det oerhört svårt. De sågs bara som objekt och inte som människor. Där någonstans tog det slut för mig.

Slängdes i väggen

Det var ett hårt klimat på Baggershus, säger Jonas Eberil och mer än en gång bevittnade han hur kollegor begick fysiska övergrepp mot eleverna.

- Jag gick ner med en elev till avdelningen och möttes av en som arbetade där som var enormt stor. Och han tog eleven och slängde honom, från ytterdörren och i stort sett bort till väggen. Det var i alla fall tre meter. Jag var helt chockad!

Måns Nilsson var också lärare på Baggershus. Han såg inga övergrepp med egna ögon, men han hörde om det.

- Vid ett gymnastikpass kom en elev tillbaka väldigt upprörd och sa sig ha blivit nedbrottad och fått en bröstvårta inkörd i munnen.

- Av den här stor, brede, manlige läraren?

- Ja, vilket han upplevde som ett oerhört övergrepp.

Måns Nilsson upplevde ibland en slags rasistisk jargong på Baggershus. Som att svarta elever kallades ”lakritstomtar”. Och han reagerade mot ett klimat där vissa anställda trissade upp konflikter snarare än lugnade dem.

Blodet rann

Jonas Eberil berättar om ännu ett tillfälle med rent fysiskt våld mot en elev. En lärare dunkade hans huvud mot väggen. Samma elev slängdes ut utan skor mitt i vintern.

- Det är ju bara för att visa att ”vi har makt”, säger han. Det är maktmissbruk.

Vid ett annat tillfälle satt Jonas Eberil, en kollega och en elev runt ett bord och pratade, och kollegan bad eleven vara tyst upprepade gånger. Till slut ryter han ”När jag pratar är du tyst!” och griper tag i örat på eleven, som har ett örhänge. Blodet rann.

- När jag pratade med andra skakade de bara på huvudet och sa att ”vi vet ju hur den läraren är”. Men det hände ingenting vidare.

- Anmäldes det inte?

- Kan jag inte tänka mig.

- Vad tänkte du själv?

- Jag var helt tyst. Jag har tänkt på detta upprepade gånger, att jag var så feg att jag inte vågade gå emot honom.

Vi tar jobb på Baggershus

Låt oss stanna ett slag i berättelsen. Vi har två bilder som inte stämmer överens. Ord står mot ord. Vad är sant? Förekommer fysiska övergrepp? Redaktionerna på Kaliber och SVT:s Västnytt beslutar sig för att försöka uppleva Baggershus från insidan.

Teddy Paunkoski, fritidsledare från Göteborg, söker på vårt uppdrag jobb som behandlingassistent. Den nyanställda institutionschefen gör en noggrann och seriös anställningsintervju. Och vår medarbetare kan börja. Han utrustas med dold mikrofon och kamera. Han ska spela in sina samtal med personalen. Men han får inte på några villkor bryta mot tystnadsplikten gentemot eleverna. Killarna på Baggershus ska skyddas.

Den dolda mikrofonen

Syftet med att låta en medarbetare söka jobb som behandlingsassistent är att ta reda på om eleverna får den behandling och vård som de har rätt till. Och som deras hemkommuner betalar flera tusen kronor per dygn för. Vår dolda mikrofon registrerar det som sägs.

”Det är en brokig skara män som jobbar här. Väldigt få kvinnor. De flesta har nån slags erfarenhet från dörrarna från början, idrottsverksamhet eller gamla styrkelyftare eller kroppsbyggare, och så har de halkat in på behandlingssvängen på ett eller annat sätt. Nån som känner nån på brottningsklubben i Örgryte och får internutbildning och får en anställning, det är lite så det går till här. Klimatet är väl inte uppbyggt vare sig för socionomer eller akademiker överhuvudtaget, emellanåt är det lite handgripligheter. ”

Så säger en av Baggershus avdelningsföreståndare till vår medarbetare.

Porrbilder och gympass

Baggershus visar sig vara en extremt manligt dominerad arbetsplats. Första arbetsdagen visar en av behandlingsassistenterna en filmad grovporrscen på sin mobiltelefon för sina arbetskamrater. Sedan får vår medarbetare gå med en kollega och styrketräna. I två timmar på arbetstid. Kollegan är framgångsrik kroppsbyggare. Men avdelningschefen visar en viss frustration över att det är så här det är.

- Om jag ska lösa en kväll här och jag har en välutbildad psykolog och en hundrakiloskille från dörren... då är det ingen tveksamhet vilken jag väljer. Jag skulle inte vilja ha det så, utan jag skulle vilja ha en kombination. En man och en kvinna kanske, både mamma och pappa.”

”- Det kanske skenar iväg i kostnader då? undrar vår reporter.

”Jo, det är ju så, men… jag har jobbat här länge. Det står två stycken Lexusar där utanför också va. Så att jag vet att det finns pengar i kassan.”

Många exempel på kränkningar

Vår medarbetare Teddy Paunkoski gör fyra arbetspass på Baggershus. Han möter inte någon medarbetare med den utbildning som kan förväntas, tex socionom eller socialpedagog. Han möter en kantig miljö där det inte talas om orsakerna till elevernas problem, bara om effekterna av dem, som att eleverna är stökiga eller skrikiga. Den enda behandling han möter är att personalen gör avdrag på veckopengen om en elev missköter sig. När vår medarbetare frågar en kollega om elevernas behandlingsplan får han svaret att ”sånt skiter vi i här”. Och det finns en jargong som känns långt från det professionella. Som när en behandlingsassistent i ett samtal vid fikabordet säger till sina kollegor och en mörkhyad elev hur han tycker att somalier ser ut.

”Som en ”tvåtumfyra”-bräda i kroppen och huvud som en klementin. Hö, hö, hö. Men du har faktiskt stort huvud, annars brukar ju somalier vara såna som ser ut som en åra i kroppen och huvud som en klementin.”

Nacksving mot fula ord

Att fysiskt våld, kan vara svar på verbala provokationer, får vår medarbetare också bevis på. Just så som våra många källor berättat. Så här säger en anställd om vilka reaktioner en elev får när han säger könsord till personalen.

”Han får ju sina nerköp av oss i personalen när han blir för jävlig”.

- Brottar ni ner honom då eller?

”Ja, och han förstår ju inte det.”

- Åh, fan.

”Det var ju en personal som bara gjort kanske tre, fyra extrapass, en kille som är dörrvakt. Och då kan han stå och kaxa sig inför den här nya personalen. Men han hade lägre toleransnivå, så han åkte rätt i backen. Han fick sig ett nacksving och så låg han i backen. Då kom han tillbaks med ett armeringsjärn och skulle slå han (personalen) i huvudet.”

Vad var det han sa här? Vad var det vi fick veta? Jo, att verbala kränkningar ibland besvaras med våld på Baggershus.

Eleven ”fick sina nerköp” av personalen. När en elev skrek könsord till en anställd blev svaret ”ett nacksving”, en nedbrottning, av den anställde, som annars jobbar som dörrvakt. Och i vårt inspelade material finns fler bevis för fysiskt våld på Baggershus.

Krassa fakta

 

  • Så här skriver Baggium: ”Behandlingspersonalen blir förebilder som är goda, starka, utrustade med tålamod och som dessutom har förmågan att skydda dem när deras egen impulskontroll brister.”
  • Detta visar vår granskning:’Tidigare personal och elever vittnar om flera fall av fysiskt våld från lärare och behandlingspersonal när elever inte lyder. Inspelning med dold mikrofon visar att personal ibland besvarar verbala kränkningar med fysiskt våld.
  • Så här skriver Baggium: ”Ungdomarna (endast pojkar) på våra institutioner möter en miljö som är jämställd. De ser bla vuxna, både män och kvinnor, arbeta med exakt samma arbetsuppgifter.” ”Personalgruppen har en bred sammansättning, med yngre och äldre, med män och kvinnor.”
  • Detta visar vår granskning: Baggershus är ett extremt mansdominerat hem för vård eller boende. Behandlingsassistent visar grov porr för kollegor på arbetstid. Vår medarbetare träffar ingen kvinna som arbetar med behandling, utan bara på kvinnor på administrativa tjänster. Den nya psykologen är däremot kvinna.
  • Så här skriver Baggium: ”För behandlingspersonal kräver vi vid nyanställning i normalfallet utbildning på högskolenivå.” ”Exempel på lämpliga utbildningar kan vara socionom, psykolog, socialpedagog, fritidsledare, lärare eller dylikt”
  • Detta visar vår granskning: Institutionschefen, alltså den som är ansvarig för behandling och inriktning på Baggershus, är sjuksköterska. Ingen av avdelningsföreståndarna har högskoleexamen. Flera saknar helt högskoleutbildning. Vår medarbetare träffar ingen med socionomutbildning eller liknande. Många behandlingsassistenter har fått jobb genom kontakter inom brottning, bodybuilding och bland dörrvakter på krogar. Facket säger att ytterst få har den utbildning som normalt krävs för arbetet.
  • Detta krävs av ett hvb enligt kommunernas ramavtal: Vårdgivaren ska på bästa sätt försäkra sig om att personal är nykter och drogfri.
  • Detta visar vår granskning: Ingen anställd har någonsin drogtestats. Detta trots att det bland både elever och personal finns en starkt utbredd misstanke om att några av de kroppsbyggare och dörrvakter anställts använder någon form av doping. Misstankarna grundas på att några blivit onaturligt stora, har bröstutveckling och snabba humörväxlingar.

Kaliber och SVT:s Västnytt har alltså talat med ett trettiotal personer med insyn i Baggershus verksamhet. Alla utom en är i olika grad kritiska mot hemmets verksamhet. Men om det nu är så här illa, varför har då kritiken inte kommit fram förrän nu?

Vittnen tar tillbaka

- Det är inte alltför sällan som medlemmar på Baggium hör av sig till oss, säger Karin Brunzell på fackförbundet SSR. Tyvärr är det så att man nästan alltid - eller alltid - ringer och berättar hårresande historier, men sen ringer de och vill att vi inte ska driva detta.

- Hur upplever du att era medlemmar är när de hör av sig igen?

- Ja, då har de tänkt igenom det här och antingen bestämt sig för att sluta, eller bestämt sig för att tiga still tills de hittar ett annat jobb.

- Har du upplevt att de är rädda?

- Ja, det är så jag uppfattat det. När de tar kontakt med oss förstå gången är de förbannade ofta. Sen har man tänkt lite mer, vart det kan ta vägen, och då väljer de att vara tysta helt enkelt.

- Vilken typ av ärenden kan det handla om?

- Det handlar mycket om arbetsmiljöproblem, ledning, men också om direkta problem i verksamheten

- Kan det handla om hur ungdomarna behandlas?

- Mmm, att man upplever att ungdomarna är inskrivna för att företaget ska tjäna pengar och inte för att ungdomen har behov av det längre, det är sån information jag fått.

Ledningen svarar

Så vad säger Jonny Nordqvist, som tillsammans med Ole Salsten äger Baggium, om allt det här. Nordqvist är utbildad socionom och har därmed det högsta ansvaret för verksamheten på Baggershus.

- Har du någon gång hört en jargong bland personal som kan ses som rasistisk, exempelvis kalla elev för laktistomte?

-Jag har aldrig hört det, skulle jag höra det skulle jag reagerat omedelbart. Det är inte okej.

-Du har aldrig hört att det förekommit?

-Jag har hört personal svära med elever, det är inte okej, då har jag sagt till. Det som är behandlingsmässigt viktigt här är ju att vuxna måste agera på en högre nivå. I den här behandlingsformen är det tänkt att vuxna ska påverka eleverna, vara förebilder, vägvisare, att man har en miljö där eleverna kan misslyckas och ändå finnas kvar. Det är jätteviktigt att vuxna funkar på en högre nivå. Och det är en ständig kamp att inte tillåta att sånt är på väg att hända.

-Jobbar ni tillräckligt aktivt för att inte ha den typen av klimat?

-Ja, det uppfattar jag.

- Har ni någon gång drogtestat personal?

- Nej, inte vad jag kan minnas.

-Har du aldrig misstänkt att det är någon från personalen som använder droger tex anabola?

- Nej aldrig, då hade vi tagit tag i det med en gång.

- Du var inne på hur man kan bemöta provokationer, flera anställda och tidigare personal som jag har pratat med har berättat att det förekommer att verbala provokationer från en elev bemöts med fysiskt våld, vad tänker du om det?

- Det är absolut inte okej om det skulle hända. Om jag får reda på det kommer den personalen bli föremål för arbetsrättsliga åtgärder.

- Så du vet inte att det hänt?

- Jag vet att det förekommit incidenter. Vi har sagt till personal du använder dina verktyg på fel sätt.

Vad ministern får veta

Tillbaka på Baggershus – och besöket av migrationsminister Tobias Billström. Jonny Nordqvist och Tobias Billström går till fots mot det nyaste tillskottet bland byggnaderna, ”Sexan” – en av byggnaderna där ensamkommande flyktingpojkar bor. Det har förekommit kritik mot att de båda grupperna – invandrarkillar med sociala problem och ensamkommande nyanlända flyktingar – bor på samma område och går i samma skola. Det berättar Nordqvist för ministern under promenaden.

- Tyvärr har ju en del missförstått och trott att vi blandar elverna, det är lite synd. Det var nån debattartikel där det påstods, men så är det så klart inte.

- Nä, det framgår ju rätt tydligt, svarar Billström.

Just när Tobias Billström får höra om att grupperna aldrig blandas går sällskapet förbi avdelning fyra och fem. På fyran bor killar med sociala problem som kriminalitet och droger som just kommit till Baggershus. Det är alltså den första avdelningen man hamnar på och den med i särklass hårdast miljö. Just intill, på femman, bor ensamkommande flyktingpojkar. Vägg i vägg. Men det är ingen som säger till ministern. Och när pressen och ministern lämnar området så spelar killarna fotboll. Tillsammans. Grupperna som ”absolut hålls ifrån varandra”. De med stora sociala problem – och de som just kommit till Sverige utan föräldrar.

Reporter: Anna Jaktén

Granskningen har gjorts i samarbete med SVTs regionala nyhetsprogram Västnytt.

Uppföljningar och konsekvenser:


 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".