Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Kaliber 8 november 2009: En säng för natten - myten om de hemlösa

Publicerat söndag 8 november 2009 kl 13.00
1 av 11
Annons från Stadsmissionen för att samla in pengar till hemlösa. Foto: Anna Jaktén.
2 av 11
Det var det här brevet som Kristina Arvidsson-Molin fick i brevlådan. Foto: Johan Frisk
3 av 11
Anna Jaktén. Foto: Mattias Ahlm
4 av 11
Annelie Edrén. Foto: Lars Pehrson/Scanpix
5 av 11
Foto: Gunnar Lundmark/Scanpix
6 av 11
De hemlösas pension. Reklam för hemlösa från Räddningsmissionen. Foto: Anna Jaktén.
7 av 11
Reklam från Stockholms Stadsmission. Foto: Anna Jaktén.
8 av 11
Inbetalningskort från Stockholms Stadsmission. Foto: Anna Jaktén.
9 av 11
För hundra kronor får en hemlös en säng för natten. Foto: Anna Jaktén.
10 av 11
Hemlös i Malmö. Foto: Svt bild.
11 av 11
Hemlös i Stockholm. Bilden är från 1954. Foto: Svt bild.

Vid den här tiden på året ställer människor upp. Reklambyråer jobbar gratis eller nästan gratis, artister sjunger utan ersättning, dagstidningar ger helsidesannonser utan att få något betalt. I tv och radio hörs intervjuer och reklam. Budskapet är att alla inte har ett hem att gå till. Och att din hjälp behövs. En hundralapp ger en hemlös en säng för natten.

Det är den här bilden vi är vana att höra. Men är den sann? I Kaliber idag ska vi sticka hål på några av myterna om hemlöshet. Vi ska göra det för att glappet mellan vad många människor tror – och hur verkligheten ser ut – det glappet är stort.

Vi ser dem varje år. Ungefär vid den här tiden – när dagarna blir kortare och nätterna långa och kalla. Då möts vi av julkampanjerna för att hjälpa hemlösa. Vi läser uppmaningar som påminner om att alla inte har ett hem att gå till.

”Årets julklapp är en säng.” ”För hundra kronor får en hemlös en säng med rena lakan.” ”Ge en julpeng. Vi är helt beroende av frivilliga medel.” ”Vår verksamhet står och faller med de bidrag som vi får från enskilda människor.”

I tidningar, på stortavlor, i kyrkor och konserthus hörs och syns organisationer som Stadsmissionen och Räddningsmissionen.

”Vi är en frivilligorganisation – helt beroende av gåvor.” ”Hjälp oss i vår strävan och ge de hemlösa en varm säng för natten.” ”Vi sträcker ut en hand till dem som ingen annan hjälper.”

Många ställer upp gratis

Vid den här tiden på året ställer människor upp. Reklambyråer jobbar gratis eller nästan gratis, artister sjunger utan ersättning, dagstidningar ger helsidesannonser utan att få något betalt. I tv och radio hörs intervjuer och reklam. Hemlöshet är något som engagerar.

- Vet du om det finns någar hemlösa i Malmö?

- Jag det finns det, och gott om dem också.

- Var sover de på nätterna?

- Ja, vi har ju de som sover under broar – lite var stans där de kan hitta skydd.

- Finns det hemlösa i Stockholm?

- Ja, runt 3 200.

- Vilken koll du har.

- Jo, jag har läst en artikel om det häromdagen.

- Det ska inte få finna egentligen. Det är ju 2000-talet. Vi ska kunna ombesörja att folk har tak över huvudet.

Inför det här reportaget frågar jag folk på stan i Stockholm, Göteborg och Malmö om just hemlöshet. Jag vill veta vad dom tänker och tror.

- Ja, eftersom de inte har något hem, så vet jag inte vart det bor. Sover kanske i parkerna, under broar och sånt.

- Vet du om det finns några ställen dit de kan gå? Där man kan få en säng för natten?

- Ja, Stadsmissionen har tror jag.

- Vet du hur deras boenden bekostas?

- Ja, frivilliga kanske som ställer upp och jobbar mycket. De samlar väl in pengar också har jag sett.

 - Alltså vi har ju härbärgen, men det räcker ju inte. Det kostar ju pengar att driva det också. De måste ha intäkter och det får de ju inte. De får ju inte tillräckligt med intäkter för att de ska kunna ombesörja att alla har någonstans att sova.

 - Men det är ändå sjukt. Man bor i Sverige, folk ska inte bo på gatan.

- Vet du om det finns några ställen där de kan vara.    

- Ja, Stadsmissionen har ju, de hjälper väldigt mycket hemlösa, tror jag. Välgörenhet och så.

- Vad gör kommunen då?

Jag tror kommunen vill visa att de är delaktig i det. Men jag tror inet att de är så delaktiga för hade de varit det så hade det inte funnits några hemlösa. 

I de tre storstäderna återkommer samma bild. Hemlösa bor under broar, i trapphus, på parkbänkar. Några jag pratar med tror att stat och kommun gör vad de kan. Men de flesta säger att myndigheterna inte tar sitt ansvar. Utsatta människor lämnas åt sitt öde. Istället får frivilligorganisationer ta över. Och det är gåvor som gör att de kan erbjuda tak över huvudet åt människor som ingen annan hjälper.

- Det känns som att det faktiskt borde vara kommunen som styr upp att det finns ett ställe dit de faktiskt kan gå. Med tanke på hur många som faktiskt sover på bänkarna och i parkerna så är det ju inte som att de har något annat alternativ.

Det är den här bilden vi är vana att höra. Men är den sann? I Kaliber idag ska vi sticka hål på några av myterna om hemlöshet. Vi ska göra det för att glappet mellan vad många människor tror – och hur verkligheten ser ut – det glappet är stort.

Det kom ett brev

Några trappor upp i ett hus i centrala Göteborg bor Kristina Arvidsson-Molin. Hon har funderat mycket över bilden av hemlöshet och lägger fram ett brev på bordet. Brevet fick hon vintern för två år sedan när hon var verksamhetschef i stadsdelen Härlanda. Det är en julkampanj för Göteborgs Räddningsmission. Inuti finns ett inbetalningskort. Om man ger hundra kronor får en hemlös en varm säng en kall natt, står det. Och trots att hon jobbade med och brydde sig om just hemlösa blev hon irriterad.

- Problemet är att man ger sig ut för att det är välgörenhet, när det är kommunen som betalar. Problemet är att man säger till folk, skänk oss en gåva, när man faktiskt redan har betalt till detta via skatten. Det är en slags, det upprätthåller myter och det lurar folk. Det tycker jag att det gör.

Det som lurar, menar Kristina Arvidsson-Molin, är att sängarna för natten redan är betalda. Kommunen samarbetar nära och köper säng och vårdplatser av frivilligorganisationerna sedan åratal tillbaka. När det här brevet kom hade den gemensamma planeringen inför vintern avslutats i samförstånd, säger hon.

- Den ska avslutas med att alla är nöjda med den planering som görs inför julen. Att alla är nöjda med att det här antalet platser ska nog räcka. Det här gör ni och det här vi. Så det är en arbetsfördelning. Men sedan är det ju så att kommunen betalar ju alltihopa. Planeringen gör man ihop och sedan så betalar kommunen det som det kostar. Och just jul, nyår och vinter så ser man till att det finns lite extra resurser.

Någon månad efter det att brevet kom skulle dessutom ett nytt boende starta. Drivet av just Räddningsmissionen – och helfinansierat av kommunen. Ändå kom reklamkampanjen  - som hon upplevde spann på myten om att frivilligorganisationer hjälper dem som ingen annan bryr sig om.

