Hela programmet utskrivet

Vi sitter i en bil utanför Läkemedelsverket i Uppsala. Men vi står lite avsides. Vi väntar på en person som arbetar där. Så snart vi träffas kör vi därifrån. Villkoret för vårt samtal är total anonymitet, och att ingen på verket ska få se oss tillsammans. Det inger en konstig känsla. Det här är en svensk myndighet 2015. Varför denna rädsla?

Det här är en berättelse som i mycket bygger på vittnesmål från tidigare medarbetare, som inte vill eller inte vågar framträda öppet. De sitter idag på andra myndigheter och organisationer, och är på olika sätt fortfarande beroende av relationen till Läkemedelsverket.

Men det är också en berättelse om de som träder fram.

– Då kände jag mig tillbaks i Iran som jag hade flytt ifrån för 30 år sedan ungefär.

De vi möter pratar om rädsla, om repressalier, om lågt i tak. Men det här reportaget handlar inte om arbetsmiljön i sig. Det handlar om vilka konsekvenser den kan få för våra läkemedel.

”Om man exempelvis diskuterat en misstänkt biverkning blev man inkallad till ett möte, där de ifrågasatte vad man sagt. Det kom inga direkta hot men anledningen med mötet var att skrämma mig till tystnad och visa att ’så får man inte göra’ ”

”Men vid den slutliga granskningen inom verket togs stycket bort om denna rekommendation.”

”Mitt liv som utredare hade varit enklare om jag bara haft en OK-stämpel.”

Kaliber - om en vetenskaplig miljö som kan hota patientsäkerheten.

I ett litet konferensrum nära entrén intervjuar vi tillförordnade generaldirektör Inger Andersson. Vi ber henne beskriva det vetenskapliga klimatet på Läkemedelsverket.

– Den vetenskapliga kompetensen är väldigt hög. Det är en väldigt kompetent expertmyndighet. Det är min absoluta erfarenhet. När jag säger klimat då menar jag inte bara kompetens. Jag tänker också hur högt är det i tak för att få vara fritänkare, att få ha kritiska synpunkter och så? I all vetenskaplig verksamhet så är det högt i tak. Man har en öppen dialog och diskussion och det tycker jag präglar även Läkemedelsverket. Jag står väldigt mycket för öppenhet, transparens, att ha ett tillåtande förhållningssätt. Och jag tycker det genomsyrar Läkemedelsverket, säger tillförordnade generaldirektör Inger Andersson.

Läkemedelsverket har närmare 800 anställda. Och atmosfären generaldirektören berättar om kan mycket väl prägla delar av verksamheten, det vet vi inget om. Men när det gäller det knappa hundratal anställda på enheterna som arbetar med läkemedel och säkerhet, fick vi en annan bild under de veckor vi arbetade med förra veckans Kaliber.

Granskningen då handlande om hur Läkemedelsverket följde upp misstänkta biverkningar av Gardasil, vaccin mot livmoderhalscancer. Vi avslöjade att den förstärkta säkerhetsgranskning som verket utlovade aldrig blev av. Vi intervjuade också Läkemedelsverkets tidigare säkerhetsutredare, Rebecca Chandler, som inte fick gehör för att gå vidare och utreda misstänkta samband. Allt detta hände i kölvattnet av en stor omorganisation på Läkemedelsverket.

– All the safety assessors were redistributed amongst efficacy assessors.

Det handlar alltså om en sammanslagning av två enheter på verket. De experter som arbetar med att utreda hur säkert ett läkemedel är, slås samman med dem som utreder hur effektivt och bra ett läkemedel är.

– When that happend I started to noticed that we were not as strong as we used to be.

Förändringen gjorde enligt Rebecca Chandler att arbetet med att utreda biverkningar och risker, urholkades och fick lägre status. Nu var det effektiviteten och inte längre säkerheten som blev tongivande, säger hon.

– The voices that took over were those that are primarily responsible for assessing the efficacy of Products.

Rebecca Chandler tecknar bilden av en kultur av där en nitisk säkerhetsutredare, som vill vända på varenda sten, inte premieras. Där den expert som vill ställa krav på läkemedelsbolag om att gå till botten med misstänkta samband, blir betraktad som en bråkmakare.

Och vi förstår att Rebecca Chandler inte är ensam, att hennes historia inte är unik.

– Jag är ju en vetenskapsman och vill gärna jobba utifrån det, säger Faranak Azarbayjani.

Hon är född och uppväxt i Iran. Hon kom till Sverige i mitten av 1980-talet. Idag är hon docent i medicinsk cellbiologi och undervisar vid Uppsala universitet. Liksom Rebecca Chandler har hon också lämnat Läkemedelsverket. I januari 2014 gick hon upp till personalchefen.

– Jag sa till honom att jag skulle gärna vilja jobba kvar på Läkemedelsverket om det var så att jag fick göra det jag var anställd för att göra. Men när miljön kändes som att man straffades för sina åsikter då kände jag mig tillbaks till Iran som jag hade flytt ifrån för 30 år sedan ungefär. Så där gick ju min gräns ville inte vara med längre.

Faranak Azarbayjani visar oss en vetenskaplig artikel som hon skev i British Medical Journal tillsammans med fyra andra forskare och kollegor.

– Vi publicerade ett svar till en annan studie i British Medical Journal maj 2013, där vi efterlyste lite fler studier som skulle belysa problematiken med narkolepsi på grund av andra influensavacciner än Pandemrix.

Artikeln skrevs efter att det visat sig att Pandemrix, vaccinet mot svininfluensa, kan orsaka narkolepsi. Läkemedelsverket hade först godkänt vaccinet men ändrade sedan rekommendationen och avrådde från att ge det till barn. I artikeln uppmuntrade författarna

till fortsatta studier av sambandet. Men cheferna på Läkemedelsverket reagerar häftigt.

– När den publicerades så fick vi först och främst gå på ett Q-möte, ett kliniskt Q-möte, där de ju verkligen hånade den här artikeln. På vilket sätt? Den första reaktionen var att de kastade den på bordet och sa att det här är skit, säger Faranak Azarbayjani.

Det är inför kollegorna på ett möte i kvalitétsgruppen, även kallad Q-gruppen, som hon och en av författarkollegorna, får ta emot chefernas reaktion. Det är här verkets vetenskapliga rekommendationer tas fram för att sedan beslutas formellt av generaldirektör.

– Det är svår att förstå att det händer över huvud taget för det här är ju rättigheter för en vetenskapsman, att kunna publicera artiklar, i Sverige. Att straffas för det var svårt att ta, säger Faranak Azarbayjani.

Hon och de övriga författarna hade varit noggranna med att underteckna artikeln i eget namn och tydligt markerat att de inte uttryckte Läkemedelsverkets uppfattning. Som statligt anställd är rätten till denna typ av publicering skyddad i tryckfrihetsförordningen, i grundlagen. Efter mötet i Q-gruppen kallas artikelförfattarna i rask takt till fler möten.

– Alltså rubriken för den här var, vad händer nu, efter publikationen, ungefär så, att vi var dumma och skulle inte ha gjort det. Bara skuldbeläggning, inget mer.

De fem artikelförfattarna kallas också enskilt till personalchefen.

– Då fråga de “Hur ska chefen tro på er lojalitet?” Då kändes värdegrunden för Läkemedelsverket som är öppenhet, professionalism och proaktivitet väldigt långt borta.

Men på hösten 2013 konstaterar Läkemedelsverkets jurister att författarna inte brustit i lojalitet och att de hade använt sin grundlagsskyddade rättighet.

Vi spelar upp intervjun med Faranak Azarbayjani för Läkemedelsverkets generaldirektör Inger Andersson.

– Ja, det är ju väldigt beklagligt att det här har förekommit på Läkemedelsverket. Bakgrund och så känner jag inte till men skulle det komma till min kännedom att man hanterar ett förhållande på det här viset så skulle jag ta tag i det, säger Inger Andersson.

Vad är det du reagerar på, som du tycker är fel här?

– Ja, men att det är ju som personen säger, man har ju rätt att på vetenskaplig grund agera och att man får ju också ha sina synpunkter och åsikter utan att det ska föranleda en reprimand på detta sätt.

När det gäller den så kallade Q-gruppen så gjordes en intern utvärdering 2014. Den visar på stor spridning i hur arbetsmiljön upplevs, men sammantaget verkar det som de flesta tycker att de till exempel får ett bra bemötande på gruppens möten. Gruppens protokoll är inte allmän handling.

Några gulrappade byggnader, vackert samspelta med höstlöven på gårdsplanen. Där inne sitter läkare, farmaceuter och andra medicinska experter. De granskar och de godkänner läkemedel. De bedriver tillsyn. Det vi fått höra av Faranak Azarbayjani och Rebecca Chandler stämmer alltså inte med generaldirektörens bild av verksamheten. Faranak Azarbayjani berättar för oss att det finns många som hon, kvar på verket.

– Bara förra veckan så blev jag kontaktad av tre personer som inte ens ville träffa mig på en restaurang i närheten av Läkemedelsverket. Det säger ju sig själv lite. Det är en kultur som är en skrämselkultur som rådit, säger Faranak Azarbayjani.

Och att få någon som idag jobbar på Läkemedelsverket att öppet prata om sina arbetsförhållanden visar sig svårt. Men på olika sett får vi kontakt med före detta anställda, totalt sex läkare och andra experter som tidigare satt här inne på de enheter som granskar och godkänner läkemedel. Vi väljer att lyfta fram de här källornas berättelser. De har lång erfarenhet och stor insikt i hur verksamheten fungerat. Flertalet är oberoende av varandra och de sitter idag på andra myndigheter och organisationer. Eftersom de på olika sätt fortfarande är beroende av relationen till Läkemedelsverket vill de inte medverka med namn eller med sin egen röst.

Vi stämmer träff för intervjuer runt om på stan. Någon på ett kafé, någon i en park, någon i hemmet. De flesta träffar vi flera gånger. Vi ber våra källor att skriva ner sina berättelser som vi låtit andra läsa in.

“Man kunde kallas till möten utan agenda där man fick reda på att chefen var missnöjd med en. De läste upp anteckningar de samlat ihop under senaste året. Det kunde röra sig om att man höjt rösten på ett möte för ett halvår sedan. Men inga detaljer och aldrig förklarat i vilken situation.”

“Om man exempelvis diskuterat en misstänkt biverkning blev man inkallad till ett möte, där de ifrågasatte vad man sagt. Det kom inga direkta hot men anledningen med mötet var att skrämma mig till tystnad och visa att ’så får man inte göra.’ ”

“Jag och flera andra kritiserades ofta för att vara detaljgranskare. Men just detta har alltid varit min starka sida. Jag var stolt över att kunna hålla fokus på detaljerna trots den höga arbetsbelastningen. Att arbeta detaljerat har inneburit en möjlighet att identifiera dolda risker som kan ha betydelse för folkhälsan.”

”Tyvärr finns det flera faktorer som bidrar till att många läkare liksom jag, valt att sluta. Ett viktigt skäl är att man känner att den kliniska erfarenheten och läkarkompetensen inte värdesätts i viktiga diskussioner, speciellt de kring biverkningar av olika läkemedel.”

– Jag tycker att det är beklagligt att de här medarbetarna och före detta medarbetare har känt detta. Jag vill fånga upp om det finns kvarvarande, kan man säga, klimat, säger Inger Andersson, t f generaldirektör.

Vi har under flera månader försökt tala med någon som inte lämnat verket utan som sitter innanför de gula väggarna idag. Någon som arbetar med att godkänna läkemedel och utreda biverkningar.

– Nu är vi klara här. Vi har kört en liten bit från entrén. Vi står bredvid något som kallas Primaten, någon restaurang. Precis framför en skylt som heter Campus 1477. Om tio minuter. Ja, vi sitter i en grå Volvo V70. Då väntar vi på dig. Jättebra. Tack, tack. Hej.

Gemensamt för de tidigare anställda vi talar med är att de haft en öppnare syn än sin ledning, på om, hur och när man som tillsynsmyndighet ska dela med sig av ny kunskap. Till exempel vad gäller att informera om misstänkta biverkningar till läkare och patienter. I ryggen för sin syn anser de sig ha den nya EU-lagstiftningen från 2012. Vi återkommer till den strax.

– Läkemedelsverkets linje ibland är att vi oroar folk. Men biverkningar är ju oroande. Vi måste kunna upplysa om att det finns en risk annars har de här biverkningsrapporterna ingen betydelse. Då får vi lägga ner allting, säger Faranak Azarbayjani.

Förra veckan granskade Kaliber hur Läkemedelsverket hanterar sitt ansvar för Gardasil - ett vaccin mot livmoderhalscancer, som ges av skolhälsovården till alla flickor mellan 10 och 12 år. Vi fick träffa Margareta Olsson i Trelleborg, vars dotter Ida lider av misstänkta biverkningar av vaccinet.

– För det är egentligen det vi vill. Vi vill att någon ska ta oss på allvar. Och när vi berättar vår historia då man träffar ny läkare  så säger man att nej det har vi inte hört talas om så då kan det liksom inte finnas, berättade hon då.

Och vi frågade Läkemedelsverkets Charlotta Bergquist, angående sjukdomen POTS som då utreddes av Europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA, som en misstänkt biverkan av Gardasil. Vi ville veta hur man informerar sjukvården om vilka symptom läkare och sköterskor ska vara uppmärksamma på.

– Det gör vi inte för att vi inte anser att vi har någon vetenskaplig grund att göra det. Det är inte en känd biverkan. Det är en misstänkt biverkan. Det finns ett misstänkt samband men inget belagt samband.

Och att det inte går att belägga ett orsaksamband mellan just vaccin mot livmoderhalscancer och diagnosen POTS var också slutsatsen som EMA:s biverkningskommitté, efter att ha utrett, presenterade förra veckan.

Hade slutsatsen kunnat påskyndats av, att till exempel svenska läkare hade haft bättre information om den misstanke som utreddes, och därmed kunnat återrapportera sina iakttagelser till Läkemedelsverket? Det får vi inte veta. Och för de flickor med symptom som de själva misstänker har koppling till vaccinet fortsätter sökandet efter svar. Det stora flertalet har, liksom Ida i Trelleborg, aldrig haft någon POTS-diagnos och huruvida deras symptom är biverkningar eller ej, är fortfarande inte utrett.

EMA:s biverkningskommitté presenterade alltså sin slutsats i förra veckan. Och om två veckor ska EMA:s vetenskapliga kommitté ta ställning. Först då kommer också själva utredningen att bli offentlig och möjlig att värdera för allmänhet, utomstående experter och journalister.

Men hur rimmar då en restriktiv syn på hur informationsutbytet mellan tillsynsmyndigheten och sjukvården med vad lagen säger?

2012 kom det en ny EU-lagstiftning. På sin hemsida beskriver Läkemedelsverket den så här:

“Det finns ett uttalat engagemang för öppenhet och insyn, i den nya lagstiftningen.”

“Den ska bidra till ökad patientsäkerhet och förbättrad folkhälsa genom bättre procedurer för att upptäcka, bedöma, förstå och förebygga biverkningar.”

– Det ligger i den här nya lagstiftningen att man ska utreda signaler och signaler betyder att vi har inga färdiga svar på om sambandet föreligger, säger läkaren Lennart Waldenlind.

Han är utsedd av EU-kommissionen som representant i Europeiska Läkemedelsverkets biverkningskommitté PRAC. Kommittén bildades också 2012 som ett led i en öppnare och effektivare europeisk läkemedelsövervakning. Och där blir signalerna offentliga innan de är färdigutredda - tvärtemot Läkemedelsverkets hållning.

– Så det kommer ju till allmänhetens kännedom. Så den här öppenheten, genomskinligheten, den får ju en konsekvens.

Är det fel med den? Att den riskerar att väcka oro så att folk inte vill ta läkemedel eller vaccinera sig?

– Det här har man sett på i olika tider. Idag har vi ett annat synsätt som också har fått avtryck i lagstiftningen. Där vi ska utreda och där det ska vara en öppenhet kring det här och en konsekvens kan ju vara att det kan skapa en viss oro. Men de flesta moderna människor med en bra utbildning som vi har numera vill nog ha den formen av arbetssätt, säger Lennart Waldenlind.

Idag finns ett utvecklat samarbete inom EU när det gäller att följa upp misstänkta biverkningar. Och ansvaret för olika läkemedel är fördelat mellan medlemsländerna. Tillsammans med England, Nederländerna och Tyskland, är Sverige det mest aktiva landet i samarbetet när det gäller antal läkemedel man ansvarar för.

Men trots att vi ansvarar för många läkemedel skickar Sverige in få signaler om misstankar till biverkningskommittén, PRAC, enligt Lennart Waldenlind.

– Ser man på antalet signaler som rapporteras in, det vill säga misstänkta biverkningar, så är Sverige sist där. Man har egentligen inte någon riktig signal under de sista tre åren, medan till exempel Danmark hade ett par signaler på det sista PRAC-mötet.

Vad tyder det på?

– Ja, man prioriterar kanske inte säkerhetsarbetet på samma sätt.

Sverige skickar alltså få signaler om misstänkta biverkningar. Men att beror inte på att säkerheten har låg prioritet, utan på att man jobbar annorlunda än övriga länder. Det säger Kerstin Jansson, chef för den enhet som ansvarar för läkemedelsövervakningen.

– Det beror på vilken typ av kvalitetssäkring man har på myndigheten innan man skickar in den här potentiella signalen i systemet, skickar vidare. Jag kan inte svara för hur andra läkemedelsmyndigheter arbetar, säger Kerstin Jansson.

Vi hörde tidigare Rebecca Chandler berätta om en stor omorganisation på verket. Om hur den, enligt henne, försämrade förutsättningarna för arbetet med läkemedelssäkerhet.

Även Faranak Azarbayjani talar om ett före och ett efter på verket:

– År 2002 när jag först kom till Läkemedelsverket när jag var nydisputerad och det var ju väldigt roligt och en vetenskaplig miljö där alla kunde säga sina åsikter, ingen behövde straffas för sina åsikter. Det var högt i tak.

Faranak Azarbayjani lämnade sedan Läkemedelsverket 2003 för att forska på Uppsala universitet. När hon kom tillbaka fem år senare upplevde hon att mycket hade förändrats.

– Man märkte det direkt att det var en tystnadskultur där människor kunde mobbas för sina åsikter. Nu hade det kommit inflytelserika personer som hade bildat en grupp. Arbetssättet påminde lite om en sekt, som styrde och ställde och man var lite rädd för att säga sina åsikter och då var vetenskapen inte lika viktig längre, säger Faranak Azarbayjani.

2011 gör Arbetsmiljöverket en inspektion på hennes enhet och kommer fram till att det finns, citat “risk för psykosocial ohälsa”. Företagshälsovården gör en utredning. Läkemedelsverket utlovar bättring.

Faranak Azarbayjani säger att det förr så höga taket i utredarnas diskussioner successivt blir lägre, att den som går emot ledningens uppfattning stämplas som rättshaverist, blev utfrysta och fråntagen sina arbetsuppgifter. Av det vetenskapligt kritiska förhållningssätt som kännetecknat arbetet finns inte mycket kvar när hon lämnar verket 2014, säger hon.

Är det första gången du hör den typen av beskrivningar?

– Ja, det är första gången. Jag tar signalerna allvar och har inte hört att det skulle förekomma så under den tid som jag varit här, säger Inger Andersson.

Det här var före Inger Anderssons tid. Hon vikarierar sedan mars i år som generaldirektör. Ordinarie hann bara med några månader på posten, innan hon blev sjukskriven. Och hennes företrädare ledde verket under sex mycket turbulenta år, präglade av interna konflikter där ledningsgruppen byttes ut flera gånger.

Det är Läkemedelsverket som bestämt att det är just den tillförordnade generaldirektören som ska besvara våra frågor och inte någon med längre erfarenhet på verket.

Faranak Azarbayjani säger att den här turbulensen i den högsta ledningen skapat stort handlingsutrymme för chefer längre ner i organisationen. Det är en bild som bekräftas av samtliga källor som Kaliber talat med. Men att problemen i toppen skulle ge utrymme för sekterism och småpåvar, som flera källor uttrycker det, är inte något som Inger Andersson tror stämmer.

– Vi har ett bra arbete, utvecklande arbete i ledningsgruppen här och nu. Nu är det ganska kort tid jag varit, men jag känner inte igen det här med småpåvar.

Faranak Azarbayjani, och övriga som Kaliber talat med ger en samstämmig bild av hur de med avvikande vetenskapliga synsätt och åsikter frysts ut och fråntagits arbetsuppgifter. Ingen trevlig arbetsplats med andra ord. Men det är inte arbetsmiljön som sådan Kaliber granskar.

Den frågan vi vill ha besvarad är ifall det här påverkar Läkemedelsverkets uppdrag som tillsynsmyndighet. Vi frågar de tidigare anställda som vi fått kontakt med om de kan ge exempel på hur arbetet med läkemedel och säkerhet har blivit lidande. Har de påverkats i sin granskning av till exempel de regelbundna säkerhetsrapporter som läkemedelsbolagen måste lämna in till verket?

“Jag kände mig obekväm när jag skulle presentera min bedömning av läkemedelsföretagens biverkningsrapporter. Istället för en öppen diskussion om sannolikheten att ett visst symptom eller reaktion hos en patient var orsakat av läkemedlet, beordrade ledande chefer på verket mig att i min skriftliga bedömning tona ned betydelsen av ett eventuellt samband med läkemedlet, alternativt att skulle jag ta bort vissa stycken.”

Att jobba som säkerhetsutredare blev synonymt med att vara bråkmakare. Jag fick magont varje gång jag hittade något jag reagerade på i läkemedelsbolagens säkerhetsrapporter och som skulle kräva åtgärder från Läkemedelsverkets sida. Att ta upp detta på Q-gruppens möten var obehagligt. Jag presenterade fakta, argument och förslag till åtgärd men det slutade oftast med en diskussionen där mitt yrkeskunnande ifrågasattes - av personer som inte själva hade erfarenhet av läkemedelsövervakning. Det tar på krafterna i längden, mitt liv som utredare hade varit enklare om jag bara haft en OK-stämpel.”

“Vid ett tillfälle, som handlade om en allvarlig biverkan av ett medel där Läkemedelsverket var enda granskande myndighet inom EU, rekommenderade jag efter en mycket noggrann genomgång av materialet från företaget att man borde inskränka indikationen för medlet. Men vid den slutliga granskningen inom verket togs stycket bort om denna rekommendation, innan den skickades till den europeiska läkemedelsmyndigheten i London. Eftersom det rörde sig om en allvarlig biverkan av läkemedlet ansåg jag att den slutliga handläggningen på Läkemedelsverket var oetisk.”

Vi sitter bredvid Gunnar Akner som arbetar med en ny artikel. Han är professor i geriatrik och har arbetat och forskat mycket om läkemedel och biverkningar. Vi låter honom ta del av Kalibers granskning.

– Det låter ju helt osannolikt att en svensk myndighet skulle kunna ha ett sådant arbetssätt. Det finns alltså stora risker med ett sådant förhållningssätt. Detta är i grunden en etisk frågeställning. Att vi är ärliga med de substanser som vi släpper ut för godkänd användning i befolkningen. Och de personer på Läkemedelsverket då som har till uppgift att granska och vara säkerhetsexperter, det är av största vikt förstås att de kan arbeta ärligt, sanningsenligt och har respekt för sin verksamhet. Det är ju självklart, säger Gunnar Akner.

Han betonar den så kallade försiktighetsprincipen. Och den handlar i hans tolkning inte om att vara försiktig eller återhållsam med öppenhet.

– Vi måste vara försiktiga. Försiktighetsprincipen måste alltid gälla i de här sammanhangen och det är någonting man lär sig över tid. Hur noggranna den kliniska prövningarna än är gjorda så kräver det att man fortsätter den kliniska prövningens ambitioner även efter att man har godkänt läkemedlet. Det får inte finnas någon som helst tveksamhet om att Läkemedelsverket arbetar på detta ärliga och noggranna vetenskapliga sätt.

Vi låter återigen generaldirektör Inger Andersson ta del av vittnesmålen från de tidigare anställda.

– Jag vet inte när i tiden det här inträffat och skulle det komma till min kännedom att så är fallet nu skulle jag ta tag i det, säger hon.

Till slut får vi kontakt med en nuvarande anställd som kan tänka sig att prata. Men som inte vill maila eller lämna några skriftliga vittnesmål. Inget som kan spåras. Och här står vi nu, på Dag Hammarskjölds väg 42, men en bit bort på Läkemedelsverkets stora parkering.

Vi stannar i ett villaområde i närheten. Det blir en ganska lång intervju. Den som svarar gör det i vetskap om att kunna vara helt uppriktig, men också om att inte behöva stå till svars. Tre frågor är särskilt intressanta och svaren har vi låtit någon annan läsa in.

Om atmosfären vi har fått höra om:

– Det har varit ungefär samma läge de senaste fem åren och alla vet att det är så här. Det finns en liten grupp maktspelare som styr och är du inte lojal får du jätteproblem.

Har det blivit bättre på senare år?

– Lite. Det har gått från avgrundsdåligt till dåligt, så det är ändå inte okej.

Vi frågar om kontrollen av läkemedel. När de utreds. När de godkänns.

– Tar man med sig en stor utredning till Q-gruppen för ett sista okej, ja då lägger man fram det som man vet att cheferna vill ha. Man gillar inte problem. Allting ska “lösas” fort så att nya läkemedel ska komma ut på marknaden. Pandemrix var ett jobbigt kapitel, det gick inte att diskutera runt. Kvalitetsgruppen är i och för sig något bra med vår myndighet. Men det blir en väldig maktfaktor. Det vore positivit om den kontrollerades av etiska människor.

Vi undrar också om synen på Rebecca Chandler, Gardasil-utredaren, som stod på sig för att utreda misstänkta biverkningar.

– Rebecca Chandler blev paria. Om de såg att man pratade med henne i fikarummet så hamnade man i svarta påsen.

Vi ställer en sista fråga till generaldirektören.

Om du skulle få en farhåga om att det finns ett klimat som inte är optimalt för arbetet med läkemedel och säkerhet. Hur agerar du då?

– Min bedömning är ändå att de beslut som har fattats under de här åren, även före min tid, är grundade på vetenskap och att det inte äventyrat patientsäkerheten, avslutar t f generaldirektör Inger Andersson.