Förra året ledde bara 4 procent av alla anmälningar om bostadsinbrott till att en åklagare väckte åtal. Foto: Henrik Montgomery / SCANPIX
Inbrotten som inte klaras upp

Spaningsuppslag saknas

Den nya DNA-lagen skulle hjälpa polisen att sätta fast fler tjuvar. Men de uppklarade inbrotten har istället blivit färre.
Kaliber handlar om lagen som blev ett fiasko och en till synes uppgiven poliskår.

Förundersökningen läggs ner – spaningsuppslag saknas.

Så låter beskedet till tiotusentals svenskar som varje år får sina hem länsade, och – i många fall – sin nattsömn förstörd och sin trygghet sönderslagen.

För år efter år är polisen lika usel på att gripa inbrottstjuvar – trots höga ambitioner och kraftfull ny lagstiftning.

Kaliber har granskat polisens hantering av brottet som i statistiken kallas mängdbrott eller vardagsbrott – men som många brottsoffer upplever som ett stort trauma.

– Vet du, när jag vaknar mitt i natten och känner mig rädd och ensam. Då tänker jag så här: det här är mitt hem och jag känner mig inte trygg där. Det gör jag inte. De har gått igenom mina kläder. De har gått igenom allting i mitt hus. Det känns fel, det känns fel.

Liliane Abdi sitter på en bänk utanför sal 16 i tingsrätten i Solna. I början av mars bröt sig tjuvar in i hennes hem i Spånga i västra Stockholm. Sedan dess är ingenting sig likt i familjen.

– Och just att jag pratar om mina barn ... Särskilt min flicka som jag inte kan hjälpa. Hon måste få hjälp.

Inbrottet hos Liliane Abdi ledde till en av nästan 20 000 anmälningar som förra året kom in till polisen. Eftersom det framförallt är barnfamiljer som drabbas betyder det att antalet personer som får sina hem uppbrutna och förstörda är flera gånger högre.

Från att ha legat på en ganska konstant nivå i drygt tio års tid började inbrottskurvan skjuta i höjden för fyra år sedan. Och det är framförallt lägenhetsinbrotten som ökar.

Liliane Abdi är på många sätt det typiska offret för den här brottsligheten – hon är kvinna, ensamstående med barn och bor i en storstadsförort. I Stockholm till exempel toppar miljonprogramsområdena Rinkeby och Tensta inbrottsligan - där är det mer än fyra gånger så hög risk att utsättas som i villakvarteren i Täby eller Lidingö.

Fyra unga män – mellan 19 och 25 år gamla – i gröna häkteskläder och handbojor leds in i rättsalen. Åklagaren ber Liliane Abdi att berätta hur hon har mått efter inbrottet.

Liliane Abdi är alltså ett ganska typiskt inbrottsoffer – men hon är samtidigt också mycket ovanlig.

Hon får nämligen möta de misstänkta förövarna i en rättssal.

Att inbrottstjuvar ställs inför rätta i en svensk domstol är nämligen sällsynt.

Förra året ledde 794 anmälningar om bostadsinbrott till att en åklagare väckte åtal mot den misstänkta gärningspersonen. Dessa 794 anmälningar kallas i polisens statistik för "personuppklarade". Med nästan 20 000 anmälningar betyder det att den så kallade personuppklaringen förra året låg på 4 procent.

96 av hundra inbrott klaras alltså inte upp. Och ungefär så har det sett ut de senaste tio åren.

Många poliser vi talar med, berättar att de känner uppgivenhet inför inbrottsligheten. En av dem är Marcus Elofsson, närpolis i Södertälje.

– Att åka på ett inbrott som är gammalt, alltså inte pågående. Det är inte så roligt.

Varför inte då?

Ofta är det väldigt hopplöst som, känns det som jag, tycker jag. Ofta finns inga spår och man ser hur illa folk har tagit vid sig av att någon har varit där och rotat bland deras grejer. En del vill inte ens bo kvar i det huset. Man skulle vilja hjälpa personen i deras tillvaro, men ofta finns inga spår. Det läggs bara ned.

Vi tar med oss de senaste tio årens siffror till professorn i kriminologi, Jerzy Sarnecki. Han säger att polisen har slutat anstränga sig för att lösa inbrotten.

– Jag tror inte man kan hävda annat än att man inte prioriterar de här brotten särskilt högt. Med en uppklarning på 4-5 procent i många år - man kan väl säga att man har gett upp.

Och polisens uppgivenhet spiller över på medborgarna.

När vi kontaktar brottsoffer har vi svårt att hitta någon som tror att polisen kommer att klara upp inbrottet. För många har polisen helt enkelt blivit en registreringsmyndighet - en formell länk mellan brottet och försäkringsbolaget.

För de kriminella är inbrott något av det minst riskfyllda man kan ägna sig åt – det är nästan bara cykeltjuvar och klottrare som löper en mindre risk att åka dit.

Före detta tjuvar som vi pratar med, berättar om hur enkelt det kändes att syssla med inbrott.

En av dem är 28-åriga Robert – som egentligen heter något annat.

– Man räknar ju inte med att man åker dit.

Hur många inbrott har du gjort?

– Dryga 50. Eller man har ju tappat räkningen, men det har väl blivit ett 50-tal.

Och hur många gånger har du åkt dit för inbrott?

Inte en endaste gång. Så chansen att åka dit är ju jävligt liten.

Hur tänker du nu, när du ser tillbaka på din inbrottskarriär?

– Jag skäms mycket för det jag har gjort och att jag har skadat väldigt många människor.

Tero Karhu, 27 år, beskriver hur det blev som ett vanligt att jobb att bryta sig in hos folk – ibland flera bostäder på en kväll.

– Det skulle ju kunna vara att man ena dagen kollar runt. Liksom rekar eller spanar efter var det finns risken. OM man såg någon åka runt med något spännande terrängfordon så kunde man ta reg-numret och åka dit och kolla lite hur det såg ut, sedan nästa kväll var man där och så var det borta sedan. Så det är lite förarbete och så ibland någon impulsgrej att man bara krossar en ruta och tar en dator, det har hänt också.

Hur mycket kunde du dra in på det här?

Det beror ju på, men säg att man fick 1500 för en dator och så kunde man dra 3-4 sådana på en kväll. Sedan försökte man ju rättfärdiga också, det var ju ganska snabba pengar, snabbt och lätt en halv månadslön på en kväll. Det här är ju livet tyckte man.

Fredrik Gårdare, som är kriminalkommissarie i Västerort i Stockholm, säger att alltfler tungt kriminella ägnar sig åt inbrott. 

– Ja, det är ingen tvekan om det. De gärningsmän, de personer som står bakom det här är kända av oss sedan tidigare för organiserad brottslighet i andra former. Våldsbrottslighet, rån, utpressningar, stölder, hälerier av alla möjliga slag, narkotikabrottslighet. Det är bara det att de har lagt till bostadsinbrott på sin repertoar för att de ser att det är hög vinst till liten risk.

Fedrik Gårdare säger att det har låg status inom polisen att arbeta med så kallade vardagsbrott.

– Ja, det är en kulturfråga - det finns en status att jobba med en viss typ av grova brott. Och det finns en status i att jobba på vissa enheter. Och ju mer centralt belägna de enheterna är desto högre status. Och där har vi ju en del i problemet, det här samhällsproblemet. Vi måste ha de bästa poliserna där de bäst behövs. Och då kanske det är längst ute på fronten i den gråa vardagen, i de mest belastade områdena.

Kaliber har begärt ut samtliga inbrottsanmälningar som gjorts under två slumpvis valda datum förra året i hela landet. När vi går igenom högarna märker vi en tydlig tendens: polisen lägger ner förundersökningar efter bara några dagar. Och ofta ännu tidigare.

Ett exempel: I Västra Götaland lades sju av sexton fall ner bara några timmar efter att anmälningen kommit in.

Länspolismästaren i Västra Götaland Ingmar Johansson säger att det är en fråga om prioriteringar:

– Visst vi kan lägga mycket tid på varje brott som sker. Men vi har inte resurser till det. Jag är övertygad om att om vi la ned mer tid på varje brott så skulle vi klara upp fler brott. Så är det naturligtvis.

Ni skulle klara upp fler inbrott om ni la mer tid?

– Ja, så är det sannolikt. Men hur många fler kan jag inte svara på. Det är en fråga om prioriteringar för då får vi avstå från något annat.

Från stationsbefäl inom polisen i Västra Götaland får vi dessutom höra en annan sak. Det händer nämligen att polisen lägger ner ärenden utan att en patrull alls har varit på platsen.

Istället låter man anmälaren själv se efter om det finns några spår att söka – ett tillvägagångssätt som inte är helt ovanligt ute på polismyndigheter runtom i landet. Det konstaterar Rikspolisstyrelsen själv i en nyligen utkommen inspektionsrapport. 

Det var under 1990-talet som uppklaringssiffrorna för bostadsinbrott började dala. Före detta inbrottstjuven Krystian Kawalec, som hade sin aktiva period då, märkte hur risken att åka fast blev mindre och mindre.

– Man märkte ju det mina sista år i kriminalitet att avståndet mellan mig och polisen blev bara större och större. Det tog längre tid för dem att komma även om det var ett direktlarm. Likadant med det här med utredningar, när de gjorde brottsplatsundersökningar. Jag var en ganska klumpig tjuv, det var sällan jag hade handskar på mig. Men det var ändå sällan de hittade mina fingeravtryck. Det borde man ju gjort om man ansträngt sig lite. Det var sådant jag tänkte på efteråt, jädrar, jag borde haft fingeravtryck. Där borde de ju hittat mina fingeravtryck och spårat mig den vägen. Men det var sällan det hände. Väldigt sällan.

Men så 2004 slår Rikspolisstyrelsen näven i bordet – 90-talets inbrottsbekämpning erkänns som misslyckande, och man utlovar bättring, med ett helt nytt åtgärdspaket PNU – polisens nationella utredningskoncept – som utgångspunkt. Här ett utdrag:

Detta är starten för genomförandet av en ny arbetsmetodik som leder till ökad lagföring och brottsreduktion.

Nu hade man också vind i seglen - en lagändring var nämligen på gång att klubbas igenom i Sveriges riksdag. Och DET skulle ge polisen ett kraftfullt verktyg i kampen mot inbrotten ...

EKO-påa från 2005:

... alla som misstänks för brott kan från och med nästa år tvingas lämna DNA-prov ...

Varenda misstänkt småtjuvs arvsmassa skulle alltså snart finnas med i nationella register. Med hjälp av det nya DNA-registret borde polisen kunna nå uppklaringstal på över 20 procent, hette det i förarbetena till nya lagen.

Dåvarande justitieminister Thomas Bodström argumenterade hårt för att polisen behövde det nya verktyget.

– Det här kommer att använads på brott som idag klaras upp i alltför liten utsträckningen. Till exempel villainbrott, sommarstugeinbrott, bilinbrott. Men också när det gäller mer organiserad brottslighet. Och genom att polisen får de här möjligheterna får vi också större möjliget att ställa krav på att polisen ska klara upp fler brott. Här har vi ett gemensamt ansvar.

Förre justitieministern menar alltså att vi medborgare har rätt att kräva mer av polisen nu när DNA-lagen har kommit till.

Så hur har det blivit? När vi tittar på uppklaringstalen för bostadsinbrott har de inte blivit ett dugg bättre sedan DNA-lagen kom, de har faktiskt sjunkit från 5 procent år 2005, då lagen klubbades igenom till 4 procent år 2010.

Vi är tillbaka i Solna och rättegången mot fyra misstänkta inbrottstjuvar. Ett plötsligt orosmoment dyker upp för åklagarsidan:

Advokaten: Jag har en fråga till åklagaren bara, men tanke på åklagarens påståenden. Den redogörelsen kring vad åklagaren tror angående PIIIIP (maskat namn). Har det gjorts någon DNA angående den blåa mössan? Jag antar att det har gjorts?

Polisens tekniker har slarvat med att ta DNA från en blå mössa som hittats i flyktbilen. Advokaten gör vad han kan för att slå hål på åklagarens bevisning.

Åklagaren: Det har inte gjorts något DNA-prov på mössan.

Advokaten: Nähä.

Enligt professorn i kriminologi vid Stockholms universitet Jerzy Sarnecki, kan den här typen av uteblivet bevismaterial vara en viktig förklaring till polisens dåliga uppklaringssiffror. Han tycker att polisen borde ta DNA-prov från inbrottsplatser betydligt oftare än vad man gör idag.

– Jag tror att man gör det på de ställen där det är väldigt uppenbart att sådana spår finns. Men jag tror möjligen att man inte gör det i de situationer där det är mindre säkert om det här spåret kommer leda någonstans. Man tar alltså inga risker när man tar den typen av prover. Och av de siffror ni har visat mig så förefaller det mig att det finns en kapacitet att utöka uppklarningen genom att ta fler prover.

Vi har gått igenom samtliga inbrottsanmälningar i Sveriges största polismyndighet, Stockholm, under en vecka – i bara tre fall av 92 finns en notering om att polisen tagit DNA-prov.

På Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, i Linköping – hade man satsat på labbutrustning för flera miljoner när den nya lagen kom. Tanken var att kunna snabbehandla ett stort inflöde av DNA från alla inbrottsplatser runt om i landet.

– Vi köpte utrustning för närmare fem miljoner kronor, säger Liselott Sundberg, laboratoriechef på SKL.

Men resultatet blev magert, berättar hon.

Förra året skickade polisen in ungefär 1000 DNA-prov från inbrottsplatser – till exempel kvarlämnade läskburkar, fimpar eller blodspår på krossade fönsterrutor. Men utslaget på 20 000 anmälningar betyder det att polisen säkrar DNA från bara några få procent av alla bostadsinbrott.

Och det är alldeles för lite, tycker Liselott Sundberg.

– Jag drar ju den slutsatsen att svensk polis kan bli bättre på att undersöka den typen av brott med hjälp av brottsplatsundersökning, så att man får tag i tekniska spår av typen DNA, fingeravtryck och skoavtryck. Jag tycker det är väldigt synd. Här har vi ett bra flöde, bra produktion och jag tycker att DNA är ett utmärkt verktyg och jag tycker att svensk polis ska nyttja oss så mycket det bara går … i kampen mot mängdbrottsligheten.

Ändå har polisen på senare år satsat på att utbilda så kallade Lokus-poliser. Lokus står för lokala brottsplatsutredare, som ska pensla fingeravtryck och säkra DNA. En Lokus får en snabbutbildning i spårsäkring och är en slags ersättning för polisens kriminaltekniker som inte längre har tid att åka på inbrott.

Enligt Rikspolisstyrelsen ska Lokus-patrullerna besöka samtliga inbrottsplatser inom 24 timmar. 

Men hur har det blivit med denna ambitiösa målsättning?

Av de hundratals anmälningar som vi har gått igenom hittar vi gång på gång exempel på att det här inte alls sker.

Lokus eftersökt men ej tillgänglig.

Patrullen på plats gjorde bedömningen att ingen teknisk undersökning behövde göras.

Målsägande informerades om att Lokus inte har möjlighet att komma dit.

Vi bestämde oss för att kontakta ett av alla de brottsoffer som inte fått något besök av en Lokus-patrull. Vi ringde upp Sara Hosseini i norra Stockholm, som hade inbrott i sin lägenhet förra vintern.

– Man vill ju verkligen få fast dem och få tillbaka sina saker. Om de i alla fall hade gjort ett försök. De ville inte försöka fast jag bad dem att de skulle försöka hitta fingeravtryck. De har ju rört vid saker i hela mitt hus. De svarade, nej det är professionellt gjort. Men jag sa att de kan ju ha lämnat någonting efter sig? De sa nej det är ingen idé att fortsätta, det kommer inte finnas några avtryck eller någonting. Det är ingen idé att hålla på, du kan bara anmäla det till ditt försäkringsbolag. Men det hjälper ju inte mig. Kanske med det ekonomiska, men känslomässigt är det jättetråkigt att de inte tar det här på allvar.

Blev du av med några personliga saker?

– Ja, jag blev av med så många personliga saker. Så många värdesaker var borta. Saker från människor som inte ens är vi liv längre, som jag fått i present. Allt, allt.

I polisdistriktet Norrort där Sara Hosseini bor fick bara drygt hälften av inbrottsoffren 2010 besök av en utbildad Lokus-patrull.

Och inte ser det bättre ut på andra håll i landet.

Vår rundringning bland landets 21 polismyndigheter visar att långt ifrån alla skickar Lokus-patruller på en majoritet av inbrotten.

I Jönköping har man helt struntat i Rikspolisstyrelsens krav. Där har man istället hittat på sin egen variant. Jan Rullman, chef vid kriminaltekniska enheten i Jönköping:

Det vi har gjort från våran sida, är att vi 2004 tog fram en liten spårväska som vi utrustar alla i yttre tjänst med. Och i den väskan ingår material för säkring av biologiska spår - fingeravtryck och DNA. Och i samband med att de får den här väskan så får de en introduktion i hur man använder den.

Hur lång är den introduktionen?

– Ja det rör sig om ett par timmar. En eftermiddag brukar det vara.

Men hur bra är en vanlig ordningspolis på att säkra spår på en brottsplats? Stefan Holgersson arbetar vid Södertörnspolisen.

– Den väska man har, det är inte helt ovanligt att det fattas saker som man vill ha eller att det är slut. Dessutom kan det ligga grejer i väskan som man inte har en aning om hur man ska använda eftersom utbildningen och  kompetenskraveninte följs upp på det sätt som man önskar. Därför kan det vara svårt att veta exakt hur man gör, för att göra det bra. Man vet ju hur man penslar och så, men det är skillnad på att ha en teoretisk kunskap och komma ihåg lite än att kontinuerligt öva och följa upp att man har en viss nivå på kompetensen.

När du är ute på en brottsplats, känner du att du är rustad kunskapsmässigt för att göra de bedömningarna, ta fingeravtryck och söka DNA?

– Nä, det är man ju inte alls rustad för att göra bra bedömningar. Givetvis kan kan göra vissa bedömningar, men nä, man är inte rustad för det.

Lars Lundmark vid tekniska roteln i Västerbotten säger att de alltid skickar utbildade kriminaltekniker till en inbrottsplats.

– Det är en sådan här prioriterad brottstyp som vi har här, det har vi alltid haft, bostadsinbrotten har vi sett allvarligt på, så det har varit kutym att vi skickar tekniker på de brotten.

Men kan inte en vanlig polispatrull göra det där, pensla fingeravtryck?

– Nä, vi har inte tillämpat den principen här, vi har skickat tekniker.

De har inte fått utbildning.

Men de har ju gått polishögskolan?

– Nänänä, polishögskolan det är en grundläggande kurs för att bli polis, sedan kommer erfarenheten, den hinner man inte lära sig där. Det finns de som är bättre och de som är sämre, men vi har sett det som en kvalitetsstämpel att skicka tekniker.

Peter Bernerdal på tekniska roteln i Örebro beskriver situationen i länet.

– Ja, i Örebro är det lite sisådär kan man säga. Bemanningen när det gäller LOKUSar är ganska låg och det innebär ju att vi inte hinner med. Jag har hållit på med det här i åtta år och det har inte hänt så mycket på den tiden och jag vet inte om det kommer hända så mycket innan jag går i pension, jag har sju år kvar. Vi får se.

Men det heter att man ska prioritera den här typen av brott?

– Jo, det heter mycket inom den här verksamheten och vissa saker prioriteras och sköts bra, men när det gäller mängdbrott och inbrott så har väl det varit en verksamhet där det har funnits en viss uppgivenhet.

Det heter mycket, men i praktiken är det sisådär.
Rikspolisstyrelsen lovade stort när åtgärdsplanen sjösattes 2004 – en ny DNA-lag skulle få polisen att klara upp fler inbrott. Sju år senare har vi facit – satsningen har blivit ett misslyckande. Färre inbrottstjuvar – inte fler – åtalas för inbrott idag än innan lagen kom till.

Ganska självklart kan det väl tyckas  när själva förutsättningen för att finna spår - ett tränat öga på brottsplatsen - alltför ofta saknas?

Vi tar med oss våra frågor till Ulrika Herbst, som är avdelningschef på Rikspolisstyrelsen.

Ni konstaterar i er egen rapport att 95 procent av utredningarna om inbrott läggs ned i ett tidigt skede. Varför är det så?

– Därför att man bedömer att man inte har någonting att gå på inledningsvis. Därför lägger man ned förundersökningen. Man har ingenting att spana på, ingen tråd att dra i.

Men hänger inter det här ihop med att det kanske inte kommer någon person till platsen som inte har den här kompetensen? Och sedan läggs det ned för att man inte hittar någonting? Blir det inte en ond cirkel där?

– Jo, visst kan det bli det. Och visst är det väldigt många beroenden och det finns väldigt många förbättringsområden i den här delen. För oss att tillsammans med myndigheterna att bli bättre i alla led och alla delar.

När den här lagen klubbades igenom så sa ni att det här kommer att få upp uppklarningsprocenten. Det var ett viktigt argument för att den här lagen skulle gå igenom. Har inte jag som medborgare rätt att kräva av er att ni faktiskt levererar?

– Jo, men bekymret är att det anmäls fler och att det tar ned det som du kallar uppklarningsprocenten. Men det är klart att den nya lagstiftningen och vår möjlighet när det gäller DNA-prov och topsningar har varit värdefullt och är bra. Solklart är det det.

Det blir en fällande dom – trots missen med den blå mössan.

Tack vare en granne till Liliane som fotograferade de fyra inbrottstjuvarna på bar gärning – så höll bevisningen den här gången. Åklagaren kan dra en lättnadens suck.

Men för Liliane är det här långtifrån över:
– Igår glömde min son att låsa dörren när han kom hem från skolan och sedan gick han och kände på den flera gånger. Det har blivit fel för barnen. Min dotter - jag får inte somna innan hon har somna innan hon har somnat och hon sover i min säng. Och jag somnar redan klockan nio för att jag vet att jag inte kommer klara natten.

Hur lång tid tror du att det tar innan ditt liv blir det samma igen?

Jag vet inte. Inte förrän vi flyttar tro jag. Det räcker, jag vill inte bo i det där huset. Jag känner mig inte trygg där.

Reportrar: Mattias Pleijel och Per Shapiro
Producent: Sabina Schatzl

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".