1 av 6
Titti Mattsson.
2 av 6
Rastgårdarna på ungdomshemmen är mindre än på våra grövsta fängelser. I över en månad har vissa ungdomar nekats att vara ute ens på en sådan här rastgård.
3 av 6
Kerstin André.
4 av 6
I mellan fem och sex veckor nekades Jenny all form av utevistelse.
5 av 6
Första gången Nora skar sig riktigt djupt i armen var det för att hon just fått "röd plupp". Genom att skära sig så djupt att hon behövde sjukhusvård fick hon komma ut från ungdomshemmet.
6 av 6
På flera statliga ungdomshem får barn och unga inte vistas utomhus alls de första veckorna, en regel som skulle vara olaglig på ett fängelse.

Inlåsta ungdomar vägras utevistelse – otänkbart för fångar

Barn och unga som tvångsvårdas på statens ungdomshem nekas att vistas utomhus. Något som aldrig skulle hända de grovt kriminella vuxna på Sveriges mest slutna fängelser – det skulle vara att bryta mot lagen. På ungdomshemmen är däremot de tvångsvårdade ungdomarna helt utlämnade åt personalens beslut.

Nora är en av de ungdomar som vårdats på särskilt ungdomshem. Idag är hon 20 år gammal och tar emot Kalibers reporter i sin första egna lägenhet.

Nora säger att hon misshandlades under uppväxten av sin pappa, både fysiskt och psykiskt, vilket ledde till att hon började rymma hemifrån och missbruka läkarsprit och mediciner. Hon hamnade på familjehem, men när hon började må bättre tyckte socialtjänsten att hon skulle flytta hem igen. Misshandeln fortsatte, enligt Nora.

Nora fortsatte att rymma och fick till slut tvångsvård enligt LVU. 16 år gammal hamnar hon på Solgården, en låst avdelning för flickor på Ljungbackens ungdomshem utanför Falkenberg.

”Pluppsystemet” reglerade utevistelse

När Nora vistades på Solgården hade de, liksom flera andra statliga ungdomshem, ett belöningssystem som reglerade hur mycket flickorna fick vistas utomhus. Ju mer samarbetsvilliga och lydiga ungdomarna var, desto större förmåner fick de, enligt Solgårdens så kallade "pluppsystem". Alla flickor på Solgården började på röd plupp.

– Då fick man inte gå ut alls, och den kunde man ha i någon vecka tills de tyckte att man hade skött sig. Då kunde man få börja gå ut i en inhägnad trädgård med två personal när man hade fått blå plupp, och sen minskade de till en personal om det funkade bra. Efter det kunde man få en gul plupp och då kunde man gå ut på korta promenader med personal, berättar Nora.

På Solgården finns en inhägnad liten gård med stängsel runt för att man inte ska kunna rymma. Men inte ens i den inhägnade gården fick Nora vara så länge hon hade röd plupp.

– Om man hade en gul plupp och hade rättighet att komma ut på promenader utanför de låsta dörrarna och man kanske uppträdde dåligt eller något sånt där, då halkade man ner på röda pluppen och fick börja om. Det kunde ta någon månad tills man kom upp på den gula pluppen igen.

Under flera veckor fick man alltså inte komma ut alls?

– Ja. Det var en tjej som hade jättesvårt att komma upp på morgonen, så jag har för mig att hon bara kom ut två gånger under den tiden hon var där. Hon var inte där lika länge som jag, men kanske tre månader eller nåt.

Läs:

Nekade all form av frisk luft

Två hela flyttkartonger tar Nora fram. I den ena ligger hennes dagböcker från åren på ungdomshem. I den andra ligger journaler och olika dokument från de olika ungdomshemmen. I journalerna som personalen skrivit på Solgården står det att Nora har röd plupp de första tre veckorna, och fick alltså inte komma ut.

En låsbar avdelning på ett särskilt ungdomshem, har fönster av pansarglas, ofta med galler utanpå. Att inte få gå ut innebär också att nekas all form av frisk luft. Det går inte att öppna ett fönster eller en sätta en dörr på glänt. Allt är låst och stängt.

– Det var fruktansvärt att vara inlåst på det sättet. Och just det att ha en röd plupp och inte få gå ut över huvud taget, jag mådde inte alls bra av det.

Varje vecka hade personalen en konferens där de bestämde vilken plupp flickorna skulle ha.

I början av juni 2006 får Nora åka till tandläkaren. Hon smugglar med sig tabletter därifrån och när personalen upptäcker det åker hon ner på röd plupp igen. I dagboken skriver hon:

Fredagen den 2 juni 2006
Varför i helvete skulle jag ställa upp för?  Varför skulle jag försöka få vänner genom att smuggla in tabletter och rakblad? Varför är jag så jälva dum? Jag hatar mig själv så jävla mycket. Nu har jag en röd plupp. Jag gråter så mycket att det känns som jag ska kräkas. Jag känner mig så olycklig. Nu kommer jag bara sitta här inlåst och må skit. Utan frihet så orkar jag inte.

Den här gången har Nora röd plupp i fyra veckor och får alltså inte komma ut.

Skar sig för att komma ut

Redan som 12–åring började Nora rispa sig i armarna. Men det är först nu på Solgården som självskadebeteendet blir riktigt allvarligt. För första gången skär hon sig så djupt i armen att hon behöver akut vård på sjukhus. Hon skär sig efter att ha fått besked om röd plupp och hon gör det för att få komma ut.

– Jag visste ju att om jag skar mig djupt att jag behövde sys så skulle jag få komma ut. Det var första gången jag fick åka in och sys.

Ur Noras journal, den 5 juni 2006:
Nora är väldigt låg under hela dagen, sitter mest på sitt rum …
Nora har låst in sig på toaletten och personal rycker upp dörren. Nora har skurit sig och blodet rinner, hon vägrar att visa armen och tala om vad hon har skurit sig med. … efter ett tag bestäms att vi ska åka iväg med Nora till akuten i Falkenberg.

– Man fick komma på sina metoder. Hade man inte tålamodet att vänta i flera veckor på att få en annan plupp, då fanns ändå den grejen att man skar sig och fick åka in och sys.

Fem veckor inomhus

Det är inte bara på Solgården barn och unga hindrats från att vistas utomhus. Kaliber träffar fler ungdomar som vistas eller nyligen har vistats på statens särskilda ungdomshem. Alla berättar liknande upplevelser om hur de nekats att vistas utomhus.

Jenny vårdas frivilligt på Hasselakollektivet på Gotland för sitt tidigare missbruk och självskadebeteende. Nu kan hon vara ute när hon vill och har till och med fått flytta sina hästar till Gotland för att kunna sköta om dem samtidigt som hon vårdas på Hassela.

Men tidigare tvångsvårdades hon på Solgården. Egentligen tycker hon att det var bra att hon blev tvångsomhändertagen och hamnade på ett särskilt ungdomshem. Hon kanske inte hade levt annars. Men, det var det här med instängdheten som gjorde att hon mådde dåligt på Solgården. I journalerna framgår att hon under minst fem veckor hade röd plupp, och alltså inte fick komma ut.

– Det kunde vara att man vägrade gå och lägga sig och det blev diskussion om det, det kunde vara att man varit uppkäftig och kanske inte gått upp på morgonen och inte skött vardagen.

– Jag som var van att vara i stallet fem timmar om dagen och igång, blev rastlös. Jag tror att jag hade mått bättre av att gå ut och få lite luft varje dag.

Började röka – då fick man gå ut

Melinda har alldeles nyligen blivit fri efter att ha tvångsvårdats enligt LVU och under fler år suttit på olika statliga ungdomshem. Vanan att röka fick hon när hon vårdades på det särskilda ungdomshemmet Långanäs i Eksjö, berättar hon. Att röka var det enda sättet att få komma ut.

– Jag rökte inte när jag kom dit, men om man rökte fick man gå ut på en liten, liten balkong som liksom var ingallrad, så jag började röka där. Jag mådde extremt dåligt av cigaretter, jag mådde illa en hel timme till nästa cigarett, men det var liksom en slags höjdpunkt att få gå ut där.

I Lund ligger det statliga ungdomshemmet Lunden. Även här tvångsvårdades Melinda, som längst i två månader.

Lunden har inga skriftliga rutiner som reglerar utevistelse. Det är som på de flesta statliga ungdomshem upp till personalen att bedöma om och när eleverna får komma ut. Melinda fick inte komma ut alls de första sex veckorna, inte ens på inte ens på den lilla rastgården, säger hon.

Efter en och en halv månad står det i M:s journal:

M har varit på sin första promenad.

I journalerna kan man också läsa hur Melinda blir piggare efter utevistelsen. Efter hennes första promenad sammanfattar personalen Melinda vecka med att hon….:

Har … under veckan varit på ett ovanligt gott humör – nästan lite flamsig”

Två veckor senare, strax innan Melinda lämnar Lunden, nämns utevistelse för andra gången på de två månaderna i journalen, och personalen skriver:

Melinda har varit ute på en lång utegång och var nöjd och tacksam över denna”.

”Nästan alla hade ständig huvudvärk”

Lisa var förra året intagen på Råby ungdomshem i Lund. De första veckorna fick hon vara inomhus dygnet runt. Den enda utevistelsen ungdomarna fick var att gå en kort sträcka tillsammans med personal till en byggnad på andra sidan gården för att spela innebandy.

– De som var 18 fick lov att röka, och jag var ju inte 18 så jag fick i princip inte gå ut. Vi fick gå den korta sträckan till innebandyn. Efter tio veckor, tror jag det var, fick jag gå med en kort sträcka och hämta mat. Annars fanns det en liten, liten rastgård, men där fick jag inte gå ut eftersom jag inte rökte. Jag fick gå ut på nyår och titta på raketerna en kvart sådär. Det var väl det lilla.

– Nästan alla hade ständig huvudvärk och det var instängt. Man kunde inte sätta dörren på glänt, det skulle vara låst och stängt, berättar Lisa.

Matilda är 15 år och vårdas just nu på ett statligt ungdomshem. Även för henne kan det dröja veckor mellan tillfällena hon vistas utomhus.

– Det kan vara en vecka, det kan vara två. Man mår ju inte bättre av att inte ens kunna komma ut och ta luft, det borde finnas något om att man skulle få vara ute en timme varje dag. Man blir irriterad när man inte får så lite som att gå en promenad.

Ej samma rättigheter som fångar

Till skillnad från fångvård är tvångsvård enligt lagen om vård av unga inget straff. De barn och unga som har LVU ska vårdas för sin egen skull och inte för att straffas för något de gjort.

Enligt de europeiska fängelsekonventionerna som reglerar fångars rättigheter ska den intagne ha möjlighet att vistas ute en timme per dag.

Men just för att ungdomarna som har LVU vårdas, inte straffas, gäller inte kriminalvårdslagen på ungdomshemmen och de europeiska fängelsekonventionerna. Det får den märkliga följden att rätten till minst en timmes utevistelse per dag inte gäller barn och unga.

I de olika statliga ungdomshemmens egna dokument framgår att flera ungdomshem inte låter nyanlända elever vistas utomhus de första veckorna. Sedan är det upp till personalen att avgöra när och om eleverna ska gå ut. En rutin som skulle vara olaglig inom fångvården.

”Skillnad mellan att straffas och vårdas”

Titti Mattsson är docent i socialrätt vid Lunds universitet. Hon forskar om barn och ungas rättigheter inom barnavården.

– Det som ramar in hela vården är bestämmelsen i sjätte kapitlet i socialtjänstlagen som säger att barn och ungdomar som vistas under socialtjänstens ansvar ska få god vård. Där kan man väl innefatta rätten att vara ute, möjligen, men det finns inte uttryckt i lagarna.

Det som är en närmast orubblig rättighet för dom grövst kriminella vuxna gäller alltså inte unga flickor och pojkar som vårdas för att de har skurit sig själva, stulit mopeder eller drogat.

– Det är en paradox och jag tror att det hänger samman med skillnaden mellan att straffas och att vårdas. Att vi på något sätt ger mer uttryckta rättigheter till dem som genomgår ett straff än dem som genomgår vård i Sverige, säger Titti Mattsson.

Intagna i isoleringscell får gå ut

Anstalten Hall utanför Södertälje är tillsammans med Kumla Sveriges mest slutna fängelse. Hit kommer de grövsta brottslingarna – mördare, våldtäktsmän, gängledare och knarkkungar. De intagna får vistas utomhus en timme om dagen.

– Det är viktigt att de intagna får luft och får röra sig och får möjlighet att få motion. Det här är något som finns anslaget i lagen om kriminalvård i anstalt och som grundar sig på de europeiska fängelsereglerna där man säger att en intagen ska få möjlighet att komma ut minst en timme om dagen. Ofta är det vid flera tillfällen under en dag, säger Elisabeth Anestad, kriminalvårdschef på Hall.

Det gäller även de fångar som begått brott inne på anstalten och hamnar i isoleringscell. Det är en rättighet som står med i de europeiska fängelsekonventionerna. Den gäller på häkten och den gäller de grövsta brottslingarna i de hårdaste isoleringsceller, i de slutnaste av fängelser.

”Anses ligga inom ramen för god vård”

Så varför finns inte samma bestämmelse för fångar som för tvångsintagna ungdomar i LVU?

– Skälet till att det inte finns någon sådan här bestämmelse i LVU är nog för att den här lagen handlar om vård, det är inte en straffpåföljd, säger justitieombudsman Kerstin André.

Borde det inte vara minst lika viktigt att vara ute en timme om dagen när man vårdas som när man straffas?

– Jo, absolut. Men det kan möjligen då redan anses ligga inom ramen för en god vård.

För sex år sen anmälde en flicka ett ungdomshem till Justitieombudsmannen, JO, för att hon inte fick komma ut och få ”en stunds frisk luft per dag”. Flickan vårdades i ”enskildhet” vilket innebar att hon hölls isolerad från de andra ungdomarna under några dagar och under den perioden fick hon inte komma ut.

Kerstin André tyckte att utevistelse borde ingå i ”god vård” och hon såg inget hinder i att man skulle kunna införa liknande författningsregler som kriminalvården har där rätten till utevistelse regleras. JO skickade därför beslutet till socialdepartementet och föreslog att departementet övervägde att införa regler om utevistelse.

Kerstin André utgick från att Statens institutionsstyrelse, SiS, skulle överväga vilka åtgärder som krävdes för att ungdomarna, även de som vårdas enskilt, gavs möjlighet att vistas utomhus.

– Man brukar säga att när JO utgår från att en myndighet ska göra vissa saker så brukar man göra det också. Jag förutsätter att Statens institutionsstyrelse har sett över detta, säger Kerstin André.

Statens instutitionsstyrelse gjorde ingenting

Men på Statens institutionsstyrelse hände ingenting. Det står fortfarande inte ett ord i deras riktlinjer om möjlighet till daglig utevistelse för de som vårdas enligt LVU. Och JO har aldrig kontrollerat att SiS ledning gjorde som hon skrev.

Vad JO inte heller visste var att det inte bara är de som vårdas i ”enskildhet” som nekas utomhusvistelse på statliga ungdomshem. Nora vårdades till exempel inte i enskildhet, när hon nekades att vara utomhus långa perioder.

Och Socialdepartementet då, som skulle överväga om utevistelse kunde regleras på liknande sätt som inom kriminalvården? Det var tjänstemannen Urban Lindberg som handlade ärendet på Socialdepartementet. Han skrev en kort tjänsteanteckning där det står att JO:s beslut diskuterats med SiS. Sen hände ingenting mer. Urban Lindberg är idag planeringsdirektör på just Statens institutionsstyrelse, med andra ord en av SiS högsta chefer. Han vill inte ställa upp på en intervju med Kaliber.

”Det låter omänskligt”

Halls kriminalvårdschef Elisabeth Anestad får frågan om vad hon tycker om att barn och ungdomar nekas utomhusvistelse i flera veckor.

– Jag tycker det låter omänskligt. Här är det någon slags grundsyn att man i alla fall ska bli erbjuden möjligheten att komma ut en timme om dagen.

Skulle de intagna nekas utomhusvistelse är Elisabeth Anestad övertygad om att de skulle bli JO-anmälda med en gång. Nekad utomhusvistelse skulle bara kunna införas vid extraordinära omständigheter, som uppror inne på fängelset.

– Det vi strävar efter är en human kriminalvård som syftar till att de intagna ska komma bättre ut, och då måste man få möjlighet att röra på sig både genom motion och utevistelser.

Detta gäller även för fångar satta i isoleringscell.

Men alltså inte för barn och ungdomar som tvångsvårdas på svenska ungdomshem.

Statens instutitionsstyrelse svarar

Solgården har under tiden som vi har arbetat med det här reportaget ändrat sina rutiner. Från och med den här våren ska nu även de med "röd plupp" få komma ut i den inhägnade gården.

Kaliber och Ekot har i flera veckors tid försökt få generaldirektören på statens institutionsstyrelse, Ewa Persson Göransson, att ställa upp på en intervju så att hon kan förklara varför de ungdomar hon ansvarar för nekas att vistas utomhus under långa perioder och varför JO:s beslut inte ledde till några förändringar. Men Ewa Persson Göransson vill inte svara på frågor om den verksamhet hon ansvar över. Hon hälsar att hon ”inte har något att tillföra”.

Efter flera veckor av tjat blir vi istället hänvisade till SiS chefsjurist, Åsa Hård:

– Jag är inte så säker på att man ska ange en viss tid, som kriminalvårdens en timme eller så, jag kan inte riktigt se fördelen med det, säger Åsa Hård. Jag är inte så säker på att en miniminivå är den reglering som är till barnets bästa i det här fallet.

Men vad kan det vara för dåligt med att ha rätten att vara utomhus en timme om dagen för ett barn?

– Det är inte dåligt att få vara ute en timme om dagen, men det kan ibland vara så att om man sätter en viss tid på pränt kan det riskera att bli en standardtid som vi inte alls tycker är till det bästa i det enskilda fallet. Vi ska fortsatt ha en verksamhet som ska utgå från den enskildes behov i varje enskilt fall.

Men varför har ni inte gjort något åt JO:s uppmaning att göra åtgärder så att alla får komma ut?

– Det är ett arbete som görs ständigt, att utveckla vården och behandlingen på ett sätt som gör att den inriktas på att utgå från den enskildes behov i varje särskilt fall, säger SiS chefsjurist Åsa Hård.

På fängelserna Hall och Kumla får man gå ut en timme från första dagen, även om man sitter i isoleringscell. Men inte hos er?

– Det får man oftast hos oss också, om det inte är vård- och behandlingsskäl som talar emot det.

När vi visar de dokument vi har som bland annat visar policys från de statliga ungdomshemmen väljer Åsa Hård att avsluta intervjun. Hon vill inte kommentera enskilda fall säger hon.

Reporter och researcher Daniel Velasco.
Producent David Gustafsson.
Text Lisa Gahnertz.

Särskilda ungdomshem

Majoriteten av de ungdomar som vårdas på något av Sveriges särskilda ungdomshem är omhändertagna enligt LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga). Det kan vara för att föräldrarna brister i omsorgen, eller för att socialtjänsten tycker att den unges eget beteende (drogberoende, kriminalitet) är en fara för den själv.

Enligt siffror från 2009 var det totala antalet enskilda ungdomar som vårdades 1 214 stycken, varav 814 pojkar och 400 flickor. Ungdomarnas medelålder vid inskrivningen var 16,7 år. Den genomsnittliga vistelsetiden för ungdomar inskrivna enligt LVU var 140 dagar.

Källa:
Statens institutionsstyrelse

Fotnot: Avdelningen Solgården har ändrat rutinerna efter att vi ifrågasatt att vissa elever nekas att vistas utomhus. Från och med den här våren ska nu även de som har ”röd plupp” få komma ut i den inhägnade gården.
Generaldirektören för Statens institutionsstyrelse, Ewa Persson Göransson, har avböjt att ställa upp på en intervju och hälsar att hon ”inte har något att tillföra”. Även Urban Lindberg som nämns i reportaget har avböjt intervju.

Nora, Jenny, Weronika, Matilda och Lisa heter egentligen något annat.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista