Hundfabriken - en granskande serie om försvarsmaktens hundar.
Hundfabriken - en granskande serie om försvarsmaktens hundar. Foto: Jonas Pettersson/SR
Här kan du läsa hela programmet

Hundfabriken del 3: Blodslinjerna

Här kan du läsa hela programmet "Hundfabriken del 3: Blodslinjerna". Vill du hellre lyssna så klicka här!

Hundfabriken del 3: Blodslinjerna

Vi är i Karlsborg, precis invid Vättern. Här, i en tom gammal militär radiostation ute i skogen testar polisen schäferhundar. De ska se om hundarna, som kommer från bland annat Försvarets avelsprogram, har det som krävs för att bli polishundar. Flera schäfrar är här med sina hundförare.

Med på testerna är också Magnus Söderberg som är ansvarig för att skaffa fram hundar här på Nationella Polishundtjänsten. 

– Alltså hundarna är ett fantastiskt arbetsredskap, hjälpmedel, för polisverksamheten. De gör otroligt mycket. Och framförallt räddar de liv. Så att i slutändan kan man säga att det påverkar ju naturligtvis att hitta försvunna människor i tid. Det är ju en sak som är väldigt allvarlig. Som vi definitivt skulle behöva mycket fler hundar för att kunna sätta in i ett tidigare skede, berättar Magnus Söderberg.

Men polisen har svårt att hitta hundar. Trots att Försvarsmakten bedriver ett av världens största statliga avelsprogram på schäfrar och har som mål att stå för hälften av de nya hundar som polisen behöver varje år.

– Målet, slutmålet, är ju det men de kommer inte nå upp till det på många år. Och naturligtvis påverkar ju det när man ska ut och göra stora räddningsinsatser. Det tar längre tid att få in hundar till insatser och så vidare.

– Det är allvarligt. Det är allvarligt. De gör ett fantastiskt arbete. Och pratar vi rädda liv så är de outstandning, säger Magnus Söderberg.

Du lyssnar på Hundfabriken. En granskande serie från Kaliber. Tredje delen heter: Blodslinjerna.

– Hon visade tydliga aggressioner. Även mot folk hon inte kände. Det gör hon fortfarande om det är någon som tittar in i hundburen om jag har luckan bak, alltså det… det märks, säger fodervärden Thomas Eriksson i Umeå.

Vi får tag i honom på telefon. Han är vid sin stuga utanför stan. I bakgrunden hörs två numera gamla schäferhundar, åtta och tio år. Båda har han fått från Försvarsmakten.

– Nu morrar båda! Hej du, Nele.

En av hundarna, Nele, kommer ursprungligen från Tyskland. Försvarsmakten köpte in henne 2009 till sitt avelsprogram och tanken var att hon skulle föda valpar. Men Thomas upptäckte problem direkt. Så fort han skulle sopa eller skotta på ute gården till exempel.

– Så attackerade hon ju handlöst och bet, inte mig som människa, men grejerna man höll i. Hon hade några jäkla aggressionstendenser i vissa grejer.

Och att para henne, som Försvarsmakten tänkt, gick inte heller.

– Hon högg hej vilt så fort de nöp fast på ryggen. De kom aldrig i närheten ens.

Så det blev inga parningar?
– Inte en enda! Inte en enda på de åren jag provade. Det var inte ens nära. De hann bara upp på ryggen så small det. Nej, det var inte ens nära. 

Försvarsmakten hade betalat mycket för hunden Nele, omkring 250 000 kronor. Thomas Eriksson minns ett av parningsförsöken.

– Den här killen var en ganska stor schäfer som försökte para sig med henne, två gånger. Den där stackars schäfern han hade ju hål både i läppen och i tungan. Och det är klart det vart en miss-investering för Försvarsmakten, det kan man ju lugnt säga, säger Thomas Eriksson.

”Väldigt bekymrad över vad jag såg”

På en hundgård utanför Kungälv, norr om Göteborg, går Reino Oskarsson och tittar till sitt hundstall.

– Nu är vi på väg in i hundgården, som ni strax kommer höra. Jag har en hundgård här, inomhusplatser med 16 gårdar och så har jag 25 sommargårdar som jag kan ha ute. Du kan komma in!

De var pratglada?

– Ja, de är glada. Det är full fart.

Reino Oskarsson har jobbat med hundar i över 30 år. Sedan mitten på 80-talet har Reino Oskarsson drivit hundskola tillsammans med sin fru. Han har tidigare varit anställd på Försvarsmakten. Men vi är här för att prata om ett speciellt uppdrag som han fick av dem efter att han slutat där. När Försvarsmakten i mitten på 00-talet började köpa in tikar från Europa till sitt storskaliga avelsprogram så var det här, på hans hundgård, som flera av hundarna hamnade.

– De här hundarna som jag hade då från Försvarsmakten de hade jag här, i den här anläggningen. Totalt så tror jag att det rörde sig om en 20-25 stycken. Det var ju då tikar som kom ifrån olika länder och framförallt kom de ifrån Tyskland, berättar Reino Oskarsson.

Reino Oskarsson fick betalt av Försvaret för att ha de nyanlända hundarna stående hos sig. Men snart börjar han tycka att det är någonting inte står inte rätt till.

– Och jag var väldigt bekymrad över vad jag såg.

Erik Wilsson, avelsansvarig, Försvarsmaktens Hundtjänstenhet:

– Målsättningen var då att producera de hundar som Försvarsmakten behövde och att bedriva avel. Vi skulle föda upp 200 valpar per år ungefär, man räknade med att det behövdes för att tillgodose Försvarsmaktens behov.

Brist på tjänstehundar

I början på 00-talet rådde det en skriande brist på tjänstehundar hos viktiga myndigheter som polisen, räddningstjänsten, Kriminalvården och Försvaret. Sveriges regering beslutade då att Försvarsmakten skulle dra igång ett storskaligt statligt avelsprogram av schäfrar. Erik Wilsson var avelsansvarig fram till i våras. Det var han som bestämde vilka hundar som skulle paras med vilka.

– Och vi skulle sen bedriva ett långsiktigt förbättringsarbete, alltså genetiskt förbättra hundstammen. Så vi skulle skapa en avelspopulation, en mer eller mindre sluten avelpopulation på sikt, säger Erik Wilsson.

Försvaret köper in mängder med hundar. Tikar att avla på från både Sverige och kontinenten. Och de betalar mångmiljonbelopp. Av de 59 hundar vi sett fakturor på låg snittpriset på över 200 000 kronor per hund. Marknadsmässiga priser säger Försvarsmakten. Men både experter vi pratar med och uppfödare runt om i Europa säger att priserna är långt över det normala. De flesta hundarna var unga, hade inte några höga utbildningsmeriter och framförallt hade de inte visat att de faktiskt kunde få bra valpar.

– Det är ju bara en idiot, om det hade varit en privatperson ska jag tillägga, för det är ju värre med sina egna pengar, som skulle köpa en tik för de här pengarna och inte ens veta om hon kan bli dräktig.

Så reagerade hundexperten Fredrik Steen i förra avsnittet. Försvarsmakten kan också ha brutit mot lagen när de köpte in de här hundarna eftersom de aldrig annonserade ut någon offentlig upphandling.

I det här avsnittet ska vi titta närmare på vad det var för hundar som Försvarsmakten köpte in för de här höga summorna. Vi hör Erik Wilsson igen, som var avelsansvarig på Hundtjänstenheten fram till våras då han gick i pension.                      

– Man kan ju säga schäferrasen är ju delad lite grand, det finns en utställningstyp och en arbetstyp. Och det är ju den här arbetstypen som vi är ute efter då.

Erik Wilsson har en doktorsexamen i etologi, alltså läran om djurs beteenden. Han berättar att ambitionen var att ta fram en ny sorts schäfer, en schäfer särskilt framavlad för att passa som just tjänstehund inom till exempel militären eller polisen.

– Så att vi köpte in ett dussintal tikar från svenska uppfödare. Men i och med att vi hade gjort det så var i stort sett de kända brukslinjerna företrädda. Så skulle vi köpa fler tikar från Sverige så skulle de bli halvsyskon och kusiner och annat till de som vi redan köpt in. Så då blev vi tvungna att gå utanför landets gränser, säger Erik Wilsson.

– Efter att den svenska och den nordiska marknaden var skannad på de blodslinjer som var lämpliga så var det dags att titta på var i världen det finns fler som har bra hundar. Med friska, sunda linjer så gott vi nu kan få tag i, säger kapten Pierre Wahlström, som är testansvarig på Hundtjänstenheten och tidigare dressyrvärldsmästare. Det var i mångt och mycket hans internationella kontakter som man använde sig av när man köpte in hundarna.

– Sedan har jag i mitt privata liv, eftersom jag tävlat mycket och har mycket kontakter utomlands, använt de också och fått höra mig för. Jag har tävlat VM och jag har vunnit VM och då ser man ungefär vilken klass utav folk som vi vill jobba med, fortsätter han.

– Men sen när vi började gå utomlands och rekryterade hundar som hade mindre dokumentation, som vi visste mindre om, då blev det också en dipp nedåt. Både när det gäller mentalitet och i viss mån också när det gäller hälsa. Alltså linjerna som vi tog in från Europa de hade mycket arbetslust men de kanske inte hade den mentala stabiliteten som vi eftersträvar i en tjänstehund, säger tidigare avelsansvarige Erik Wilsson.

De uppstallade hundarna i Kungälv

Tillbaka på Reino Oskarssons hundgård. Han jobbar inte med Försvarsmakten längre, och efter att han slutat så har han varit uttalat kritisk mot deras avelsprogram. Han var en av de som anklagade Försvarsmakten för att ha fuskat med mentaltesterna på hundarna de födde fram. De anklagelserna berättade vi om i första avsnittet av Hundfabriken. Reino Oskarsson har sett de dyra tikarna som köptes in på nära håll. Hans hundgård blev första anhalt för flera av hundarna när de kom från Europa.

– Hur det gick till här det var att jag var oftast och hämtade hundarna vid gränsen, eller så kom man hit med dem, och så stallade man upp dem. Och så stod de här ett tag och väldigt många av de här hundarna hade jag ju uppdrag att jobba med. Och jag var väldigt bekymrad över vad jag såg. Många av avelstikarna var sjuka. Hade klådor, pälsproblem och framförallt mycket dåliga mentalt.

– Vi hade ju ett par tikar här som var otroligt rädda. Vi fick jobba med dem i månader för att få kontakt med dem. Det varierade, men det fanns ju rädslor med i nästan alla. Och framförallt så var det mycket klådor.

Var det här tikar som du själv skulle avla på?

– Aldrig.

Varför inte?

– Nej, de höll inte måttet. 

Vad hände med de här avelstikarna sen, vad blev deras framtid?

– Ja, de gick ju ut till fodervärdar runt om i landet och sen så använde man dem i avel.

Hundarna som stod hos Reino Oskarsson var några av ”urmödrarna” – några av de tikar som alla de nuvarande Försvarsmakts-hundarna kommer ifrån.

– Det är ju grunden. Man byggde ju sin stam på dem här. Sen har man ju då fortsatt och förhoppningsvis har det blivit bättre. Det är inget jag kan svara på, men grunden är inte bra.

Påtalade du det här? Sade du att det här är inga bra avelstikar?

– Ja, flera gånger.

Vad fick du för svar?

– Det var inte populärt. Nej, man tyckte inte jag skulle lägga mig i det. Och det kan de i och för sig ha rätt i, det var ju inte det jag var anlitad för. Men jag kunde inte låta bli. Jag tycker att det är för jäkligt när man inte förstår schäferns bästa.

Men Erik Wilsson, tidigare avelsansvarig på Försvarsmakten, menar att det ligger andra motiv bakom Reino Oskarssons kritik:

– Så länge vi nyttjade hans tjänster så fick vi ju aldrig några sådana signaler utan då var det ju precis tvärtom. De signalerna kom ju efteråt när vi inte längre hade möjlighet att bedriva affärer med honom. Det är väl en viss rekyl av bitterhet kan man väl säga som ligger bakom de synpunkterna.

Men i sak då. Det som han säger att en del av de hundar som köptes in hade problem med klåda eller problem med mentaliteten, vad tänker du om det?

– Visst har det sedermera dykt upp. Ett av schäferrasens stora problem är klådor. Så att jag kan ju inte säga att någon av de hundar som vi har köpt in inte har visat tecken på att ha kliat sig vid något tillfälle, det kan jag inte göra. Men på det hela taget vill jag påstå att de hundar vi har köpt in har varit friskare än genomsnittet. Det är helt klart, säger Erik Wilsson.

Reino Oskarsson:

– Det kan man naturligtvis härleda det till, att jag inte fick mer och surt sa räven! Men så är det inte. Jag satte igång att kritisera dem för att jag anser att den avelsstrategi de hade var fel.

Så det är inte av bitterhet att du inte fick mer affärer som du började kritisera dem?

– Nej, inte av den anledningen. Sen tycker jag inte att det är rätt, men det är en annan sak, menar Reino Oskarsson.

En säger alltså att hundarna var kliande och rädda krakar som inte borde användas i avel. Den andre säger att de var friskare än genomsnittet.

Fodervärdarna berättar

Vi börjar höra av oss till fodervärdar runt om i Sverige som ställt upp och tagit hand om de tikar Försvarsmakten köpte in för att avla på. De här privatpersonerna har hunden boende hemma hos sig men lämnar in den till Försvarsmakten när den ska paras eller föda valpar.

En av dem är Margret Fjellström i Dikanäs i Västerbotten. 2009 var hon precis som Thomas Eriksson, som vi hörde i början av programmet, fodervärd åt en av de inköpta tikarna som kom från Tyskland. En hund som hette Elli och kostade svenska skattebetalare nära 270 000 kronor, men som hade stora problem med klåda.

