1 av 6
Polis svarar med att kasta tillbaka gatsten mot demonstranterna. Foto:Pontus Lundahl/SCANPIX
2 av 6
Kungsportsavenyn liknade en krigszon när demonstranter drabbade samman med polis i våldsamma upplopp. Foto: Anders Wiklund/SCANPIX
3 av 6
Nedbrunna möbler och gatsten, i bakgrunden kravallpolis och demonstranter. Foto: Henrik Montgomery/SCANPIX
4 av 6
Maskerade demonstranter bryter upp gatsten från marken. Foto: Anders Wiklund/SCANPIX
5 av 6
Maskerade demonstranter med flaggor. Foto: Mark Earthy/SCANPIX
6 av 6
Polis på hästar försöker få stopp på kravallerna. Foto: Anders Wiklund/SCANPIX
Dömda efter kravallerna

Nya brott och nya straff

En bok full med namn och telefonnummer ­– till nya kriminella vänner.
Martin berättar att det var det enda han kom ut med efter att ha avtjänat ett 9 månader långt fängelsestraff för våldsamt upplopp i samband med EU-toppmötet för tio år sedan.
Kaliber har letat rätt på dom som dömdes efter kravallerna i Göteborg för att ta reda på vad som hände sedan.
Och vår granskning visar att det var unga människor med en tydlig politisk agenda som var i Göteborg de här dagarna, men också kriminella ungdomar som tog tillfället i akt att slåss mot polisen.
Många av de dömda hade en kriminell bakgrund redan 2001 – och var tredje person har efter kravallerna begått nya brott och blivit straffade igen. 

– Vi kom upp där och möttes av polisen som stormade ner, och jagade in hela demonstrationståget in i Vasaparken igen.

Och hur var stämningen då?

– Stämningen var ganska blandad – en del var mest arga, en del var livrädda, och en del verkade mest chockade över att det hände över huvud taget.

Vasaparken mitt i centrala Göteborg. Fredrik är tillbaka tio år senare.

I dag är det en stilla plats där vårgrönskan precis har slagit ut. Då var det en plats för våldsamma kravaller.

I medierna beskrevs Göteborg som ett slagfält, en våldtagen stad, där terrorn tagit över. Man kunde läsa att vandaler och ligister hade startat de våldsamma upploppen.  

Bilder på svartklädda demonstranter i rånarluvor, krossade butiksfönster och brinnande bål mitt på paradgatan Avenyn kablades ut över världen.

Det var bilden av en vänsterrörelse som kommit till stan för att förstöra – och kasta gatsten mot polisen.

Fredrik kommer ihåg junidagarna för tio år sedan. Han var 17 år och hade åkt till Göteborg med några kompisar – det var årets stora politiska händelse.

– Jag var övertygad innan, men nu blev jag utan tvekan mer säker på att det här är rätt att göra - att arbeta politiskt och inte bara försöka förändra saker i samhället utan försöka förändra samhället i grunden. Man kan inte lita på att man kan förändra samhället genom att spela på samhällets regler. Man måste också vara beredd på att gå utanför. Det känns som att jag fick bekräftat då. 

Fredrik är inte ensam om att tycka så här.

Åren före och efter EU-toppmötet var Jonathan Pye aktiv i Afa - Antifascistisk aktion - en militant vänstergrupp som använder våld som politiskt medel.

Efter kravallerna dömdes han till fängelse i 1 år och åtta månader för att ha deltagit i de våldsamma upploppen, och vid flera tillfällen kastat sten mot polisen .

Jag träffar honom, långt i från Vasaparken, på en pub på Möllevången i Malmö.

– Jag dömdes ju till ett av de hårdaste straffen efter Göteborg. Det ångrar jag inte på något sätt. Jag gjorde vad jag kunde för att försöka hindra att mina kamrater blev skadade genom att hålla polis borta med gatsten och sånt.

För första gången besökte en sittande amerikansk president, George W Bush, Sverige. Under tre dagar i mitten av juni 2001 skulle ett EU-toppmöte hållas i Göteborg.

Göteborgs stad och polisen hade förberett sig länge och noggrant. Man hade arbetat för att det skulle finnas dialog och samarbete mellan kommun, aktivister och polis – riskerna för våldsam konfrontation skulle minimeras.  

Dagen före EU-toppmötet fylldes Göteborg av tillresta demonstranter som ville protestera mot EU, Schengenavtalet och inte minst, mot George W Bush.

Under den 14, 15 och 16 juni utspelade sig våldsamma scener på Göteborgs gator - mellan polis och demonstranter.

Kulmen blev när en 19-årig demonstrant – Hannes Westberg - blev skjuten av polis – och svårt skadad.

Kravallerna ledde till hundratals gripanden och en rättsprocess i Göteborgs tingsrätt utan motsvarighet.

Kaliber har tagit reda på vilka det var som dömdes efter kravallerna i Göteborg. Vi har frågat dem vad det var som drev dem då, och hur de ser tillbaka på det som hände i dag.

Vi har identifierat 67 personer som dömdes i Sverige för brott i samband med kravallerna. 11 kvinnor och 56 män.

Vi har sökt alla som finns i svenska register – drygt 50 personer – vi har skickat brev, ringt och mailat. Det handlar om personer som inte har gjort sig lätta att kontakta – flera har skyddade personuppgifter.

Nära hälften har vi kommit i kontakt med och 15 personer har gått med på att bli intervjuade – majoriteten anonymt. 

Flera som vi har pratat med kände sig hemma i det som kallas den utomparlamentariska vänstern för tio år sedan, och gör det än i dag.

Några väntade sig våld, några gjorde det inte. En person som var aktiv i Afa berättar att hon åkte dit för att kravalla - kasta sten på polisen och härja.

Men att de våldsamma upploppen skulle vara planerade är inte sant, det hävdar flera av de som Kaliber har pratat med.

Många hävdar att det var polisen som var boven i det här dramat. 

Men faktum är att flera av de grupper som fanns representerade i Göteborg för tio år sedan använder sig av – och förespråkar våld - som ett politiskt medel. Och när jag frågar om hur de som dömdes ser på att använda våld är det få som är helt emot det.

Trots att Jonathan Pye inte längre kallar sig för Afa-aktivist, är hans syn på våld densamma. 

– Den maktlösa har rätt att välja kampmetod i den mån att man gör så lite skada som möjligt för att nå de mål som kan leda till nåt allmänt bättre. Icke-aktivitet, att bara stå och titta på – det är också en typ av våld så länge någon far illa. Och det tycker jag att alla i Sverige bedriver idag.

Hur kommer det sig att ni kan bestämma när våld får användas och när det inte får användas. Och vilka mål som är bäst för det allmänna?

– Vi får göra en analys av det. Det finns en logik – en matematik bakom vad man kan göra och inte göra.

Vem bestämmer det och vems logik är det?

– Man måste tycka att man har världen på sin sida. Vi vill ha folket på vår sida. Folket ser vi som globalt och inte nationellt.

Fredrik deltog i det våldsamma upploppet i Vasaparken, och dömdes till 9 månaders fängelse för att ha befunnit sig på platsen – inte för att ha kastat sten. Idag tillhör han en militant vänstergrupp – vilken vill han inte säga. Han blev mer radikal i sina åsikter efter Göteborgskravallerna, berättar han.

Och som Jonathan Pye tycker han att våld kan vara legitimt när det används i politiska syften.

 – Om det är folk som kommer underifrån och bedömer att det är det enda sättet, då är det okej. Men det måste också vara ett kollektivt beslut. Jag tror inte att man som enskild individ kan säga det här är rätt att göra nu. Det måste vara nåt större bakom. En rörelse eller liknande som kan säga att nu kommer vi inte längre utan våld.

Både Jonathan Pye och Fredrik pratar om våldet som demonstranterna använde sig av under kravallerna som självförsvar mot polisen – därför var våldet legitimt.

En person som vill vara anonym och som tillhörde den utomparlamentariska väntern, säger att han förstår att demonstranterna blev förbannade efter att polisen hade spärrat av Hvitfeldtska skolan, där kommunen lät flera hundra demonstranter bo under EU-toppmötet, men han ser våldet som demonstranterna använde sig utav som ett misslyckande.

Själv dömdes han till samhällstjänst för att ha försökt bryta sig igenom avspärrningarna vid Hvitfeldtska.    

– Jag tror verkligen att om man ska lyckas göra en förändring så måste man få med sig folk. Du måste kunna nå fram till folk och det gör du inte genom att ha en huva över huvudet och kasta gatsten på snuten, och krossa skyltfönster. Det är ingen som kommer att lyssna på vad du har att säga när du gör på det viset.

En av rättegångarna efter kravallerna gällde den så kallade Sambandscentralen. Åtta personer greps när de satt i en lägenhet och lyssnade av polisradio, tv och vanlig radio – och förde vidare informationen till demonstranter ute på stan med hjälp av sms.

Polisen gjorde en omfattande förundersökning där man kartlade sms-trafiken.

Sambandscentralen uppmanade demonstranterna till våldsamt upplopp – enligt domslutet.

Varnade demonstranter för våld – enligt dem själva. En av de som dömdes var Ramiro Silva.

Vi är i Keillers park, som ligger på Ramberget i Göteborg, Ramiro Silvas dotter, som han är föräldraledig med, har precis somnat i barnvagnen som han gungar med ena foten.    

– Jag jobbade antirasistiskt, gick på demonstrationer. När jag bodde i Stockholm var jag ute i skolor och pratade om antirasism och varför det var viktigt. Men jag hade ingen politisk organisation bakom mig. Under toppmötet var det viktigt att göra sin röst hörd. Jag är socialist och vill ju att världen ska gå åt ett socialistiskt håll helt enkelt.

Personerna som satt i sambandscentralen dömdes alla till fleråriga fängelsestraff i tingsrätten. I högsta domstolen sänktes de – Ramiro Silva blev dömd till 1 år och sex månaders fängelse.

– Vår uppgift var att kartlägga polisens rörelser. Vi bad folk att gå till Hvitfeldtska och protestera, absolut, men vem skulle inte göra det? Om dina kamrater hålls fängslade helt utan att de har gjort någonting, vad skulle du göra? Jag kan inte ta ansvar för att folk kastade sten, för jag var inte där. Och jag har inte uppmanat någon att kasta sten. Jag bär ingen som helst skull i det här. Den som bär skuld i det här är polisen, domarna, kriminalvården och så vidare. Jag har inte gjort något brottsligt. Det finns ingenting som någon kan lasta mig för.

Ingen ånger och ingen skuld. De som dömdes efter kravallerna har enligt den svenska staten begått allvarliga brott. Men de allra flesta som Kaliber har pratat med ångrar inte det gjorde under kravallerna i Göteborg. De känner sig felaktigt behandlade av både polis och rättsväsende, och tycker att straffen blev alldeles för höga.

– Någonstans trodde jag att när det hade kommit upp i HD att, i mitt befängda sinne, att rättvisa skulle skipas. Att vi skulle bli oskyldigförklarade. Vi skulle inte få någon dom.

Lena Medelius är chefsåklagare i Skövde. För tio år sedan var det hon som hade ansvar för de rättsliga prövningarna efter Göteborgskravallerna.

– Man ser inte riktigt det allvarliga i det man har gjort. Jag menar ju det och jag har ju det synsättet och det hade vi ju från åklagarsidan och domstolen har menar jag accepterat det också att det här var ett större angrepp än om man jämför med annan typ av upplopp. Oavsett eller oaktat den enskilda personens uppfattning om sin rätt till det dom gjorde. För det spelar ju ingen roll om man gör nånting, ett allvarligt brott, vad man har för underliggande syfte om man väl gör brottet.

Högsta domstolen lade sig på en lägre nivå än tingsrätten och hovrätten – och sänkte straffen.   

Den politiska övertygelsen finns kvar hos många av de vi har talat med, men engagemanget har svalnat.  

En person berättar att han avbröt allt engagemang i alla frågor efter kravallerna i Göteborg - han deltar inte längre i demonstrationer, och han struntar i allt som har med civilkurage att göra. Han säger:

”Om jag skulle jag se någon bli rånad på stan så skulle jag låta det passera - för jag vill inte bli involverad i någonting. Jag försöker leva som ett spöke". Han känner sig extremt orättvist behandlad och kallar domen efter kravallerna för ett justitiemord.

Jonathan Pye är en av få som fortfarande är politiskt aktiv. Man kan inte pensionera sig från att vara aktivist, säger han. För några månader sedan var han på Tahrirtorget mitt i den egyptiska revolutionen – och kastade sten även där.

– Om vi inte hade stått på barrikaderna och hållit det där torget i 19 dagar och hållit borta motståndarna med sten. Då tror jag inte att demokratiprojektet i Egypten hade varit inlett i dag. Jag tycker att det är ett ganska bra exempel på varför man får kasta sten.

Många av demonstranterna som hade rest till Göteborg för att demonstrera mot EU-toppmötet kom från andra länder - Danmark, Norge, och Tyskland.

Förutom de 67 personer som dömdes i Sverige dömdes också 10 personer utomlands – några av dem i Tyskland

”Jag åkte dit med kompisar. På natten mellan onsdag till torsdag åkte vi med bussar genom Danmark.”

Timm berättar att det var 50 personer som åkte buss till Sverige för att demonstrera. Varken han eller kompisarna tillhörde en politisk organisation, men han räknade sig som en del av antiglobaliseringsrörelsen. Timm säger att han aldrig tidigare deltagit i en liknande demonstration.

”Från mitt perspektiv var det inte så att jag åkte till Göteborg för kravallernas skull. Jag hade aldrig tänkta att det skulle bli som det blev. Det avgörande intrycket för mig är att polisen agerade extremt brutalt – och det hade jag inte förväntat mig.”

Alla som dömdes för kravallerna hade inte politiska anledningar till att de var i centrala Göteborg under EU-toppmötet - det visar Kalibers undersökning. Bland de dömda finns också kriminella personer – som bara var ute efter att slåss.

– Hej hej.

Kriminellas revansch i samhället, KRIS, håller till i lokaler nära Järntorget i Göteborg.

Jag är här för att träffa Daniel Dahlberg. Efter 13 år som yrkeskriminell ville han ha ett annat liv – och började jobba med KRIS. Det var drygt ett år sedan.  

– Det var på morgonen, vet inte vilken dag det var, man såg det här från Avenyn då. Jag och några vänner bestämde oss för att ta oss in till stan. Åkte med kollektivt ner till Backaplan och fick gå in till stan för kollektivtrafiken var avstängd i centrum. Vi gick och rörde oss mot Vasaparken, stora massor rörde sig mot Vasaparken. Tog oss mellan containrar och avspärrningar och kom ganska lagom inför stenkastningen. Och deltog där.

– Vi visste en vecka, två att det skulle bli EU-toppmöte, vi hade sett på nyheterna. Men brydde oss inte, vi var inte politiska. Det var först när vi såg att det hade blivit våldsamt som vi bestämde oss för att delta. Man hade ett hat mot auktoriteter, och speciellt mot polismyndigheten. Vi hoppades att det skulle bli våldsamheter, som det också blev då.

Sex killar i 16-årsåldern med kriminell bakgrund - utan politiska motiv men med ett hat mot polisen. Omaskerade förortskillar med träningsoveraller - så beskriver Daniel Dahlberg kompisgänget som gick in till centrala Göteborg under EU-toppmötet för att slåss.

Han säger att alla i gänget dömdes efteråt – det betyder att minst var tionde av de dömda inte hade en bakgrund som politiskt engagerade eller intresserade.

Jag får den här bilden bekräftad av en person som dömdes i samma mål som Daniel Dahlberg. Han vill vara anonym. Han berättar att han inte hade några politiska motiv. De var unga och ville se vad det var som hände – ville kasta sten på polisen. ”Det var bara en kul grej, säger han.” Efter kravallerna har han fortsatt på den kriminella banan - i februari blev han frisläppt, efter ett mångårigt fängelsestraff.

Både han och Daniel Dahlberg berättar att det var fler personer som dem i Göteborg de här dagarna.   

– Jag såg även andra individer från förorter, från Biskopsgården som man kände igen, som deltog som jag vet med säkerhet inte har något politiskt motiv med det hela. Utan som kände hat mot myndigheter, som jag såg det på den tiden.

I dag är Daniel Dahlberg en få av de jag har pratat med som ångrar det han gjorde. Han fick inte ut nåt av stenkastningen berättar han, förutom en alldeles speciell känsla när upploppet pågick runt omkring honom.

– Det var en underbar känsla att få göra detta. Det kändes inte som Sverige, det kändes som om man var någon helt annanstans. Det är svårt att sätta fingret på det. Jag har aldrig upplevt det och jag kommer nog aldrig uppleva det igen. Jag har gjort många saker i mitt liv, men ingenting har nog varit så adrenalinfyllt som den upplevelsen. Speciellt när skotten föll.

15 av de dömda har berättat för Kaliber om hur de påverkades av Göteborgskravallerna.

Gemensamt för de flesta är att de har tappat all tro på staten. Flera berättar att de känner ett myndighetsförakt.

Efter kravallerna i Göteborg lade några stycken helt av med politiken, några blev mer radikala i sina åsikter.

Två personer talar om att polisen och den utomparlamentariska vänstern polariserades allt mer efter det som hände. 

En person berättar: "Om man hade känt innan att det var någonting som var jävligt ruttet i samhället så kände man det ungefär 100 gånger mer efter att det här hade hänt".   

En genomgång av tingsrättsdomarna i kravallmålen visar att många som dömdes hade en kriminell bakgrund sedan tidigare. Hälften fanns i belastningsregistret redan före 2001 för bland annat misshandel, skadegörelse, rån och narkotikabrott. Sju personer hade dömts för våldsamt upplopp.

 Och av dem som dömdes för kravallerna har många begått nya brott och fått nya straff.

Kaliber har sökt i Sveriges alla domstolars arkiv – och funnit att var tredje person med en dom från Göteborg har blivit dömda igen under de senaste fem åren – våldsamt motstånd, misshandel, brott mot knivlagen och narkotikabrott är de mest förekommande brotten.

Två av de dömda deltog i det uppmärksammade Landvetterrånet för 5 år sedan … då maskerade män med automatvapen hotade personalen vid ett flygplan som precis ankommit och rånade utländsk valuta till ett värde av drygt 7,8 miljoner kronor.

Bland de dömda som har begått nya brott var 6 personer ostraffade före kravallerna. En av dem berättar att händelserna i Göteborg påverkade honom på ett dåligt sätt - han har varit i slagsmål många gånger sedan dess – aldrig före. Två gånger har han dömts för misshandel sedan 2001.

Martin var 21 år gammal för tio år sedan. Han dömdes för att ha deltagit i våldsamt upplopp vid två skilda tillfällen under kravallerna - utan att ha kastat sten. Straffet - 1 år och fyra månaders fängelse, ett straff som sänktes till nio månader i hovrätten.

– Det kom som en kalldusch, jag trodde inte att det var sant. Jag trodde inte att jag skulle få fängelse alls. Det blir en chock. Hela ens liv vänds upp och ner och man… speciellt när man är så ung. Framtiden blir helt plötsligt mörk.

I tonåren åkte Martin fast efter att ha kört moppe berusad och för skadegörelse och olaga intrång i samband med en husockupation. Ungdomssynder, kallar han det själv. Att hamna i fängelse var något helt annat och det förändrade allt:

– Jag blev ganska snabbt ganska arg och bitter på samhället i övrigt. Jag träffade massa nya vänner som kanske inte alls var som mig – det enda vi hade gemensamt var att vi satt i fängelse. Det enda jag kom ut med från det fängelsestraffet var bok med massa telefonnummer och namn till nya så kallade kamrater, som man trodde var ens vänner. Eftersom man levt så nära ihop med dessa – det är som att göra värnplikten. Och dessa människor träffar man på utsidan med. Och ganska snabbt blev jag indragen i… eftersom jag hade en rätt dåligt ekonomisk situation så… jag gled in i kriminalitet. Bland annat började jag sälja narkotika. Blev en snöboll som blev en lavin och på fyra år hade jag inte ägnat mig åt nåt annat än kriminalitet och narkotika.

Det slutade med att Martin fick ett treårigt straff för grovt narkotikabrott 2008.

Martin ser ett tydligt samband mellan straffet han fick i samband med kravallerna – och den han är i dag.

– Det finns ju bara ett facit och det är det facit jag lever i nu. Och hur det hade blivit annars, det är helt omöjligt att se. Jag kan ju sitta och måla upp en bild om att mitt liv hade varit perfekt och att jag hade gått in på högskolan och att jag hade fått studera det jag ville och att mitt liv hade varit underbart och att jag inte hade haft några skulder och kunde köpt mitt drömhus – men det är ju helt omöjligt att säga. Det enda facit jag har nu det är det livet jag lever idag och det är en följd av det som hände då..

För Martin är det ett tydligt samband – men Lena Medelius, som då var ansvarig åklagare i Göteborg, tror inte på hans förklaring.

– Man önskar att det inte ska handla om att det blir fråga om återfall i brott och det jobbar ju kriminalvården med väldigt mycket. Men man kan samtidigt inte skylla, menar jag då, på rättsväsendet utan det är alltid ett val som de enskilda har. Men det är också lätt att om man då har hamnat i en sån här situation som han beskriver, att man skyller på någon annan.

– Man hade ju önskat att dom istället skulle ha förstått vilket brott dom hade begått och anpassat sig till samhället. Det är inte samhället menar jag som det är fel på utan det är faktiskt på dom individerna som har begått brott, det är dom som ska förändras, inte samhället.

I dag står fyra personer som dömdes för kravallerna i Göteborg inför rätta - igen.

En person är åtalad för grovt olaga intrång och skadegörelse efter att ha brutit sig in på Bromma flygplats för att tillsammans med flera andra personer demonstrera.

Stoppa inrikesflyget – stod det på banderollen som demonstranterna höll upp när polisen kom till platsen.  

En annan person står åtalad för narkotikabrott och för skadegörelse - för att ha sparkat sönder backspeglarna på flera polisbilar.

Reporter: Frida Johanson 
Producent: Sabina Schatzl
Researcher Linnéa Hambe
Den tyska delen gjordes av: Sonja Leister

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista