Så här gjordes programmet om den svenska minforskningen

Här berättar reportern Nuri Kino om vägen från tips till färdigt reportage:

Det började med ett tips om att Sverige forskar i ett ämne som skulle kunna användas i personminor. Och att detta fanns dokumenterat utan att någon reflekterat över det.

Rapporterna fanns inte på FOI:s, Totalförsvarets forskningsinstituts, hemsida. Den specifika forskningen var heller inte omnämnd i myndighetens Årsrapporter. Det fick mig att bli nyfiken. Ett antal samtal till den berörda myndigheten och jag fick ut den speciella forskningens egna rapporter, det är nämligen offentliga handlingar som går att beställa.

Efter att ha läst dem insåg jag att detta uppslag skulle kräva mycket studerande och funderande. Jag kunde alldeles för lite om konventionen, lagen och den speciella terminologin. Många möten och telefonsamtal med nya funderingar och hundratals frågor och jag lärde mig mycket om minor. Historia, olika sorter, varför de används, hur de används och bisarr information så som att man hellre lemlästar fiendens soldater än dödar dem. En död soldat kostar mycket mindre än en för livet allvarligt skadad sådan. En månad och jag kände mig redo, hade kunskap nog, för att göra intervjuer utan att kunna bli förd bakom ljuset. Redan efter första intervjun med projektchefen för forskningsteamet Lena Sarholm förstod jag att detta måste belysas. Mycket hemlighetsmakeri, irriterade röster och okunskap om vad som är lagligt eller inte, i så gott som alla kontakter med myndighetsföreträdare, gjorde mig än mer säker. Det här borde undersökas ordentligt! Är denna forskning laglig eller inte?

När sedan försvarsministerns vikarierande pressekreterare inte lät mig träffa statsrådet utan upprepade ett mantra om att Sverige inte på något sätt bedriver någon forskning som kan användas i personminor, blev jag lite osäker. Det är nämligen en gråzon mellan de lagliga fordonsminorna och de förbjudna personminorna. Men jag gav mig inte. Nu vände jag mig till Totalförsvarets Forskningsinstituts ledning – vad vet de om denna forskning? Efter intervjun med Ingvar Roos, ställföreträdande generaldirektör för myndigheten blev jag säker igen. Han sade nämligen att han inte visste om deras forskning kunde vara olaglig eller inte, men förutsatte att den inte var det. När jag sedan fick ett antal hotfulla samtal blev jag helt övertygad. Här hade man något att dölja.

Det finns experter på minor i många frivilligorganisationer, jag skickade kopior på rapporterna till dessa och andra forskare som jobbar med samma sak världen över. Kort tid därefter hade jag samlat samstämmiga svar: ämnet som FOI forskar i kan komma att användas i personminor. Under tiden för arbetet träffade jag också människor som på ett eller annat sätt fått sina liv förstörda av minor och blev påmind om hur man kan använda sig av semantik för att rättfärdiga sitt handlande. Truppminor kallar forskarna personminorna. ”Trupp”, som om det skulle handla om en hel grupp av soldater som fick sina kroppsdelar bortsprängda. Alla de som jag träffat och varit i kontakt med är dock Personer – Personminor.

Kalibergänget hjälpte mig sedan att rensa i materialet, forma reportaget men också få en ordentlig slutkläm genom att ringa forskarna på nytt. Vi ringde tillbaka till FOI:s forskare för att ännu en gång fråga dem om de verkligen var säkra på att det ämne de forskar i inte skulle komma att användas i de förbjudna personminorna: ”det kan man ju aldrig garantera” var det svar vi fick.