1 av 6
"Elias" mamma har fått restriktioner på hur ofta hon får besöka sin autistiske son. Han bor nu 35 mil från mamman och morföräldrarna i Torsby.
2 av 6
Socialkontoret i Torsby. Tjänstemännen här har hindrat "Elias" från att uttala sig i media.
3 av 6
Ann-Katrin Järåsen, rektor. Foto: Torsby kommun
4 av 6
"Elias" blev tilldelad en advokat som socialtjänsten i Torsby valt ut. Advokaten ställde sig på socialtjänstens sida i rätten.
5 av 6
Åke Gustavsson, omsorgsnämndens ordförande. Foto: Torsby kommun
6 av 6
Förvaltningsrätten i Karlstad kontrollerade aldrig om socialtjänstens uppgifter stämde. Flera av uppgifterna var felaktiga.
Tvångsflytten av Elias

Två poliser hämtade 11-åriga autistiske "Elias"

En morgon ringer två poliser på dörren för att hämta 11-åriga autistiske "Elias" i Torsby. Efter att skolans rektor sagt att skolan inte längre klarar av att ha kvar Elias har politikerna i Torsby bestämt att han måste flytta från kommunen och börja i en skola 35 mil hemifrån. Mammans "negativa eller i vart fall tveksamma inställning" till flytten gör att Elias tvångsomhändertas och nu får han inte ens komma tillbaka till Torsby på besök.
Argumenten för tvångsvård är övertygande tycker de domstolar som fattar beslutet. Men är de sanna?
Kaliber har granskat fallet och hittat en rad felaktiga uppgifter i den ansökan som låg till grund för tvångsflytten av Elias.

Stina bläddrar i albumen. Hon visar bilder på sin son Elias*.

– Här är han fyra tror jag, eller tre och ett halvt.

Redan då förstod du att han hade någon slags diagnos?

– Ja, det var ganska tydligt. Men just autismen var lite förvånande måste jag säga. Jag hade nog förväntat mig adhd. Men autism ... Man har väl smält det nu.

Elias är elva idag och fram tills nu i somras var han tillsammans med mamma Stina nästan jämt.

– Jag har inte varit utan honom i en vecka i sträck förut. Så det känns väldigt underligt.

Så på elva år har du aldrig varit ifrån honom mer än en vecka?

– Nej. Nej, det har jag inte.

Men i somras förändrades allt.

Vi går in i ett typiskt pojkrum. En rislampa med döskallar på hänger i taket. Klockan och gardinerna har också döskallemönster.

 – Ja, han gillar döskallar. Och sin tv.

Tittar man noga på de blågröna tapeterna syns att någon har klottrat små figurer här och var.

Leksakerna ligger kvar i Ikea-hyllan. Men det fattas något väldigt väsentligt. Den elvaårige killen som vuxit upp i det här rummet och som gillar döskallar är inte här längre. Och kanske kommer han aldrig tillbaka.

Vi har i ett tidigare Kaliber berättat om att funktionshindrade barn och unga med till exempel autism och adhd tvångsvårdas i strid med en ny rättspraxis. Och vi ska ägna även det här programmet åt tvångsvård av barn med neuropsykiatriska diagnoser. Vi ska ta reda på varför den 11-åring som vi kallar Elias har tvingats flytta från värmländska Torsby till Söderköping i Östergötland. Där han nu pendlar flera mil fram och tillbaka till en skola i Linköping. Han bor nu sex timmars tågresa från hans mamma, morföräldrar och hans katt Tyson:

– Men den fick han inte ta med sig som du ser. Den är kvar här. Han blev jätteledsen när han förstod att han inte skulle få ta med sig den. Han trodde ju att han skulle få ta den med.

Elias morfar visar runt i det rum där Elias brukade sova när han hälsade på. Morfar har alltid varit en viktig person för Elias.

– Ja, han är ju väldigt fäst vid mig. Så han har tytt sig väldigt mycket till mig.

Hur trivdes han här då, hos er?

– Här trivs han jättebra för jämnan. Han vill vara här.

Men nu får han inte vara hos morföräldrarna längre. Sedan poliserna kom och hämtade Elias i början av augusti har han inte fått åka tillbaka till Torsby, ens på besök. Två gånger på fyra månader har istället morföräldrarna fått åka och besöka Elias i Söderköping.

– Första gången fick vi hälsa på under bevakning. Det var det som gällde.

Hur känns det nu då? Det är en bra bit härifrån han bor.

– Ja, det är svårt. För han ringer hem till oss och vill hem. Han vill hem. Så det är jobbigt. Det är ju bedrövligt för vi kan inte se att det är något fel på pojken så att han ska behöva kastas ut ur kommunen. Det kan vi inte se.

Hur kunde det bli så här?

– Han kanske var ett och ett halvt år när jag upptäckte att han var mer aktiv än de flesta barn.

Hur märkte du det då?

– Han var på köksbord, slog sönder lampor ... Han var väldigt aktiv. När han kom upp i skolan då, så blev det ju mer tydligt. För han sökte inte ögonkontakt med vuxna. Han hade väldigt svårt för förändringen, att han skulle börja skolan. Nya lokaler, nya människor, allt sådant där.

Elias är normalbegåvad, och de största problemen i skolan har varit rasterna eftersom han har svårt med sociala relationer. I början hade han därför en egen stödperson i skolan som var med honom på rasterna hela tiden.

– Det funkade ganska bra, fram tills han började fyran. Och då flyttade de till en annan lokal.

Är det just det här med flytt, byte av miljö, är det det som blir jobbigt?

– Ja, det är det. Byte av människor. Och då bytte de både klass och klassföreståndare och alltihopa.

Efter bytet av klass och lärare, hösten 2009, fick Elias svårt att koncentreras sig. Och vid det laget hade också hans raststöd dragits in av skolan. Att reagera starkt på förändring är vanligt för ett barn med autism. Elias hamnade nu i konflikter framför allt på rasterna. Han blev slagen av andra barn. Och ibland själv aggressiv och våldsam mot både elever och lärare.

Även hemma märkte mamma Stina att Elias mådde sämre. Han blev ibland aggressiv också mot sin mamma.

– Så jag tyckte ju att han behöver verkligen hjälp. Så då tvingade jag mig mer eller mindre på barn- och ungdomspsykiatrin. Och då påbörjade de utredning ganska snabbt faktiskt. Och det var gjort ... I slutet av mars 2010 så var det klart. Och då hade de kommit fram till att han hade autism och adhd och koordinationssvårigheter och ångestsyndrom.

Hösten 2009 ringde hon till Socialtjänsten i Torsby och bad om hjälp.

Stina är personlig assistent och jobbar själv åt socialtjänsten i Torsby. Nu sökte hon alltså hjälp från sina egna kollegor på kommunen.

– Då sökte jag avlastningsfamilj, att man kanske kan få lite hjälp varannan helg eller så där. Eftersom min sons pappa inte har funnits med i bilden överhuvudtaget har jag inte haft någon chans till avlastning.

Stina ville ha avlastning och så blev det först också. Det bestämdes att en kontaktperson skulle ta hand om Elias en helg i månaden för att avlasta mamman. Men problemen fortsatte.

– Han hamnade i bråk med en annan kille. Det var ju det i stort sett som de hade problem med. Och sedan så att han inte riktigt ville göra det de andra gjorde. Han klev ut ur klassrummet och så där, när det blev tråkigt. Och då försökte hans fröken lösa det själv. Hon flyttade honom närmare ett fönster. Då klev han ut ur fönstret i stället.

I februari i år tycker skolans rektor att situationen har blivit ohållbar. I socialtjänstens utredning kan man läsa att rektorn tycker att Elias är ”provocerande”. Han bryter mot reglerna, stör undervisningen, hotar och svär. Och andra elever är rädda för Elias.

Rektorn bestämmer att Elias måste byta skola. Och så blir det. Efter bara några veckor får han byta skola igen.

Trots att han bara går i fyran placeras han i en skola för elever från årskurs 6 och uppåt i en sk särskild undervisningsgrupp med tre andra barn.

Men problemen fortsätter.

I socialtjänstens akt står det att skolan nu ”kommit tillvägs ände”.

En dag när Elias rymmer från fritidspersonalen får både skolans rektor och socialtjänsten nog.

– Och då ringde socialen till mig och sade att jag skulle följa med och leta efter min son. Då gjorde jag det.

Elias hittas efter några timmar. Men nu får han inte vara på fritids – och socialtjänstens handläggare krävde att Stina själv skulle stanna hemma från jobbet under en period för att ta hand om Elias. Om hon inte gick med på det skulle han tvångsomhändertas omedelbart och placeras hemma hos kontaktpersonen Åke Gustavsson.

– Och då informerade de mig om att om inte jag stannar hemma ifrån jobbet nu så skulle de placera min son hos Åke Gustavsson. 

Det här framgår av socialtjänstens utredning, som Kaliber har gått igenom.

I och med denna händelse övervägs om ett omedelbart omhändertagande enligt 6 paragrafen LVU kan anses nödvändigt. Stina ställs inför ett val, vara hemma med Elias eller att Elias får bo hos kontaktfamiljen.

Alla barn har rätt till skolbarnomsorg. Och det är kommunen som har ansvar för det. Inte Stina. Vi ringer därför ledamöterna i omsorgsnämnden för att höra hur de tänkte när de hotade med att tvångsomhänderta Elias.

Socialdemokraten Birgit Dahlgren vill inte uttala sig:

– Jag har faktiskt inga kommentarer om det. Så är det. Tack hej!

Och hennes partikollega Jan-Eric Jönsson hänvisar till nämndens ordförande.

– Du, det är bättre du pratar med Åka Gustavsson. Han är ordförande. Prata med honom i stället. Det är bättre.

Men Åke Gustavsson? Var det inte så han hette, Elias kontaktperson?

– Jag har inte varit inblandad alls där. Jag har varit kontaktperson för den här grabben. Så att därför så bedömer jag mig som jävig i sammanhanget.

Det är mycket riktigt samma Åke Gustavsson. Socialtjänstens handläggare i Torsby hotar alltså med att akut tvångsomplacera Elias hemma hos den högst ansvarige för socialtjänsten i Torsby.

För att undvika tvångsomhändertagandet väljer Stina att vara hemma utan lön. Men nu är det för sent. Politikerna i omsorgsnämnden har redan bestämt sig. De tycker att kommunen uttömt sina möjligheter. Och att Elias inte kan gå kvar i skolan i Torsby.

Vi har under flera veckor försökt få en intervju med politikerna i nämnden och med den ansvariga chefen på Socialtjänsten i Torsby, Birgitta Bergh, men de vill inte medverka. Trots att vi har fullmakt från Stina om att de får uttala sig om hennes fall hänvisar de till att de har tystnadsplikt. Den tystnadsplikten har inte hindrat dem från att föra långa samtal med oss per telefon om Elias och hans mamma. Vi har spelat in de samtalen och valt att publicera delar av dem i det här reportaget.

Det här är vad omsorgsnämnden hävdar i den skriftliga ansökan om tvångsvård:

Kontakt har tagits med specialskolor i landet. För närvarande är en specialskola i Linköping det sannolika alternativet. Något närmare alternativ har nämnden inte funnit.

Stina får besöka skolan i Linköping. Men hon tycker inte alls att den verkar bra. Skolan vänder sig i första hand till barn med psykosociala problem, och inte autistiska barn som Elias.

– De borde komma med ett alternativ som är bra för min son. Då skulle jag kunna tänka mig att flytta dit.

Så det är inte flytten i sig, utan det att du inte tyckte att skolan var bra för honom. Det är det du har vänt dig emot?

– Ja, precis. Det är därför jag inte velat flytta till just Linköping. Och sedan så snabbt som de menade att det skulle gå. Min son har precis fått diagnos. Så jag tycker att de har gått alldeles för snabbt fram i det här fallet. De borde ha väntat och se effekterna av medicinerna också.

Eftersom Stina är tveksam till att flytta till Linköping ansöker omsorgsnämnden om tvångsvård.

När hon får beskedet att kommunen vill tvångsomhänderta Elias är det bara två veckor kvar till att målet ska prövas i domstolen.

Elias får en advokat. Den som riskerar tvångsvård har nämligen rätt till ett juridiskt biträde – en ”ställföreträdare”. Ungefär på samma sätt som att en vuxen som är misstänkt för brott har rätt till en advokat. Men till skillnad från vuxna kan barns biträde – mot barnets vilja, ställa sig på socialtjänstens sida i rätten och hävda att barnet ska tvångsomhändertas. Och till skillnad från vuxna får Elias inte den advokat han eller hans mamma vill ha.

Han får istället den advokat socialsekreterare i Torsby vill att han ska ha. Samma socialsekreterare som försöker få honom tvångsomhändertagen.

Birgitta Bergh, är chef för individ och familjeomsorgen i Torsby:

– Det finns några ombud i Värmland som är väldigt bra när det gäller barn. Så råkar vi känna några som vi tycker är väldigt bra när det gäller det här med barn.

Vi har granskat den jurist som socialtjänsten i Torsby ”råkar känna”. Vi har hittat 13 fall där hon varit ställföreträdare för barn. I samtliga 13 fall har hon gått på socialtjänstens linje och förordat tvångsvård även om vissa barn – alltså hennes klienter – protesterat mot det. Flera fall rör Torsby kommun. Socialtjänsten i Torsby borde alltså veta att just den här advokaten ofta ställer sig på socialtjänstens sida. Och det gjorde hon även i Elias fall.

Här vid Stora torget i Karlstad ligger förvaltningsrätten. Det är här omsorgsnämndens ansökan om tvångsvård prövas.

Förvaltningsrätten bestämde att Elias skulle tvångsvårdas. Och den som dömde i fallet var rådmannen Joar Berglund.

Elias har ju autism och hans ibland aggressiva beteende är ett symtom på hans funktionshinder. Därmed får han inte tvångsomhändertas på grund av sitt eget beteende, efter en ny rättspraxis från i våras. Men Torsby kommun hävdar att det finns brister i Stinas föräldraskap och att han därför måste tvångsomhändertas i alla fall.

Joar Berglund säger att Elias fall var speciellt – i vanliga fall brukar missförhållanden i hemmet handla om att föräldrarna missbrukar, slår barnen eller förgriper sig sexuellt på dem.

– I det här fallet var det väl egentligen det att hon inte ville gå med på den här speciella skolformen då som barnets ansågs behöva. Så det var väl en lite udda form av andra paragrafen får man väl säga. Inte det vanliga klassiska.

Men om det hade varit så att hon hade sagt att hon gärna flyttade med till Linköping, då hade det inte blivit något LVU?

– Nej, förmodligen inte.

Varför blev det just den här skolan i Linköping? Den ligger ju ganska långt från Torsby. Flera timmars resa.

– Ja, nu frågar du igen någonting som jag inte vet. Jag har ju litat på dem som är inom skolan.

Men den här skolan i Linköping, då har inte ni från förvaltningsrätten gjort någon bedömning huruvida det är en mer lämplig skola än den som fanns redan i Torsby?

– Vi litade på skolans bedömning där. De klarade inte av honom där, utan det behövdes några speciella resurser i pedagogik och vad de nu kan ha därborta i Linköping.

Vad är det för speciella resurser då?

– Ja, fråga inte mig. Jag kan inte sådant där skolpedagogiskt specialia.

Joar Berglund kan alltså inget om ”skolpedagogiskt specialia” – som han säger. I stället har han litat på tjänstemännen från Torsby kommun.

Kaliber har granskat de påståendena från kommunen som ledde till tvångsvården av Elias. Och flera av uppgifterna stämmer inte.

Torsby kommun påstår att Stina prioriterade ”sitt jobb framför att vara föräldraledig” under den period Elias vägrades vara på fritids. Det är inte sant. Stina var ledig under den perioden. Det framgår i socialtjänstens egna handlingar.

Torsby kommun påstår att de inte kan göra mer för Elias. Det enda som kan rädda honom är en specialskola. Och den skolan ligger alltså i Linköping – sex timmars resa från Torsby.

I domen konstaterar Joar Berglund att ”specialskola för Elias framstår nu som det alternativ som är nödvändigt”.

Och den som tydligast drivit på att Elias måste gå i specialskolan i Linköping är Ann-Katrin Järåsen. Hon är inte bara Elias rektor, hon är också politiker. Hon har varit bland annat ordförande i kommunfullmäktige i Torsby.

Men det var därför han behövde en specialskola, för att ni inte kunde ha den spetskompetensen?

– Ja, det är det.

Men går han i en specialskola nu då?

– Ja, det är det ju.

Är du säker på det?

– Ja, det är jag.

Maria Hamström är undervisningsråd på skolinspektionen:

– Nej, det är ingen specialskola. Begreppet specialskola är någonting helt annat. Pandion är en fristående grundskola.

Den så kallade specialskolan som var enda räddningen för Elias är alltså inte någon specialskola. Det är inte ens en autism-skola – där personalen är specialister på Elias funktionshinder.

Så frågan är varför Ann-Katrin Järåsen ville att Elias skulle just till Pandion i Linköping – fanns det inga andra skolor som kunde ta emot Elias?

– Säkert jättemånga.

Men varför var det just det här alternativet som hon ställdes inför? Det var ju bara det här hon hade att välja på? Hennes tveksamma inställning till just den här skolan innebar ju att det blev ett omhändertagande.

– Ja, men jag tycker att det är en hypotetisk fråga egentligen.

Men varför sökte ni inte bland andra skolor som var specialiserade på de här diagnoserna?

– Så kan man säga om precis allting, att det skulle kunna göras bättre hela tiden.

I förvaltningsrätten slår Torsby fast att kommunen uttömt sina möjligheter att tillgodose Elias skolgång. Han måste flytta. Skolan kan inte göra något mer för honom – det berättade Elias rektor Ann-Katrin Järåsen i domstolen. Och det här var ett vittnesmål som påverkade domaren Joar Berglund.

– Hade rektorn sagt att vi kanske skulle kunna klara den här pojken om man bara sätter in det och det, då hade man kanske kunnat tycka att det var inte nödvändigt att flytta honom till Linköping. Då hade det kanske gått utan LVU, med barnet boende kvar hos mamman i hemkommunen.

Men är det sant det Torsby kommun hävdar: att de uttömt möjligheterna att hjälpa Elias i skolan?

– När man tittar på det så ser man ju att eleven inte har fått det stöd som han har haft rätt till.

Maria Hamström har för skolinspektionens räkning granskat Elias fall. Och hon håller inte alls med politikerna i Torsby.

– Ja, jag tycker att det är allvarligt på det sättet att den här eleven har haft stora svårigheter i sin skolgång, vilket också har drabbat andra elever. Eftersom det har varit så mycket konflikter. Och skolan har inte på ett tillräckligt omfattande sätt utrett hans svårigheter och då har de heller inte vetat vilka åtgärder som skulle kunna vara de bästa.

Om man då från skolans håll säger att man har uttömt sina möjligheter att hjälpa den här eleven, kan man veta det?

– Nej, det menar vi nog på att det kan man inte.

Domaren som alltså inte själv kan något om ”skolpedagogiskt specialia” – har litat på tjänstemännen från Torsby, samma tjänstemän som i själva verket varit ansvariga för Elias misslyckade skolgång.

Men Joar Berglund kontrollerade inte uppgifterna från Torsby. Trots att förvaltningsrätten har sk utredningsplikt.

– Vi gjorde ju den bedömningen vi gjorde. Om det nu var fel eller rätt ... Vi trodde ju då i alla fall att skolan hade uttömt sina resurser, uppenbarligen. Eftersom vi skrev som vi gjorde.

– En domare kan inte sitta och göra om sina egna domar. Vi glömmer bort våra gamla domar, sedan tar vi itu med nya mål. Det finns gott om nya mål att ta itu med. Så åtminstone jag brukar inte bekymra mig så mycket om de domar jag redan har skrivit under och skickat iväg.

I början av augusti i år stannar två bilar utanför Stina och Elias bostad i Torsby. I den ena sitter socialtjänstens båda handläggare, den andra är en polisbil.

– Och sedan kom de klockan åtta och hämtade honom. Och då var det två poliser med. Socialsekreterarna väntade utanför i en bil.

Elias morfar var också med den här morgonen.

– Det var grymt. Vi såg på honom hur han led pojken. Oj, det är svårt, det går inte att förklara. Han grät och han skrek. Han var hysterisk. Det var en väldigt jobbig situation. Och arg var han. Han blev jättearg på mamma, för han fick för sig att det är hon som slänger ut honom och skickar iväg honom. Så trodde ju han, och det tror han än i dag, att det är hon som har gjort det här.

Det saknas en person i det här reportaget. Den vi allra mest av alla hade velat prata med; Elias. Men socialtjänsten i Torsby hindrar honom från att uttala sig. Han ska inte ens få reda på att vi har sökt honom.

Socialtjänsten i Torsby har hävdat att Elias trivs i sin nya skola i och sin nya fosterfamilj. Vilket omsorgsnämndens vice ordförande också gärna betonar.

– Det som styrker mig i beslutet, det är ju att det går bra för pojken.

Hur vet ni det då, att det går bra för pojken?

– Ja, det har vi ju fått rapporter om, att det fungerar bra.

Stina överklagade domen om tvångsvård till kammarrätten. Socialtjänstens handläggare skickade då ett yttrande till kammarrätten där de skriver att Elias har det bra i sin nya fosterfamilj. Det framgår inte att handläggaren pratat med Elias själv om det, eller ens med fosterföräldrarna, utan bara med den ansvarige chefen på det företag som rekryterat familjehemmet. Men socialsekreteraren nöjer sig med det och skriver:

I de stort sett dagliga kontakter ansvariga handläggare haft med ansvarig vid Pandion omsorg framkommer det att Elias funnit sig väl till rätta i familjehemmet.

Det här yttrandet är skrivet den 11 augusti. Två dagar efter att Elias flyttat in i familjehemmet. De i ”stort sett dagliga kontakterna” som bevisar att Elias har det bra, ska alltså bara ha skett under två dagar.

I slutet på oktober faller kammarrättens dom. Elias ska vara kvar i familjehemmet.

Vi har sökt domaren i kammarrätten för en intervju, men han vill inte svara på några frågor.

Några dagar efter domen i kammarrätten skriver Elias på Facebook och berättar hur han själv tycker att han mår:

lider varje dag i Linköping mår dåligt också. Vill komma hem nu!!!!!!!! Vad ska jag göra =(((((((

Elias har autism och svårt att klara av förändringar.

I fredags, den 10 december, tvingades han återigen att flytta, till en ny fosterfamilj. Det första familjehemmet som socialtjänsten i Torsby hävdat att Elias trivs så bra i har nämligen sagt upp sig.

Reportrar: Daniel Velasco och Bo-Göran Bodin
Producent: Rolf Stengård

* Pojkens och mammans namn är utbytta i reportaget.

"Vill komma hem nu!!!!!!!!"

Kalibers reportrar har inte fått intervjua "Elias" eftersom socialtjänsten har hindrat honom från att uttala sig. Men så här skriver han på Facebook:

lider varje dag i Linköping mår dåligt också. Vill komma hem nu!!!!!!!! Vad ska jag göra
=(((((((

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista