Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
P1:s program för grävande journalistik. Vi granskar missförhållanden och samhällsfenomen.

Var fick Mumble sina blåmärken?

Publicerat söndag 20 maj 2012 kl 04.59
Foto: Sveriges Radio / Kaliber

Vad krävs för att socialtjänsten ska att ta ditt barn ifrån dig?
När förskolan ringde och berättade att en 2,5-årig pojke hade flera blåmärken – ja, då agerade myndigheterna snabbt och tvångomhändertog honom.
Det är den mest kraftfulla åtgärd som samhället kan ta till när man misstänker att barn far illa. Därför är det viktigt att besluten fattas på goda grunder. Men när pojkens föräldrar försöker visa att missförhållanden på själva förskolan kan ligga bakom skadorna, då vägrar socialtjänsten ta emot den informationen.
Kaliber har tittat närmare på ett av de över 2000 omedelbara omhändertaganden av barn som görs i Sverige varje år.

Det här reportaget börjar med att vi får en pärm skickad till oss på redaktionen. Det är en välordnad blå pärm. Tolv flikar och en tydlig innehållsförteckning, ett förord och flera bilagor. Den beskriver en indisk familj som kom till Sverige för tre år sedan. Pappan jobbar på ett internationellt it-företag och när han fick möjlighet att jobba utomlands valde han och hans fru Sverige. En anledning var att Sveriges goda barnomsorg skulle ge deras son en bra miljö att växa upp i.

När jag läser i pärmen förstår jag snabbt att den bilden, i alla fall för den här familjen, snart skulle komma att krossas.

Pappan i familjen heter Vibhakar. Vi möts i Hallunda Centrum, en förort till Stockholm. Idag är han ensam kvar i Sverige. Hans fru och son är tillbaka i Indien. Och han vill gärna berätta varför.

Vi går genom gallerian och ut i regnet mot Vibhakars lägenhet. När han och hans fru, Nisha, flyttat till Sverige satte de, våren 2011, sin tvåårige son i en privat internationell förskola i Stockholm. Sonen heter Akshaz, men kallas för Mumble efter en pingvin i en tecknad film.

Hemma pratar familjen Hindi, men i skolan skulle Mumble lära sig engelska och lite svenska. Vi ska börja med föräldrarnas version av vad som hände ett halvår senare - den 18 oktober förra året. Då bodde de tillsammans i en stor lägenhet i Huddinge.

– Around one thirty in the afternoon, one o’clock or one thirty, and I received a call from the Huddinge social office that your son is in the hospital.

Den dagen får Vibhakar ett telefonsomatal från socialtjänsten om att hans son har tagits till sjukhus för en undersökning. Han undrar varför, men får bara till svar att han och hans fru ska komma till socialkontoret i Huddinge senare på eftermiddagen.

– They said, you please come at three o clock with your wife to our office in Huddinge.

Och han ska inte åka till förskolan, säger de.

– And don't go to the school.

Men eftersom Vibhakar inte tycker att han får några svar på vad som hänt, åker han dit ändå.

– Then I went to the school, to know that what has happened. Because if nobody is answering I have to find answer by myself.

Och får då se sin son ledas ut av en polis och ytterligare en kvinna.

– And then I saw that my son is coming out of the school with a police lady and another lady.

– När fadern sedan ska hämta sonen så meddelar skolpersonalen att sonen har blivit omhändertagen då, och att det har gjorts en polisanmälan mot föräldrarna om misshandel i hemmet.

Den här är familjens ombud, eller advokat, Ignacio Vita. Eftersom han representerade familjen i den process som följde, och drev deras version, så låter jag honom översätta och fylla i pappans berättelse här också.

– Vad är det för skador vi pratar om?

– Det är olika former av blåmärken runt om... Eh... Streck... Ja, det måste jag nästan kolla exakt vad det är för skador, men det är i alla fall blåmärken på hans kropp som inte är ringa så att säga. Det är allvarliga skador, det är det.

Det är förskolan som hört av sig till socialtjänsten och misstänkt misshandel i hemmet. Det är de enligt lag skyldiga att göra om de tror att ett barn far illa i hemmet. Mumble undersöks av en läkare samma dag som han omhändertas och uppvisar då flera blåmärken i olika storlek på magen, sidan, ryggen och ena låret. Läkaren konstaterar att de inte kan ha uppkommit under spontan lek. Tvärtom, skriver han i rättsintyget, ”inger dessa blåmärken misstanke om att barnet tillfogats skadorna genom våld av annan person”. Och det är osannolikt att det är ett jämnårigt barn som gjort det här.

– Then they took us to the Huddinge police station, or something like that.

Föräldrarna anhålls och placeras omgående i arresten, där de hålls i tre dagar.

– And this was a most chocking incident for me. Why the police is waiting for us? They said, now we need to investigate or interrogate.

– De förstår inte riktigt vad som händer, de blir sedan kallade till polisförhör och sonen blir ju också utsatt för ett polisförhör då. Och i det polisförhöret då säger sonen ingenting som indikerar någon form av våld från föräldrarnas sida. Men det här barnet omhändertas och Socialtjänsten inleder en utredning, där man utreder familjen.

Mumble tvångsomhändertas enligt sjätte paragrafen (6 §) i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU och placeras i ett jourhem samma dag. Det kan socialtjänsten göra när situationen runt ett barn är extra allvarlig och akut. Lagen är till för att barn som råkar illa ut, snabbt ska få det skydd de behöver. Efter ett omedelbart omändertagande har socialtjänsten fyra veckor på sig att utreda om barnet är i så pass stort behov av skydd att det måste placeras ifrån sina föräldrar under längre tid.

Det vi hör här i bakgrunden här är det första av fyra utredningssamtal som Vibhakar och Nisha har med socialtjänstens utredare. Familjen spelar in alla möten – för säkerhets skull, så att ingen senare skulle kunna påstå något som inte stämmer, säger Vibhakar. Det har nu gått en vecka från att Mumble blivit omhändertagen. Under den här tiden har de inte fått träffa sin son.

Under det här första mötet säger föräldrarna, att det i själva verket är de som, redan innan sommaren, upptäckt blåmärken på sonens kropp och påtalat det för förskolan, och bett dem hålla lite extra koll på sonen. Om det nu är så att han ramlar och slår sig eller om några andra barn kanske slår honom. Sedan under hösten har de flera gånger påpekat nya mindre märken för förskolan och bett dem se efter honom ordentligt.

– Hur vet man att det är så, är det ord mot ord här?

Familjens ombud, Ignacio Vita.

– Ja, det är det. Det är ord mot ord. Det finns inga, ingen dokumentation om det. Utan där har vi bara föräldrarnas, liksom, uppfattningar. Och det går ju inte att säga någonting om.

– Och där har personalen inte tillstått något heller eller?

– Nej, de förnekar att det är på det sättet.

Nej, den här versionen delas inte av förskolan. De säger att det var de som upptäckte blåmärkena. Att de visat blåmärkena för mamman, som inte verkade bry sig, och att det var därför som de ringde socialtjänsten.

I det här fallet läggs polisutredningen mot föräldrarna ned. Brott kan inte styrkas. Men bara för att det inte går att bevisa att föräldrarna slagit sin son, betyder inte det att det går att utesluta att Mumble råkar illa ut i hemmet. Socialtjänstens uppgift är att skydda barn, och då måste de vara helt säkra på att det inte finns någon risk att återförena familjen.

Vibhakar och Nisha fortsätter hävda att skadorna – på ett eller annat sätt – måste ha uppkommit på förskolan. Om det enligt läkaren inte kan vara ett jämnårigt barn, kanske det kan vara ett äldre barn, en olycka eller rentav lärarna?

De frågar om socialtjänsten kommer göra någon närmare kontroll av förskolan, men får till svar att det inte är Socialtjänstens sak att granska den. Det gör andra myndigheter. Dessutom, ligger förskolan i en annan kommun.

De frågar om det finns något annat än själva blåmärkena som talar för att det är fråga om misshandel i hemmet. Men det, svarar utredarna, finns det inte.

Vi ska tillbaka till den blå pärmen. Den spelar en ganska viktig roll i den här berättelsen. Man kan säga att den är lite av en parallell utredning till Socialtjänstens utredning. Det är två vänner till föräldrarna – en jurist och en journalist – som så snart de fått höra vad som hänt, börjar samla in information som talar till föräldrarnas fördel.

De sammanställer uttalanden från vänner och kollegor, som alla vittnar om bra och kärleksfulla familjeförhållanden. Och som berättar att föräldrarna faktiskt tagit upp och pratat om sonens blåmärken med dem innan allt det här hände. Här finns också mejl som visar att föräldrarna sökt två andra förskolor åt sin son, flera månader innan omhändertagandet. Det här ska ge stöd åt det familjen säger, att de börjat tvivla på förskolan efter att ingen reagerat på de blåmärken de påtalat.

– One of my friends he is a journalist, he was doing some investigation on our behalf

Och, de tar också fram information om själva förskolan.

– And he found that the school has a very bad reputation and record. And one of their units has been shut down because they were not adhering to the rules and regulations. And some families have had a very bad experience from that school and the kids have suffered.

– Och den här filialen där den här pojken var placerad den har blivit utsatt för ett antal inspektioner av utbildningsförvaltningen där man har kommit fram till att de har påtagliga missförhållanden, både när det gäller personaltäthet, när det gäller utbildning av personal och när det gäller också barnsäkerhet.

Alla de här uppgifterna sorterar familjen in i sin pärm. Och den vill de sedan lämna över till socialtjänstens utredare.

– You have refused to taking these things. Those are very important documents.

– Vid det mötet så var ju då socialtjänstens två utredare där, båda föräldrarna och jag. Och det var vid det här mötet som jag var närvarande och skulle då lämna över det här och där man sade nej då.

– Ja vi förklarade att vi är medvetna om att socialtjänsten inte utreder skolan, men den här pojken har varit på en skola som har stora problem med barnsäkerhet och därför finner vi det högst angeläget och relevant att ni tar del av den här informationen. Men vi fick inte gehör för det, utan vi fick gå hem med pärmen i våra händer.

– He denied it. He said, we don’t need it. We’ll do our own investigation.

Här kan det kanske vara bra att förklara lite mer om hur processen kring omhändertaganden fungerar. I utredningen som socialtjänsten gör skriver de en rekommendation om hur de tycker man ska gå vidare – om barnet behöver hållas ifrån sina föräldrar under ännu längre tid eller om det är riskfritt att skicka hem barnet. Den här rekommendationen skickar de sedan in till kommunens socialnämnd – och det är ledamöterna där som sedan beslutar hur man ska gå vidare. Socialtjänstens utredning är alltså ett viktigt underlag för de som bestämmer. Det var därför Vibhakar och Nisha var så angelägna om att få med sina egna kompletteringar i utredningen.

– Om du som enskild säger att det är viktigt för mig att ni tittar på det här för det här har verkligen relevans, då är det svårt för en myndighet att säga att nej, den bedömningen gör inte vi.

Vi hör Anna Kaldal. Hon är jurist och forskar i frågor som rör barn i rättssystemet. Hon har bland annat skrivit en avhandling om riskbedömningar i just LVU-fall. Att få lämna in information som man tycker talar till ens egen fördel, det är en absolut rättighet, säger hon.

– Där måste man ställa höga krav på en offentlig myndighet. Och det handlar om att myndigheten har ett ansvar att självklart skydda barnet men också att skydda barnet från en onödig separation, som det ju blir om det visar sig vara grundlöst. Det kan fortfarande vara en väldigt svår avvägning, men då är du åtminstone trygg i det att utredningsmässigt så har vi tagit in den information som finns tillgänglig.

Anna Kaldal vill inte uttala sig i det här specifika fallet, men säger att det är viktigt att utredarna tar hänsyn till om det kan finnas alternativa förklaringar till var skadorna har uppstått.

– Och är det då så att det finns kritik riktad mot en viss verksamhet så innebär inte det att det här barnet måste ha farit illa i den verksamheten, men det kan vara ett incitament för dig som utredare att göra en mer fördjupad utredning.

Brister i förskolan

Kaliber kontaktar flera före detta lärare på förskolan och föräldrar som tidigare haft sina barn där. Alla beskriver hur skolans olika filialer misskötts. En av filialerna har redan stängts ner efter att de inte ha åtgärdat allvarliga brister.

Vi begär också ut och går igenom allt material som utbildningsförvaltningen har om förskolan där Mumble gick. Inför hösten när han omhändetgos, hade förskolan i ett och ett halvt år haft skarp kritik riktad mot sig, för bland annat brister i kvalitet och säkerhet. I stort sett hela personalstyrkan hade under de senaste två åren byts ut varje år. Det fanns både för få lärare och för få förskoleut bildade lärare. Varje anställd skulle ensam ta hand om närmare sju barn. En sådan låg personaltäthet innebär enligt utbildningsförvaltningens tillsynsrapport att ”verksamheten kan få svårigheter med att upprätthålla barnsäkerhet”. Denna risk bedöms som ett missförhållande.

– Det är klart att det är ett väldigt allvarligt problem

Christer Blomkvist är tillsynschef på Utbildningsförvaltningen i Stockholm.

– När det gäller personaltätheten så handlar det ju dels om att även den kan påverka själva den pedagogiska kvaliteten och lärandet negativt, men kan också naturligtvis påverka barnens säkerhet negativt så att man har svårare att ha en god tillsyn över barnen.

Redan i januari 2010 hade Utbildningsförvaltningen varit på besök på förskolan och riktat den här kritiken, och krävt att de rättar till bristerna. Ingenting görs, så några månader senare skickar de en påminnelse. Men inget händer då heller. Under början av 2011 kommer det sedan in klagomål från föräldrar som har barn på skolan, så Utbildningsförvaltningen gör två oanmälda inspektioner - en i januari och en i mars.

– Då har inspektörerna i uppdrag att kontrollera om förskolan har korrigerat bristerna och rättat till dem. Och då hade de inte det. Så bristerna kvarstod ju. Bristerna från maj 2010 kvarstod ju.

Föräldrarna som hört av sig till utbildningsförvaltningen berättar om hur barn lyckats smita ut ur byggnaden för att ytterdörren lämnats öppen, om barn som slår och sparkar varandra helt utan uppsyn av någon personal. Ett barn fick sitta ensam på en stol i tjugo minuter som straff för att han sagt nått olämpligt. Och dessutom finns en oro över att förskolan inte dokumenterar de skador som barnen får när de är där.

Det är precis det här som Vibhakar och Nisha vill lyfta fram som stöd för att deras son faktiskt kan ha skadat sig på skolan. Men när socialtjänstens är klar med sin utredning finns inget av det här med överhuvudtaget. Trots att de alltså både berättat muntligt om det, och velat lämna in skriftlig dokumentation. Föräldrarnas ombud Ignacio Vita, igen.

– Det som finns är att utredarna gör bedömningen. De skriver så här... "utredarna gör bedömningarna att det inte finns skäl att ifrågasätta förskolans professionalitet i denna fråga". Och det är ju, det menar jag är ett påstående som är väldigt anmärkningsvärt.

Utredarnas slutsats är att det finns en påtaglig risk att Mumbles fysiska och psykiska hälsa skadas om han återvänder hem. De rekommenderar att han ska fortsätta vara omhändertagen. Till föräldrarna säger utredarna i klartext att det, såvitt de kan se, är föräldrarna som vållat skadorna.

we are working under the asumption that he has been abused by one of you”

– They doubt, they suspect, but they don’t have any proof. They are trying to find out, but they are not finding the truth. They only find the ways to make the family guilty. They don’t find the truth.

När familjen förstår att inget av det material som de har tagit fram finns med i socialtjänstens utredning, bestämmer de sig för att skicka in sin pärm direkt till de ledamöter i nämnden som ska fatta beslut om man ska gå vidare med omhändertagandet av deras son.

Den 14 november 2011 sammanträder nämnden för att fatta sitt beslut. Mumble har nu varit ifrån sina föräldrar i snart en månad.

Det var en indisk pojke, han var två, tvåochetthalvt år?

– Ja, jag minns ärendet väldigt bra. Kan jag ju säga.

Jag ringer upp de tre ledamöterna i nämnden som fick Mumbles fall på sitt bord. Först här, Tomas Nimerus Silfverswärd.

– Alltså vad som gör att jag kommer ihåg det här, det är ju det att det blev en väldig uppbackning runt omkring det.

Till det här mötet har familjen rätt att komma in och muntligen ge sin syn på saken. Vilket de också gjorde. Som stöd hade de med sig över tjugo vänner som väntade i korridoren utanför. Tomas Nimerus Silfverswärd ansåg att Mumbles behov av skydd var så pass stort att han inte kunde skickas hem igen.

– När jag hade läst den här utredningen så tyckte jag faktiskt att de här socialarbetarna hade gjort en bra bedömning.

– Förvaltningen resonerar ju runt skador på barnet och beskriver barnets dagliga miljö, dagliga rutin, och där finns det ju många olika personer som barnet möter under dagen som kan vara alternativa förklaringar.

Per-Arne Hällqvist tyckte inte att Socialtjänstens utredning gav tillräckligt med information för att motivera att omhändertagandet förlängdes. Och efter att ha tagit del av det material som föräldrarna lämnat in och presenterat muntligen, ansåg han att Mumble kunde skickas hem igen.

– Så fanns det ju en hel del indikationer i förvaltningens material som gjorde att jag hade frågetecken. Och frågetecknen handlade ju bland annat om, till exempel, skolan och därifrån anmälan hade kommit, om vi säger så. Och där kompletterade föräldrarnas material en hel del.

– Hade beslutet från din sida kunnat bli annorlunda om den här informationen - materiella och muntliga inte hade kommit in?

– Ja.

– Vi har diskuterat allt material. Det har vi gjort. Innan vi tog beslut ju.

Sist här, Carin Dagsberg. Hon tyckte inte heller att socialtjänstens utredning var tillräcklig för att förlänga omhändertagandet.

– Vi gick på den linjen att, nej, vi kan inte döma på det underlaget som vi har.

Det blev två-ett när nämnden efter en lång diskussion satte ned foten. De skickade hem Mumble med lika omedelbar verkan som han blivit omhändertagen en månad tidigare. Samtidigt, säger Mumbles pappa Vibhakar, tänk på alla de som inte haft de resurserna, de vännerna, som vi hade. De hade aldrig kunnat vinna mot Socialtjänsten.

– If I think about anybody else in this situation, trust me, he can never get his kid back.

För honom och hans familj vändes hela tillvaron uppochned i och med det här. De hade tänkt stanna i Sverige, säger han. Nu blir det inte så. Hans fru Nisha reste hem till Indien med deras son kort efter att han kom hem. Några av Vibhakars indiska kollegor blev till och med så rädda av det som hänt att de också skickade hem sina fruar och barn. Vibhakar själv ska följa efter så snart hans kontrakt med firman i Sverige är färdigt. Han är för rädd för att stanna.

– Trust me, if I’m going to stay in Sweden I will always be in fear. That maybe tomorrow somebody from somewhere will call to social and say that we saw that. And they will come, and without listening to the parent, they will do this again. They can do!

Jag lämnar Vibhakars lägenhet i Hallunda, och sätter mig på buss 172 för att åka till Socialtjänstens kontor i Flemingsberg. Det ligger mittemot Huddinge Sjukhus.

På fjärde våningen träffar jag chefen för barnsektionen, Kristina Bergström, och Jane Gustafsson, gruppledare för barnenheten och för utredningen om just Mumble.

Jane Gustafsson står fast vid att deras förslag att fortsätta omhändertagandet var riktigt. Och hon kan inte svara på varför de inte tog emot föräldrarnas information.

– Vi ska ta emot material som föräldrar lämnar till oss. Jag vet bara att sedan fick politikerna det, enskilt. Att de blev tillsända det av föräldrarna, det vet jag. Men jag kan inte svara på... Eftersom jag inte visste att de hade blivit nekade, att de inte har gett det, så kan jag inte svara på varför inte vi har skickat det, förstår du vad jag menar?

Nu har ni inte tagit emot det, men även om ni hade det, då måste ni väl ändå rapportera alla sidor av myntet till nämnden så att de har ett underlag att utgå ifrån?

– Ja, men det hade de redan fått av föräldrarna innan sammanträdet.

Men är det upp till föräldrarna att själva inkomma med material till nämnden?

– Nej men nu har jag redan svarat på den frågan flera gånger. Vad jag säger till dig är att jag kan inte svara på det. Vi är skyldiga att ta emot material som föräldrarna inkommer med. Om det inte har skett i det här fallet då har det skett ett misstag, så är det. Och annars, hade vi fått in det så hade det ju stått att vi fått ta del av det och de handlingarna i utredningen.

Chefen för barnsektionen, Kristina Bergström, fyller i:

– Här har det gått fel. Om det är på det sättet som du beskriver det, så har det gått fel, ja. Då kan man ju säga att det var tur då att nämnden fick det här materialet på bordet, men då av föräldrarna förstås, i det här läget. Om det har gått till på det här sättet, absolut. Jag är av bestämd över att man ska ta emot handlingar från det som våra besökare här kommer med.

– Men det ska väl inte krävas tur då?

Absolut inte, det ska vara en självklarhet.

Det är socialstyrelsen som har hand om tillsynen över Socialtjänsterna i landets kommuner.

Mikael Thörn är inspektör på Socialstyrelsen och arbetar med nationell tillsyn över våld i nära relationer. Han har mångårig erfarenhet av att granska Socialtjänstens handläggning av fall som rör just barn och unga.

– Det har varit i en del kommuner som vi har granskat, så verkar det som att man i några ärenden har bestämt sig för till exempel en insats och så driver man den linjen trots att det kommer in uppgifter som tyder på någonting annat. Att man har vidtagit åtgärder utan att höra uppgifter som har inkommit från till exempel en förälder eller en part, att man inte har varit allsidig i utredningen överhuvudtaget.

Hittills har Socialstyrelsen inte gjort någon nationell undersökning av hur ofta den här typen av brister i socialtjänstens utredningar förekommer. Men att de förekommer, på fler ställen än i Huddinge, det visar flera av de enskilda kommuntillsyner som gjorts, säger Mikael Thörn.

– Och då kan vi se att det förekommer, i de kommuner som har granskats då, ganska omfattande brister i många kommuner och det är ju allvarligt. Och det innebär ju risker både för att barn som är i behov av skydd kanske inte får det och att man gör insatser som är alldeles för ingripande i ärenden där man inte borde ha gjort det.

Socialförvaltningen i Huddinge erkänner att det har begåtts fel i utredningen, men är det tillräckligt med en orosanmälan om blåmärken för att föräldrar ska bli av med sina barn?

I ett utlåtande från Justitieombudsmannen 2010 fick just Huddinge Kommun kritik för att ett omedelbart omhändertagande gått för fort. Även då efter en anmälan från en förskola. I det fallet borde man ha påbörjat en utredning med föräldrarnas samtycke, skriver JO, istället för att gå in med den mest ingripande insatsen direkt.

– Det är väldigt allvarligt om utredningarna i sig kan bli skadliga eller förvärrande

Per-Arne Hällqvist, i Huddinge Kommuns socialnämnd, som var med och fattade beslutet som gjorde att Mumble fick återvända hem.

– På vilket sätt skulle du vilja att metoderna förbättras?

Det är framförallt att utredningstiderna blir kortare och att man har metoder där man har absolut tillfredställande säkerhet för barnet, för det är det allra viktigaste, men ändå kan behålla så normal kontakt som möjligt mellan barnet och dess normala vårdnadshavare.

Mikael Thörn på Socialstyrelsen säger också att det går att utreda sådana här fall på olika sätt, att barnen ibland faktiskt kan vara kvar hos sina föräldrar.

– Det är ju många anmälningar där man mycket väl kan göra en förhandsbedömning på inkomna uppgifter, inleda utredning och samtala med föräldrar och andra parter. Och mycket väl hitta bra insatser utifrån det perspektivet.

För Vibhakar och Nisha löste sig allt i slutändan precis som de ville. De fick tillbaka sin son. Men hur Mumble fick sina blåmärken vet vi fortfarande inte.

– The justice is not done. How, I mean on what basis are you saying this when we are providing so many reports. And I don’t know what has happened from eight thirty in the morning till one thirty in the afternoon on the 18th of October 2011 in the school.

Vibhakar menar att det inte finns någonting som pekar på att han eller hans fru har slagit sin son, att alla rapporter de skickat in visar uppenbara brister i förskolan och att det är där man inte vet vad som hänt under dagen innan omhändertagandet. Föräldrarnas ombud, Ignacio Vita, drar den tanken till sin spets.

– Och det ligger enligt min uppfattning inte så långt ifrån att misstänka att skolan inser att det här kan leda till att den stängs ned, om det kommer fram att det här har hänt i vår skola.

Kaliber har varit i kontakt med förskolan, men de hänvisar till sin tystnadsplikt och vill inte ge några kommentarer. Men Jane Gustafsson, på Socialtjänstens barnenhet i Huddinge, tycker inte att det verkar sannolikt att skadorna uppstått på förskolan.

– Då skulle alla på något vis ha ingått någon slags överenskommelse att det här hände men det berättar vi inte för omvärlden. Kontra att det är föräldrar som av olika anledningar kan använda våld för gränsuppfostring eller vad det är för bevekelsegrund, frustration och annat. Vem är det som har mest att förlora? Jag tänker att det är färre som har insyn i en familj än på en förskola så att risken är ju ändå större att det här händer... Vi får ju många, vi har ju många orosanmälningar kring att barn blir slagna i hemmet. Det är ju vanligt förekommande här, att barn berättar.

Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesradio.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".