1 av 10
Bergströmska donationen i Jönköping. Bild: Anna Jaktén
2 av 10
Innergården på Edsgatan. Bild: Anna Jaktén
3 av 10
Edsgatan 3-5. Bild: Anna Jaktén
4 av 10
Huset på Edsgatan. Bild: Anna Jaktén
5 av 10
Här är åtta lägenheter. Bild: Anna Jaktén
6 av 10
På Lovisagatan. Bild: Anna Jaktén
7 av 10
Andreas Billock fick ett gammalt samvete i knät. Bild: Anna Jaktén
8 av 10
Här finns gallerier och verkstäder. Bild: Anna Jaktén
9 av 10
Gårdshuset i det som en gång var Petrés hus. Bild: Anna Jaktén
10 av 10
Bergströmska. Bild: Anna Jaktén

Petrés & Bergströms sista vilja - stiftelserna som glömdes

Änkan Petré och handlare Bergström gav bort sina förmögenheter med förtroende till kommunerna som de levt i. Hon gav allt till Vänersborg, han gav det till Jönköping.
De ville bygga hus för folk med ont om pengar.
Men hur har förtroendet förvaltats?

Det här programmet börjar på Edsgatan i centrala Vänersborg. Kaliber är här för att se hur det ser ut här idag - 2009.

En väska med nappar och blöjor får ligga kvar i barnvagnen utomhus. För dubbeldörren till det gamla trähuset är svårt att öppna. Ulrika Wennersten från Konstgrafiska föreningen tar sin lilla dotter i famnen och går in. Hon har lovat att visa hur det ser ut härinne.
Här finns stora gamla tryckpressar i gjutjärn, grafik på väggarna och så ett dragskåp med Ulrika Wennerstens etsningar som legat i bad över natten.
Det är ett gult vackert kulturminnesmärkt hus vi går runt i.

Utanför huset där jag, Ulrika Wennersten och hennes lilla Elvira ser oss omkring står byggbararacker. Andra halvan av fastigheten renoveras. Där är byggbuller blandat med fågelkvitter.

Idag är det alltså ateljéer och verkstad och halvfärdiga bostäder här i kvarteret Penséen, Edsgatan 3-5 - en gång var tanken en annan. Då var det här huset slutet på en generation - och starten på något nytt.

"12 maj 1943. Knut och Ellen Petrés stiftelse. Till minne av vår avlidna dotter."

Så står det i ett testamente adresserat till Vänersborgs stadsfullmäktige. Paret Petré var välkända i Vänersborg. Han var chefredaktör på tidningen, hon donerade den stora skulpturen på torget till stans 300-årsjubileum. Men de fick bara ett barn. Och när dottern Gunhild dog och senare också maken - så testamenterade änkan Ellen det hon ägde till kommunen.

Till minne av dottern

Ellen Petrés vilja var att det skulle skapas en stiftelse till minne av paret och dottern som inte längre fanns. Det skulle köpas ett hus där fattiga så kallade Pauvres Honteaux skulle få bo billigt. Pauvres Honteux är ett vanligt ord i äldre beskrivningar av stiftelser. Det betyder folk som haft det bättre ställt tidigare och som ogärna ber om hjälp. Alltså till exempel änkor eller äldre med låg pension.

"Tomten nummer 14 kvarteret Panséen med taxeringsvärde 227 000 kronor. Banktillgodohavanden och värdepapper till ett värde av 164.759 kronor 73 öre. "

Det fanns kapital. Den stora fastigheten här på Edsgatan. Och pengar och värdepapper. Ellen Petré fick hjälp att skriva ett tydligt testamente. Allt finns med. In i minsta detalj. Det ska vara enrummare och tvåor. I nedre botten ska det finnas ett samlingsrum, inrett med möbler från paret Petré.

Fru Petrés sista vilja

Drätselkammaren, alltså kommunstyrelsen, tog högtidligen med stor tacksamhet emot gåvan och lovade att det skulle bli så som änkan Petré bestämt. Nu skulle huset på Edsgatan säljas, ett hem för behövande skulle byggas. Det var en stor gåva, ett förtroende. Och Vänersborgs kommun hade ansvaret.

"Sedan fru Petré den 3 maj 1953 avlidit skola gåvobrevets bestämmelser träda i full tillämpning."

Vänersborgs kommunhus ligger ett stenkast från huset på Edsgatan. Där jobbar en ung jurist som nu plötsligt fått ett sisådär sextio år gammalt dåligt samvete i knät. Fru Petrés sista vilja. Vi ska om en stund träffa honom och fråga vad som hänt.

För i Kaliber idag ska vi ta reda om det blivit så som fru Petré ville. Hon och andra som precis som Ellen Petré gjort det allra säkraste man kan för att ens förmögenhet och vilja ska förvaltas precis så som man hade tänkt. De har skapat stiftelser.

Vad är en stiftelse?

Kammarkollegiet ligger också i ett gammalt gult stenhus - men på Riddarholmen i Stockholm.

För att vi ska förstå vad en stiftelse är - och varför Ellen Petré och så många andra valt att skapa just en sådan - och inte ett företag eller en förening - så åker vi dit.
Susanne Reutersvärd arbetar med stiftelser på Kammarkollegiet.

- De gör man nog för att stiftelsen ska leva vidare under lång tid. Och vill man ändra reglerna för en stiftelse, så är det väldigt stränga regler kring det. Tanken är att ändamålet ska vara detsamma, kanske inte under evig tid, men under lång tid.
Hur noga är det att följa sina ändamål?
- Det är det som styrelsen eller förvaltaren har att följa. Det är ändamålet som är stiftelsen. Den är inget annat än sitt ändamål. Det är jättenoga.

Kammarkollegiet är Ellen Petré och andra stiftelsedonatorers röst in i 2000-talet. Det är bara Kammarkollegiet som kan ändra vad den står i en stiftelses stadgar.


- Det är ju med hänsyn till stiftaren. Och vår roll är att bevaka stiftarens tankar och avsikt, säger Susanne Reutersvärd.
Det är ofta gammalmodiga uttryck som står i en ändamålsparagraf, det kan till exempel stå att det ska gå till pauvres honteaux, eller att dets ka gå till änkor och barn, välfridade, behövande. Hur får man alla dessa uttryck att bli 2009?
- Man får försöka översätta dem och tillämpa dem i dagens samhälle. Om man tänker sig behövande så kanske man idag inte är fattig på det sätt som man var för 100 eller 200 år sedan. Man får höja nivån till det samhället som vi lever i idag. Det finns ju behövande idag också.
Men det här ordet pauvres honteaux, som sägs ofta, vad är det?
- Det är lite speciellt. Det hade jag aldrig hört talas om förräns jag började jobba här. Man brukar säga att det är personer som har sett bättre dagar. Och då tänker man ju sig pensionärer, man tycker passar in.

Ett gammalt samvete i knät

Tillbaka till Vänersborgs kommun. När jag ringer och frågar om vad som hände med Ellen och Knut Petrés sista vilja får jag först inga svar. Ingen verkar veta. Men så landar frågan hos juristen Andreas Billock.

- Penningmedlen det var fråga om, dels reda pengar och dels aktiemedel, räckte inte till för att förvalta fastigheten. Så att med tiden blev ju underhållet av fastigheten tämligen eftersatt och stiftelsen drogs med underskott år efter år. 

Det har gått sextiosex år sedan Ellen Petré skrev sitt testamente. Femtiosex år sedan hon dog. Efter det stod huset på Edsgatan och tickade pengar och förföll. Decennierna gick. Renoveringar och underhåll åt upp det kapital som fanns. Till sist - 1998 - såldes huset till kommunen och pengarna sattes på ett konto.

- Som det är just nu så finns det en kapitalstock i stiftelsen och den är tämligen konstant. Det delas inte ut några medel ur den. För tillfället har den ökat ganska mycket de senaste åren, när det har sett bra ut på aktiemarknaden, det lär den ju inte göra nu den närmsta tiden, men ändå. Vad gör den här stiftelsen idag?
- Idag förvaltar den bara sina egna medel. Vi anser oss inte ha kunnat hitta några såna här pauvre honteaux. Utdelningsbara medel har inte utdelats.

Det har gått över ett halvt sekel - inget av det Ellen Petré ville har blivit av. Hennes sista vilja visar sig numera helt enkelt bestå av ett konto. En pengastock. Drygt en och en halv miljon kronor.

Det är ingen som har slarvat bort nåt. Ingen nu levande är drabbad. Men när jag bläddrar i papperen hon skrev känns det sorgligt. Det blev inget hus, inget hem, inga bidrag till behövande. Det hon skrev - med tydliga instruktioner, rimligen flera år av noggrant övervägda formuleringar, sida upp och sida ner - är bara ett konto hos kommunen. Trots att hon hade tänkt på allt. Detaljer och helhet.

Självaste kommunstyrelsen var ansvarig för stiftelsen till hennes familjs minne.
Kommunens revisor var ansvarig för att kommunstyrelsen skötte det uppdraget.
Länsstyrelsen hade tillsyn över styrelse och revisor.
Och Kammarkollegiet var hennes viljas röst in i framtiden i evighet. Det är hängslen och livrem dubbelt upp.

Kommunstyrelsen ansvarig

- Man bör ju vara självkritisk i de här situationerna. Möjligen med beaktande av vad som hänt i äldre tid så kunde kanske kommunen agerat annorlunda, säger Andreas Billock. 

Åren har gått. Nu är en och en halv miljon för lite för att bygga det hus som Petrés hade tänkt sig. Och några bidrag till behövande har inte delats ut.

- Så har det rullat på. Åren har gått och problemen har uppstått med underhåll av fastigheten framförallt. Man kan ju tycka att den borde ha sålts tidigare, säger Andreas Billock.

-Vem har ansvar för att det har gått så här?

-Ansvaret är nog svårt att utkräva idag. Det har gått lång tid och mycket har hänt längs vägen. Och det har givetvis kommit och gått personer som har haft med stiftelsen att göra. Som med den här fastigheten till exempel, så har man nog dragit sig lite grann för att ta i frågan eftersom fastigheten har varit en mycket stor del av stiftelsens tillgångar. Det är nog ett ansvar som har vandrat mellan olika personer under långt tid. Det är ganska svårt att utröna det exakta ansvaret. Idag känner vi väl att det här stiftelseurkunden är så pass gammal så att till exempel det här med pauvres honteaux, det är ett svårt begrepp att uttolka idag.

-Vem har ansvaret idag?

-Ansvaret för själva stiftelsen, det ansvar vi har idag är att förvalta stiftelsens medel.

- Vilka är vi?

- Kommunstyrelsen är förvaltare av stiftelsen. Så är det. I formell mening då.

Vi bestämmer oss för att ta reda på om det är fler som drabbats av samma öde som Knut och Ellen Petré.

Hälften äger numera bostäder

Från Länsstyrelsen runt om i landet begär vi ut årsredovisningar från 55 stiftelser som ska erbjuda bostäder till behövande. Det här visade vår granskning:

  • Bara hälften av stiftelserna äger numera bostäder.
    De andra gör det inte. Några har aldrig köpt någon fastighet - trots att stiftaren ville. Andra har sålt den de hade. Det blev helt enkelt för krångligt eller för dyrt.
  • Majoriteten delar istället ut bidrag åt behövande.
    Att dela ut bidrag - som hyresbidrag eller tandvårdsbidrag är kanske inte alltid precis vad som skrevs, men det är enklare. Det är också oftast i stiftarens anda det ändå är ett socialt ändamål som förhoppningsvis hjälper dom som behöver hjälp.
  • Sex av stiftelserna gör ingenting. De är bara ett konto.
    Dom här stiftelserna gör enligt sina årsredovisningar nu ingenting. Dom äger inga fastigheter och delar inte ut några bidrag. Flera har - precis som Vänersborgs kommun - fastnat i att dom inte vet hur dom ska definiera ålderdomliga uttryck. Som pouvres honteaux. Och det finns faktiskt flera där svenska kommuner har ansvaret. Där donatorn lämnat sin förmögenhet till kommunstyrelsen att förvalta.

Det gäller de här:

  • Hilda och Axel Grönqvists stiftelse .
    Ändamålet ska vara att uppföra byggnader åt mindre bemedlade i Halmstad. Förmögenhet 9,3 miljoner. Ingen fastighet finns, inga bidrag utdelas. Kommunen är ansvarig.
  • Lovisa Svenssons och Maria Fagerströms stiftelse.
    Ändamålet är att skaffa billiga bostäder åt mindre bemedlade hantverkare i Borås. Förmögenhet 1,2 miljoner. Ingen fastighet finns, inga bidrag utdelas. Kommunen är ansvarig.

Ett hus åt fattiga i Jönköping

Vi reser till Jönköping. En av de kommuner som tagit ansvar för att förvalta en bostadsstiftelse. Och en donators förtroende.

"Stiftelsen Bergströmska Donationen i Jönköping ska enligt stadgarna bygga hus som ska uthyras åt mindre bemedlade borgare och arbetarklass i Jönköping samt deras änkor och barn"

Det är något konstigt som hänt med Stiftelsen Bergströmska donationen. Vi förflyttar oss till ett litet rum på Tekniska kontoret i Jönköping för att förstå vad. Jag träffar två av de som arbetar med stiftelsen. Sofia Lindh sköter det ekonomiska. Susanne Kelly på tekniska kontoret sköter det praktiska - som kö och hyreskontrakt.

Det är jag som bett att få träffa dem tillsammans. De har aldrig träffat varandra tidigare. Och de har haft helt skilda uppfattningar om vad stiftelsen gör.

Visste inte att det fanns ett ändamål

Vid ett bord i rummet går de igenom en enkät som jag skickat ut några veckor tidigare.

Enkäten till Bergströmska donationen i Jönköping landade på ekonomiavdelningen. Sofia Lindh, som arbetat här under bara ett år, frågade sina kollegor och besvarade min enkät utifrån hur det ska vara. Och vad hon trodde. Utifrån vad det står i stiftelsens stadgar. Hon svarade att i huset bor låginkomsttagare och missbrukare - och det är socialtjänsten som förmedlar lägenheter. Men när jag ringer till socialtjänsten och frågar så säger de att de aldrig hört talas om just bergströmska donationen. Jag talar med chefer på tre nivåer inom socialförvaltningen.

Och här - i rummet på tekniska kontoret - blir Sofia Lindhs svar rättade.

- Kategorin som ska bo fastigheten finns delvis inte idag, har du skrivit.
- Då kan jag ha haft fel där då. Stryk det om det inte stämmer.
- Det stod väl att det ska?
- Det stod mindre bemedlade borgare och arbetsklass och änkor och barn.

Stiftelsen Bergströmska donationen har funnits sedan 1852, när handlare A. Bergström ville tacka sin stad genom att skänka pengar till ett hus. Här skulle det bo mindre bemedlade och deras änkor och barn. Precis som Ellen Petré i Vänersborg så valde handlare Bergström att ge sin stiftelse till kommunen. Det var tryggt och säkert och självaste kommunstyrelsen stod ansvarig.

Under många år har stiftelsen förvaltats här - på Tekniska kontoret i Jönköping. Susanne Kelly har hand om kön. Men hon har tagit över en praxis som fanns långt före henne. Och hon säger att hon inte hade en aning om att det skulle bo mindre bemedlade hos stiftelsen:

- Jag har vetat om att det varit en donationsfastighet. Jag har inte sett de här paragraferna som Sofie nu har med sig. Att det var en stiftelse visste jag om. Det är en fastighet som vi har ett kössystem för och även socialen har en viss del av lägenheterna. Eller har rätt att anvisa en personer till lägenheterna om det skulle vara ledigt, säger Kelly.
Men just att det var en stiftelse med specifika ändamål?
- Nej.
Det visste du inte?
- Nej.
- Vad visste du om stiftelsen innan jag ringde?
- Att stiftelsen har en fastighet med lägenheter och att det bor personer där. Och att vi får in hyror. Att det finns ett kapital som kan användas till reparationer och eventuellt köpa nya fastigheter, säger Sofia Lindh.
Men vilka krav har ni på hyresgästerna, för att få en lägenhet?
- Du ska ha en inkomst. Vi gör en kreditupplysning, precis som vilken annan lägenhet som vi hyr ut som helst. Eller om de är anvisade av socialen nu, säger Susanne Kelly.
Men det finns inget krav att man ska vara mindre bemedlad, eller man ska vara.
- Nej.
Eller om man ska vara barn eller änka?
- Barn får väl inte bo själv.
Men det står barn eller änka till en mindre bemedlad.
- Känner jag inte till, säger Kelly.
Har Länsstyrelsen någon gång hört av sig och frågat, hallå där de här ändamålsparagraferna finns här, hur efterlever ni dem? Ha de ringt till dig och frågat?
- Nej, inte mig veterligen, säger Susanne Kelly.
Har de ringt till dig och frågat ?
- Nej, säger Sofia Lindh.

Idag består stiftelsen Bergströmska donationen av ett gult hyreshus i kvarteret Minnet på Lovisagatan i Jönköping. Åtta lägenheter i ett tvåvåningshus med två uppgångar en liten bit från centrum. I huset bor ungdomar. Hur kösystemet fungerar är oklart.

-  Nej, det kan jag inte svara på just nu. Hur många som står i kö och hur de får reda på det. Men som jag sa innan så har vi ingen bostadsförmedling i Jönköping utan på kommunens hemsida finns fastighetsägarna uppskrivna som man kan kontakta då. Och där finns även tekniska kontoret, säger Susanne Kelly.

Sju föräldrar arbetar på socialen eller tekniska

Så vilka är det som bor i huset på Lovisagatan? Där det ska bo mindre bemedlade. Jag får inga tydliga svar under mötet på Tekniska kontoret.

Så efteråt tar jag reda på det.

Och står plötsligt inför häpnadsväckande fakta.

Av åtta unga skrivna i fastigheten - så har sex föräldrar som är anställda på Jönköpings kommun. Av sammanlagt femton nu levande föräldrar arbetar sju på tekniska kontoret eller socialen. Alltså dom två enheter på Jönköpings kommun som har insyn i att den här stiftelsen finns. Stiftelsen som skapades för mindre bemedlade har uppenbarligen blivit en plats för barn till anställda på kommunens socialkontor och tekniska kontor.

Hyresgäster:
A - mamma jobbar på socialen
B - pappa jobbar på stadsbyggnadskontoret (tekniska)
C - föräldrar ej på kommunen
D - mamma jobbar på skola
E - mamma jobbar på socialen
F - föräldrar ej på kommunen
G - pappa på tekniska kontoret, mamma på socialen
H - pappa på stadsbyggnadskontoret(tekniska), mamma på stadsbyggnadskontoret (tekniska)

"Vi har missbrukat förtroendet"

Acko Ankarberg Johansson är kristdemokratiskt kommunalråd i Jönköping. Det är hon som skrivit på boksluten för Bergströmska donationen. Hon är i sin egenskap av kommunstyrelsens ordförande också ordförande för stiftelsen och högst ansvarig för hur den sköts. Så här reagerar hon på det vi berättar:

- Med stor irritation eftersom vi har missbrukat det förtroende vi har fått i donationen och inte uppfyllt och att vi i övrigt har brustit för att vi inte har haft politiska riktlinjer för hur man ska hantera detta. Gemensam egendom som vi ska förvalta på bästa sätt, Säger Acko Ankarberg Johansson.

Du är kommunstyrelsens orförande och därmed är du också ordförande i den här stiftelsen. Har du någon gång frågar hur lägenheter förmedlas?

- Nej, aldrig någonsin. På det sättet så har jag brustit i mitt ansvar.

Vilka har fått veta att just den här kön till de här bostäderna har funnits?

- Kan jag inte svara på, det har ju varit så att de uppenbarligen inte har gått ut på ett öppet förfarande och inte tydliggjort på vilka grunder man har rätt att söka. Det har varit alldeles för internt, det som har gjorts.

Som högst ansvarig för den här stiftelsen, vad tänker du göra nu?

- Jag har redan gett uppdrag till ordförande i Tekniska nämnden att snarast ta fram riktlinjer för hur man hanterar detta. Det gäller alltså både donationsfastighet och andra lägenheter. Det är upp till ett sjuttiotal som Tekniska kontoret hyr ut. Så man vet på vilka grunder ochy att det är ett öppet förfaringssätt och att det på det sättet blir möjligt för alla att söka, säger Acko Ankarberg Johansson.

Handlare A Bergström gav alltså fastigheten i kvarteret minnet till sin stad. Där skulle det bo mindre bemedlade och deras änkor och barn. Bergströmska donationen blev ett hus främst för barn till anställda på tekniska kontoret och socialtjänsten i Jönköpings kommun.

 Tillbaka till Vänersborg

Vi lämnar Jönköping. Det här programmet ska sluta där vi började. I Vänersborg. Med Ellen Petrés sista vilja. Med det som skulle bli ett hem för mindre bemedlade som sett bättre dagar - och som nu bara är ett konto på kommunen.

Vänersborgs kommun har fått nej från Kammarkollegiet för att ändra stadgarna. Kanske ska de försöka igen.

Det är ingen nu levande som drabbats av att Ellen Petrés sista vilja ännu - efter ett halvt sekel - inte blivit något alls. Ingen har gynnats på andras bekostnad. Det är nånstans bara sorgligt. Alla ord som skrevs, alla planer, alla löften, alla tankar.

- Det är klart att man hade önskat att man hade kunnat möte hennes vilja på ett lite tydligare sätt. Sedan tror jag nog att det här är ganska vanligt problem tyvärr, att det faller lite grann mellan stolarna. Med tiden så kan inte den uttryckta viljan följas på det sätt som den är tänkt. Det tror jag är ett ganska vanligt problem, säger Andreas Billock på Vänersborgs kommun.

Hängslen och livrem räckte inte?

- Det räckte säkert på 50-talet, men det räcker inte 50-60 år senare, tyvärr.

Är det inget annat än, vad synd, som man kan säga eller?

- De här medlen som vi har idag är de medel som i vart fall kvarstår, så att vi har ingen annan önskan med medlen än att vi kan hitta ett bra sätt att förvalta medlen som skulle uttrycka i vart fall till någon del Ellen Petrés sista vilja.

Reporter: Anna Jaktén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".