Liggande häst svartvit
Vorbasse marknad på Jylland Foto: Annelie Frank/SR
Här kan du läsa hela programmet

De trasiga hästarna och den goda gärningen

Här kan  du läsa hela programmet "De trasiga hästarna och den goda gärningen". Klicka här om du hellre vill lyssna på programmet!

Slutet av juli – Vorbasse marknad på Jylland – några timmars bilresa från Köpenhamn – är i full gång. 

I tre dagar fylls orten av musik, marknadsstånd och karuseller – det luktar pölse, frityrolja – och lite häst.

Vad gör du – ger du hästen vatten?

– Ja – jag känner han som har hästarna, jag hjälper honom.

Jaja, du känner han… Brukar du vara här…?

– Jag hjälper honom bara.

Hästarna står bundna längs särskilda räcken, lastbilar och släpvagnar. Det är hingstar och ston i olika storlekar och åldrar om vartannat – fölen springer lösa. Det är över hundra hästar, en ganska sorglig samling med många tunna ryggar och snoriga näsor, som varken passar in i sportens värld bland vita ridbyxor eller i ”my-little-pony-drömmen”.

Det här är hästarna som ingen riktigt vill ha – och många gånger räknas deras värde i det kilopris en slaktare vill betala.

Hur länge har de varit här nu?

– Tre veckor – de kom lite efter marknaden.

Men det finns de i Sverige som brinner för att hästar som de här ska få ett bra liv och räddas från slaktdöden – ett exempel är föreningen Rescue Horses som driver ett karantänsstall för räddningshästar utanför Ängelholm i Skåne.



"Han hade något särskilt i blicken"

 

Men det är mycket som kan gå snett när hästar ska räddas till Sverige från marknader, slakterier och auktioner i andra länder. Kaliber i dag handlar om när det som skulle vara en god gärning förvandlas till något helt annat.

Här på Rescue Horses gård går två rejäla danska kallblod i hagen. Föreningen köpte in dem på marknaden i Vorbasse efter att ha vädjat om hjälp med pengar via sociala medier för att rädda hästar på marknaden.

– På det personliga planet handlar det om att man ser dem i ögonen och inte kan lämna dem, säger
Lovisa Brundell. Hon är sekreterare i den ideella föreningen Rescue Horses och berättar varför hon har engagerat sig i att rädda hästar.

– Alltså det är väldigt svårt att säga varför. Det sitter på insidan. Det finns massor av sätt att engagera sig på, man kan engagera sig i flyktingkrisen, man kan engagera sig i cancerfonden – men det har var något som våra hjärtan slog för, säger Lovisa Brundell.

Kommer ni ihåg liksom när ni fick den känslan första gången – när ni kände att jag måste göra någonting?

– Mmmm, det kan jag komma ihåg. Det var Ludde. Det var därför det blev som det blev med honom. Jag heter Sofia Hellberg och sitter som ordförande i den ideella föreningen Rescue Horses, säger Sofia Hellberg, som är ordförande i föreningen.

Sofia Hellberg köpte Ludde förra året innan föreningen fanns. Men frågan är till vilken glädje köpet var för honom och för de människor som engagerade sig. Det finns solskenshistorier bland alla de här räddningshästarna – men historien om Ludde är inte en av dem.

– Med facit i hand tycker jag en sådan häst ska man inte rädda. Det har gått för långt för hans välfärd. Är det värt det, är det värt att lägga ner år av behandlingar?

Det är Hillevi Hedman i Vadstena som tycker det här. Hon hjälpte till att ta hand om Ludde. Kalibers granskning visar att många räddningshästar har sådana sjukdomar och skador att de aldrig kan få ett bra liv. Och det som de minst av allt behöver är att stå på en lastbil genom halva Europa.

– Kom killarna, ropa Annika Fransson på sina hästar.

Hon är ett av fler exempel. Ett av dem är Annika Fransson utanför Katrineholm. Hon är en av dem som har sett vad en lång transport till det som skulle bli räddningen kan leda till.

Men när du tänker tillbaka – finns det något du kunde ha gjort annorlunda?

– Ja, väldigt mycket, jag kunde ha stannat upp redan vid första känslan innan hästarna ens var på väg till min gård, säger Annika Fransson.

Mattias Gårdlund är djurskyddsinspektör på länsstyrelsen i Skåne. Det är hans jobb att se till att djur inte lider i onödan.

– Går man in på Facebook så får vi upp i vårt flöde dagligen rädda gatuhundar från Turkiet, adoptera en fin hund, adoptera ett föl, adoptera en häst, säger han, samtidigt som han knappar på datorn och visar.

– Och ifrågasätter man inte egentligen vad det här kan leda till då kanske man bara tror att man gör en god gärning, men jag tror att man ofta gör en ond gärning genom sitt stora hjärta.

Mattias Gårdlund berättar om en typisk hästräddningsaktion med bilder på hästar i nöd på sociala medier och med en vädjan om hjälp att rädda den här hästen – ofta kombinerat med ett erbjudande från den som har lagt upp bilden att ordna med transport och administration – så som Rescue Horses gjorde innan de åkte till Vorbasse marknad i somras.

– För åtta tusen kronor kan jag få tag i en fin liten ponny som är fem år gammal och som har haft det jobbigt, säger Mattias Gårdlund.

Han håller koll på vad som händer på sociala medier och de här hästarna kostar betydligt mindre av vad tävlings- och hobbyhästar kostar på till exempel svenska annonssajter.

– Och för tre tusen kronor transport kommer den hem och så kommer jag ha räddat den från ett dåligt liv. De tänker inte på allting runt omkring.

Han har sett baksidorna när det gäller räddningshästar. Det var 2015 som fenomenet tog riktig fart och då låg fokus på så kallade slaktföl – hästar av utrotningshotade raser som föds upp i framförallt Österrike. Uppfödarna får EU-stöd som sen slaktas de flesta av fölen på hösten – precis som det görs med kalvar.


Det har funnits några löst sammansatta grupper som ägnat sig åt att vädja om hjälp att rädda hästar på det här sättet som Mattias Gårdlund beskriver, men nu är det framförallt privatpersoner som agerar – och så föreningen Rescue Horses som bildades i januari.

– Jag befann mig på plats i Holland på en marknad tillsammans med en slaktare för att jag ville se vad som hände.

Sofia Hellberg i Rescue Horses berättar hur hennes engagemang började.

– Och… då klev Ludde ur transporten och jag kommer ihåg att jag sa ”å Herre Gud vilken fin häst”. Han hade något särskilt i blicken.

Ludde är bara en av de ungefär 60 hästar som Sofia Hellberg och Lovisa Brundell på olika sätt har hjälpt till att ta till Sverige. Flera av hästarna kom hit innan föreningen Rescue Horses bildades i januari.

De här hästarna tas ofta från slakterier, marknader och auktioner. Nederländerna och Österrike är vanliga länder. Och några saker som Mattias Gårdlund menar att folk inte tänker på är att de här hästarna ofta har någon defekt och är dåligt hanterade.

– Det är ju också en sak med sådana här hästar – du har inte en aning om vad de har varit med om. Hon är ju sex år och har säkert haft det jättetufft, säger Hillevi Hedman i Vadstena. Hon är en av många som engagerade sig i att hjälpa Ludde.

– Känslomässigt brinner jag så mycket för hästarna – de är mitt liv, det är jag, utan hästarna finns inte jag.

Hon visar stolt upp sin Dalina som är en räddningshäst som har gett henne mycket glädje, men det blev något helt annat med Ludde.

– Men sedan när jag börjar granska hästen är han fruktansvärt illa åtgången i benen.

Och det upptäckte ni när ni hade fått hem honom då?


– Ja, precis. Då är det alltså från haser och knäna så är det så tjocka förhårdnader av gammal skabb, han är sönderäten av skabb. Hans ben var ungefär dubbelt så stora som de bör vara.

Hillevi Hedman tog hand om Ludde åt Sofia Hellberg under tiden som det letades efter ett mer permanent hem åt hästen. Men Hillevi Hedman blev snabbt medveten om det inte alltid är så enkelt att försöka ge en slakthäst ett bra liv.

– Usch, jag blir ledsen när jag pratar om det. Det var tråkigt, det var en fin häst.

Hillevi Hedman och en väninna till henne lade timmar på att tvätta och behandla hästens ben – varje dag i nästan två månader – samtidigt som kostnader för foder, veterinärvård och mediciner tickade iväg.

Det var förra sommaren som Hillevi Hedmans kämpade för att få Ludde frisk. Detta följdes av många som skänkte pengar till en särskild insamling. Den ordnades av Sofia Hellberg via sociala medier, men alla pengar gick inte till Ludde.


Ungefär samtidigt pågick ett annat kaotiskt och långdraget drama med som mest 17 räddningshästar inblandade. Det här var på en gård utanför Katrineholm hemma hos Annika Fransson – hon som var med tidigare i programmet.

Hon berättar att hon tillfälligt tänkte ta hand om tre shetlandsponnyer som skulle räddas – oklart från exakt vad – i april förra året.

– Viljan att göra något bra tog över. Jag förträngde det, den där oron att det inte var rätt.

En kvinna från Mellansverige var mellanhand och hade ordnat med transport från Holland till olika köpare i Sverige. Men den här räddningsaktionen förvandlades till en mardröm för både Annika Fransson och hästarna. I det här fallet är det troligt att det var den långa transporten och hur den hade skötts som var problemet. Djurskyddsinspektör Mattias Gårdlund berättar hur det kan bli så här.

– När du för ihop djur från olika besättningar olika smitt-tryck och olika rang, dels kan du få sjukdomar, dels kan du få skador, men framförallt är det stressen, när djuren stressar då frisläpps allting som inte ska frisläppas och då kommer sjukdomarna.

Vad kan det vara för sjukdomar?

– Vi har ju kvarka som fullkomligt har exploderat de senaste åren.

Den smittsamma bakteriesjukdomen kvarka ger hög feber, svullna lymfkörtlar och kan i värsta fall leda till döden. Och kvarkan är bara en av många smittsamma sjukdomar som följer med räddningshästar och andra importer in till Sverige.

Och så var det ju Ludde som utsattes för en lång transport med sina svullna ben och som kanske egentligen hade mått bäst av sluta sina dagar i Holland. Det här är han inte ensam om.

Kalibers granskning visar alltså att flera räddningshästar som har kommit till Sverige med allvarliga sjukdomar och kroniska skador snarare har utsatts för ett förlängt lidande än en räddning – och där glädjen hos de som ville hjälpa förvandlats till en oro för hästen, sorg när hästen till slut ändå dör och gett dem en växande hög veterinärräkningar.



"Inom några dagar låg alla som plockepinn"

Kaliber har hittat ungefär 30 räddningshästar som har kommit till Sverige med skador och sjukdomar sedan hösten 2015. En handfull av dem går att koppla till Rescue Horses, främst genom ordföranden Sofia Hellberg. De allra flesta hästar har alltså kommit hit genom andra aktörer. Det är svårt att få fram exakt hur många räddningshästar som har kommit till Sverige under de här knappt två åren, eftersom hästarna registreras på olika ställen och en del inte behöver registreras alls. Men efter att ha följt aktiva hästräddare på sociala medier och gått igenom handlingar hos olika myndigheter uppskattar Kaliber att det rör sig om mellan 200 och 400 hästar – och omkring 30 har alltså haft skador och sjukdomar. Några exempel:

Ett föl kom till Sverige med en kronisk infektion som inte gick att bota och avlivades.

En 2-åring hade så kraftiga pålagringar på skelettet att han fick avlivas.

Flera föl och unga hästar med så felaktiga benställningar att det inte är säkert att de kommer att fungera normalt när de blir äldre.

Löss, ringorm, förkylningar, dåligt hull och eftersatt hovvård är vanligt.

En av dem som råkade illa ut efter en kontakt som inte har något med Rescue Horses att göra är Annika Fransson – hon som hade sagt att hon kunde ta hand om tre små ponnyer. Hos henne blev det kaos när en stor hästtransport rullade in på gårdsplanen en kväll i april förra året.

– Det var mörkt ute, han stannade där borta…

Där borta?

– Det gula huset han körde in på gräsmattan och börjar helt enkelt att ta ut hästar.

Och då förväntade du dig att tre shetlandsponnyer skulle lämnas av här?

– Ja, det stämmer.

På gården fanns redan den person var mellanhand och ungefär samtidigt som transporten kom, dök två djurskyddsinspektörer med en polisbil som eskort upp på gårdsplanen. Någon hade tipsat om att allt inte stod rätt till med den här transporten – och det visade sig snart att tipsaren hade rätt.

– Det blev väldigt – vad ska jag säga – oroligt direkt för en av de här hästarna var jättedålig.

På vilket sätt?

– Han låg, alltså han såg nästan död ut. Jag sa att vi måste ringa veterinär och det gjorde jag, men vi fick putta upp honom. Försöka liksom.

Han kunde inte ta sig upp själv alltså?

– Nej, det kunde han inte.

De flesta hästarna i lastbilen hade körts från ett slakteri i Holland. Under färden hade det brutits mot flera lagar och förordningar. Det saknades färdjournal, hästarnas hälsointyg var inte i ordning, dessutom får hästar inte stå i grupp så som de gjorde i lastbilen. Resan kunde helt enkelt inte fortsätta som planerat. Och nu började personen som var mellanhand ett intensivt arbete med att övertala Annika Fransson om att låta betydligt fler än de där tre shetlandsponnyerna vara kvar på gården.

– Första natten var det nog 17 hästar var det som bodde hos mig.

Som du skulle ta emot här och ha ge mat och ha plats för?

– Ja, det var gammal hingst, det var ett väldigt gammalt sto, det var ungston, det var hingstungar på ett år – en salig blandning.

Annika Fransson står på sin gårdsplan i en situation som hon i sin vildaste fantasi inte hade kunnat föreställa sig. Det är kaotisk med de 17 hästarna, djurskyddsinspektörerna, polisen, chauffören – och inte minst den kvinna – mellanhanden – som hade ordnat med transporten. Kvinnan pressar på, tjatar på Annika Fransson om att låta hästarna få stanna över natten.

Till slut säger Annika Fransson ja – det finns ju egentligen inget alternativ.

Dagen efter lastade chauffören på några av hästarna och körde vidare. Kvar på Annika Franssons gård lämnades inte bara de tre hästar som var avtalat innan, utan elva. Varför är oklart i den röran som det var. Och snart började de riktiga problemen…

– Inom några dagar låg alla som plockepinn, berättar Annika Fransson.

Det var kvarka som hästarna hade fått. Förutom lidandet för hästarna, oron för deras hälsa och allt arbete med att behandla dem i månader fick Annika Franssons ekonomi sig en ordentlig smäll. Och allt detta bara för att hon ville hjälpa till.

– Bara veterinär och antibiotika gick nog upp till 60 000 kronor, bara omvårdnaden, att göra dem friska.

Sen har du haft kostnader för kastration och den där hingsten?

– Ja. Precis.

Vågar du tänka på hur mycket du har lagt?

– Nej, jag tycker inte att det är någon idé att räkna på det.

Annika Fransson berättar också att hon fick gå ner i arbetstid för att klara av att sköta alla hästarna. Och nu följer hon efterspelet till den där kvällen. Det pågår än i form av en förundersökning hos polisen. Och här spelar den gamla hingsten som Annika Fransson pratar om huvudrollen. Det är chauffören som är misstänkt för djurplågeri alternativt brott mot djurskyddslagen.

Hingsten kördes hela vägen från Holland till Katrineholm med en sårig och blodig tumör på sitt könsorgan. Det här gjorde att han inte kunde fälla in könet, utan det hängde under hans mage hela resan. Länsstyrelsen i Södermanland – som har gjort anmälan – menar att chauffören borde ha insett att det var plågsamt för hingsten att resa så.

När Annika Fransson tänker tillbaka på den här tiden minns hon att det var rörigt redan när mellanhanden tog kontakt och frågade om uppstallning för de tre shetlandsponnyerna.

– Allt var jättesnurrigt, säger hon.

Kvinnan agerade som privatperson och hon är fortfarande aktiv med att lägga ut bilder på hästar hon vill hjälpa till att rädda på sociala medier. Kaliber vill fråga henne hur det kunde gå så snett, vilket ansvar hon tycker att hon har för det som hände hemma hos Annika Fransson och om hon jobbar med transporter av räddningshästar fortfarande.

Röstbrevlåda:
”Välkommen till röstbrevlådan. Tala in ett meddelande efter tonen.”

”Hej – det här var Annelie Frank på Sveriges Radio igen.”

Men hon visar sig vara svår att få tag på.

När Kaliber till slut lyckas vill kvinnan inte vara med i det här programmet och ge sin förklaring till hur de 17 hästarna och Annika Fransson hamnade i den kaotiska situationen. Annika Franssons egen berättelse om vad som hände när hästarna väl kom till gården stöds av polisens förundersökning som Kaliber har tagit del av.

Listan över räddningshästar med kroniska skador och allvarliga sjukdomar växer hela tiden under Kalibers granskning. Några exempel:

Ett föl som självdog i stallgången på grund av missbildning i luftstrupen som gjorde att det inte kunde andas.

En 1-åring som avlivades på grund av problem med flera organ – bland annat levern – som trots flera utredningar inte gick att få ordning på.

En annan 1-åring med fel på sin rörelsemekanik avlivades efter att ha fallit ihop i hagen och inte kunnat ta sig upp igen.


Det handlar om ungefär 30 sjuka och skadade hästar under de senaste två åren. 15 av de här hästarna har tagit med sig kvarka till Sverige. Det gäller bland annat ett av kallbloden som Rescue Horses köpte på marknaden i somras. Där tycker föreningen att de är ansvarstagande då de har ett karantänstall för att hindra smittan från att spridas.

Men vem är det egentligen som är ansvarig för de här hästarnas lidande och ledsna hästägare med tiotusentals kronor i veterinärkostnader? Hur kan det som ska vara räddningen till ett bättre liv gå snett?

Vi går tillbaka till Annika Fransson – hon som fick 17 hästarna lämnade på sin gård. Där anser länsstyrelsen i Södermanland att chauffören hade en stor del av ansvaret, i fallet med Ludde säger Rescue Horses ordförande Sofia Hellberg att hon tar på sig ansvaret.

Men i de flesta fall tar de som har hjälpt till med att ta in räddningshästar inte ansvar för vilket skick hästarna är när de kommer till Sverige, utan ansvaret läggs helt på köparen, den som vill hjälpa efter att ha sett en bild på sociala medier.

– Jag förstår att man blir jätteledsen om man får hit en trasig häst, säger Lovisa Brundell i Rescue Horses och fortsätter:
– Men… det finns också någon sorts gräns till vilket ansvar vi tar på oss i det här läget när vi går ut väldigt tydligt och säger att vi har inte sett de här hästarna, det är en förmedlad kontakt med en förmedlare som finns i Österrike.

Sofia Hellberg håller med:

– Och så är vi väldigt noggranna med att poängtera för dem som vill köpa en häst på det här viset, att det är helt och hållet deras ansvar.

Tycker du inte att ni har något ansvar där?

– Nej.

Kan du förstå om andra tycker att ni har ett visst ansvar?

– Men vi har varit jättetydliga med det från början. Jag säger till en intresserad köpare att du bär hela ansvaret själv. Du köper liksom en häst på postorder och det kan komma vad som helst.

Och så var det ju det här med de insamlade pengarna till Ludde. Han fick många att engagera sig – och Sofia Hellberg startade en insamling via sociala medier. De här pengarna skulle gå till Luddes foder, mediciner, förbandsmaterial och annat han behövde, men riktigt så blev det inte.

Förklaringen finns kanske på Vorbasse marknad i Danmark med de långa raderna av hästar som säljs billigt – riktigt billigt. Sådana här marknader finns knappt i Sverige längre, då det är svårt att ordna dem på ett sätt som uppfyller alla krav i djurskyddslagen.

Det är ingen hästvänlig miljö bland karuseller och marknadsbesökare. Många av hästarna står uppbundna i dygn utan att kunna röra sig eller vila ordentligt – en miljö som upprör en hel del djurvänner.

Det finns kritiker som menar att de som på olika sätt hjälper till att få räddningshästar till Sverige har gjort det till en affärsidé, som bygger på andra människors goda vilja att rädda hästar från platser som den här. Här kan du få en häst för bara några tusenlappar och vinsten kan bli stor om hästen sedan säljs i Sverige. Djurskyddsinspektör Mattias Gårdlund är en av kritikerna:

– Det vi vet är att transportören tjänar pengar på det här, så där finns ett ekonomiskt incitament för honom eller henne att köra de här djuren.

Hillevi Hedman – hon som tog hand om Ludde i nästan två månader – är inne på samma linje som Mattias Gårdlund. Hon följde insamlingen som Sofia Hellberg startade till Ludde, men hon såg bara till en del av de ungefär 25 000 kronorna som insamlingen gav – pengarna användes till andra saker.

– De är lagda på nya hästar som de har köpt, de har köpt in andra hästar som de sen säljer när de kommer till Sverige. Och då blir det för mig en ekonomisk verksamhet, säger Hillevi Hedman.
Och det var inte tanken att du skulle stödja, du ville stödja enskilda hästar, eller hur tänkte du?
– Jag ville stödja Ludde i det här fallet – hästen.

Inför marknaden i Vorbasse hade Rescue Horses en insamling på sociala medier där de vädjade om hjälp för att rädda hästar från slakt. De ville ha pengar till lastbilshyra, diesel och broavgifter – och det slutade med att föreningen köpte fyra hästar.

Känner ni att ni har någon skyldighet att redovisa hur pengarna används?

– Vi får skilja på före och efter föreningen där, föreningen grundades i slutet på januari, säger Sofia Hellberg i Rescue Horses och fortsätter:

– Och det som skedde innan dess skedde ju i egenskap av privatpersoner som har gått ihop liksom.

Sofia Hellberg menar alltså att när det gällde insamlingen till Ludde höll hon i den som privatperson och därför skulle hon alltså inte behöva redovisa exakt hur pengarna användes. Med marknaden i Vorbasse är det annorlunda, eftersom föreningar har krav på sig att redovisa sina pengar. Hästarna som Rescue Horses köpte in har annonserats ut som till salu i Sverige.

– Det är väldigt vanligt att folk tror att vi är hästhandlare.
Men det är ju så – det går ju inte att komma ifrån folk skänker er pengar som ni använder till att köpa och sälja hästar för. Det är ju så…
– Ja, men det folk inte tänker på är att det är ganska så mycket mer utgifter än att köpa hästen. Det är inte som så att vi köper hästen och sedan säljer den dagen efter.

Sofia Hellberg säger att det här med att köpa hästar är en del av Rescue Horses verksamhet, att de har varit öppna med det. Och föreningens Lovisa Brundell är återigen inne på att de inte kan styra över vad andra gör:

– Alltså vi är ju en ideell förening och det är fritt fram att donera pengar om man känner att vi håller på med något som man vill sponsra.

Det är inte alla som har velat hjälpa till som har råkat så illa ut som Hillevi Hedman och Annika Fransson. Och föreningen Rescue Horses kan inte hållas ansvarig för allt som har hänt kring hästar som har räddats till Sverige de senaste åren. Kaliber har inte heller hittat att det varit några problem med transporterna som Rescue Horse varit inblandade i.

Men oavsett vem som är ansvarig har det som skulle blivit räddningen för de här hästarna med stor sannolikhet skapat eller förlängt ett lidande hos djuren – och till sist är det den nye hästägaren – den som ville hjälpa till – som står där med ett sjukt eller skadat djur och veterinärräkningar som trillar in.

Den som vill hjälpa till har många anledningar att tänka efter före, säger djurskyddsinspektör Mattias Gårdlund.

– Det svåra är ju att om vi ska rädda djur som far illa i andra länder så måste vi ju fråga oss till vilket pris gör vi det här och är det möjligt.
– Den som vill rädda djur från slakt ska stå fri att göra det. Men ska man göra det ska man göra det på ett korrekt sätt, man ska transportera djuren på helt korrekta sätt, med de vilotider på både chaufför och hästar som krävs.

Rescue Horses då? Jo, föreningen är bara en av flera spelare i fenomenet bland räddningshästarna. Och oavsett frivilligheten och det egna ansvaret hos dem som vill hjälpa, det som Sofia Hellberg och Lovisa Brundell pratar om kvarstår faktum – föreningens hantering av insamlade pengar ifrågasätts och de har tagit häst med kvarka till Sverige.

Och så var det ju fallet med Ludde – alla ansträngningar här var förgäves – för honom handlade det som skulle vara räddningen i Sverige mest om långa behandlingar av hans ben – varje dag, men Sofia Hellberg i Rescue Horses försvarar köpet av Ludde:

– Hästen fick ju i alla fall en andra chans i samråd med veterinärer här i Sverige så tyckte de att vi kunde ge honom den chansen, det fanns en chans att han kunde bli bra.

Hillevi Hedman – hon som försökte ge Ludde ett bra liv – har många synpunkter på hur det här med räddningshästar sköts.

– Om jag köper den här söta, fina haflingen för billiga pengar, men du vet aldrig vad du får hem, aldrig. Då ska du veta att du har ekonomi att rädda en häst. Men då ska en häst som är värd att räddas, den ska inte vara trasig.

De trasiga hästarna som har kommit till Sverige har ofta fått slaktas av djurskyddsskäl – just det öde som Rescue Horses ofta kämpar mot.

Är det så hemskt det här med slakten? Om det är ett juste slakteri ska det ju gå juste till. Vad räddar ni dem ifrån egentligen?

– Det får var och en bestämma, säger Lovisa Brundell i Rescue Horses.

– Jag trodde verkligen inte att folk brydde sig så mycket men det har visat sig att de gör det. Det finns något fantastiskt i det lilla också, i det enskilda livet. Underverk behöver inte vara storskaliga, det kan fortfarande spela all roll för den enskilda individen.

Kaliber är snart slut. Idag har vi granskat verksamheten med räddningshästar och hur en till synes god gärning förvandlas till det motsatta med ett förlängt lidande hos hästarna, fruktade smittor, tveksamma transporter, veterinärräkningar, insamlade välgörenhetspengar som går till hästaffärer och förmedlare som inte tycker att de har något ansvar.

Vi återvänder till Annika Fransson, utanför Katrineholm, en sista gång.

Hingsten som kom med tumören på könsorganet avlivades. Men de tio shetlandsponnyerna som fick kvarka klarade sig efter en uppgörelse med kvinnan som var mellanhand.

– Nu är det jättebra, nu är det underbart att se de här små liven, det har blivit sociala mysiga hästar i dag, säger Annika Fransson.

Vad har du för råd till andra som vill rädda hästar och hjälpa hästar som har det svårt?

– Kolla referenser, ta gärna kontakt med flera organisationer innan. Och ställ inte upp på att låna ut en hage, en stallplats – för om det väl händer någonting och om hästarna insjuknar är det gårdsägaren som får ta smällen, avslutar hon.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".