- De som jag pratar med, de tror ju, eller vet att de har hem för hemlösa, att de har soppkök, att de har frivilligarbete, att de arbetar med invandrare och så vidare. Och alltihop är sant. De gör många arbeten. Och bra arbeten. Det är inte där felet ligger. Och de kompletterar säkert på ett väldigt bra sätt . Det jag vänder mig emot är kampanjerna. Det är där jag uppfattar att det är lur.

- När du läser de här, vi ska se jag har en tidning här, senaste tidningen från Räddningsmissionen, så står det. ”Räddningsmissionen skulle aldrig kunna erbjuda sängar åt hemlösa, mötesplatser för nya svenskar eller stöd åt barn med föräldrar i fängelse om det inte vore för alla gåvor som skänks.”  Vad tänker du när du läser det?

- Jag skulle vilja ringa upp den här människan och fråga, vad menar du? Vad är det för sängplats du betalar som inte är betald av kommunen?

Ämnet hemlösa lockar journalister

Vi plockar bland fler julkampanjer och informationsmaterial på bordet. Texterna engagerar. Känslan är att om jag inte gör nåt och bidrar – så står den hemlöse ensam. Min hundralapp är skillnaden mellan kall parkbänk och varm säng. Och som journalist är ämnet lockande. Det finns få sociala problem som är så omskrivna. ”Hemlösheten ökar” är en rubrik vi läst många gånger. Man berörs. Här finns den tydliga konflikten mellan drabbad person och ansvarig myndighet. Och här finns frivilligorganisationen som en kritisk röst utifrån.

Problemet, säger Kristina Arvidsson-Molin, är inte att organisationerna arbetar som entreprenörer. Problemet är att ingen berättar att det är så det är.

- Är vi naiva? Människor i allmänhet gentemot hur frivilligorganisationer arbetar och gör?

- Det är inte lätt att vara annat, då man ser dessa jättelika kampanjer. Jag tror att de som inte arbetar med de här frågorna, måste ju tro på detta, varför skulle det vara en bluff och ingen påtalar det? Jag kan inte tycka att det är naivt, utan jag tror att det är rationellt helt enkelt. Och parat naturligtvis med en vilja att göra gott. Det vill människor.

Vi ska återkomma till julkampanjerna längre fram. Men först ska vi ta reda på hur det egentligen funkar när det gäller akutplatser – eller som man sa tidigare - härbärgen. Är det så att det saknas sängplatser för de mest utsatta? Vem är det som betalar? Vi ska resa till Stockholm, Göteborg och Malmö.

- Jag hoppas att jag talar helt sant när jag säger, om man är i behov av en sängplats en natt, då får man det. Det blir ju ofta någon plats över var natt. Har det varit fullt under en  längre tid så kommunicerar vi alltid med socialtjänsten. Och när det är kallt så brukar vi utöka antalet platser under de här kalla månaderna på året.

Jo, i Malmö betalas akutplatserna av kommunen. Birthe Wallin är chef för Stadsmissionen här, en av flera organisationer och företag som utför själva tjänsten.

Så här har det varit sedan början av 2000-talet. Och det är en utveckling som alla vill ha. Enklare härbärgen är borta, vården är professionell och organisationerna arbetar egentligen som vilket företag som helst. Men myterna finns kvar.

- Myten är väl att vi gör så gott vi kan och jobbar så mycket vi vill, medan vi arbetar utifrån samma lagar, förordningar och reglementen som övriga samhället. Och en  annan myt är att vi alltid arbetar i  opposition eller konfrontation med kommuner. Och det gör vi mer sällan än vad man tror utan vi vill alltid ha samverkan och samarbete. Och det är det oftast.

Visst finns det misär i Sverige, säger hon. Men inte alls som folk tror. Här finns inga soppkök, här äter människor vid dukade bord. Det som skiljer Stadsmissionen från vilket företag som helst är att de inte tar ut någon vinst. Och att volontärarbete och gåvorna de får från allmänheten kan ge människor som har det tungt ett lite bättre liv.

- Förutom den här pengen som vi får av kommunen, så kan vi ju bidra med en guldkant. Vi kan erbjuda mer än bara det som vi får av kommunen. Vi kan erbjuda utflykter och julfirande och en volontärverksamhet som är ett plus i kanten som kommunen  själv kanske inte hade haft råd att anordna.

Ingen platsbrist i Malmö alltså. Och kommunen betalar. Från Malmö reser vi till Stockholm.

Får sju och en halv miljon om året från kommunen

Bostället på söder drivs av Stockholms stadsmission. Alla Stadsmissioner är organisatoriskt skilda, men de har namnet och syftet gemensamt. På akutboendena här bor som mest tjugo män och tio kvinnor.

Det är snart lunch. Någon spelar gitarr, en annan jobbar vid datorn, men de flesta sitter vid tv:n. Stadsmissionen får sju och en halv miljon om året av Stockholms stad för driften. Plus ungefär 500 kronor per natt för varje plats som används.

- Det här har varit en successiv process tycker jag, med en markant skillnad mot början av 2000-talet.

Annelie Edrén är verksamhetschef. I nästan tio år har det sett ut så här i Stockholm – att också de enklare boendena där man bor kortare tid betalas av kommunen.

- Jag tycker att vi är i ett paradigmskifte. I och med att både regeringen och frivilligorganisationerna har skapat ett samhällskontrakt. Det vill säga att man med offentliga medel kan det vara olika aktörer som utför en viss verksamhet som man bestämmer att man vill ha.

På samma sätt fungerar det för andra organisationerna som driver akutboenden – som Frälsningsarmén. Annelie Edrén är självkritisk. Hon vet att det här tydligare och tätare samarbetet inte är något som helt nått ut. Då finns risken att en gammal bild lever kvar.

- Egentligen skulle väl vi kommunicera tydligare. Både Stockholms stad och frivilligorganisationer som faktiskt tar emot ett starkt bidrag från Stockholms stad. Att numera gör vi det här tillsammans. Vilket är bra. För det är alltid bra för en målgrupp, när man gör något tillsammans för den målgruppen.

Samverkan i Stockholm alltså och basbehoven – som en säng för natten betald av kommunen. Från Stockholm vidare till Göteborg. Innan vi tar reda på vem som gör vad där ska vi träffa en av dem som det handlar om. Han ska hjälpa oss att förstå organisationernas roll.

- Ja, jag heter William.

William är en av ungefär hundra som den här morgonen kommer till kaféet hos Göteborgs Räddningsmission. Hit kan man gå för att äta frukost, tvätta och duscha.  Kaféet betalas av kommunbidrag – 375 000 om året. Men här jobbar också volontärer och anställda som finansieras av gåvomedel.

- Om man är igång med missbruket, då är det, det enda man tänker på i princip. Äh, då skiter jag i att sova där jag kan sova och så fortsätter jag imorgon att supa eller vad det nu är jag håller på med då. Men jag tänker inte på det, var ska jag sova inatt, när jag håller på med missbruket. Det är ju mer att jaga och jaga efter alkohol. 

William är en del av statistiken

William är en av dem som i statistik, media eller i julkampanjer beskrivs som hemlös. Men han avlivar snabbt den bilden. Han är visserligen hemlös, men det är inte hemlösheten som är hans största problem – utan missbruket. Han är insiktsfull och självrannsakande. När han är inne i missbruk väljer han att sova i en port eller en offentlig toalett, även om det finns andra möjligheter. Han är trött på att misslyckas. Och han vill ha rätt att ta sina egna beslut.

- Visst har haft det så tidigare, att jag fått hjälp av socialen. Med typ andrahandskontrakt, lägenheter som socialtjänsten har förstahandskontrakt på. Jag har haft sådana boenden. Men jag känner ju mer, att jag får fixa det själv. För det är skitjobbigt att vara hos soc, men visst finns den hjälpen om man vill ah den verkligen. Men det är ju så när man missbrukar, att man tänker, jag orkar inte med soc, och tjata med dem.

- För dig om jag fattar det rätt. Problemet är inte att socialtjänsten inte vill hjälpa till, för det vill de, utan det är man inte riktigt orkar in i det misslyckandet igen.

- Precis. Ja, du säger igen. Jag har ju fått, jag vet inte hur många chanser. Jag har fått möjligheter och boenden. Och missbruket har ju tagit ifrån mig allt det. Nu fick jag ju en chans till. Och det höll inte längre, det bara braka loss allting. Nä, nu skiter jag i allting. Jag bryr mig inte längre.           

När jag träffar William är det lätt att förstå organisationernas roll. Han går inte till socialtjänsten. Men han går till Räddningsmissionen. De är länken mittemellan. Så hur funkar det i Göteborg? Vem gör vad och vem betalar?

En mörk kväll i oktober manifesteras De hemlösas natt. Marschaller lyser på torget, någon håller tal, på en bänk intill sitter några av dem talen handlar om och tar en öl. För några år sedan var det här en stor manifestation. Hemlöshet var en politiskt het debatt. Efter det byggdes fler akutboenden - drivna av både kommun och organisationer.

Kjell Larsson har erfarenhet från båda sidor. Tidigare arbetade han med hemlöshetsfrågor i kommunen, idag gör han det på Stadsmissionen. Men han värjer sig mot begreppet hemlös.

- Ja, jag tycker ju att det är en vansinnigt usel term.  Jag tycker att vi skulle kunna ta bort den så fort som möjligt.

- Varför då?

- Det var ju ändå så att för tio år sedan så ändrade man ju den här termen från missbrukare till hemlös. Jag tycker att man skulle kunna ändra tillbaka detta så att folk förstår, alltså att allmänheten förstår att det inte är en hemlöshetsfråga utan en mer komplex fråga.

- Men det är lättare att samla in pengar till exempel till Sveriges hemlösa kanske än till  Sveriges missbrukare eller Sveriges psykiskt sjuka. Man kan ju nästan göra  pornografiskt på hemlöshet om man vill göra det. Men vi har i varje fall valt att inte göra det, här på Stadsmissionen i Göteborg.  

Summan som betalas av kommunen har tredubblats

För att få en bild av utvecklingen begär Kaliber ut statistik från alla Göteborgs stadsdelar. 2001 betalade kommunen elva miljoner till Räddningsmissionen. Tre år senare hade den summan tredubblats – till 36 miljoner. Stadsmissionen nästan fördubblade inkomsterna från kommunen. Det är pengar för boenden men också för till exempel fältarbetare och café.

Som reporter blir jag självkritisk. När sa jag senast något om att kommunerna ser ut att ta sitt ansvar? När såg jag en artikel senast om att antalet uteliggare minskar? När ifrågasatte jag senast begreppet hemlös? Och när ställde jag kritiska frågor till någon som vill väl?

Kaliber begär också utbetalningarna till en omdiskuterad husvagnscamping för hemlösa, Meros camping. För precis ett år sedan rapporterades om att Meros inte kunde betala en elräkning. Och att de hemlösa där kanske skulle kastas ut. Ett dygn senare hade privatpersoner samlat in pengar till räddning. Statistiken vi begär ut nu visar att under 2000-talet har Göteborgs kommun betalat 27 miljoner kronor till Meros camping för de hemlösa som bott där. Det tog vi journalister aldrig reda på då. Vi berättade bara om den 54 000 för elräkningen. Och då gav vi inte hela bilden.

Så finns de där helt gåvofinansierade sängarna för natten? Stadsmissionen i Göteborg är de enda jag hittar under mitt arbete som faktiskt har ett akutboende som betalas av gåvor. Men Kjell Larsson talar ganska tyst om det. Han säger att han direkt när han började sa att han inte ville ha några kampanjer om sängar för hemlösa. Marknadschefen tyckte samma sak. Det vore att spinna på myter.

- Vi säger väl ändå att vi har 110 personer som en officiell siffra idag – personer som sover mer ute än inne. Men om vi går ut en kväll på stan eller om vi skulle springa runt en kväll på stan, så tror jag inte att vi får ihop till 110 personer. Skulle vi få ihop det till elva personer eller tjugo personer, så tror jag att vi gör det bra. Så att man har ändå någon gång haft för avsikt att måla upp den här bilden större än vad den är. Och idag har vi kunnat bryta ner den bilden och göra den förhoppningsvis mer tydlig, men det finns ju kvar att göra.

Vem har intresse av att sprida myterna?

- Vem har intresse av att det fortfarande finns myter om att det någonstans går till en säng för natten om vi betalar hundra kronor – att förenkla på det sättet?

- Det måste ju vara ett sätt att få in pengar helt enkelt, man behöver det för att få in pengar. Man tycker att det är ett bra sätt att ragga på. På något annat sätt kan jag inte se det.

- Även om det då inte är riktigt sant att det är på det sättet?

- Så länge ingen annan säger så tror man ju att det är sant, men det är ju inte sant.

Och där är vi tillbaka till julkampanjerna för hemlösa. De som Kristina Arvidsson-Molin reagerade över. Kjell Larsson blev också irriterad när han jobbade på kommunen och såg olika kampanjer om hundra kronor för en säng för natten. Han säger att det var många som kände samma sak – men att varken politiker eller tjänstemän vågade gå ut och kritisera öppet.

Och det finns andra som också reagerar.

Rolf Nilsson har tidigare varit hemlös och han har funderat över just kampanjerna - och över utvecklingen. Det finns en baksida med det vi berättat i det här programmet. Om samarbetet. Frivilligorganisationerna låtsas att de är en kritisk oberoende röst, säger han. Men de är en del av ett system som vi byggt in oss i. Kampanjerna finns för att rättfärdiga den egna organisationen, inte för att lösa problemet.

- Om vi tar de här stora kolosserna då: Frälsningsarmén, Stadsmissionen, Convictus. Där har jag aldrig sett en annonskampanj, där de har sagt att vi behöver bostäder. Alltså som hemlös får du gratis mat, du får läkarvård, du får tandläkarvård, du får manikyr, du får pedikyr, du får frisör, you name it, allting får du, utom ett hem. För det här sponsras av kommunerna. Så bygger man upp olika verksamheter för hemlösa.

Vill anmäla dem till reklamationsnämnden

- Du skakar bara på huvudet…men när du läser sådan här marknadsföring för frivilligorganisationerna när man betalar in 200 spänn så får en hemlös en säng för natten, rena lakan – vad tänker du när du läser det?

- Själv skulle jag vilja anmäla dem för reklamationsnämnden. Det är förljugen reklam.

- På vilket sätt?

- De hjälper ju bara organisationen, de hjälper ju ingen hemlös de där 200 kronorna. Det är redan betalt. Det finns inte ett härbärge som kostar pengar.

Så hur är det? Syns den utveckling vi berättat om i kampanjerna? Kaliber har läst kampanjer, broschyrer och informationsmaterial från de senaste tio åren. De tre stora Stadsmissionerna har alla tonat ner rubrikerna – men de är inte tydliga. För den som inte vet hur utvecklingen varit är det lätt läsa kampanjerna och tro att svenskt hemlöshetsarbete helt bygger på gåvor och enskilda människors välvilja.

Stadsmissionen i Stockholm har längst tradition av spetsiga julkampanjer om hemlöshet. De har tonats ner, men så sent som 2006-2007 fanns en säng med rena lakan med i kampanjen. Annelie Edrén säger att det är svårt att beskriva ett företag som är både entreprenör och volontär. Och rent organisatoriskt är Stadsmissionerna i Stockholm och Göteborg numera både aktiebolag, stiftelse och ideell organisation.

Svårt att ändra bilden

- Jag kan förstå att det blir svårt att förstå om vi kör med gamla insamlingsmetoder när vi idag kanske finansieras på ett annorlunda sätt än bara via gåvomedel. Jag tycker inte att det borde vara en inneboende problematik ifall vi blir duktiga på att beskriva detta, men där, som sagt var, har vi inte riktigt hamnat än. Så det är liksom ett uppdrag vi har inom organisationen.

- Tycker du att ni är tydliga med det – fattar man?

- Nej, därför att vi är precis i början. Vi har inte ens kommit på hur vi ska kommunicera detta. Vi jobbar starkt med att hur ska vi kommunicera för att bli förstådda.

Stadsmissionerna i Göteborg och Malmö är dom som flörtar minst med myterna. Där handlar kampanjerna om just det som gåvorna går till – samtal, stöd, julfirande.

Göteborgs Räddningsmissions kampanjer handlar nästan uteslutande om en säng för natten. Det är påhittig och berörande reklam som vunnit massa priser – både i Sverige och utomlands. Den har fått stor uppmärksamhet. Men frågan är om den är sann.

Anna Lönn Lundbäck är direktor och Mikael Albertsson ansvarig för hemlöshetsarbetet på Räddningsmissionen. De säger att de har haft sängar uppställda i en lånad kyrka två nätter i veckan tidigare. Dom betalades av gåvor. Och att de räknat ut att det kostade ungefär hundra kronor.

- Tycker ni att ni är tydliga utåt i era kampanjer att det mesta av era verksamheter betalas av offentliga medel, att det är skattemedel?

- När vi vill samla in pengar så kanske inte det viktigaste budskapet är att ”Hörddu, vi finansieras av kommunala och statliga medel också”. Utan då är det kanske något annat man vill lyfta. Det viktigaste då är själva frågan, att man beskriver frågan så bra som möjligt, så enkelt som möjligt, så korrekt som möjligt, så utmanande som möjligt, men ändå med trygghet i att man gör det på ett värdigt sätt. Då brukar vi inte gå in på hur verksamheten finansieras, då hoppas vi ju och då uppmuntrar vi ju att man tar kontakt med oss om man har andra frågor kring hur ser Räddningsmissionens övriga finansiella status ut, säger Anna Lönn Lundbäck.

- Men finns det inte en risk då att man spär på en myt i samhället om att  kommunen och staten gör ingenting och då måste frivilligorganisationer rycka ut och med gåvomedel hjälpa folk?

- Bägge delar behövs. Det är inget motsatsförhållande. Kommunen gör jättemycket i Göteborg och har gjort en otrolig uppryckning kring boendesituationen för männsiskor som lever i missbruk och hemlöshet. Och det kan vi bli bättre på att förmedla att de har gjort detta, säger Mikael Albertsson.

- Det här, hur man kommunicerar 100 kronor, 250, 500. Det är ju ett sätt att bara förenkla, egentligen. Om vi skulle säga ”vill du vara med och skänka en gåva till vårt hemlöshetsarbete”, så tror vi, med den erfarenhet vi har nu och med det samtalet vi för med vår reklambyrå, att det är inte tillräckligt tydligt, säger Anna Lönn Lundbäck

- Men går de verkligen till en säng för natten?

- Vi anstränger oss, bemödar oss om att de pengarna som vi samlar in går till det vi säger att det går till. Att vi är tydliga med när vi har olika kampanjer vad är det de pengarna går till någonstans, fortsätter Anna Lönn Lundbäck.

- Och sängen kan vi säkert, den kommer att, tonas ner, eftersom kommunen har gått in och tagit över där och jag ser det som att det är i brytpunkten som det kan uppstå missuppfattning och irritation, säger Mikael Albertsson.

Reporter: Anna Jaktén

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".