Hela programmet utskrivet

Träns, grimmor och sadlar - i Sverige säljs ridsportprodukter som aldrig förr.

Men vem får betala priset för ryttarnas shopping?

Kaliber idag - om ridsportens smutsiga baksida.

– Jag har en massa hästlindor och så har jag lädergrimmor, ett par ridbyxor och en väst, säger en shoppande besökare på Falserbo Horse Show och en annan berättar:

­– Täcken, grimskaft, jacka och mer än man kan rabbla upp på tio fingrar.

– Det är benskydd, paddar, en väst, handskar, tröja, boots, säger ytterligare en besökare.

Ridsporten kopplas ofta samman med pengar och flärd. Men det är också en folksport, en halv miljon svenskar rider regelbundet. De senaste 40 åren har antalet hästar femfaldigats, och idag finns det omkring 360 000 hästar i Sverige. Det gör oss till det näst häst-tätaste landet i Europa.

Och hästfolket gillar att shoppa. På alla stora hästtävlingar i Sverige finns idag en minst lika stor mässa där häst och ryttarutrustning säljs. Vid tävlingarna på Gothenburg Horse show i Scandinavium shoppade besökarna i år för 150 miljoner kronor -  i snitt 2 000 kronor var. Och på årliga Falsterbo Horse show  myllrar det av besökare med välfyllda kassar:

– Det är jättekul att shoppa här för det finns så mycket på ett ställe.

– Det är väldigt roligt att handla och matcha och fixa och så där.

Brukar ni tänka på var de är tillverkade när ni väljer?

– Nej.

– Nej.

– Helt ärligt, nej det gör jag inte, men försöker köpa till bra kvalitet i alla fall men inte riktigt så att jag tar reda på var de kommer ifrån.

– Hästgrejer näe, det är faktiskt väldigt dåligt med det. Jag borde bli bättre på att tänka på det. För när jag handlar i matvarubutiken är det väldigt mycket tänk på var det kommer ifrån, men så fort det kommer till hästprodukter så är det si och så med det.

För 40 år sen, när hästarna var färre, var utbudet för att köpa utrustning till häst och ryttare också begränsat. Då fanns den typen av sortiment i specialiserade småbutiker, och så fanns det postorder med lågprissortiment.

Idag ser handeln med ridsportutrustning annorlunda ut. Ridsportföretaget Hööks har vuxit till en kedja med 50 butiker runt om i Norden. Det finns ett oräkneligt antal webshopar som specialiserat sig på hästprodukter. Och så har även andra stora kedjor gett sig in i leken. Biltema och Gekås i Ullared till exempel, har sedan några år tillbaka häst och ryttarutrustning i sina sortiment. Så här säger Biltemas och Hööks’ representanter om marknaden:

– Vi ser ju också att vi säljer mer, att det ökar. Kännedomen ökar hos kunderna att Biltema också säljer hästsportsartiklar. Så i vårt fall är det en ganska naturlig tillväxt som vi ser.

– Vår målsättning har ju varit att göra ridsporten tillgänglig för alla utövare då, vi har väl jobbat hårt för att se till att ridsporten inte är en exklusiv sport, utan att man ska kunna hålla på med det oavsett vilken typ av ryttare man är och vilken plånbok man har, också.

För Ridsport kan vara en kostsam sport om du väljer de dyraste märkena. En sadel av ett exklusivt märke kan kosta upp till 50 000 kronor, medan den billigaste kostar knappt 3 000. Och för träns, det som hästen har på huvudet vid ridning , finns motsvarande lyxvariant för 7 000 kronor – eller budget för 149.

Ja, något har alltså hänt  - med utbudet och priserna.

Vi ville ta reda på hur det är möjligt att det är så billigt. Finns det ett pris för hästfolkets shoppingiver?

Vi hamnade i Indien och det vi hittade var långt ifrån glamouröst.

Kaliber i dag - om ridsportens smutsiga baksida.

Vi fick ett tips om att de indiska arbetare som tillverkar hästutrustning jobbar under förhållanden som inte är okej. Vi ville ta reda på om det gäller även dem som producerar åt svenska företag som säljer ridsportprodukter. Och därför börjar vi där. De heter bland annat Hööks, Biltema, Gekås i Ullared, Globus och Granngården.

Och de säger att det är viktigt att det de säljer är tillverkat på ett schyst sätt. De har så kallade uppförandekoder - code of conducts - där de sätter upp spelreglerna för de som tillverkar varorna åt dem. Allt ska gå rätt till - både etiskt och lagligt. Och det vill de gärna berätta om - på sina webbsidor och när vi frågar. Så här säger Malin Helde, inköpsansvarig VD på Gekås i Ullared om sina leverantörskrav:

– Vi jobbar med vad vi kallar en IFS, instruction for suppliers, som noga ställer krav på arbetsförhållanden, kemikalier, packning och sånt. Hela arbetsmiljön och produktionen då.

På Hööks hästsport har man jobbat med sin uppförandekod i omkring 15 år, säger VD:n Joachim Höök, som också är en av ägarna i företaget:

– Det är en kod som våra leverantörer måste förhålla sig till, eller rättare sagt rätta sig in efter. Vi avtalar den med leverantören och den behandlar ju bland annat att man ska uppfylla alla regler som finns i landet givetvis då, vi pratar hälsa och säkerhet, vi pratar miljö och kemikalier.

Men hur är det möjligt att de svenska företagen kan sälja så billiga hästprylar - och ändå leva upp till kraven de berättar om? För kraven ska ju gälla alla de köper av – i hela världen.

Det vi alltså fått reda på är att det mesta görs i fabriker i Indien. Så Kaliber ger sig ut på en resa för att med egna ögon se hur det egentligen förhåller sig med arbetsmiljön i hästsportsfabrikerna. Och för att komma in i fabrikerna och se det vi behöver se, utger vi oss för att vara svenska inköpare. Vi startar ett påhittat företag och tar oss till den stora mässa där företagare och tillverkare från hela världen träffas och gör upp affärer. I ridsportbranschen är det Spogamässan i Tyskland. Vi åker dit med vårt nystartade företag för att knyta kontakt med de indiska tillverkarna. Vi har en dold mikrofon på oss -  det är därför ljudet från mässan är dåligt.

­– Hej!

– Hej!

– Var kommer du ifrån?

Sverige.

– Köper du från Indien?

Den indiska fabrikören frågar om vi köper från Indien. Och berättar att han tillverkar för svenska grossistföretaget Globus. Många av de indiska företagare vi träffar vill att vi ska lägga en order direkt. Det är så de flesta kunderna gör, säger de. De kommer till mässan, väljer ut vad de vill ha och beställer.

Men vi åker hem och tar sen kontakt med de fabrikörer vi träffat . Vi säger att vi är intresserade av att veta mer om hur tillverkningen går till, innan vi eventuellt beställer. Och vi ber att få besöka deras fabriker i Indien – och åker dit.

Kanpur är den största staden i delstaten Uttar Pradesh i norra Indien. En industristad vid floden Ganges, med växande befolkning och stora miljöproblem. Det är här som merparten av de hästsportartiklar, som säljs på den svenska marknaden, tillverkas. Vår uppgift blir att ta reda på vilka fabriker företagen i Sverige använder sig av här, och hur arbetsmiljön är i dem.

Framförallt är det läderartiklar, grimmor  träns och sadlar, som tillverkas här i Kanpur. Traditionen av sadelmakeri  är lång. I över 100 år har tillverkningen varit en stor industri i stan. Tillverkningen startade av engelsmännen som behövde utrustning till sin armé. Idag är Indien en av världens främsta exportörer av läderartiklar för hästsport, å det är Kanpur som är centrum för tillverkningen.

Det är värmebölja i Kanpur när vi kommer fram och börjar besöka fabrikerna. Vi bjuds på kylda drycker och kakor på kontoret på den första fabriken. Vi har den dolda mikrofonen på oss.

Föreståndaren berättar att om det behövs jobbar de långa dagar i fabriken, ibland hela natten.  Och de har många svenska kunder - däribland Gekås i Ullared:

– Känner du till Gekås? Det ligger i Ullared, säger fabrikören.

Ja, ett stort varuhus…

– Ja, ett stort varuhus!

Ute i fabriken är fönstren öppna och den 45 gradiga värmen tryckande. Det är stökigt och rörigt i lokalerna, tygmassor ligger huller om buller på golvet. Textilarbetarna sitter med ryggen mot väggarna med sina symaskiner och berg av material framför sig.

De arbetare i fabriken som hanterar kemikalier har ingen skyddsutrustning. Som fläckborttagningsmedel används bland annat kemiskt ren bensin, som kan irritera andningsvägarna och ge huvudvärk, illamående och hudproblem. Men kvinnan som tar bort fläckar på de färdiga sadelunderläggen i den dåligt ventilerade lokalen har varken munskydd eller handskar på sig.

Vi åker vidare genom den intensiva Kanpurtrafiken, till nästa fabrik.

Den tillverkar ett av de varumärken som Granngården säljer och i fabriken finns skyltar på väggen som säger att här bryr man sig om arbetsmiljön, miljön och sociala rättigheter. Men, säger chefen, de kan inte följa de reglerna för deras lokaler är för dåliga. De håller på att bygga en ny fabrik, berättar han. Men här, i den gamla, sticker lukten av lim i min näsa. På läderavdelningen limmar arbetarna stoppningen på tränsens nosgrimmor och pannband utan munskydd och handskar sittandes på golvet bland öppnade kemikalieflaskor och burkar.

Satish Sinha jobbar på miljöorganisationen Toxics Link och berättar om vikten av skyddsutrustning:

– Oavsett vad du tillverkar så kommer det användas kemikalier. För färgning och glans, till exempel  och alla kemikalier påverkar hälsan och miljön, säger Satish Sinha.

I ett hus på en bakgata i centrala Kanpur tillverkas av de metallspännen å hakar som används på Biltemas egentillverkade hästprodukter. Chefen berättar att de också säljer metalltillbehör till 80 procent av de andra hästsportfabrikerna i Kanpur.

Via en mörk brant trappa utan ledstång, kommer vi till de många små och trånga rum där spännena förädlas, sorteras och packas. Överallt i lokalerna är det smutsigt och blött på golvet av de olika kemikaliebaden. Här pågår mässingsplätering, förnickling och förkromning.  Det står tomma dunkar med symbolen brandfarligt på i travar i lokalerna. Det luktar starkt av kemikalier, men ingen av dem som jobbar där har nån form av skyddskläder på sig, de doppar spännen i baden med sina bara händer. 

Högst upp i den heta byggnaden sitter en man på golvet framför en maskin. Han putsar de färdiga hakarna, utan skydd varken mot dammet eller maskinens roterande hjul.

När vi går genom ett av rummen med de grönaktiga karen svider det plötsligt i min hals. ”Gå ut, gå ut säger ägaren”:

– Krom. Smells strong …

Det är på grund av kromet, förklarar han. Han vill få ut oss snabbt ur rummet, men kvar står arbetaren, utan skyddsutrustning.

Till skillnad från andra sporter är fortfarande mycket avhästsportsutrustningen tillverkad av läder. Garvning av hudar räknas till en av de mest förorenande industrierna. I garvningsprocessen kan uppemot 130 olika kemikalier användas. Och det gör också verksamheten farlig för arbetarna. Förutom kemikalierna bidrar dammet och partiklar från hudarna till ökad risk för exempelvis astma och cancer i luftvägarna. Bland garveriarbetare är också cancer i bukspottskörteln vanligare än bland befolkningen i övrigt visar en indisk medicinsk studie gjord på läderarbetare i Kanpur.

På plats i Indien intervjuar vi också arbetare på olika garverier och fabriker i Kanpur. För att skydda dem har vi gett dem andra namn. Att det är känsligt med journalister i området märker vi då vi väntar på arbetare utanför en fabrik. När vi åker förbi och tar en bild av fabriken är den någon av cheferna eller ägarna som har sett oss, som har gått hit till vår bil och skrivit upp registreringsnumret för att kolla vilka vi är.

En av arbetarna vi träffar är Mohammad.

– Jag jobbar med att mäta de kromgarvade hudarna när de kommer ut från garvtrumman. Jag tjänar cirka 700 kronor i månaden.

Ett av de garverier vi får besöka på vår resa som inköpare ägs av samma företag som det som Mohammad jobbar för. Där tillverkas bland annat ett populärt träns som säljs i många butiker i Sverige, däribland Hööks.

–Det här är wet blue, kromgarvat läder, berättar chefen och visar hur det ser ut på garveriet.

Att krom är hälsofarligt är välkänt. Ändå ser vi arbetare på garveriet utan handskar, skor och skyddsglasögon. Mohammad  bekräftar att de inte har några skydd.

– Och vi arbetare flyttas oftast bort när inköparna besöker garverierna, berättar han.

I ett av slumområdena i stadsdelen Jajmau där de flesta garverierna ligger, träffar vi flera arbetare. Asad vittnar också om att det är ovanligt att de som jobbar på garverierna får stövlar och annan skyddsutrustning.

– Jag får problem med andningen av jobbet, huden kliar på grund av alla kemikalier och en stor del av min lön går till att köpa mediciner.

Och att det är vanligt att arbetarna får hudproblem på grund av kromgarvningen bekräftas av doktor Ratnesh som jobbar på ett av de statliga sjukhuset i Kanpur.

– Arbetarna får hudproblem för att de är i kontakt med så mycket kemikalier och de utvecklar eksem. Men även andra sjukdomar är vanliga bland garveriearbetarna, säger doktor Ratnesh.

Professor R.C. Gupta har gjort en studie som visar att många får ögonsjukdomar, framför allt den så kallade "drye eye disease".

--Det är kemikalierna och ångorna i garverierna som gör det lätt för arbetarna att få dry eye. Det finns olika stadier av sjukdomen, som också kan bli så allvarlig att man blir blind, berättar professor Gupta.

Det andra garveriet vi får se på vår resa bland tillverkarna tillhör ett företag som tillverkar träns för svenska Globus. Ägaren säger att de jobbar med vegetabilisk garvning, en procedur med mindre farliga kemikalier.

I en stor mörk lokal finns fullt av murade gropar, ungefär 2 x 2 meter stora och 1, 5 meter djupa. 

Mellan groparna finns det smala spångar och groparna är halvfyllda med brunaktigt sörjig vätska.

--Ramla inte ner, säger chefen som visar runt.

– Vad gör de där?

– De pressar lädret.

I  en av garvgroparna står två män och trampar på hudarna. De har kortbyxor och är barfota. Vilken typ av kemikalier som finns i de många tunnor och dunkar vi ser på garveriet, och som de använder sig av i processen, får vi inte veta.

Efter en vecka i Indien reser vi tillbaka till Sverige.

Det vi ville med resan var hitta de fabriker som de svenska företagen köper av och med egna ögon få se hur produktionen av hästsportsutrustning går till.

Vi besökte nio olika fabriker som producerar åt Hööks hästsport, Granngården, Gekås i Ullared, Globus eller Biltema - och andra europeiska märken som säljs hos kedjorna i Sverige.

Inte på nån av de fabriker och garverier vi besökt har vi sett arbetare med skyddsutrustning, trots att de jobbar med farliga kemikalier. Alla fabriker har brännbart material som tygmassor, kartonger, skräp eller emballage liggandes i lokalerna. Vi har också i alla fabriker sett både fulla och tomma behållare med brandfarliga ämnen i lokalerna. Och även om vissa av de fabriker vi besökt är något mer välordnade, har de alla haft brister.

Vi har pratat med arbetare som vittnar om att de blir sjuka av sina jobb. Vi har också pratat med miljöorganisationer och läkare, som bekräftar bristerna i fabrikerna.

Att de svenska företagens varor produceras i fabrikerna där vi varit vet vi genom att vi sett deras loggor på produkterna eller förpackningarna, vi har fått se etiketter och kartonger med loggor och de indiska fabrikörerna uppger dessutom vilka kunder de har.

Väl hemma i Sverige tar vi kontakt med experter på arbetsmiljö och brandskydd för att få ytterligare hjälp att bedöma vad vi sett. Vi vänder oss till arbetsmiljöverket, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och ett svenskt garveri med hundraåriga traditioner av att garva läder.

Åke Lindström är produktionschef på Tärnsjö garveri utanför Uppsala. Han har varit i branschen i nästan 40 år. Vi visar honom de bilder vi tagit vid våra besök i Indien.

--Hudspill, kemikalier har du massor här, där nere har du nånting…

--Och när det gäller arbetsmiljön, oavsett om det är vegetabilisk garvning eller kromgarvat – vad gäller i de olika processerna skulle du säga?

--Ja, det är skyddsutrustning. Alltid skyddsutrustning. Och ha koll på vad du gör. Kolla att du inte släpper ut några gaser. Vissa grejer kan ju bilda svavelväte. Urin och dynga gör ammoniak. Blanda ett kalkbad med ett garvbad så har du svavelväte. Då kommer du dö ganska fort.

Och metoden att använda sig av människor i garvgropen förvånar honom, men tror att förklaringen ligger i att maskiner är dyra: 

--Man ska ju aldrig gå barfota i, oavsett vad man har i. Det tas ju upp av fötterna, av huden.

--Men man kan ju inte ha skor, heller, eller?

--Nej, men man kan väl ha en pinne eller något att peta med. Så man inte behöver gå på hudarna. Men det är ju fruktansvärt dålig arbetsmiljö där. Dålig belysning, skitigt, halkrisken är ju väldigt stor när det ser ut sådär, säger Åke Lindström.

Att det brinner i fabrikerna i Kanpur är inte helt ovanligt. Vid vårt besök i fabrikerna reagerade vi på de stora mängder med bråte som fanns i lokalerna. Vi visar våra bilder för Malin Vestin , brandskyddsexpert på  MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, och hon bekräftar att miljöerna skulle kunna innebära livsfara för dem som jobbar där - om en brand skulle uppstå.

--  Det är ju en högre brandbelastning så en brand skulle ju bli väldigt stor, och förmodligen sprida sig i stora delar av byggnaden på grund av allt materialet som ligger här. Och det kan man ju se på alla de här bilderna att det ligger verkligen saker överallt, säger hon.

Arbetarnas säkerhet hänger på att det finns flera och märkta utrymningsvägar i fabrikerna säger Malin Vestin. Vad vi har sett saknas det i de fabriker vi varit i förutom i den Granngårdens leverantör använder, men där var utgången blockerad av kartonger.

--Ja, det är absolut viktigast, att det finns bra utrymningsvägar. Så att man kan ta sig ut om det händer nånting. Men där var ju inga uppmärkta utrymningsvägar och det är ju inte så bra.

Håkan Olsson är chef på Arbetsmiljöverkets inspektionsavdelning:

--Som det ser ut här finns det ju ingen som helst skydds… han har ju ingenting på händerna. Man kan ju i alla fall konstatera att nickel och krom kan påverka såna saker som fertiliteten också. Så det här kan ju få förödande konsekvenser för den här unga personen som står här.  Hade det här uppdagats i Sverige hade det varit stopp direkt på flera av de här arbetsmomenten. De bevis du lägger upp här visar ju bara på att det finns oerhört mycket att göra, säger Håkan Olsson.

Så hur är det möjligt att förhållandena i fabrikerna som tillverkar häst och ryttarutrustning är så dåliga? De svenska företagen hävdar ju att de ställer krav på leverantörerna - och också kontrollerar att de följs.

Vi tar kontakt med företagen och visar vad vi sett fabriker i Indien där deras varor tillverkas

- och frågar igen vilken kontroll de egentligen har. Vi börjar i succévaruhuset Gekås i Ullared, där Jan Wallberg är koncernchef. 

--När jag ser såna bilder blir jag bestört och tycker det är jättetråkigt. Jag tycker det är väldigt tråkigt att det finns produkter här som går till oss, säger Jan Wallberg.

Gekås började sälja hästsportsartiklar för att möta kundernas efterfrågan för 10 år sen. Dom säljer nu häst och ryttarprodukter för 75 miljoner årligen. Malin Helde är VD med ansvar för inköp:

 – Återigen vi gör stickprovskontroller mot själva produktionen, och då är det monteringen av grimmor och sånt. Det är så långt vi har kommit. Än så länge, säger Malin Helde.

– Ni har inte varit och besökt den här produktionen?

--Nej, det har vi inte.

--Och det beror på?

--Ja, en resursprioriteringsfråga.

--Men hur känner du, vilket ansvar ni har för de här människornas arbetsmiljö då?

--Men det är klart vi har! I och med att vi köper produktionen, personligen etiskt tycker man det är viktigt, självklart, säger Malin Helde.

--Hur kommer det sig att ni inte varit bra på det här?

--Nu låter det ju nästan floskelaktigt att säga att jag har varit ett halvår som koncern-VD. Jag har tittat igenom , men anledning av din fråga nu,  på den grundstruktur vi har när det gäller code of conduct och leverantörsavtal och tycker ser jättebra ut hela det grundarbetet, hur kraven ser ut  - på pappret. Men jag får väl sälla mig till Malin och säga att jag tror vi behöver bli lite duktigare på att vara ute, våra stickprov behöver bli fler, och vi behöver ha lite tätare kontroll på det här, det är helt tydligt, säger Jan Wallberg.

Hööks hästsport har vuxit från en omsättning på 70 miljoner i början av 90-talet till 400 miljoner kronor förra året. Men koll på leverantörerna och deras arbetsmiljö har de inte, medger Joachim Höök, delägare och VD.

– Nja, det vore väl väldigt svårt för mig att sitta och säga att jag skulle ha koll på alla våra leverantörer. Det är ju inte helt enkelt, det är som jag sa innan, vi är ett ganska litet bolag som inte har några stora resurser, det är klart att det inte är helt enkelt då att kunna kontrollera leverantörer och alla deras underleverantörer fullt ut.

– Men vad är det för idé att ha en code of conduct då med fina ord i, om den inte kontrolleras och levs upp till?

– Ja, enligt min mening så gör vi så gott vi kan för att kontrollera det.

– Har ni inte ett ganska stort ansvar när ni väljer att lägga er produktion där – bland annat för att hålla nere priserna?

– Jo, det är klart att vi har ett ansvar, det har vi ju. Och som sagt vi gör ganska stora ansträngningar, vi gör stora ansträngningar för att försöka att se till att även våra leverantörer tar sitt ansvar.

– Räcker det tycker du efter det du hört idag? – Vi får ju titta på det, och som jag sa, vi har som målsättning att bli bättre och bättre hela tiden, säger Joacim Höök.

Per Sigvardsson, VD för Granngården.

– Jag tänker visa lite bilder från den fabrik som tillverkar de hästsportsprodukter som säljs på Granngården i Sverige. Och jag skulle vilja att ni kommenterar dem utifrån arbetsmiljöaspekter?

– Jag har inga kommentarer. Utifrån vad jag ser på en bild så är det ingenting jag kan anmärka på.

– Det står bland annat att man inte ska riskera sin hälsa, i er uppförandekod?

– Det stämmer.

– Här står det att man ska ha munskydd, men inga av arbetarna har munskydd. Ser det ut som att de följer er uppförandekod?

– Som sagt, det här är ingenting som vi importerar själva utan vi köper av andra leverantörer. De har ansvaret för att kontrollera det här.

– Menar du att du inte tycker att ni har något ansvar för de produkter ni säljer i er butik, hur de produceras, är det så jag ska tolka dig?

– Absolut, men vi i vår tur måste ju kontakta våra leverantörer. Och ifrågasätta om vi upplever att det finns missförhållanden, säger Per Sigvardsson.

Granngården tycker de är för små för att kunna granska leverantörerna. För små för att påverka tycker också Globus att dom är. De har varit grossist i branschen i nästan 50 år, och deras artiklar finns i många svenska ridsportbutiker. Fransesca Seelig är delägare och VD på företaget.

– Vi var där och tittade en gång och jag frågade honom, men han ställde sig lite frågande till – ”vad är det för skyddsutrustning de ska ha”, ungefär.

Men är det ändå liksom okej för dig att veta att folk som gör läder som ni har i era produkter sen, att de inte har haft skyddsutrustning på sig när de har tillverkat det här?

– Nej, det är väl inte okej, kan jag väl inte säga. Men jag har ju väldigt svårt att påverka det på något annat sätt än att jag påtalar hur det fungerar, säger Fransesca Seelig.

När vi kontaktar Biltema för att berätta vad vi sett i deras fabriker, vill de inte träffa oss. Efter flera mejl, telefonsamtal och besök på huvudkontoret i Helsingborg, får vi besked att ingen ansvarig på Biltema vill vara med på en inspelad intervju.

Istället skickar de ett mejl där de skriver de tar problematiken på fullt allvar och kommer inleda en genomgång tillsammans med sin leverantör i Indien. Därefter ska de besluta om samarbete och produkter med detta ursprung ska upphöra.

Men kan man egentligen förvänta sig att arbetsmiljön och förhållandena i fabrikerna i Indien, ska hålla samma standard som i Sverige?  Håkan Olsson på Arbetsmiljöverket:

– Vi ska inte behöva ha folk som trampar i krom eller nickelbad, vi ska inte behöva ha personer som sitter med lim framför sig, som kan påverka personernas framtid i närtid, så de inte kan jobba mer. Man kan alltså, man behöver inte göra så stora förändringar menar jag, som ändå kan påverka väldigt mycket, säger Håkan Olsson.

Är det inte bra att de har jobb?

– Det är klart att det är bra att de har jobb. Självfallet är det så, och det är klart att det här genererar till deras levebröd också. Men hur lång tid tar det innan de inte kan utföra det här jobbet längre?

Kaliber har idag avslöjat att arbetare i Indien som tillverkar ridsports-utrustning åt företag i Sverige har en icke acceptabel arbetsmiljö.

Företagen medger att de har dålig koll på arbetsmiljön och förhållandena i de fabriker de köper hästutrustning från. Företagen lever helt enkelt inte upp till sina uppförandekoder. Men de säljer utrustningen ändå.

Efter intervjuerna får vi mejl från Hööks, Gekås och Granngården. De skriver att de nu ska ta reda på mer om förhållandena i fabrikerna.

Vi ska återvända en sista gång till Mohammad i Kanpur. Vi frågar honom hur det kommer sig att han vill och vågar berättar om förhållanden i garverierna.

– För att jag hoppas att ni kan göra något bra för oss.  Jag är fattig, men jag vill ha ett bra jobb.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista