Inte rätt att stanna – men kan inte utvisas

30 min

Den svenska asylprocessen skulle bli snabbare, men år efter år blir människor som inte får uppehållstillstånd kvar i Sverige. De har inte rätt att stanna, men kan inte utvisas. Idag har polisen fler ouppklarade utvisningsärenden än någonsin.

Det riktigt viktiga är att människor faktiskt skickas ut ifrån Sverige. Och det gör man bäst genom att de tre myndigheter som håller på med de här frågorna, Migrationsverket, gränspolisen och Kriminalvårdens transporttjänst arbetar aktivt med det här och ser till att fler människor skickas ut. Om man vet att människor finns på ett visst ställe och man faktiskt har koll på dem, då ska man plocka upp dem och skicka ut dem ur riket så fort som möjligt. (TV4)

Migrationsminister Tobias Billström är glasklar. Ledorden för den svenska asylprocessen är snabbhet och tydliga avslut.

Men allt fler personer som ska utvisas blir kvar i Sverige. De har ingen rätt att stanna, men kan inte utvisas. Nabil bor på en madrass på golvet i vänners lägenheter eller på en parkbänk när skammen att be om hjälp blir för stor och Sara har svårt att hämta ut sin medicin eftersom hon saknar svenskt personnummer.

Den tillfälliga asyllagen som gällde ett par månader från hösten 2005, skulle lösa problemet med alla de människor som blivit kvar i Sverige i flera år för att de inte kunnat utvisas. Men idag har polisen fler utvisningsärenden än någonsin tidigare. Kalibers granskning visar hur gränspoliser lägger ärenden på hög och kritiserar Migrationsverket för slarvigare utredningar. Och medan jurister varnar för sämre rättssäkerhet stoppas ärenden undan i polisens dokumentskåp.

Foad Rabi hämtar en madrass i sitt lägenhetsförråd i trappuppgången i Uppsala. Madrassen är till hans vän Nabil Foad Ahmed.

– Det är alltid samma sak …

Foad och Nabil hjälps åt att klippa bort snöret som är knutet runt den gula skumgummimadrassen och vecklar ut den på golvet i vardagsrummet.

– Sen brukar jag använda det här så blir det lite skönare för honom.

Det är ett täcke.

– Ja det är ett täcke ja. Så det blir skönare.

Här ska Nabil sova i natt. Natten innan sov han hos en annan vän och natten innan dess hos ytterligare en annan. Nabil har inget eget hem.

– Ja han brukar ofta sova här.

Nabil har inte rätt att vara i Sverige. Han ska utvisas till Irak. Tills han kan utvisas lever han hos vänner och får 42 kronor om dagen från Migrationsverket, berättar han. Det räcker inte till mycket.

Nabil talar bara lite svenska, trots fyra år i Sverige, så vännen Foad Rabi tolkar.

Vad heter han?

– Josef.

Nabil visar mig ett foto på en mörkhårig liten femårig pojke. Det är hans son Josef berättar han. Josef var bara drygt en månad när Nabil lämnade honom och frun för att söka ett bättre liv till sig och familjen. Nabil skulle åka först och sen skulle familjen komma efter, men så blev det inte.

– Varje natt, det har aldrig hänt att jag lägger mig på kudden utan att tänka på dem. Många av de här nätterna jag är vaken och kan inte sova. Jag är orolig för dem och för min fru och pojke.

När får du träffa din familj igen?

– Jag vet inte. Hur ska jag kunna få träffa få dem igen? Jag vet inte.

Nabil berättar att han är Feilikurd, att hans släkt bott både i Iran och Irak, men att han själv är född och uppvuxen i Iran. Trots det fick Nabil rådet av en flyktingsmugglare att säga att han kom från Irak när han sökte asyl i Sverige. Då skulle han få stanna. Nabil följde rådet. Något han ångrar idag.

Inte insläppt i Irak

Migrationsverket bestämde att Nabil ska utvisas till Irak. Det blev upp till polisen att utvisa honom eftersom Migrationsverket inte tyckte han samarbetade. Svensk polis följde med honom till Bagdad för att försöka få in honom i Irak, men Nabil blev inte insläppt. Han berättade då att han egentligen var från Iran och utan rätt handlingar blev han inte insläppt i Irak.

Ett år senare gjorde polisen ett nytt försök, denna gång till Iran där Nabil säger att hans fru och son bor. Men inte heller Iran släppte in Nabil. Han saknade rätt handlingar.

Och han lever nu i Sverige utan att ha rätt att vara här, men utan möjlighet att utvisas.

Stefan Martinengo är chef för utlänningsenheten vid polisen i Uppsala. Han var med Nabil på flygplatsen i Teheran i somras för att försöka få in honom i Iran.

– Vi hade förberett oss otroligt väl inför själva förhandlingen. Han tog en stor roll själv i den och försökte övertala eller förmå gränspolisen i hemlandet att släppa in honom. Han hade även hela sin familj ståendes ett antal meter bort. Men lyckades helt enkelt inte förmå dem att … och inte jag heller, inte polisen heller … att visa på att han faktiskt kommer från det landet … så då fick vi återvända … å hemresan där var nog en av de jobbigaste vi har gjort … på grund av den sorgen han upplevde och vid återkomsten till Sverige igen, jag kan absolut se … det som han genomlider att inte kunna återvända till sin familj och på så sätt vara fast i Sverige som han blir.

Nabil fick träffa sin son Josef och fru som hade kommit till flygplatsen. Ett par minuter fick han och hann krama om sonen innan han var tvungen att vända tillbaka mot Sverige.

– Jag hade så mycket gråt i halsen så jag kunde inte prata så jag bara kramade honom och tårarna rann.

– Kan jag få ta lite paus … Jag måste gråta ….

Stefan Martinengo vid polisens utlänningsenhet i Uppsala säger att Nabil inte är ensam. Att det finns många ärenden där personer inte får vara kvar i Sverige, men där polisen inte kan utvisa dem. Och att det finns fler fall som Nabil, där polisen tycker att personen samarbetar.

– Och det är väl de mest tragiska fallen om man ska rangordna dem på något sätt. Och där har vi kanske främst Iran där det händer. Och då hamnar man helt enkelt mellan stolarna. De lever ju i väntan på ett beslut och hoppet om ett beslut att kanske få en ny prövning vilket de ofta inte får. Och samtidigt känner sig väldigt rättslösa.

"Jag vet att jag är från Somalia"

Vi är på väg hem till 21-åriga Sara Ahmed i Stockholm när hon berättar att två tjejer knivskars här på torget utanför hennes lägenhet för ett tag sedan.

– Ja. Det är läskigt, du vet ibland på nätterna när man kommer hem. Gud alltså.

Runt hörnet ligger ingången till hennes och sambon Tims lägenhet och Sara släpper in mig i den lilla ettan. På TV-bänken i vardagsrummet står foton på Sara och Tim.

13 år gammal kom Sara till Sverige med sin pappa för att söka asyl, men det blev inte som någon av dem hade tänkt. De fick avslag på sin asylansökan, men idag åtta år efter att de kom hit, har varken Sara eller hennes pappa utvisats.

Efter flera olika språktester, anser Migrationsverket att Sara och hennes pappa kommer från Tanzania och inte Somalia som Sara och hennes pappa menar. Men till Tanzania har inte svenska myndigheter kunnat utvisa dem.

– Det landet de vill utvisa oss till är inte vårt hemland och det är klart att de inte tar emot folk som inte är tanzaniska medborgare. Jag är från Somalia. Jag vet att jag är ifrån Somalia.

Sara har varit på Tanzanias ambassad i Sverige och fått ett intyg att hon inte är från Tanzania berättar hon, ett intyg som Migrationsverket inte anser är tillräckligt med bevis.

Och livet i väntan på utvisning, utan svenskt personnummer, är allt annat än lätt säger Sara. Det är svårt att köpa tågbiljetter och skaffa ett telefonabonnemang. Saker som de flesta tar för givet. Och att hämta ut recept på apoteket eller söka vård är alltid svårt utan de fyra sista siffrorna berättar hon.

– Alltså. Jag existerar inte på systemet helt enkelt … jag finns inte … jag finns inte, jag är ingen människa i det här landet kan man säga, jag existerar inte.

Migrationsverket tycker inte att Sara har samarbetat och därför har de lämnat över uppdraget att utvisa Sara till polisen, något Migrationsverket allt oftare gör visar Kalibers granskning.

Rekordmånga utvisningsbeslut hos polisen

2005 beslutade riksdagen om en tillfällig utlänningslag som i dagligt tal kom att kallas den tillfälliga asyllagen. Personer som blivit kvar i Sverige en lång tid efter att de fått utvisningsbeslut för att de inte gått att utvisa skulle få chansen att söka asyl på nytt eftersom högarna med ouppklarade ärenden hos polisen bara växte. Över 30 000 personer sökte asyl på nytt och nästan alla som kom från länder dit polisen har svårt att utvisa personer fick någon form av uppehållstillstånd.

Innan den tillfälliga asyllagen hade polisen drygt 16 000 ouppklarade utvisningsärenden på sitt bord, men idag, sex år senare, är de ännu fler. Polisen har idag rekordmånga utvisningsbeslut som de inte kunnat verkställa. Nästan 18 000 stycken. Drygt 7000 av de här är personer som, liksom Sara och Nabil, inte gömmer sig. Antingen sitter de i förvar eller så vet polisen var de bor. De blir kvar i Sverige, utan rätt att vara här, men svåra, och i många fall omöjliga att utvisa.

På gränspolisens kontor i Gävle träffar jag Willie Aflarenko, chef för gränspolisen i Dalarna och Gävleborg. Han visar mig en röd mapp som ligger på hans skrivbord. Det handlar om en ung man från Somalia som ska utvisas. Men det här ärendet som så många andra troligen inte kommer att kunna verkställas säger Willie Aflarenko.

– Det finns ingen id-handling eller resehandling … det får vi ofta ... just till det landet så blir det nog svårigheter … det där kan nog vara att vi inte gör något på tre eller fyra år … I praktiken inte de skulle dela ut ärendet till oss … för det kommer bara ligga i något dokumentskåp eftersom vi inte kan göra någonting åt det här.  Ja så är det … finns ju inget vi kan … vi kan inte verkställa det är ett krigsområdet har vi fått beslutat och det är svårt att verkställa … och ändå får vi ärendena.

Så bara sex år efter den tillfälliga asyllagen, så har alltså polisen fler ärenden än någonsin och de blir allt svårare att verkställa.

Kaliber kontaktar samtliga gräns- och utlänningsenheter inom polisen runt om i Sverige och på flera håll hör vi samma sak. Fler ärenden lämnas över från Migrationsverket, de blir allt svårare att verkställa och personer får leva kvar i Sverige under långa perioder medan polisen jagar identitets- och resehandlingar. Samma trend konstaterar Migrationsverket själva i en prognos från oktober i år.

I Västra Götaland läggs svåra ärenden som Nabils och Saras numera på hög för att prioritera de ärenden som går snabbt att lösa, säger gränspolischefen Lars Skoglund.

– Ja det kan ju vara ärenden till vissa länder som vi vet på förhand att finns det ingen form av handling i ärendet så lär vi knappast nå framgång i ärendet.

Vad händer med de ärenden som ni lagt åt sidan då?

– Ja vissa av de ärenden där vi ser att här är det verkligen svårigheter att nå resultat får i princip ligga tills de preskriberas.

Limbo eller Moment 22

Fyra år efter att Migrationsverket bestämmer att en person ska utvisas preskriberas utvisningsbeslutet om inte myndigheterna kunnat verkställa utvisningen. Man kan söka asyl på nytt.  Fram tills preskription lever de som ska utvisas på dagersättning från Migrationsverket på maximalt 71 kronor om dagen, de har inget svenskt personnummer, har inte rätt att jobba och har inte samma rätt till sjukvård som svenska medborgare.

Kaliber kontaktar flera organisationer som jobbar med asylsökande och frågar om de träffar personer som Nabil och Sara. Personer som inte går att utvisa. Flera gånger får vi höra orden Limbo eller Moment 22. Det är så de beskriver den situationen som personerna hamnar i.

Daniel Uddling jobbar på Svenska kyrkan i Borås som flyktingsamordnare:
– Jag vet ju situationer där folk har levt i den situationen i kanske i tre-fyra år här i Sverige.  Det känns inte alls bra … framförallt när det är barn med i bilden så … så blir det väldigt jobbigt. Nu är det väl fyra år som gäller då … fyra år innan du kan söka på nytt men det är för många fyra förlorade år. Det blir ju en tydlig limbositution tycker jag som är psykiskt påfrestande, som är ekonomiskt påfrestande, som tär på relationer i familjer, som … a det finns bara förlorare.

– De sitter ju under flera år i Sverige utan att få ett tillstånd att leva här men utan möjlighet att kunna återvända och de gör sitt yttersta för att samarbeta med myndigheter eller polisen men lyckas ändå inte att få rätt handlingar för det går inte helt enkelt, säger Alexandra Segenstedt, jurist på Röda korset i Stockholm, som träffar många personer som inte kan utvisas.

Varför blir det så här då?

– Det finns områden i världen där det inte är så klarlagt, att man kanske är född i … född i ett land alternativt har föräldrar i ett land men har levt upp i ett annat land och det kan vara konflikt mellan länderna i fråga så att Migrationsverket prövar en mot det landet där man har växt upp men det landet anser inte att man är medborgare där. Så att man får inte inresehandlingar den dagen man kanske ska verkställas dit. Men vad vi ser är ju att man måste i asylärendet, i grundärendet redan undersöka den här problematiken mer och lägga in det som en del av prövningen. Idag blir det att man gör en prövning. Det blir ett avslag t.ex. och först i verkställighetsarbetet så börjar man att titta på och undersöka identiteten och nationaliteten än en gång.

Nabil har försökt visa att han inte kan utvisas eftersom landet han ska utvisas till inte tar emot honom. Det kallas ett verkställighetshinder. Det kan även vara att man blivit för sjuk för att utvisas t.ex. Sedan 2006, då den nya utlänningslagen trädde i kraft är det bara Migrationsverket som bestämmer om det finns den här typen av hinder. Nyckelordet är då samarbete. Om personen samarbetar och ändå inte tas emot av landet ska det leda till uppehållstillstånd.

"Han har gjort allt som står i hans makt"

Nabil har fått avslag. Migrationsverket tycker inte att han samarbetar. Något han inte håller med om.

Nabil:
– Alla de dokument jag hade som visade att jag hade uppehållstillstånd i Iran de tog det inte på allvar utan fortsatte att jag skulle utvisas till Irak.

Och chefen för utlänningsenheten vid polisen i Uppsala Stefan Martinengo, som försökt få Nabil utvisad i 1.5 år, tycker tvärtemot Migrationsverket att Nabil har samarbetat.

– Han har gjort allt som står i hans makt för att kunna återvända men dock inte lyckats.

Hur kan ni ha så olika syn på detta då? Ni och Migrationsverket?

– Det vet jag inte, jag kan inte uttala mig för hur Migrationsverket har gjort sin bedömning. Det här är den inblick jag har fått i ärendet efter att ha jobbat med den här mannen under snart 1.5 år.

Tidigare gick det att överklaga beslut om huruvida det finns den här typen av hinder att utvisa någon eller inte, men det går inte idag. Den nya utlänningslagen skulle innebära ett tydligt avslut på asylprocessen. Det skulle gå snabbare och personer skulle inte bli kvar i Sverige år ut och år in. Nu avgör Migrationsverket ensamt om det finns något sådant hinder och om personer som Nabil har samarbetat eller inte. En bedömning som alltså inte går att överklaga.

Men på Röda Korset efterlyser juristen Alexandra Segenstedt en möjlighet att överklaga de här besluten till en högre instans. Besluten riskerar att blir godtyckliga och inte vara rättssäkra annars tycker hon.

– Nä vi har ju drivit flera ärenden själva där vi har gått med personerna till exempel till sina … eller till de ambassader som de har blivit ombedda att gå till för att skaffa bevis, vi har varit med, vi har sett att de får inga intyg för att ambassaderna anser inte att de är medborgare i det land som Migrationsverket menar eller att de kan få tillstånd eller inresehandlingar till det land så vi har ju själv varit med och sett att de har gjort allt de kan och det går ändå inte. Och mer kan man inte kräva av en individ.

Vad har hänt med de personer som ni har varit med? Har de fått uppehållstillstånd då?

– Nej det har inte fått nåt Uppehållstillstånd.

Och vad händer då?

– Nä de fortsätter ju leva i en ganska utsatt situation, i en limbosituation och så får de avvakta fyra år tills beslutet preskriberas och försöka söka på nytt.

Och få personer får stanna på grund av att landet de ska utvisas till inte tar emot dem. 18 under hela förra året.

Mikael Ribbenvik är rättschef på Migrationsverket. Han har en annan uppfattning än t.ex. Röda korset. Han säger att det är ovanligt att länder inte tar emot sina medborgare och samarbetar personer så ska de få uppehållstillstånd. Men han håller med om att det blivit sämre för den asylsökande när det gäller möjligheten att kunna överklaga beslut om det finns hinder mot att utvisas eller inte.

"Olika instanser kan göra olika bedömningar"

– Jag kan ju bara konstatera skillnaden och jag kan konstatera att det är en betydande inskränkning sen den gamla utlänningslagen …

Det har blivit sämre helt enkelt?

– För den sökande har det blivit det, ja.

Vad samarbete innebär är en definitionsfråga och ord står mot ord. Säkert finns det de som inte samarbetar med myndigheterna när de ska utvisas, men hur många det är vet vi inte. Och eftersom de här besluten om verkställighetshinder från Migrationsverket inte går att överklaga så kan besluten inte prövas av en högre instans, som en domstol. Men att Migrationsverket och gränspolisen t.ex. kan ha så olika uppfattning kring vad samarbete är, tycker inte Mikael Ribbenvik är något konstigt.

– Alltså Christer Pettersson dömdes av en tingsrätt till livstids fängelse, hovrätten friade honom på samma material. Och så ser det ofta ut när man gör bedömningar.

Kan du se något problem med det? Att det kan vara så olika upplevelser här då.

– Det är klart att jag kan göra det men det är ju inget som är unikt för migrationsområdet. Det finns i alla rättsområden … så finns det att olika instanser kan göra olika bedömningar.

Asylprocessen ska gå allt snabbare var ju tanken. Ett beslut om en person får stanna eller inte bör idag ta högst tre månader. Och Migrationsverket har infört ett nytt arbetssätt som kallas ”Kortare väntan”. I artiklar och rapporter beskriver Migrationsverket själva hur deras nya snabbare arbetssätt har lett till bättre och mer rättssäkra utredningar. Men det är inte alla överens om visar det sig.

Flera av de gränspoliser Kaliber pratar med säger att de allt snabbare asylutredningarna har lett till att ärenden lämnas över för tidigt till polisen. Att de inte är tillräckligt utredda och har sämre kvalitet än tidigare. Vi hör Willie Aflarenko, chef på gränspolisen i Gävleborg och Dalarna igen.

– Nu är utredningarna på … vad ska vi säga … 20 sidor och förut kunde utredningar vara på 40-50 sidor som de la ner jobb Migrationsverket på och utvecklade själv för att verkställa, men nu är det mindre och mindre arbete de lägger ner. Vår uppgift är ju att verkställa. Vi ska ju inte hålla på att utreda, men vi får ju utreda en hel del.

Poliser vi pratar med talar om slarviga utredningar, om identitetutredningar som är bristfälliga. Att det rent av kan handla om att personer har fel identitet eller att Migrationsverket beslutat att utvisa folk till länder, som sedan visar sig vara fel.

"Rättssäkerheten är satt ur spel"

Och vi hittar exempel på detta i domar från migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen. I ett fall ville Migrationsverket först utvisa en man från Saudiarabien till Pakistan. Först efter att ärendet preskriberats ändrade sig verket och ville då utvisa mannen till Saudiarabien i stället. Andra exempel är familjen som riskerade utvisas till fel land eller mannen som skulle utvisas, men där Migrationsverket inte beslutat om något land över huvudtaget.

Och även från juridiskt håll hör vi kritik. Karin Gyllenring är jurist och delägare i Stockholms Asylbyrå.

– Rättssäkerheten är satt ur spel vill jag mena.

Karin Gyllenring säger att Migrationsverkets utredningar idag ska gå så snabbt att de offentliga biträdandena och de asylsökande har svårt att hinna ta fram bevisning, som identitetshandlingar och läkarintyg.

– Migrationsverket har en utredningsplikt, men om de inte har allt material i ärendet när de gör sin utredning och ska fatta sitt beslut så blir det ju alltså ett rättsosäkert beslut. Ja alltså i värsta fall mynnar det ut i en verkställighet på felaktiga grunder. Det kan bli en verkställighet till fel land eller dylikt.

Advokaten Per Stadig, har jobbat med asylrätt sedan 70-talet. Idag är han i förhandling Migrationsdomstolen i Göteborg. Han är av samma åsikt som Karin Gyllenring och menar att biträden idag har svårt att ens hinna träffa klienter innan Migrationsverkets utredning startar.

– Ja alltså problemet är ju det att det är väldigt svårt att få något gehör. Migrationsverket har sjösatt det här systemet och nu i efterhand är det väl liksom hugget i sten att man ska göra på det här sättet.

Om man läser Migrationsverkets egna utvärderingar så anser de att det går fortare och är mer rättssäkert idag. Vad tänker du kring det?

– Ja att jag gör en annan bedömning än vad Migrationsverket gör. Men det ligger ju lite grann i sakens natur att de säger det så det är de ju tvungna att säga för att försvara att man handlägger ärendena så här snabbt och på det sätt man nu gör.

Men rättschef på Migrationsverket Mikael Ribbenvik håller inte med om att rättssäkerheten har försämrats och hänvisar till att migrationsdomstolarna ändrar färre beslut som Migrationsverket fattat än tidigare. Och han tycker inte att det är gränspolisens jobb att bedöma kvaliteten på Migrationsverkets utredningar.

"Man går runt i en cirkel"

– Polisen ska ju inte fatta några beslut här. Det är möjligt att det finns uppgifter som polisen gärna vill ha som de får ordna själva. I alla förändringar så finns det för och nackdelar och framförallt så är det ju så att den sökande vill ha sitt besked så fort som möjligt. Och det är den sökande som vi är till för. Vi är inte till för vår egen del eller för polisens del utan det är den sökande som ska få ett besked så snabbt det går, med rättsäkerheten i behåll.

Vi är hemma hos Sara igen i Stockholm.

Hon har varit i Sverige i åtta år nu, mer än en tredjedel av hennes 21-åriga liv, och hennes asylärende har hunnit preskriberas en gång. Men Migrationsverket tycker inte att Sara har samarbetat och för några veckor sedan fick hon sitt senaste avslag. Sara ska utvisas till Tanzania, något som inte svenska myndigheter kunnat verkställa på fem år.

– Gud det känns jättejobbigt. Det blir samma sak som att man går runt i en cirkel så är det.

Är det jobbigt att prata om?

– Ja lite grann (gråter) ...  För att jag kan inte göra saker som alla andra kan göra. Jag vill göra saker som alla andra svenska tjejer gör, men det kan jag inte göra för att jag inte har svenskt personnummer. Jag vill ha det så bra som alla andra har.

Det är kallt i Uppsala, men ännu har det inte kommit någon snö. Foad Rabi och Nabil Ahmed stannar till och lägger några kronor i hatten hos mannen som spelar dragspel. Nabil har fått avslag på sin ansökan om praktiskt verkställighetshinder och trots att polisen i Uppsala inte tror de kommer kunna utvisa honom till Irak,  något de redan försökt en gång, så tycker  Migrationsverket att de ska fortsätta försöka. Vi går genom staden och längst med ett vattendrag tills vi kommer till en stor park.

– Här var det!

En bit in i parken står en vit bänk. Här har Nabil sovit när skammen blev för stor för att be vännerna om ytterligare en natt på deras vardagsrumsgolv.

– Alltså jag kände mig väldigt ensam, väldigt främmande, att jag blev mindre på något sätt.

– Det här inget riktigt liv. Jag slösar mitt … det här är inget bra liv …

Reporter: Sofia Boo
Producent: Sabina Schatzl
Research: Linnea Hambe och Markus Alfredsson