1 av 3
En av Djurrättsalliansens demonstrationer i Göteborg hösten 2010. Foto: Ola Sandstig
2 av 3
En av Djurrättsalliansens demonstrationer i Göteborg hösten 2010. Foto: Ola Sandstig
3 av 3
Djurrättsalliansens kontrakt för "Pälsfri policy". Metoden att få en påskrift bygger ofta på rädsla och bedöms av jurister som olaga tvång.

"Maffiametoder tycker jag att det är"

I Göteborg, Stockholm, Malmö och andra städer har aktivister från Djurrättsalliansen lyckats få butiksägare att skriva på kontrakt om att sluta sälja pälsprodukter. Djurrättsalliansen är den organisation som syns och hörs mest såväl i medier som på gatan och de säger att de bara utövar påtryckning med demonstrationer och andra lagliga metoder.
Men Kalibers granskning visar att kopplingarna till personer som använder sig av hot, skadegörelse och trakasserier är tydliga. Och kontrakten som butiksägarna motvilligt skriver på bygger näst intill på ren utpressning och bedöms som olagliga.

Päls är mord, ni har blod på era händer. Det här budskapet har ekat utanför landets klädbutiker och en mörk oktoberkväll står vi på Vallgatan i Göteborg, utanför en av de butiker som Djurrättsalliansen har valt ut som måltavla: Fiorucci. Ett tiotal unga människor demonstrerar. Någon delar ut flygblad, en skramlar med en bössa för att få in pengar till organisationen, andra står med plakat i händerna med bilder av flådda djurkroppar och uppmaningar som ”Säg adjö till detta barbari”.

Dom flesta kunder skyndar sig snabbt förbi. De som går in i butiken väljer en annan ingång. Vi ber expediten visa vilka kläder som protesterna handlar om, hon fingrar på några jackor och pekar på ett par skor. Det är ett fåtal plagg, men det är så pälsmodet ser ut idag, mössor, och kragar i päls och pälsdetaljer på skor och handskar. Tillräckligt för att Djurrättsalliansen ska demonstrera. Men också tillräckligt för att butiksinnehavaren Lotta Alfredsson gång efter annan får skyltfönstren krossade och färgbombade med rödfärg. Attacker som de militanta aktivisterna, Djurens befrielsefront, har tagit på sig.. Det finns alltså två djurrättsrörelser i den här berättelsen: men båda har samma mål. Stoppa all handel med päls. Lotta Alfredsson:

– Maffiametoder tycker jag att det är. Vi gör ju ingenting som är fel. Vi följer lagen och man får lov att sälja päls. Men de bryter ju mot lagen, när de krossar rutor och hotar.

Hela Göteborg pälsfritt

Utanför Fiorucci står Richard Klinsmeister som är talesman för Djurrättsalliansen i Göteborg och aktiv i Miljöpartiet.

– Detta är en del i vår kampanj som heter ett pälsfritt Göteborg, som går ut på att vi kommer att demonstrera utanför pälsbutiker tills hela Göteborg är pälsfritt.

Och hur lång tid innebär det?

– Det innebär att hela kampanjen avslutas när Göteborg är pälsfritt. Det kommer förhoppningsvis inte ta så lång tid.

Du verkar ganska övertygad om det?

– Med tanke på de framgångar vi har haft, så är jag positiv. Vi har bland annat fått Göteborgs största och äldsta pälsbutik att sluta sälja päls, Andreassons, en butik som har sålt päls i 90 år.

Det var juni i år som ägaren för Andreassons tröttnade på aktivister och satte upp en handskriven skylt av papp i butikens skyltfönster med texten “vi slutar med pälsförsäljning”. Demonstrationer hade förekommit länge, men i våras nådde de kulmen. Skyltfönstren blev krossade i butiken, ägaren hotades och fick stenar inkastade i sitt hem när familjen låg och sov. Den militanta gruppen Djurens befrielsefront tog på sig dåden. Samtidigt pågick Djurrättsalliansen lagliga demonstrationerna utanför affären. Men rent moraliskt, så stödjer den lagliga grenen de illegala aktionerna. Richard Klinsmeister:

– Djurrättsalliansen jobbar ju bara med lagliga metoder, men vi kan ha en förståelse för dem som tycker att  kampen mot djurplågeriet går för långsamt.

Kan man säga att deras metoder, de påskyndar även era mål?

– Det vore väl fel av mig att säga det, men så är det kanske. De nattliga aktivisterna, de hakar ju på vår kampanj.

"Personalen är rädda"

Bakom demonstranterna utanför Fiorucci syns tydligt spåren efter de nattliga aktivisterna som Klinsmeister pratar om. I skyltfönstren gapar fem stora hål som är provisoriskt lagade, med fönster som har limmats över. Lotta Alfredsson, tycker att det är lönlöst att laga dem.

– Nu har det sett ut så här åtta-nio veckor säkert, som vi inte har lagat rutorna. För så fort vi lagar dem så kommer de ju att krossa rutorna igen. Det känns jobbigt … I och med att de står utanför dörren och de krossar även rutor på nätterna, så vet vi ju inte om de förföljer oss när vi går hem från jobbet. Så personalen är ju rädda. Oroliga när de går hem själva, att någon ska följa efter dem och göra någonting med dem.

Djurrättsalliansen själva säger att det inte är de som krossar rutorna?

– Det tror jag inte på. Jag tror att det är de. Absolut. Jag tror inte att det är några andra. När vi säger det att om vi slutar att sälja päls, vad händer då? Då slutar rutorna att krossas.

Har de sagt det till er?

– Ja, de har sagt det, att då upphör vandaliseringen om ni skriver på det här kontraktet.

Kontraktet som Lotta Alfredsson talar om är ett slags avtal om pälsfri policy som Djurrättsalliansen utformat och ber butiksägarna att skriva på. Det står att man förbinder sig att ägna sig åt helt pälsfri verksamhet. Avvikelse från policyn innebär att man riskerar att hamna på listan över ej pälsfria butiker. I praktiken innebär det något mycket värre.

I våras, efter att hon fått sina skyltfönster krossade tre gånger skrev Lotta Alfredsson på avtalet. Men då hade hon redan lagt ut en order på höstens och vinters klädkollektion. Och den 8 september skrev Djurrättsalliansen på Facebook:

För er som missat det så har Fiorucci brutit mot vår pälsfria policy och säljer bland annat päls från tvättbjörn. Detta är helt oacceptabelt! Nu ska skiten bort! Demonstration idag! Vi möts alla vid domkyrkan 16.00.

Demonstrationerna fortsatte, och nattetid fick Fiorucci återigen sina skyltfönster krossade. Synkroniseringen mellan den lagliga och den olagliga grupperingen av djurrättsaktivister var tydlig. Och kopplingarna mellan dem är mycket starkare än de vill påskina.

Mordhotat butiksägare

Djurrättsalliansen, som bildades för fem år sedan, fick sitt stora genomslag, efter att ha filmat missförhållanden på gris- och minkfarmer. Aktionerna var offentliga och ingick i det övergripande målet, att stoppa all djurhållning som är avsedd för människan. Men visionen sträcker sig längre än så: att alla ska bli veganer. Parallellt med Djurrättsalliansen arbetar Djurens befrielsefront mot samma mål. Men de går mycket längre i sina metoder, och släpper bland annat ut minkar. De har också mordhotat butiksägare, och även hotat deras barn, vilket bland annat Sveriges Radios P3 har berättat om.

­– Och då ringde din mellandotter och talade om att hon hade fått det här brevet. Att de hade varit hemma hos mig och att de hade varit ute på sommarstället och sådana här saker, det berörde ju mig. Men nu började det liksom beröra andra.

Det här var från P3 Verkligheten som berättade om en pälshandlare från Stockholm som fick stänga sin butik förra året. Många av de vi pratar med har upplevt samma rädsla. Men få vill ställa upp och berätta om rädslan i radio. En butiksägare som slutat sälja päls vaknar klockan tre varje natt, fortfarande orolig för att få sten genom fönstret i hemmet. En annan säger sig ha blivit hotad inne i butiken av dem som kom in med avtalet om pälsfri policy och är rädd för fortsatta trakasserier.

Djurrättsalliansen säger att de aldrig använder sig av våld, men samtidigt stödjer de Djurens befrielsefront. Richard Klinsmeister:

– Jag anser ju att det är okej att stödja moraliskt fritagningen av djur, djur från pälsfarmer, djur från djurförsökslaboratorium och på den nivån. Men sedan kan jag förstå övrig aktivism också. Det vore väldigt märkligt av en djurrättsorganisation att inte stödja en verksamhet som går ut på att rädda liv. Det vore väldigt konstigt att säga att man är helt emot det.

På ett vegetariskt fik i Malmö träffar vi en annan aktivist från Djurrättsalliansen, Markus.  Han har också varit aktiv i andra grupperingar och utvecklar vad det moraliska stödet till Djurens befrielsefront handlar om.

– Anledningen till att vi har valt att ge vårt stöd till det är att de här frågorna, alltså de som själva utför de här aktionerna så sällan får komma till tals. Därför tycker vi att det är viktigt att när det kommer upp sådana här frågor i media att vi ska kunna säga vad vi tycker, vad vi står för och kunna faktiskt förklara varför vissa människor känner sig tvungna att göra det här. Jag tror inte att någon som är beredd att bryta mot lagen, gör det för skojs skull.

Dömd för hemfridsbrott

Markus heter egentligen något annat och på hans egen begäran har vi låtit honom vara anonym och bett någon annan att läsa in det han säger från inspelningen. När det kommer till våldsammare aktioner, som skadegörelse och attacker mot butiksägares hem, som kan innebära psykiskt lidande för den här personen, menar han att det kan ursäktas om alla andra vägar först har prövats.

– Sedan kan man ju diskutera lagen hit och dit, och vad som är korrekt och vad som kan vara strategiskt riktigt, så finns det ju ändå någonstans en situation där miljontals djur dör varje dag. Och det är ju där någonstans man måste utgå när man diskuterar de här sakerna. Och tycker man att det är viktigt, att man tycker att det är fel att de här djuren dör och lider på det här sättet, då tror jag att man kan rättfärdiga en hel del saker.

När vi frågar om han själv gjort något olagligt i djurrättsammanhang svarar han först nej, men medger sedan att han är dömd för hemfridsbrott och grov skadegörelse. Brott som han har nekat till.

Enligt tingsrätten i Malmö så har Markus bland annat varit hemma hos en butiksägare på natten och sprejat Avskum, Mördare och DBF, alltså Djurens befrielsefront, på bostaden. Han greps av polisen i närheten av huset. Polisen hade tidigare bedrivit spaning mot Markus lägenhet. Av spanarnas anteckningar framgår att Markus och ytterligare två personer sannolikt varit länken mellan den lagliga delen av djurrättsrörelsen och den olagliga, DBF.

Kopplingen mellan Djurrättalliansen och DBF har även polisen i Stockholm sett.

– Så för våran del i Stockholm så var det jättetydligt. Alla de personer som vi har identifierat som Djurens befrielsefront eller haft misstankar om att de ingått i de konstellationerna, har ju varit direkt aktiva i Djurrättsalliansen. Och det ser vi även då, i viss del även runt omkring i Sverige. Där vi har haft kontakter med Stockholm, så har vi sett att det är samma människor. De är lokalt aktiva i Djurrättsalliansen, men även då aktiva som Djurens befrielsefront.

Det säger Fredrik Hammarström, polis i Stockholm som ägnade sig åt att kartlägga personerna inom djurrättsrörelsen. Polisens spanare såg också att man träffades mellan grupperna.

Tydlig koppling i fällande domar

– Vi har sett ett antal möten mellan personer i ledningsfunktion för Djurrättsalliansen och personer som har en ledande roll i DBF-cell, haft onormala möten. Alltså som vi bedömer är hemliga möten.

Den koppling som Fredrik Hammarström talar om blir tydlig när vi går igenom de senaste årens fällande domar med djurrättsaktivister.

* I Örebro dömdes en 19-årig man för mordbrand efter att ha försökt sätta eld på en pälsbutik. I mannens bostad fann polisen en kassa som tillhörde Djurrättsalliansen i Örebro, och i mobiltelefonen hade mannen antecknat inloggningsuppgifter för Djurrättsalliansens e-postkonto.

* I Stockholm dömdes två kvinnor för skadegörelse mot en pälsbutik. En av kvinnorna hade ett förhållande med och bodde hos en person som var aktiv i Djurrättsalliansen. I bostaden fann polisen material från såväl Djurrättsalliansen som Djurens befrielsefront.

* I Lidköping dömdes en 21-årig man för misshandel, vållande till kroppsskada och hemfridsbrott efter att nattetid ha åkt hem till en djuruppfödare och bland annat krossat rutor och kastat in rödfärg, och sedan försökt slå sig loss när han blev fasthållen. Mannen säger till Kaliber att han var med och startade en lokal djurrättsorganisation som sedan övergick till Djurrättsalliansen.

Vem som helst får utföra militanta aktioner i Djurens befrielsefronts namn, så länge man är minst vegetarian och följer vissa av DBF:S riktlinjer. Och de domar som Kaliber har gått igenom visar tydligt att det ibland rör sig om samma personer som nattetid utfört illegala aktioner och dagtid arbetar aktivt med Djurrättsalliansen.

Men få av dem åker fast. Bevisbördan är svår. Djurrättsaktivister finns sällan i polisregistret för andra brott och brukar vara skötsamma i övrigt. Men när det gäller djur är vissa beredda att gå väldigt långt.

Polisen kan inget göra

Den 5 november skriver Djurrättsalliansen i Göteborg på Facebook att de ska hålla ännu en demonstration utanför Fiorucci. Vi ringer upp butiken.

När vi kommer dit är polisen redan där, men det finns ingenting de kan göra, eftersom det är en laglig demonstration. En butiksinnehavare, Jackie, som har en annan affär i gallerian, är irriterad.

– Polisen ska slänga ut dem. De ska vara ute på gatan, inte här inomhus. De förstör för allihopa därinne. Det är ett köpcentrum, så jag tycker att de ska vara ute.

Från Djurrättsalliansen hör vi Robin Ljung, som organiserar kampanjerna mot päls i Göteborg.

– Jag tycker inte att vi förstör. Jag tycker att vi utnyttjat vår demokratiska rättighet att yttra oss.

Dagens datum, den 5 november, är speciellt för alla djurrättsaktivister.

– Vi är här för att hedra djurrättsaktivisten Barry Horne, som dog år 2001 under en hungerstrejk.

Men han blev gripen av polisen?

– Ja, han blev gripen för sin medkänsla för djuren. Han försökte sätta stopp för de här orättvisorna som drabbar djuren.

Men han hade ju applicerat brandbomber inne i ett köpcentrum?

– Som sagt, så ser ju vi att det är ju mycket värre, jag menar. Han applicerade brandbomber i butiker som sålde päls, helt enkelt. Och det här lidandet som de här butikerna gör sig skyldiga till genom att sälja päls, då får man sätta det. Vad är värst, att man bränner någonting, en affär utan att skada någon?

Krossade skyltfönster

Den engelske djurrättsaktivisten Barry Horne dömdes 1997 till 18 års fängelse för försök till mordbrand i ett köpcentrum i Bristol. Han hade redan tidigare suttit i fängslad för innehav av brandbomber och hade varit inblandad i ett flertal våldsamma aktioner. Han dog 2001 efter en serie hungerstrejker, och blev samtidigt ett slags martyr för djurrättrörelsen.

Vi ger oss aldrig, vi vinner alltid, är Djurrättsalliansens paroll. Under 2010 har dom lyckats få ett halvdussin butiker i Göteborg att slutat sälja kläder med päls. Förstås med god hjälp av Djurens befrielsefront. Så här gick det exempelvis till när skoaffären Furetti skrev på.

Natten 24 april krossade någon skyltfönstren på Furetti. Nästa dag bytte ägaren rutorna, men nattliga aktivister kom tillbaka och krossade rutorna igen. Några dagar senare, 3 maj, hände samma sak ännu en gång. Och 7 maj, kom folk från Djurrättalliansen in i butiken och bad ägaren att skriva på ett kontrakt om pälsfri policy.

På polishuset i Göteborg träffar vi polismännen Mats Palmgren och Bertil Claesson, som båda har arbetat med djurrättsbrott.

– För mig är det ett uppenbart hot mot demokratin. Alltså när man tvingar människor som försöker bedriva en näring att sluta den, baserad på någon form av ideal som man själv lever, alltså då är detta en form av hot mot demokratin och borde betraktas som mycket allvarliga brott.

Det säger Bertil Claesson, områdeschef i Göteborg. Det fåtal gripanden som har lett fram till åtal förklarar han till viss del med att brott, som exempelvis skadegörelse, tidigare setts om enskilda företeelser.

– Jag tror att man från samhällets sida och ifrån åklagare och domstol och så, kanske har svårt att se det här i ett sammanhang.

Hans kollega Mats Palmgren, biträdande chef för polisen i Storgöteborg är den Göteborgspolis idag som arbetar mest med frågan.

Hur ser du på de här kontrakten om en pälsfri policy som vissa skriver på?

– Ja, hur ska man se på det. Alltså om någon kommer till dig och säger det att ja, om du skriver på det här kontraktet så slipper du problem i framtiden. Det ligger ganska när beskyddarverksamhet på restauranger som man pratar om eller ren utpressning. Det är så jag rent privat upplever det.

Enligt Djurrättsalliansen så skriver de på av fri vilja. Vad tänker du om det?

– Ja, det faller ju på sin egen orimlighet. Det behövs nästan inte kommenteras. De hade ju aldrig skrivit på det här om de inte hade varit pressade. Det är ju helt uppenbart att det finns en otillbörlighet i det.

Avtal kan vara olagliga

Men Djurrättalliansens avtal om pälsfri policy kan vara olagliga. För tio år sedan fick en liknande organisation ägarinnan till Christines päls att skriva på ett kontrakt. Hon polisanmälde personen som kom in med kontraktet.

Tingsrätten ansåg att det var tydligt att butiksinnehavaren hade känt sig hotad. Kvinnan som kom in med kontraktet spelade enligt rätten på hennes rädsla och dömdes till fängelse för olaga tvång. En dom som fastställdes av hovrätten.

Så här säger Gösta Westerlund, straffrättsexpert på Göteborgs Universitet:

– Och de här som går ut med de här lapparna, de utnyttjar ju vad som har hänt tidigare. Det är ett hot om brottslig gärning. Skriv på den här lappen, annars kommer skadegörelsen att fortsätta. För mig är det alldeles uppenbart att det här är fråga om olaga tvång.

Vad tycker du om den domen, för du har läst den här?

– Jag har läst domen och det var väl inte så väldigt vanligt på den tiden, så man såg väl inte så allvarligt på det, utan man dömde för olaga tvång. Men jag menar nu när det har satts i system på ett helt annat sätt, så menar jag på att då ska brottet fortsättningsvis bedömas som grovt olaga tvång. Och då är minimistraffet sex månaders fängelse.

Kalibers underökning visar att det bland dömda militanta djurrättsaktivister funnits tydliga kopplingar till Djurrättsalliansen. Polisen i Stockholm har i sina spaningar också sett att personer i Djurens befrielsefront även har varit aktiva i Djurrättsalliansen och att grupperingarna kommunicerar med varandra.

Och en hovrättsdom visar att det går att komma åt kontrakten som kan betraktas som olaga tvång och att det går att bevisa juridiskt. Men brotten är trots allt svårlösta och polisen är självkritisk. Bertil Claesson:

– Det är som jag sade förut, det här är ett stabilt hot mot demokratin. Det är att utsätta enskilda människor för en process som är hemsk helt enkelt. Och jag tycker att vi borde kunna bli mycket, mycket bättre. Och vi jobbar på det. Vi ska bli mycket bättre på de här frågorna. De ska kunna kräva utav oss att få det skydd som de behöver.

Den tionde november träffar vi Richard Klinsmeister, Djurrättalliansens talesman i Göteborg. Han tar emot på Miljöparitets kansli i Göteborg, då han är ombudsman för Grön Ungdom i Västra Götaland. På plats från Djurrättsalliansen är också Robin Ljung.

Kan du förklara hur de här så att säga avtalen om en pälsfri policy fungerar?

– Pälsfri policy, det innebär ju att vi går in till en butik som säljer päls och har en dialog med dem och hör med dem om de är intresserade av att skriva på en pälsfri policy. Och den lämnar vi tillsammans med material från pälsindustrin. Så att de ska förstå vad det är de säljer. Håller de med om detta, att detta är fel så kan de skriva på en pälsfri policy. De får en kopia, vi får en kopia. Vi skickar in den, till vårt huvudkontor. De kommer upp på en hemsida och på en lista över pälsfria företag, säger Richard Klinsmeister.

Vad händer då om man bryter mot den här policyn?

– Det jag menar är att, bryter de mot policyn så kommer ju vi givetvis att komma dit igen och demonstrera, fullt lagligt.

Om man som handlare vägrar att skriva på den här policyn, är inte risken då att man får fönstren krossade?

– Det är mycket möjligt. Men det är svårt för oss att säga, eftersom det inte är vi som utför det. Vi är Djurrättsalliansen och vi utför bara lagliga metoder. Och vi har ingenting med DBF att göra, mer än att de möjligtvis hakar på våra kampanjer, vilket inte är så konstigt.

Alla de här butikerna som vi har pratat med, som har skrivit på den här listan eller som säger att de slutar att sälja päls, de har sagt att det är för att de är rädda. Vad säger du om det?

– Att de är rädda, det är ju ganska ointressant för oss egentligen. Då kan man tänka, hur rädda har inte djuren varit? Så hur de mår är för oss ointressant. Det som är intressant för oss, det är ju att de ska sluta sälja päls från djur som har varit rädda hela sitt liv.

Det är inga problem att de skriver på avtalen på grund av rädsla?

– Man hade ju önskat att de hade skrivit på för att de förstod vad det är de gör. Hur fel det är att sälja päls. Vårt mål är att de ska sluta sälja päls.

Skulle du själv kunna tänka dig att vara med i aktioner där man exempelvis krossar skyltfönster?

– Nej.

Kan du garantera att det inte är ni som är ute på nätterna och krossar fönster, alltså ert gäng här i Göteborg som har varit utanför butikerna?

– Det jag kan säga är ju att Djurrättsalliansen som organisation inte har gjort detta. Sedan kan ju inte jag svara för varje enskild individ.

"Det finns nog ett litet samband"

Fredagen den 12 november demonstrerar Djurrättsalliansen utanför Fiorucci igen. Lotta Alfredsson har tappat räkningen på antalet demonstrationer, men går i alla fall ut och försöker kommunicera:

– Du, om man slutar sälja päls, slutar ni krossa rutor då?

– Vi krossar inga rutor?

– Nej, men då slutar rutorna att krossas eller?

– Om vi tänker förra gången så sålde ni päls och då krossades rutorna, sedan så tog ni bort er päls och då fick ni ha kvar era rutor. Men sedan så började ni sälja päls igen och då krossades de igen. Det finns nog ett litet samband, faktisk, konstaterar Robin Ljung från Djurrättsalliansen.

Reportrar: Ola Sandstig och Magnus Sandelin
Researcher: Linnéa Hambe
Producent: David Gustafsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".