Hundfabriken - en granskande serie om försvarsmaktens hundar.
Hundfabriken - en granskande serie om försvarsmaktens hundar. Foto: Jonas Pettersson/SR
Här kan du läsa hela programmet

Hundfabriken del 1: Bråket

Här kan du läsa hela programmet "Hundfabriken del 1: Bråket". Klicka här om du hellre vill lyssna!

– Det är otroligt roligt att ha en hund. Det är ett sätt att leva. Jag tror nu, när jag är äldre, när jag inte har någon prestige längre utan bara har roligt, jag njuter av livet, då är det ett annat sätt att äga hund mot när man har haft perioder när man har tävlat och haft massa krav och grejer. Då är det ett annat sätt. Det här är perfekt för mig nu.

Hundentusiasten Ingrid Tapper leker med hunden Crazy.

– Jag är sådär lite rotarmänniska, så då rotar jag i någonting ett tag. Det här med Försvarsmakten har väl blivit ett sånt projekt. Jag var nästan manisk ett tag. Jag ringde tusen människor tror jag, nej det gjorde jag inte, men jag pratade med massor, jag har hur mycket listor hemma och så. Då fick jag höra från olika håll att det var en hel sörja alltihopa. 

Du lyssnar på Hundfabriken. En granskande serie från Kaliber. Första delen heter: Bråket.

– Jag tycker hon fixade det bra, hon var lite ovan vid skotten, det smäller ganska rejält. Men hon kom tillbaka igen, tar tag i trasan så det anser vi vara okej, säger kapten Pierre Wahlström.

Märsta strax norr om Stockholm. Militärt område. Pistolskott har precis avfyrats.

– Inget större besvär. Men vi måste prova skotten för det finns de hundar som trots allt tycker det är jobbigt med skott och är rädda för skott. Men i det här fallet är det mer skottvana, hon släpper, tittar, går tillbaka igen. Är inte utslagen på något vis, fortsätter han.

Det som pågår här är del av något helt unikt. Svenska Försvarsmakten en av världens största statliga uppfödare av schäferhundar. Och här på anläggningen i Märsta testas om djuren är bra nog för att bli tjänstehundar inom Försvarsmakten eller polisen. En brant trappa, mörka rum, balansövningar, skrammel och pistolskott. Det är några av momenten där man ser hur hunden klarar sig. 

Sedan år 2004 har Försvarsmakten sysslat med storskalig hundavel. Det är regeringen som har bestämt att de ska förse både sina egna förband och polisen med starka, friska och pålitliga hundar.

Ansvarig för att sålla ut de bästa tjänstehundarna är kapten Pierre Wahlström. 

– Det är helt fantastiskt att få uppleva detta unika. Att se glädjen hos en hundförare som tar sin hund från oss som spårar ikapp en grov brottsling och får sätta den innanför grindarna eller att hitta en stor mängd sprängämne i Afghanistan och därmed rädda en hel by. Det är ju kontentan av det vi gör egentligen. Det är ju det vi brinner för, det är det som driver oss att göra detta varje dag. Jag testar ju i runda slängar 200 hundar om året och har gjort de sista elva åren ungefär, så att det krävs ju ett visst brinnande intresse, säger Pierre Wahlström.

Själv har Pierre Wahlström lång erfarenhet, både av att föda upp hundar och att tävla. Han är något av en internationell kändis inom hundvärlden. 

– Jag vann VM 2007 för hundar, schäfer-VM. Så jag är fortfarande med i den civila biten också, så jag får förhålla mig till båda sidorna också.

Du är världsmästare i, vad kallas det för någonting?

– Jag är världsmästare i IPO -  spår, lydnad och skydd - 2007. Och vice världsmästare 2006.

Schäfrarna som testas här är framavlade av Försvarsmakten, men har bott hos fodervärdar i ungefär ett år. Privatpersoner som frivilligt ställt upp och tagit hand om hundarna från att de var valpar till det att de nu är mogna att testas. För de hundar som klarar testerna börjar ett nytt liv, med träning, nya tester och kanske en framtid som arbetande hund inom försvaret eller polisen. De som inte klarar testerna kan fodervärdarna få ta med sig hem igen. Sebastian Bergman och hans sambo Camilla Lundin har blandade känslor när det står klart att Försvarsmakten ville satsa på hunden Köli som har bott hos dem.

– Vi hade ju den inställningen från början, det är ju tufft, men att vi var beredda på att bli av med henne. Man känner ju att man gör en insats, för samhället, det är ju det allra viktigaste med alltihopa, berättar Sebastian Bergman.

Hur blir det att lämna ifrån sig henne?

– Ja, det kommer nog bli att gråta lite.

Det blir det ändå?

– Ja, absolut. Det är jättetufft. Och tomt. Så är det.

Fodervärden Lollo Knutsson som väntar på att hunden Köpa ska testas.

– Jag vill ha med henne hem, säger hon.

Och om det inte blir så då?

– Då gråter jag blod.

Är du nervös?

– Ja, det är jag. Det är skitjobbigt. Jag vet inte, det är bara hon och jag. Hon har tagit hela hjärtat. Inte bara en liten bit.

Kan du inte ringa och berätta hur det gick sen?

– Ja, då!

Sverige fick inte tag på tjänstehundar

Det här är Hundfabriken – en serie där vi granskar den statliga tjänstehundsaveln. En storskalig produktion av schäfer som drivs av svenska Försvarsmakten och finansieras av våra gemensamma skattepengar. 

– Finns ingen motsvarighet till den här verksamheten. Det finns andra statliga och även privata aktörer som har stor avel, men just på schäferhundar i statlig regi i den här omfattningen är vi helt unika, säger kapten Pierre Wahlström.

Men bakom det här världsunika hundavelsprogrammet som svenska staten äger, döljer sig en märklig historia. I de kommande avsnitten kommer vi berätta om miljonaffärer, hundhandlare – och ett schweiziskt bankkonto.

Men innan vi kommer dit, måste vi backa bandet.

”Schäfern är, och förblir nog, den militära tjänstehunden ”par préférence”. Det är en hund som håller för vårt klimat.” (Ekot, januari 1940)

Sverige har en lång tradition av statlig hunduppfödning.

”Det militära tjänstehundarbetet handhavas i fredstid av en institution eller myndighet som benämnes arméhundsväsendet. Och som är förlagt till Sollefteå.” (Ekot, januari 1940)

Redan på 30-talet fanns en statlig arméhundskola uppe i Sollefteå som levde kvar i olika former fram till mitten på 90-talet. Efter det privatiserades den och bytte inriktning mot ledarhundar.

”Men, det bör vara riktiga schäfer-exemplar. Inga tunna, spinkiga, nervösa och bitska typer. Framförallt inte det sista.” (Ekot, januari 1940)

Men efter 11-september-attentaten 2001 ökade efterfrågan på minskökande hundar av hög kvalitet och USA började köpa upp hundar från hela Europa. Svenska myndigheter började få svårt att få tag på hundar.

”Det råder brist på hundar i Europa, i varje fall på hundar som kan användas av Räddningsverket, tullen, polisen och försvaret. Efter attentaten i USA den 11 september har USA….” (Ekot, december 2001)

Det fanns inte längre någon statlig hundavel att falla tillbaka på. Försvarsmaktens förband, Räddningsverket, tullen och polisen fick svårt att hitta tillräckligt med hundar.

Därför beslutade regeringen 2003 att svenska staten återigen skulle börja med en egen storskalig tjänstehundsavel. Försvarsmaktens Hundtjänstenhet fick tio extra miljoner för att komma igång.  

Statlig hundavel hade inte funnits på tio år, så Försvaret fick börja från början. Steg ett: att köpa in riktigt bra avelsdjur. Hundar som skulle bli ”urmödrar” till de nya svenska försvarshundarna. Och kapten Pierre Wahlström fick en nyckelroll i att leta upp hundarna som köptes in.

– Vi började ju från scratch. Vi hade ingenting i princip och fick då börja sålla marknaden på avelsdjur. Vi scannade marknaden ganska bra för att komma igång. Det köptes upp hundar från både Sverige och utomlands för att komma igång med verksamheten, berättar han.

De kommande åren köper Försvarsmakten in hundar för mångmiljonbelopp. Hundar som skulle få en alldeles särskild uppgift. De skulle para sig och bli föräldrar och lägga grunden för en helt egen stam av försvarsmaktshundar. Målet är att föda fram hundratals nya valpar varje år.

Men Försvarsmaktens storsatsning skulle snart väcka ont blod och leda till både anklagelser och anmälningar.

Längtan till en svunnen tid

Veterinären Cecilia Tideström började på hundenheten 2007, som en av två ansvariga veterinärer. Då hade aveln kommit igång och det fanns redan mängder av hundar på plats.

– Det kommer in hundar, det går ut hundar, färdigtränade hundar – de går ut och fortsätter sin träning på förbanden, andra hundar kommer in och det visar sig att de inte riktigt håller måttet. Så det var en ständig ström och en besättning, en stor familj. Får du en diarré i ena hörnet så är det kul om 40 stycken står och skiter blött liksom. Så det här är väldigt komplext. Och att lära känna en så stor mängd, jag tror jag har kommit i kontakt med tusentals med schäfrar under de här nästan tio åren.

Var det här en ny typ av miljö för dig som veterinär?

– Ja, oh ja! Oh ja!  Och framförallt den militära miljön var ju ny, hahaha, berättar Cecilia Tideström.

Ingrid Tapper leker med hunden Crazy:

– Det var romantik kan jag säga, säger hundentusiasten Ingrid Tapper, som vi hörde i början av det här avsnittet.

Rotarmänniskan, som hon kallar sig själv. Hon är dressyrintresserad, aktiv i Brukshundsklubben och har skrivit om Försvarsmaktens hundavel för Svenska Kennelklubbens medlemstidning Hundsport. Och hon minns hur peppat Hundsverige blev där i början, när det stod klart att Försvarsmakten återigen skulle börja avla hundar i Sollefteå.

– Det var så här att hundskolan i Sollefteå som har funnits tidigare, den har varit ett ”Mekka” för alla som håller på med hundträning, i alla fall vi som håller på inom brukshundsklubben. Det var där vi hade våra kurser, det var där kunskapen fanns. Bara att åka upp till den där anläggningen var jättehärligt. Och sen när det där lades ner eftersom det blev för dyrt, då vart det liksom lite sorg för oss som har hållit på länge. Men sen när det där sattes upp igen så blev det liksom ”ja, nu kommer hundskolan, nu kommer kompetensen finnas på ett ställe igen”. De flesta uppfödare var nog rätt peppade till att börja med, men det blev inte riktigt så. Nej, det har varit rätt mycket konstigheter kring det där.

Försvarsmakten börjar avla fram mängder med schäfrar varje år. Men det börjar koka ute i Hundsverige. Bland privata uppfödare som känner sig utkonkurrerade.

– Den konflikt som har blivit är att vanliga uppfödare, de har kanske en eller två eller tre tikar max, någon fodervärdstik eller så. Och sen så tänker de väldigt mycket innan de parar och avlar. De flesta är noggranna med vad de gör. Och så kommer det en aktör och bara sköljer över marknaden, fortsätter Ingrid Tapper.

Istället för att köpa sina hundar av privata uppfödare, som man förlitat sig på sen mitten på 90-talet, avlar Försvarsmakten nu fram sina egna schäfrar igen. Och de flesta hundar som inte klarar testerna som krävs för att bli tjänstehund skänks bort gratis. Eller säljs billigt, oftast för 2000 kronor.

– Så att det blir så mycket konkurrens som kommer från staten helt plötsligt till privata aktörer.

Fodervärden Lollo Knutsson, som vi träffade tidigare, ringer upp för att berätta hur det gått:

– Ja, det här var Lollo som du träffade på Försvarsmakten.

Hej Lollo. Hur har det gått?

– Jag har henne med mig hem igen.

Hur känns det för dig då?

– Jättekul, jag ville ju det. Hon tog inte trappen, hon tog inte släden, var lite passiv på de andra momenten. Alltså, hon är för lugn. Och sen hade hon en extra kota i ryggen så då kan de inte avla heller. Så jag har med henne hem. Så jag är lycklig. 

Konflikten med Kennelklubben

Missnöjet med Försvarsmaktens dominerande ställning inom tjänstehundsaveln gör privata uppfödare sura. Försvarsmakten anmäls till Konkurrensverket 2008 och Justitiekanslern, JK, 2010 och anklagas för att dumpa priserna på tjänstehundsmarknaden.

De här anmälningarna leder inte till några åtgärder, men hundenhetens testansvarige, Pierre Wahlström, säger att han förstår att deras hundavel gjorde svenska privatuppfödare upprörda.

– Vi blir ju konkurrenter till de som en gång i tiden har sålt hundar till oss. Och det är klart att om de inte säljer hundar i den omfattningen längre så är det ju naturligt att de inte tycker att vi är bra helt enkelt på ren svenska. Och det får vi också känna på ibland ju såklart, den kritiken. Sen är ju hund- och hästfolk lite speciella. Vi är känslomänniskor, vi arbetar med djur och vi kanske ibland skulle må bättre av att sansa oss och ta del av diskussionen, debatten på ett mer sansat sätt, säger han.

Och en av de som få klä skott för mycket av kritiken mot Försvarsmaktens storskaliga hundavel är Pierre Wahlström själv. Kanske beror det på hans inflytelserika position på Hundtjänstenheten, där han testar i stort sett alla hundar, men kanske också på att han är en känd person inom hundsportvärlden.

– Jag har någon form av officiell befattning i mitt yrke där jag umgås och träffar mycket privata människor. Jag har tävlingsofficiell ställning, där jag som enda svensk har nått den ädlaste valören. Jag är enda svensk som har dömt de här VM-tävlingarna som jag berättade om. Det är klart att folk kan tycka att jag är helt enkelt för mycket, påverkar för mycket både genom yrkesrollen och utövandet. Jag, som enda svensk, har skrivit regelboken internationellt med fem tyskar och en holländare. Jag vet inte om det kan sammanfattas som någon form av avundsjuka, säger Pierre Wahlström.

– Ibland får jag en känsla av att det handlar mer om personliga vendettor än vad det handlar om aveln i sig, säger Cecilia Tideström, som under nästan tio års tid jobbade som veterinär på Försvarsmaktens hundtjänstenhet i Märsta:

– X antal människor som på något sätt inte gillar någon som lyckas göra någonting i livet, och sen så jagar man på det planet. Nej, usch, det här är bara kladd. Kladd är det!

Oavsett om det är avundsjuka eller berättigad kritik så blir tonläget högt. Från båda sidor. Förutom missnöjet bland privata hunduppfödare, hamnar Försvarsmakten 2012 på kollisionskurs med Svenska Kennelklubben, den stora riksorganisationen för Sveriges hundägare, som samlar runt 300 000 medlemmar.

Det uppstår en ganska snårig konflikt som ska komma att pågå i fem år. I korthet handlar det om att Kennelklubben anklagade Försvarsmakten för att ha fuskat med mentaltesterna på hundarna de avlat fram. Tester som undersöker hundens ärftliga beteende, hur arg, rädd, uthållig eller arbetsvillig den är. Tester som Kennelklubben menar blir särskilt viktiga eftersom Försvarsmakten skänker bort eller säljer ut hundar, som inte passar som tjänstehundar, till privatpersoner.

– Jag vet att jag i de här förhandlingarna gjorde jämförelsen att om Försvaret skulle tillverka bilar, så tror vi inte att de skulle få släppa ut de bilarna man inte behövde på svenska vägnätet utan att de besiktigades, säger Ulf Uddman som är VD på Svenska Kennelklubben och skötte dialogen med Försvarsmakten under den här konflikten.

Försvarsmakten, å sin sida, menade att det inte handlade om fusk utan om enstaka slarvfel, men konsekvenserna blev ändå långtgående. Förutom att hundratals försvarsmaktshundar inte fick registreras hos Sveriges största hundorganisation, var anklagelserna om fusk en bidragande orsak till att den som testar och utvärderar i stort sett alla hundar på Försvarsmakten, Pierre Wahlström, år 2014 stängdes av som internationell representant för Svenska Kennelklubben, som han tidigare företrätt ute i världen. Kennelklubben hade inte längre något förtroende för honom. 

Pierre Wahlström menade att det här var en del av en smutskastningskampanj mot honom personligen och säger att de inte fuskade med några tester.

Ni fuskade inte med några tester?

– Nej, det är nog en orimlighet med tanke på hur du ser att vi protokollför vår verksamhet och om vi skulle sitta här en polisman och en militär och en etolog och vi skulle ha publik och åskådare här och vi skulle föra in allting i datorerna. Jag vet inte riktigt vad fusket skulle föregås utav? Men jag ska vara ärlig och säga att jag har inte läst det själv som du säger...

Du kände inte till det?

– Jo, har hört att det varit så, absolut, jag känner till det. Jag är medveten om att det förts en dialog om att man inte anser att vi fört i protokollen på rätt sätt. Den frågan är mig veterligen utagerad och har fått sina förklaringar.

Efter fem års slitningar kom man i april i år fram till en gemensam lösning. Försvarsmakten ska nu börja mentaltesta sina hundar på det sätt som Kennelklubben vill.

Men även om just konflikten med Kennelklubben nu har fått en lösning, så pyr fortfarande ett missnöje ute i Hundsverige mot den statliga hundavelsverksamhet som har beräknats kosta 25 miljoner skattekronor om året, och fått årliga anslag på drygt 9 miljoner kronor fram till 2016.

– Misstänksamheten mot det här avelsprogrammet, och man skäller på att det kostar för mycket pengar, tar skattepengar, säger Cecilia Tideström, tidigare veterinär på Försvaret och fortsätter:

– Det här är ett regeringsuppdrag, det är skattebetalarnas pengar, ja. Och sen så tittar man på vad har det idag producerat? Och då tycker man inte att man får ut rätt. Man får inte betalt, ur skattebetalarnas synpunkt. Och det är fortfarande brist på bra tjänstehundar. Och det hjälper ju inte. Förut var det också brist och det är fortfarande brist. Nej, jag vet inte. Men jättetråkigt är det. Vi är ju inte sämre än att vi läser det som skrivs och lyssnar på det som tyvärr dyker upp här och där.

Vart tar pengarna vägen?

När Försvarsmakten drog igång sin storskaliga avel för drygt tio år sedan började man lägga miljontals av de här skattepengarna på att köpa in tikar att bygga sin avel med. Mängder av hundar. Men Ingrid Tapper som frenetiskt börjat rota i Försvarsmaktens hundavel, misstänker att det är något konstigt med hur affärerna gått till.

– Jag undrar vart pengarna tar vägen, var de läcker ut någonstans? Det är verkligen, verkligen en fundering jag har. Jag har inga belägg för det överhuvudtaget, men jag skulle gärna rota i det om jag kunde.

Och vi börjar göra just det, titta närmare på affärerna runt de hundar som Försvarsmakten köpt in.

– Det är helt oförklarligt. Helt oförklarligt. Vill jag påstå. Med tanke på att det är skattepengar så blir jag ju lätt upprörd faktiskt. Det är ju inga småpengar och det är ju inte några hundar heller.

Försvarsmakten menar att de har hållit sig till regelboken, men vi gör en upptäckt som skulle kunna innebära att en av Sveriges största myndigheter har brutit mot lagen. Om det hör du i nästa avsnitt.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".