Chuva Ventura är en av bönderna som planterar träd i området Gorongosa, Moçambique, för att kompensera för Arlas utsläpp. Foto: Åsa Welander/Sveriges Radio

Klimatlöfte utan garantier

Svenska mejerijätten Arla stämplar sina produkter som klimatkompenserade. Men bakom löftet om en grönare planet döljer sig ifrågasatta metoder, missnöjda bönder och skog som brinner.

Det här reportaget handlar om bönder i Moçambique som planterar träd för att kompensera för utsläpp som görs av företag i den rika delen av världen. Svenska mejeriföretaget Arla är en av de största investerarna och vi ska börja i mejerikylen i en helt vanlig svensk matbutik.

Hej, ursäkta mig, jag kommer från Sveriges radio. Jag ser att du plockar mjölk här, får jag fråga varför du valde just den?

– Jag brukar alltid köpa ekologisk, säger konsumenten Yvonne Johnsson.

Varför det?

– Det känns bättre.

Arlasstörsta ekologiska produkter – mjölk, filmjölk, vispgrädde och gräddfil – har uppdatertas lite grann i september i år. Förutom en ny design så har de lagt till en symbol längst ner på förpackningen, en stämpel, som säger att de här produkterna är klimatkompenserade. Sedan i september har de marknadsfört satsningen i både tidningar och i tv (tv-reklam öppnas i nytt fönster).

Den här satsningen är del av en strategi för att fördubbla försäljningen av Arlas ekologiska produkter. På sin hemsida  skriver Arla att de klimatkompenserar för hela produktionen – från foder, via kossa och mejeri, till butik. Ann Freudenthal är marknadschef på Arla och ansvarig för den nya satsningen

– Det är det vi vill uppnå. Att vi faktiskt har kompenserat för den här produkten, så att man som svensk konsument ska kunna köpa den här produkten och känna att man gör det man kan.

Arla släpper ut 84 000 ton koldioxid om året när de producerar de här ekologiska varorna. För att kompensera det köper de in en tjänst som innebär att 250 000 träd ska planeteras i Moçambique varje år, vilket kostar företaget motsvarande åtta öre per liter mjölk.

– Och bara det faktum att man som företag gör den här grundliga analysen så man ser vad har egentligen vår produkt för påverkan? Jo, men det kostar faktiskt åtta öre för att bli neutral.

I matbutiken frågar jag Yvonne Johnsson om hon litar på klimatkompenserad-märkningar.

– Ja, det gör jag.

Det var ett snabbt svar?

– Ja, men jag har ju inget val liksom. Sedan kan man gå djupare och läsa på och lite så, men man måste ju ändå lita på det, säger hon.  

Och samma svar får jag av Björn Edvardsson, som också handlar i butiken.

– Ja, det tror jag också. Generellt så tror jag att de svenska företagen är ganska ärliga.

Men när Kaliber tittar närmare på vad Arlas nya klimatlöfte innebär, ser vi att reklamen och den här märkningen som säger att allt är klappat, kompenserat och klart – inte stämmer.

”Plötsligt fick vi ingenting”

Vi åker till den plats där träden planteras, för att se hur Arlas klimatkompensering verkligen fungerar. I Sofala-provinsen i centrala Moçambique ligger ett område som heter Gorongosa. Runt en nationalpark sträcker skogsvidderna ut sig och längst bort i horisonten syns några mindre berg. Men det är framför allt i närheten av nationalparken som de träd vi är intresserade av finns. För det är här bönderna bor, de som får betalt för att plantera träd som ska kompensera Arlas utsläpp hemma i Sverige.

Chuva Ventura bor i byn Mboraua och är en av bönderna som är med i det här projektet. Han låter oss följa med till machamban, åkerlappen som ligger precis i anslutning till husen av bambu och vass. Trots att det efterlängtade regnet kom för bara några veckor sen, den 14 oktober, så är marken torr. Han visar oss en liten nyplanterad planta av sorten Panga panga.

– När det är mycket sol behöver den mycket vatten så att den inte dör. (portugisiska)

Är det mycket jobb med det?

– Ja, det är jättestort jobb. (portugisiska)

Trädplanteringarna här ingår i projektet Sofala Community Carbon Project, som drivs av det brittiska företaget Envirotrade. De säljer så kallade kolkrediter till företag runt om i världen som vill kompensera för sina utsläpp och svenska mejerijätten Arla är en av deras största kunder. En kolkredit motsvarar ett ton koldioxid, så för att kompensera för sina utvalda varor ska Arla köpa 84 000 kolkrediter om året. Chuva Ventura säger att han förutom att plantera och vattna, måste rensa bort det torra, höga gräset för att det inte ska börja brinna.

– När gräset är torrt så börjar vi att rensa. Så att elden inte kommer och bränner det. (portugisiska)

Alla bönder som planterar träd har skrivit på ett kontrakt med Envirotrade. De löper på sju år och under den tiden ska bönderna varje år få betalt för att plantera och ta hand om träden, se till att de fortsätter växa och binda koldioxid. En del har planterat fruktträd eller cashew och många nämner sorter som Panga panga, Tanga tanga och Faidherbia. 

Efter sju år slutar utbetalningarna, men tanken är att planteringarna ska finnas kvar mycket längre än så. När de vuxit till sig förväntas bönderna se så stor egen nytta med träden att de vill fortsätta ta hand om dem utan vidare ersättning från projektet. Och det är här det blir intressant. De kolkrediter som Arla köper är nämligen beräknade på att det ska stå träd här och ta upp koldioxid under 100 år.

– När träden blivit stora är det dags att hugga ner dem till ved och virke, berättar Chuva Ventura, och säger att han inte vet vad syftet med Envirotrades projekt är. (portugisiska)

Chuva Ventura är en av 26 bönder i Gorongosa-området som Kaliber pratar med. Vi får höra att allt var bättre i början av projektet, och några av de bönder vi träffar är fortfarande positiva. Men det finns också utbrett missnöje och det som nästan alla nämner först av allt är pengarna. Trots att det är november och bönderna brukar få betalt i början av året har de fortfarande inte fått några pengar för träden i år och de är minst sagt besvikna.

– Jag gör jobbet men får ingenting. Det kostar på att plantera och röja. Men det är alltid för lite pengar så vi orkar inte mer, säger Chuva Ventura. (portugisiska) 

Nästan 1 500 bönder runt om i Gorongosa har precis som Chuva Ventura skrivit kontrakt med Envirotrade. I kontrakten står det att bönderna ska fortsätta ta hand om träden även efter de sju åren, men det står ingenting om hur länge. Det enda som händer om träden huggs ner efter det, utan att de ersätts med nya, är att bonden inte har rätt att teckna några nya kontrakt i framtiden. I kontrakten står också att bönderna inte får ta ner träd för att öppna upp nya åkrar, och att plantor som dör måste ersättas.

Osäker klimatnytta

Arla betalar alltså i förskott för utsläpp som ska kompenseras i framtiden. Olika träd binder koldioxid olika fort, men beräkningen av hur många kolkrediter de behöver köpa bygger på att markanvändningen ser likadan ut.

Matilda Palm är forskare i fysisk resursteori vid Chalmers i Göteborg. Hennes specialitet är just skog och klimat, och hon har själv erfarenhet av att mäta träd och koldioxidupptag.

– Jag förstår att det inte kommer vara i hundra år. Det tror jag inte. Och då är frågan hur pass permanent det är? säger hon.

Hon vill inte uttala sig om det specifika projektet, men att garantera att markanvändningen ser likadan ut i hundra år är svårt eftersom man rimligtvis inte kan kontrollera det under så lång tid, säger hon.

– Om projektet slutar och det inte finns någon kontroll så försvinner ju krediterna upp i luften och då är det ju faktiskt inga hållbara krediter.

Det finns, lite förenklat, två olika marknader för den som vill klimatkompensera. En reglerad marknad som ligger under FN:s klimatkonvention och är en del av Kyotoprotokollet. Och en frivillig marknad, som inte gör det.

Eftersom trädplantering inte kan garantera att utsläppen försvinner för alltid har FN bestämt att man på den reglerade marknaden bara får lagra sina utsläpp i träd max fem år i taget. Sen måste man förnya kolkrediterna eller hitta en mer permanent lösning. Därför drivs de flesta trädplanteringsprojekt på den frivilliga marknaden, där reglerna bestäms av aktörerna själva. Här finns också Envirotrade.

Att som de sälja klimatkompensation i förskott är väldigt ovanligt och nåt som bara görs på den frivilliga marknaden. Vi kontaktar flera forskare och experter på klimatkompensation. Alla är överens om att trädplantering är ett osäkert sätt om man vill garantera att klimatkompensationen faktiskt blir av. Matilda Palm, igen.

– Om man betalar och säger att ens produkt är klimatkompenserad, då vill man ju veta att de utsläppen som produkten har haft, att det är en verklig kompensation för det här. Det vill säga att det är utsläpp som aldrig mer kommer att släppas ut i atmosfären. Det är det ju inte i ett träd, där har du alltid osäkerheten att du kan hugga ner det och det kan släppas ut i atmosfären.

Bönderna säljer träkol

I Moçambique har avverkning sedan länge varit ett problem och bönderna har traditionellt ägnat sig åt så kallat svedjebruk, alltså att man bränner skog och mark för att kunna odla grödor när den gamla jorden har blivit näringsfattig, vilket innebär att koldioxiden åker rakt upp i atmosfären. Projektet i Sofala  går ut på att bönderna för att kompensera för utsläppen från företag i den rika världen, förutom att plantera nya träd, ska ställa om till ett mer hållbart jordbruk, där skog och mark inte längre bränns ner.

Under ett stort träd precis bredvid vägen mellan Inchope och orten Gorongosa träffar vi bönderna Jorge Fole, Mário Chimaza och Anguista Borenço som sitter och säljer träkol –  en av de allra vanligaste energikällorna i Moçambique, som bidrar till nerhuggen skog och utsläpp av koldioxid.

– Vi gjorde inte så mycket träkol, när vi fick lite pengar av projektet. Det handlar inte om att vi vill göra träkol, men situationen är svår, berättar bönderna. (portugisiska) 

Mário Chimaza säger att de inte har fått något betalt av Envirotrade för trädplanteringarna i år. Men bönderna glider lite på svaret när vi frågar vad det är för träd de har eldat upp, om det bara är redan döda träd som de hittat eller om de också har huggit ner några. Men det är tydligt att träden inte är det viktigaste för dem nu, när familjen är hungrig och pengarna inte kommer.

– Ledningen säger att det inte finns några köpare och att det är därför vi inte får några pengar, men folk som är hungriga kan inte acceptera det. Det är därför vi blir omotiverade, säger bönderna. (portugisiska)

När träd som har planterats dör förväntas bönderna ersätta dem med nya plantor som de antingen kan köpa själva eller få av Envirotrade som, om det handlar om mer än 15 procent av plantorna, då gör ett avdrag på ersättningen. Men flera av de vi pratar med berättar att ett sätt spara pengar är att gå ut i skogen och leta fram en planta av samma sort, gräva upp den och plantera om den på sin egen mark.

När bönderna flyttar plantorna räknas de in bland de nya träd som Arla och andra företag betalar för, för att kompensera sina utsläpp. Det trots att det egentligen inte handlar om några nya träd, utan om sådana som redan finns och kunde ha vuxit upp och bundit koldioxid naturligt i skogen.

– Vi blir rekommenderade att göra så av projektledningen. De säger att om vi ser att en planta dör, så kan vi ta en och plantera själv, berättar bönderna. (portugisiska) 

"Allt var bättre i början"

I byn N’hambita träffar vi Farida Fernando. Hon berättar att 50 träd på hennes ena machamba brann ner när hon inte var där och att hon då fick stora avdrag på ersättningen hon skulle fått.

– När det brann på machamban drog de av pengar och sade att jag inte får pengar för den delen som brann, säger hon. (portugisiska)

Men varför brann det?

– Det kom en brand när jag inte var där. Det var andra personer som brände, förklarar hon. (portugisiska)

Vi sitter i skuggan under ett stort och gammalt mangoträd, som funnits här i N’hambita mycket längre än Envirotrade och löftena om pengar för träd som ska binda koldioxid.

Allt var bättre i början, säger Farida Fernando. Man fick pengar och det var bra. Men i år är det annorlunda.

– Det håller på att bli december snart och vi har inte fått någonting. Ingen har fått någonting. Så alla gråter, för de ger inga pengar. (portugisiska)

Precis som de flesta andra bönder i byarna runt om i Gorongosa som vi pratar med, säger Farida Fernando att hon kommer hugga ner träden när de blivit stora, för att kunna använda dem som ved eller virke. Hon vet inte hur lång tid det kommer ta och säger att hon är dålig på att räkna. Andra vi träffar pratar om att låta träden stå kvar i tio eller kanske tjugo år. En del säger att de kommer sälja virket, andra att träden kan användas till ved.

Bönderna får hugga ner träden när de vuxit upp så länge de ersätts med nya träd. De som har mango eller andra fruktträd hoppas få mer nytta av dem innan de huggs ner, men klart är att ingen kan överblicka eller säkert säga hur det kommer se ut här om hundra år och om det då fortfarande kommer att stå några träd här som kompenserar för utsläppen vi idag gör i den rika delen av världen. Medellivslängden i Moçambique är 40 år, så det handlar om tre generationer bönder som måste värna om trädplanteringarna för att Arlas klimatsatsning ska fullföljas.

Kritiserat projekt

Envirotrade säljer inte alla sina kolkrediter. 15 procent av dem sparas som en buffert för att täcka upp för oväntade händelser som bränder eller torka. Men när vi går igenom projektets årsrapporter  verkar problemen med att hålla de planterade träden vid liv vara större än så. Bränder och misskötsel gjorde att nästan två tredjedelar av alla utbetalningar till bönderna ställdes in helt eller delvis förra året, eftersom för många träd dött. Vissa kontrakt sades upp helt för att färre än 15 procent av träden överlevt. Och så har det sett ut de senaste åren.

På vår resa i Gorongosa-området kommer vi till byn Pungue. Här träffar vi Henriques Filipe Chiboma som sitter och hackar i jorden för att förbereda ett nytt husbygge. Han säger att folk har blivit sämre på att ta hand om träden med åren.

– Nu är folk redan trötta, på grund av det här lurendrejeriet de håller på med. De betalar inte, så man börjar överge machambas. Folk rensar inte längre sådant som lätt brinner. (portugisiska)

Sofala-projektet startade 2003. De första fem åren drevs det som ett pilotprojekt och finansierades till största delen av EU-kommissionen. Den första utvärderingen  som kom 2008 var starkt kritisk. Där framgår att projektet hade bristfälliga metoder för att mäta hur mycket kol em faktiskt binder i sina träd, och att det var

Tveksamt om projektet kommer kunna fortsätta sälja kolkrediter i framtiden

Året efter kom nästa utvärdering . Den var inte lika kritisk, men konstaterade fortsatta problem med skogsinventering, dokumentation och beräkningen av koldioxidupptaget från träden.

”Inget i skogen är hundra procent”

Tillbaka i N’hambita där Envirotrade har sin bas för Sofala Community Carbon Project, träffar vi företagets landchef i Moçambique, Antonio Serra. Han förklarar att betalningarna i år blivit försenade eftersom de inte fått in så mycket pengar som de förväntat sig och för att de haft tekniska problem med sin databas.  

– Vi säger inte att vi inte ska fullfölja vår del av kontrakten, vi säger att utbetalningarna är försenade. (engelska)

Han tycker att det är en tråkig inställning att fråga om risken för att bönderna kommer att hugga ner träden och säger att det vore omöjligt att först skapa klimatkompensationen och sedan sälja kolkrediterna.

– Hundra år är mer eller mindre de lokala trädens livscykel. Ingen bonde skulle gå med i projektet om betalningen delades upp på hundra år. När våra kunder köper vår klimatkompensation vet de att de betalar för något som kommer att ha full klimateffekt först om hundra år. Det är ingenting vi döljer, säger Antonio Serra. (engelska)

Men kan ni garantera att träden kommer att stå så länge som i hundra år, kan du garantera att klimatkompensation kommer att uppfyllas?

– Ingen kan garantera någonting i skogen med tanke på risken för bränder, torka och avverkning. Ingenting i skogen är hundra procentigt. Men man måste tro på möjligheten till förändring, att bönderna kommer att inse nyttan med träden och därmed låta dem stå eller plantera nya när de huggs ner. (engelska)

Kritiken mot bland annat mätmetoder och brist på dokumentation som framförts i två oberoende rapporter ger Antonio Serra inte mycket för. Han bekräftar att många bönder ersätter döda träd med plantor de hittar i skogen, även om det innebär att de då räknar in  koldioxidupptaget från träd som annars ändå kunde ha växt upp precis i närheten.

– De flesta bönderna gör så, och vi tycker det är positivt. Det som räknas är att våra tekniker hittar träd som lever när dom kontrollerar planteringarna, säger han. (engelska)

Sofala-projektet är certifierat av Plan Vivo, en av flera certifieringsorganisationer på den frivilliga klimatmarknaden. Det finns bara två internationella organisationer som godkänner projekt med förskottsbetalning och Plan Vivo är den största av dem. Certifieringen fungerar som en form av kvalitetsstämpel på att projektet lever upp till Plan Vivos krav. Den senaste kontrollen gjordes 2010 och då fick Envirotrade grönt ljus.

Alexa Morrison är verksamhetsansvarig och sitter på huvudkontoret i Skottland. Hon bekräftar att trädplanteringarna måste finnas kvar i hundra år för att beräkningarna av klimatkompensationen ska stämma.

– Ja. Markanvändningen ska se likadan ut, ja. (engelska)

Men hon säger att det inte görs någon kontroll av planteringarna och hur manga träd som finns där, efter att böndernas kontrakt gått ut.

– Efter det kontrolleras inte det specifika området, men om det uppstår ett underskott av kolkrediter så kan vi dra av från vår Plan Vivo-buffert. (engelska)

Skulle området drabbas av till exempel en naturkatastrof är tanken alltså att det ska täckas upp av Plan Vivos gensamma riskbuffert. I den ingår förutom Envirotrades egen buffert på tio procent, buffertar från andra Plan Vivo-projekt. Alexa Morrison känner till att Sofala-projektet haft stora utmaninagar men säger att de åtgärdat flera tidigare brister. Projektet kommer kunna leverera det de har sålt, säger hon, men betonar:

– Man kan inte påstå att utsläppen redan har minskats när man köper kolkrediter från Envirotrade. Det skulle vara vilseledande. (engelska)

Trots osäkerheterna finns ändå märkningen ”klimatkompenserad” på Arlas största ekologiska produkter. Och marknadschef Ann Freudenthal har sagt att produkterna i och med den här satsningen blir neutrala.

”Vi har inte tittat så noga på det”

Mellan Arla och Envirotrade, vars projekt certifierats av Plan Vivo, finns ytterligare en aktör. Konsultföretaget U&We är Envirotrades återförsäljare i Sverige och dom som Arla anlitat för sin klimatkompensation. Mårten Lind är Arlas kontakt på U&We.

– Vi sticker inte under stol med att det finns risker inblandat i det här, att vissa projekt kan fallera helt. Och det är ju särskilt sant i de här allra fattigaste länderna som Moçambique tillhör, där man har kanske de största utmaningarna. Men plantera träd måste vi göra, oavsett risken att de dör.

Efter att ha granskat rapporter, pratat med forskare, och besökt projektet i Moçambique, återvänder vi till marknadschef Ann Freudenthal på Arla. Vi vill höra hur de kan lova att deras produkter är klimatkompenserade, när det enligt både de som säljer tjänsten och de som certifierar den är något som förhoppningsvis kan komma att infrias.

– Vi har liksom inte tittat så nogsamt på när, hur mycket det är som infrias, och när utan att det årligen ska ske och hur mycket träd som ska planteras. Så det är liksom på den nivån vi har stämt av det och inte längre än så, säger hon.

Ändå lovar ni kunderna att det är nu det är klimatkompenserat?

– Ja, det är ju den tjänsten som vi har köpt, faktiskt.

Ert löfte om att klimatkompensera, hur kan ni garantera att det kommer att det faktiskt kommer att hända?

– Jag kan bara garantera så långt som till det här avtalet. Jag kan garantera för det som U&We avtalar med oss, med sina certifierare i bakgrunden.

Så då har ni köpt grisen i säcken lite och hoppas att det funkar?

– Ja, alltså, grisen i säcken vill jag inte säga. Vi är själva inte proffs på klimatkompensation och har därför anlitat de som kan det här.

Märkningen ”klimatkompenserad – för en grönare planet”  som Arla sätter på sina produkter, bygger på den tjänst som de köper från U&We. Vi frågar Mårten Lind om han tycker att de lovar för mycket när de låter Arla märka sina produkter som klimatkompenserade?

– Just det ordet klimatkompenserad så ser inte jag att det lovar för mycket, säger han.

Lovar inte det att produkten är kompenserad när jag köper den?

– Jo, precis att den är klimatkompenserad. Och på klimatkompensationsmarknaden så är ju våra projekt, och andra projekt, av precis den här karaktären att man genomför åtgärder med en uppskattad klimatnytta, som inte är garanterad, men som man hoppas inträffar om man jobbar strukturerat och om det som man antar inträffar.

När vi pratar med Arla blir det tydligt att de inte förstått att deras klimatkompensation bygger på att trädplanteringarna fortfarande finns kvar om hundra år. Men att de inte vet när det de betalar för kommer att infrias är inget Mårten Lind vill kännas vid.

– Nej, det får stå för dem. Vi, generellet sett, är vi väldigt öppna med hur de här projekten fungerar. Det är en risk kunderna att villiga är ta.

Mårten Lind säger alltså att det inte finns några garantier för att Arlas utsläpp kommer att kompenseras, att projektet är fullt av risker och kan komma att fallera helt, och att de är öppna med att det är så det ligger till. Så vad är det egentligen dom säljer till Arla?

– Vi säljer klimatkompensation med allt vad det innebär. Risker och möjligheter, säger Mårten Lind.

Ingen av bönderna har ju fått betalt än så länge i år, det säger ju Envirotrade också?

– Det är absolut jätteallvarlig kritik, och det får vi ta till oss av.

Ann Freudenthal på Arla.

Du hänvisar till U&We och att ni köper en produkt från dem, men vad har ni för ansvar utöver det?

– Att vi tillför klimatkompensation, det gör ju vi därför att vi tycker att det ger ett mervärde till de konsumenter som verkligen vara hållbara hela vägen ut. Det är ju viktigt att det verkligen sker och inte att vi bara kan skriva det, självklart är det så. Så vi känner ett ansvar att se att det stämmer.

Men är det då så att du sitter här och konstaterar att ni får inte det som ni tror att ni har köpt?

– Det vet inte jag. Jag måste ju gå tillbaka till U&We själv och höra.

Ni sätter en stämpel där det står klimatkompenserad, kan det vara så att ni faktiskt lurar era kunder?

– Ja, enligt det avtal som vi har med U&We som är proffs på klimatkompensation, så lurar vi inte några kunder.

”Bara gud vet”

Men bland de bönder vi träffar i Gorongosa är det många som känner sig lurade. Snickaren Vitorino Mineje i byn Pungue, som har två jordlotter med träd i projektet, är en av dem.

– Det känns som att vi arbetar förgäves. Vi håller på att tröttna.

Tror du att träden kommer finnas kvar om hundra år?

– I hundra år? Det där beror på. Det är det bara gud som vet.



Producent: Sabina Schatzl sabina.schatzl@sverigesradio.se

Medarbetare på plats i Moçambique: Anna Wallenlind Nuvunga

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".