Så gjorde vi reportaget om Electrolux fabrik

Här berättar reportrarna Mikael Funke och Marcus Hansson om urspunget till reportaget, med- och motgångar under arbetet, metod, vägval och annan intressant bakgrundsinformation.

I ett nyhetsbrev från Sveriges ambassad i Mexiko läser vi att den svenska vitvarujätten Electrolux startat en ny fabrik i landet och ännu en fabrik är på gång. Fabriken som ligger i staden Juárez precis på gränsen till USA har nyligen besökts av Sveriges ambassadör som talar om en mönsterfabrik. Han berättar om hur Electrolux sponsrar bröllop och bjuder arbetarna på gratis transport till och från arbetet. Eftersom låglönefabrikerna i Mexiko har ett allmänt dåligt rykte och är utsatt för massiv kritik tycker vi att det låter för bra för att vara sant. Vi beslutar oss för att undersöka förhållandena inne på den svenskägda fabriken.

När vi kommer till Juárez så inser vi genast att det inte kommer att bli lätt att få kontakt med arbetare som kan berätta om sin situation. Staden har drygt en miljon invånare och de så kallade maquiladoras - hopsättningsfabriker - är en stor näringsgren med hundratusentals anställda. Vi börjar med att kontakta Electrolux lokala presschef, Georgina Gonzales. Efter några vändors mailande och en del övertalande på telefon går hon till slut med på att bjuda oss på en rundvandring.

Fabriksanläggningen är mycket imponerande och invändigt känns det som att stå mitt i en science fiction-film. Vi får inte fotografera och måste lämna våra kameror i receptionen. Men Georgina Gonzales går tveksamt med på att låta oss spela in ljud under besöket. Under rundvandringen bland de jättelika maskinerna frågar vi flera gånger om vi kan få prata med arbetarna som står där i sina blåa kläder. Men Georgina Gonzales säger tydligt ifrån – vi får inte göra några intervjuer. Vårt intryck är att hon vet väldigt lite om det dagliga arbetet, hur processen fungerar, vad arbetarna tjänar, vad de har för förmåner osv. Här sker arbetet mitt framför våra ögon, men vi har ingen chans att få reda på hur arbetarnas situation verkligen ser ut.

Sökandet av arbetare får alltså fortsätta utanför fabriken. Vi spenderar mycket tid på att åka runt och leta efter arbetare. Ett tag åker vi runt i de ändlösa arbetarkvarteren i jakt på arbetare som jobbar på fabriken. Vi åker också med flera av alla de bussar som transporterar arbetarna till fabrikerna. Vi får kontakt med flera organisationer som försöker hjälpa arbetarna på fabrikerna i staden. Vi frågar dessutom runt bland andra personer som vi lär känna. Via en kontakt får vi träffa Alberto Pinto som arbetat på Electrolux (Han heter egentligen något annat). Vi träffar honom ute i Lomas del Paleo, en slummig förstad utan riktiga gator där slagregn grävt djupa raviner i den mjuka marken. Det är ett område med svåra sociala problem, alkoholism och fattigdom. Här bor många av de som arbetar på Electrolux. Alberto själv är en stolt trebarnsfar som kämpar framåt mot alla odds. Sittande på marken utanför ett slitet köpcentrum som taget ur alla klichéer om Mexiko har vi ett första samtal med honom. Han berättar öppet om hur svårt han haft att klara sig på lönen på fabriken och hur han blivit utskälld och hotad av sina chefer. Nu jobbar han istället på en snabbmatsrestaurang och tjänar nästan tre gånger så mycket som hos Electrolux. Av Alberto får vi också tips om andra Electroluxarbetare. Vi träffar honom flera gånger till, bland annat på den snabbmatsrestaurang där han nu arbetar. Enligt Alberto så råder det fackförbud på fabriken.

I väntan på att kunna träffa ännu fler arbetare så tar vi kontakt med flera organisationer som bevakar arbetarnas rättigheter. På CETLAC träffar vi Elisabet Davalos, som sedan flera år tillbaka ger arbetare juridisk hjälp och utbildar dem i fackliga frågor. Hon känner mycket väl till Electrolux och berättar bland annat hur hon själv låtsades söka jobb där för att få reda på om det hon hört stämde, nämligen att de sållar ut arbetare som bråkat med tidigare arbetsgivare i arbetsdomstolen.

Under samtalen får vi också höra en annan för oss tidigare okänd uppgift, nämligen att allt fler arbetare numera anställs via så kallade agencias, ett slags bemanningsföretag. En tidig morgon tar vi vår hyrbil och åker ut till en förort som vi fått tips om, för att se hur det går till. I små tält bredvid en brusande trafikled värvar Electrolux sina medarbetare. Med stora högtalare basunerar företagen ut att de just nu söker personal och att det bara är att komma och ansöka. När vi talar med rekryterarna i tälten får vi återigen höra att lönen allmänt anses svår att överleva på men att folk inte har något val. På ytterligare ett annat av de små bemanningsföretagen kliver vi in och frågar om de kan förklara för oss hur det fungerar. Där berättar två män för oss utan omsvep att bemanningsföretagens främsta funktion är att Electrolux ska slippa ta konflikter med arbetarna och lätt kan sortera bort arbetare personer de inte vill ha.

En till pusselbit får vi i en intervju med Gustavo de la Rosa, chef för delstaten Chihuahuas myndighet för mänskliga rättigheter. Han skräder inte orden och kallar Electrolux användande av bemanningsföretag för ett lagbrott. Han säger att bemanningsföretagen är en del i en strategi som går ut på att hindra arbetarna att organisera sig och kunna opponera sig mot företaget.

Uppgifterna är allvarliga. Skulle ett svenskt företag som Electrolux verkligen förbjuda facklig verksamhet? Vårt nätverk vidgas och vi får tag i flera arbetare som oberoende av varandra bekräftar att man inte får organisera sig fackligt på Electrolux. Alla har de samma bild: Man får inte organisera sig fackligt och gör man det hotas man eller så stängs man av eller så får man sparken.

Vi intervjuar också en annan CETLAC- medarbetare som heter Angel Andazola och som berättar att det finns ett system bland arbetarna där kvinnorna tvingas av sina chefer att ställa upp på sex för att få fördelar på arbetsplatsen. Ställer de inte upp blir de bestraffade.

Vi ställer frågor om det här till flera kvinnliga arbetare. De berättar att de sexuella trakasserierna har satts i system. Det händer till och med att cheferna tar med sig sina underordnade för att ha sex med dem på fabrikens toaletter. Arbetarna säger att de känner sig uppgivna och att deras enda utväg för att slippa undan trakasserierna är att säga upp sig. De berättar att det finns etiska riktlinjer - men att förmännen struntar i reglerna och gör som de vill.

Vi har nu tillbringat två veckor i Juárez och bilden som växer fram är att Electrolux är allt annat än ett föredöme i regionen. Elisabet Davalos upprepar flera gånger också sin oro över att arbetsgivarnas negativa inställning till arbetsrättsfrågor hårdnat i staden sedan Electrolux etablering. Electrolux är mer än andra arbetsgivare öppna med sin arbetarfientliga politik, säger hon.

Efter att vi kommit hem till Sverige tar vi kontakt med Georgina Gonzales och också med Electrolux ledning i Sverige. Vi inleder en lång diskussion som slutar med att vi till slut får göra en telefonintervju med företagets ansvarig för miljö- och sociala frågor, Henrik Sundström. De går med på intervjun först efter att han och presschefen i Sverige fått lyssna på det färdiga reportaget.

Marcus Hansson och Mikael Funke

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".