1 av 8
Anna Jaktén. Foto: Ola Kjellbye
2 av 8
Pontus vid platsen där det hände. Foto: Anna Jaktén
3 av 8
Vid rätten. Foto: Johan Frisk
4 av 8
Dags att vittna. Foto: Johan Frisk
5 av 8
På väg in. Foto: Johan Frisk
6 av 8
Vilken sal? Foto: Johan Frisk
7 av 8
Till slut kommer den. Foto: Johan Frisk
8 av 8
Bevakad sal. Foto: Johan Frisk

Kaliber 26 oktober 2008: Var det värt det? Om de unga som vågade anmäla

I Göteborg går Kim in på pressbyrån. I Malmö lockar Hanna fram två kattungar. I Borås provar Katja parfymer. Och i Falkenberg visar Pontus platsen där alltihop hände.
I Kaliber har vi sökt upp några av de ungdomar som borde vara Sveriges räddaste.

De borde vara stukade och oroliga och märkta. Och tysta. Det är i alla fall så de brukar beskrivas av oss som jobbar med press, radio och tv. Och det är så många tror att de har det. Det är därför vi har sökt upp dem. Hur andra tror att de har det och hur andra tror att de tänker och lever - spelar nämligen roll.

Det är i Malmö vi börjar. Hemma hos Hanna och hennes mamma Åsa Mårtensson. Och de två kattungarna. Vi börjar i det mörka. Och hemska.
Hanna har varit med om något som är en ung människas - och en förälders mardröm.
- Det är nog det värsta man kan vara med om. De slog mig och tog min mobil och sparkade mig, och kletade in mig med tandkräm i ansiktet och tog bilder och så.
Förra sommaren misshandlades hon - och hotades sedan till livet för att inte berätta vad som hänt.
- Så är det en tjej som håller en mobilkamera och filmar under tiden som hon slår på mig. När de känner att de är klara drar de upp mig och säger till mig att jag ska gå.
Vad sa de skulle hända om du berättade för någon?
- Att de skulle döda mig eller att de skulle skicka på någon annan som skulle göra det.
Hannas mamma, Åsa Mårtensson:
- Hon berättade nog inte så mycket mer utan bara skrek att vi inte skulle polisanmäla det.
Hur gammal var du när det här hände?
Hanna igen:
- Jag skulle fylla 15.

Blev liten och inträngd i ett hörn

- De sa att tar du inte tillbaka anmälan så kommer vi att slå ihjäl dig.
Det här är Kim Nilsson från Öckerö. Och hans berättelse.
- Eftersom de vet vem jag är och jag vet vilka de är så vet jag att de kan hitta mig om de vill.
Kim utsattes för samma slags brott som Hanna. Först blev han misshandlad. När det anmäldes blev han hotad för att ta tillbaka sin berättelse.
- Jag blev skiträdd helt enkelt, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Man blir inträngd i ett hörn, man kan inte komma ut. Man blir liten, man blir så liten att de lätt kan trampa på en.

- Och så ställer de sig som en ring runt oss och vi förstår att det är något på gång och att vi får börja gå bortåt, men då ställer de sig runt oss och börjar putta på oss. Sen frågar de om de kan få låna min mobil och jag tänker att det är säkrast för jag vet vad som händer annars. Sen får min kompis samma fråga.
Pontus Eriksson visar platsen i Falkenberg där han blev omringad, rånad på sin mobil och sedan hotad till livet.
- Då sa han att om någon får veta eller om polisen får veta om någon stulen mobiltelefon... så drog han med fingret över min hals. Egentligen sa han ingenting utan drog med fingret över min hals och sen satte han sin knytnäve mot min käke. Det var det som var mest läskigt, att han rörde vid mig.
Vad kände du, hur upplevde du det?
- Jag var väldigt rädd och jag skakade väldigt mycket, men det var skönt att ha en kompis med sig så att man inte var helt själv.
Hur gammal var du?
- Jag var 16.

Ett hot mot rättssamhället

Det de här unga har gemensamt är att de utsatts för det som brukar kallas för ett hot mot rättssamhället. De har utsatts för Övergrepp i rättssak - att hotas för att inte berätta om ett brott. Ett brott som blivit allt vanligare - framför allt bland unga - och allt mer uppmärksammat.

Citat från nyhetssändningar:

”Här hemma i Sverige blir hot mot vittnen allt vanligare. På bara fem år har antalet fall av övergrepp i rättssak som det heter fördubblats i de svenska domstolarna”

”De senaste åren har antalet fall av övergrepp i rättssak blivit dubbelt så många, nu säger justitieminister Beatrice Ask att polisen måste arbeta mer med att skaffa ett ordentligt progam för...”

”Vi börjar med att berätta att en kvinna hittats svårt misshandlad i Hägersten. Hon har också tidigare utsatts för misshandel efter att ha vittnat i en mordrättegång och hon ingår i ett av polisens skyddsprogram”.

Förra sommaren tog debatten om hot och våld mot den som berättar om ett brott fart på allvar. I media, i politiken. En ung kvinna i Hägersten misshandlades, hotades och blev utsatt för mordförsök. Hoten och riskerna att berätta om brott - diskuterades överallt. Vi ska återkomma till det. För allt är inte som det ser ut.

- Rädslan sprider sig, det här bygger på rädsla.
Even Magnusson är ungdomspolis i Göteborg. Han är en av de som träffar unga brottsoffer. I vardagen möter han rädsla - och konsekvenserna av den.
För det är rädslan som är vapnet. Det är den som gör att hoten ökar. Utan ringarna på vattnet i form av rädsla skulle ju hoten vara helt meningslösa.
- De här hoten ökar, det är ingen tvekan om det. Hot bygger på rädsla och det är det som är det stora samhällsproblemet idag, rädslan som sprider sig. Föräldrarna som också är rädda, ungdomarna som är rädda. Alla är snart rädda.

Händer det verkligen någonting efteråt?

På tio år har antalet domar i övergrepp i rättssak nästan fördubblats, samtidigt är antalet polisanmälningar sex gånger fler än antalet domar. Antalet domar där övergrepp i rättssak varit huvudbrott har blivit SEX gånger fler.
Speciellt unga lever i en verklighet där vem som helst kan utsättas. Det ses som ett hot mot vårt rättssystem - och ett samhällsproblem. Allt det där har ni nog hört förut. Men förutsättningen för att hot ska ha effekt är att vi är rädda för att något ska hända.
Därför ska vi ta reda på vad som händer.

Kaliber har bett 110 poliser som arbetar med ungdomsbrott att svara på våra frågor. Sjuttio har svarat. Vi har följt femton unga brottsoffer som gjort det som så många uppenbarligen är rädda för. De har utsatts för brott, de har hotats för att inte anmäla - men de har ändå gått igenom anmälan, förhör och rättegång. De har nått fram till det som förövarna ville undvika: en fällande dom.
Vad känner de efteråt? Vad fick dem att orka? Är de fortfarande oroliga? Hände det som de var rädda för? Utsattes de för hämnd? Var det värt det?
Och vem är det som är räddast egentligen?

Föräldrarna är räddare än sina barn

Vi börjar med vem som är rädd. Det är de ungas rädsla, deras tystnad som brukar lyftas fram. Men så här skriver några av landets ungdomspoliser:

”Jag har flera gånger mött föräldrar som är mer rädda än vad ungdomarna är”

”Jag sitter cirka tio timmar i veckan och har långa diskussioner med föräldrar om deras oro och farhågor. Merparten av samtalen lyckas jag få dem att stå fast vid berättelsen, men ibland är det lönlöst”

Ungdomar är rädda, men föräldrarnas rädsla är nästan ett lika stort problem. 58 av 70 poliser har det senaste året varit med om att föräldrarnas oro gjort att en ung människa inte stått fast vid sin berättelse om brott. Föräldrarna bäddar alltså för att hoten ska få effekt. De har en del av ansvaret för att antalet hot ökar. Om unga tar tillbaka sin anmälan så lönar det sig ju.

Ungdomspolisen Even Magnusson:
- Så är det faktiskt, det är jättemånga föräldrar som säger att det här ska inte mitt barn vara med om, punkt slut. Det är inte så lätt att argumentera mot det.
- Där lägger vi jättemycket av vår tid, på de här föräldrarna. Att övertala dem, träffa dem. Försöker förklara vikten av det här, och vikten av hur en förälder ska vara. Man har ju hört talas om curlingföräldrar och det kommer nog in i bilden, man vill skydda sina barn mot allt ont.

Ingen hade polisanmält dem

Många hot går alltså aldrig till åtal för att föräldrarna är rädda. Men hur är det med de femton unga som vi följt - som faktiskt tagit sig igenom hela rättsprocessen. Vilken roll har deras föräldrar haft? Jo, precis den motsatta. Det är föräldrarna som gjort att det blivit något.

- Jag tycker att det är en självklarhet som förälder, att visa sina barn att det är så här man gör.
För en stund sedan hörde du hur då fjortonåriga Hanna kom hem slagen, sparkad, nerspottad, förnedrad och skrek till sin mamma Åsa Mårtensson att inte polisanmäla. Men Åsa gjorde inte som hon sa.
Kommer du ihåg varför du tänkte att du inte ville polisanmäla?
- På grund av att jag hade det i mitt huvud att de skulle döda mig.

Var det självklart för dig att gå emot din dotters vilja?
Hannas mamma, Åsa Mårtensson:
- Ja, det var det. Jag visste vilka tjejerna var och jag tänkte att någon måste få stopp på dem. Och markera att de gjort fel, jag visste att de gjort så här mot andra men ingen har polisanmält dem.
Din dotter beskriver dig som världens jobbigaste mamma, men att det är något bra.
- Ja, det är så, jag är vuxen och hon är barn och man kan inte bara vara kompis med sina barn, man måste vara vuxen också.
Vad tänker du idag om att din mamma fick sin vilja igenom och att ni polisanmälde och det blev en dom?
Hanna igen:
- Tack så mycket! Om inte hon hade gjort det vet jag inte om jag hade stått på den plats jag står idag.

Misshandlades av andra tjejer

Nästan alla unga brottsoffer som vi följt upp tar upp sina föräldrar som de som fick dem att våga, ett par pekar också på en drivande vän. Nästan alla säger precis som Hanna - att de först absolut inte ville anmäla - men att de ändå gjorde det med stöd av sina föräldrar.

Så var det också för Katja, som inte vill vara med med sitt riktiga namn. Vi provar parfymer i en butik, fikar och pratar om misshandeln och hoten.
- Då gick mamma och anmälde det och sa att jag är vittne till det och det. Sen fick jag komma in på förhör och säga stämmer det? Jag trodde inte att det skulle bli så mycket av det men det slutade med rättegång ändå.

Både Hanna och Katja misshandlades av andra tjejer. De blev sedan båda hotade vid flera tillfällen för att ta tillbaka. En gång var Katjas mamma med och hon gick raka vägen till polisen.
- Nu efteråt känns det bra att mamma anmälde det. Men jag tror inte att jag hade anmält det om inte mamma hade varit med. Det har förändrat mig som person det här, jag lever ett nytt liv nu. Hade jag inte haft det här stödet så hade jag nog dragit tillbaka min anmälan.

”De är mer rädda för mig”

De sjuttio poliserna i vår undersökning bekräftar bilden. Föräldrars stöd är det absolut viktigaste för att en ungdom ska våga anmäla och stå fast vid historien. 52 av 70 svarar att föräldrarna är viktigare än till exempel myndighetens bemötande eller möjligheten att bevisa brottet. De unga som inte har drivna föräldrar är svåra att nå fram till.

Så hur är det - har hoten blivit verklighet? Har det de unga - eller deras föräldrar varit rädda för - hänt? Har de utsatts för någonting för att de trotsat hotet och anmält?

Så här säger Pontus Eriksson i Falkenberg och Kim Nilsson från Öckerö. Först Pontus Eriksson:
- Jag har mött dem på stan och känt igen dem, och de har nog känt igen mig. Men de har nog varit mer rädda för mig än vad jag varit för dem.
Kim Nilsson:
- Jag har varit på privatfester där de varit och det blir någon sorts distans.

Men hur har det känts att träffa dem igen?
Pontus Eriksson:
- När jag gått själv har jag försökt kolla i marken men har man haft någon med sig har det varit de som kollat ner i marken.

Har du blivit utsatt för nånting för att du anmälde?
Kim Nilsson:
- Självklart har de kompisar som tittat snett, men det kan man skita i.
Men inget våld eller hot?
- Nej, absolut inte.

En myt att det är farligt att vittna

Några av de femton unga i vår undersökning har hotats flera gånger. Det har varit tungt och jobbigt. Ett fall av skadegörelse kan kanske kopplas till anmälan. Men ingen har utsatts för våld för att de anmält.
Mia Sandros är jurist och arbetar ofta som målsägandebiträde - alltså stöd för ett brottsoffer. Hon jobbar två trappor upp i centrala Göteborg.
- Tack vare rapporteringen i media senare år tror jag att många har uppfattningen att det alltid är farligt att ställa upp som vittne eller målsägande i en rättegång, att man automatiskt utsätts för trakasserier. Och det är helt klart en myt.
Har du varit med om att hot mot en ungdom blir verklighet?
- Nej, det har jag faktiskt inte. Ofta handlar det om våld eller till och med hot om livet och det har jag i mina mål inte varit med om att det satts i verket. Men det innebär förstås inte att det inte händer.

Poliserna kritiska till media

Här är det på sin plats att titta på vad vi som jobbar med media gör. Många av de sjuttio ungdomspoliserna är starkt kritiska.

”Massmedias förenkling av verkligheten har den största skulden”.

”Många föräldrar läser i tidningar och gör det till en verklighet. Vi får förklara att verkligheten inte alltid är så dyster och mörk som de tror”.

Press, radio och tv ger en skev bild av brottslighet. Rubrikerna lyder: hotad till tystnad, rädda vittnen. Det skapar rädsla, skriver ungdomspoliser från Stockholm, Malmö, Västerås, Sundsvall och Göteborg.

Så vi tar oss bakom en av rubrikerna. En historia bakom debatten om rädsla, hot och farligheten att vittna. Det ni hörde lite om för en stund sedan - nyheten från förra sommaren.

”Den 24-åriga kvinnan blev slagen och fick en halsduk hårt lindad runt halsen. Någon sprejade ordet ”död” på hennes rygg. Leif Silbersky är inte nöjd med polisens agerande...”.

”Den kvinna som misshandlades i Hägersten i fredags har nu flyttats från Huddinge sjukhus till en hemlig plats enligt polisen. Hon ingår sedan tidigare i polisens vittnesprogram...”.

”Moderaternas talesperson i rättsfrågor Hillevi Engström vill ha åtgärder...”.

Agneta Isborn Lind är åklagare i Stockholm - och den som fick ärendet på sitt bord:
- Polisen och jag var överens om att det var oerhört viktigt att få klarlagt vad som hade hänt. Om det var sant som flickan sa så var det mycket allvarligt och mycket angeläget att gärningsmännen kunde hittas. Om det inte var sant var det också angeläget att få det utrett. För den här händelsen blev ju mycket omskriven i medierna, inte bara i de skriftliga medierna. Det pratades om det överallt, alla människor i Sverige tror jag engagerade sig i detta och förfasade sig över vad som kunde hända om man ställde upp och berättade i domstol.

Men det var mycket som inte stämde. Skadorna på kvinnan stämde inte med berättelsen, konstaterade rättsläkare. Texten DÖD på tröjan hade inte skrivits när hon haft den på sig, utan på ett plant underlag, konstaterade kriminaltekniker.

Strax före jul förra året dömdes den unga kvinnan mot sitt nekande för att ha ljugit. Domen vann laga kraft. Det var alltså inte sant, det hon sagt om hoten och mordförsöket. Men det var det inte många som berättade om.
- Den uppmärksamheten var ju väsentligt mer blygsam. Jag är övertygad om att de flesta som sett de första skriverierna, att det gick dem förbi.
Tror du att all uppmärksamheten fick några följder?
- Det är väl väldigt troligt att många människor bestämde sig för att är det så här det går när man berättar vad man råkar ur för så ska inte jag göra det.

Var det värt det?

Pontus Eriksson i Falkenberg står utanför huset, där han var på konsert och där det var massa folk och rörelse. Han pekar på platsen under trädet där de var utelämnade, där rånet skedde och där han blev hotad. Det är jättenära - knappt ett stenkast emellan.
Det är tid att ta upp den svåraste frågan - var det värt det? Anmälan, förhör, rättegång - var det värt det.
- Jag tänker att det var läskigt just då men det kändes väldigt bra att jag anmälde det för man fick mycket stöd och hjälp och man mådde bättre helt enkelt.
Så här säger Kim Nilsson:
- Ja, det tycker jag verkligen. Det var skönt att få det anmält för då visste man att nu händer det någonting och polisen hjälper en och de får sitt straff och kanske lär sig att det inte ska göras på det sättet, och då råkar ingen annan ut för det heller.

Vad tror du hade hänt om du inte anmält?
Pontus igen:
- Jag tror nästan att det hänt mer då för då hade jag visat att jag var rädd för dem, och då hade de tänkt att den killen har vi koll på och kan göra vad vi vill med.
Vad tänker du idag om att du orkade gå igenom det här?
- Jag känner mig väldigt stolt över det. Det känns väldigt bra att jag valde att gå igenom det och efteråt känns det mycket bättre.

Alla de femton ungdomar som utsatts för övergrepp i rättssak och som gått igenom hela processen säger samma sak. Det var värt det. Och de är stolta. Vi tror att de är något sånär representativa. Vi har inte hittat dem via brottsofferjourer eller mellanhänder - utan genom en bred sökning i domar på svenska tingsrätter. Självklart kan de vi nått fram till inte tala för alla - de är ändå bara femton - självklart finns det unga brottsoffer som ångrar det dom gjort - men bilden vi får bekräftas av de som dagligen jobbar med unga brottsoffer:

Ungdomspolisen Even Magnusson:
- Jag tror de väldigt ofta går oerhört stärkta ur de här sakerna, de har lyft sig som människor och går med högt buret huvud.

Målsägandebiträdet Mia Sandros:
- De kontakter jag haft med ungdomar som avslutat såna här fall, där är min uppfattning att de flesta tycker att det är värt det. För det första upplever de att det inte var så farligt som de trodde att sitta i rätten och berätta. Det i kombination med att det i de flesta fall inte händer någonting gör att de känner att de gjort en bra sak och vågat stå för någonting som de varit med om.

Så här säger Kim Nilsson:
- Absolut var det värt det, det var jättevärt det. Det var jobbigt när det pågick, det höll ju på i nästan ett år. Man blir stärkt av det, även om det inte var kul så känns det bättre efteråt. Jag är jättestolt över att jag orkade gå igenom det här.

Reporter: Anna Jaktén
P1, Sveriges radio Göteborg
031 83 75 94
anna.jakten@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".