– Hon kliade sig i ljumskar, under magen, gnagde sig runt svansen så att hon nästan blev skinnflådd. Man var tvungen att hålla på att smörja och ändå var det inte så att man klarade av att hålla det utan klåda.

Det låter inget vidare?

– Nej, för hundens skull är det ju jättehemskt. En hund med klåda, alla som är hundägare vet att en hund som kliar sig får ju inte ett bra liv naturligtvis.

Det blev ingen avel på den hunden Elli som försvaret köpt in. Elli är en av få hundar som Försvarsmakten trots allt skickat tillbaka och fått ersatt med en annan hund. Men ersättningshunden visade sig inte heller vara något vidare. Den födde två kullar, men ingen av valparna dög till att bli tjänstehund eller för att paras vidare, och flera av dem avlivades på grund av olika åkommor. Efter ett tag fick ersättningshunden så stora ryggproblem att veterinären gjorde klart att den inte fick användas i avel mer. Hunden avlivades.

– Försvarsmaktens Eture, Försvarsmaktens Nele von Lünsholz, Försvarsmaktens Hjössa och… tappade jag bort en nu…?

Vi hör fodervärden Thomas Eriksson i Umeå berätta om alla försvarsmaktshundar han haft.

– Ja, Försvarsmaktens Gadden, Etures son. Det är de jag har haft.

Och avelstiken Nele, som kostade runt 250 000 skattekronor, men som visade sig vara för aggressiv för att para, är inte den enda Försvarsmaktshunden han haft hos sig där något varit fel.

– Ja, det var ju Gadden här som tyvärr hade ett ledfel så de fick avliva vid elva månader. Och sen då Försvarsmaktens Hjössa som var i en kull på fyra.

– Men det gick bara någon månad så vart hon ju sjuk, riktigt sjuk. Och då undersökte de ju och då hade hon en allvarlig sorts livmoderinflammation. Så det var bara att operera och ta ut hela paketet och då vart det ingenting av henne.

Hur blev resultatet?

Det är lätt att hitta flera exempel på sjuka hundar och hundar och inte funkat i avel, men hur ser egentligen helheten ut? Försvarsmaktens hundtjänstenhet har särskilda register över sina hundar, där de själva fyller i information om hundarnas hälsa, sjukdomar, parningar, testresultat med mera.

Runt 90 hundar köptes in för att användas i avel. Av de 59 som vi har prisuppgifter på var snittpriset över 200 000 kronor per hund. Förhoppningen var att de här tikarna skulle föda fram bra valpar som i sin tur kunde paras och föra sina gener vidare. Men när vi tittar i Försvarsmaktens register ser vi att majoriteten av de hundar man köpt in från kontinenten inte höll måttet i avelsprogrammet. Deras valpar parades aldrig vidare. Det kan finnas flera anledningar till det: rädslor, klådor, aggressivitet eller ledproblem till exempel. Men majoriteten av de särskilda blodslinjer som Försvarsmakten säger att de letat upp på kontinenten slogs alltså ut redan efter en generation.

Vi kan också se att flera hundar, precis som Thomas Erikssons hund Nele i Umeå, inte fått några valpar alls. Hundexperten Fredrik Steen:

– Det är just därför som värdet på en oprövad avelshund inte är så hög. Det är just därför. Det här händer ju, att en tik inte blir dräktig. Det här händer ju att det inte stämmer med löpen. Och det är inte så ovanligt och det vet ju alla som håller på med hund. Att köpa en avelshund som inte har bevisat sitt värde i aveln det är ju ett lotteri. Och därför blir ju summorna ännu mer orimliga, säger Fredrik Steen.                                                    

Vi hör kapten Pierre Wahlström igen. Som haft en nyckelroll när det gäller att skaffa fram hundarna som Försvaret köpte in för att avla på och som är testansvarig för alla hundar som Hundtjänstenheten föder fram.

– Man kan ju som amatör tycka att det är fruktansvärt att vi slänger bort hälften utav materialet. Men samtidigt så är det också ett bevis på att vi är ganska kräsna i det vi ska gå vidare med. Och samtidigt är det faktiskt så att i dag har vi inga luckor i våra krigsförband. Våra tikar som vi valde att gå vidare med, som vi inte kasserade, de har producerat så pass mycket hundar så att vi idag har fullt i våra hundgårdar, soldaterna har en hund i sina händer. Det är till och med så att vi har råd att fylla upp det uppdrag vi har att kunna samverka med de andra statliga myndigheterna i Sverige. Polisen får hundar av oss, säger Pierre Wahlström.

Missnöje hos polisen

Det finns lite över 400 polishundar i tjänst i Sverige idag, men varje år behöver polisen fylla på med mellan 75 och 90 nya hundar. Eftersom hundarna skadas, får mentala problem eller helt enkelt går i pension. Sedan 2012 samarbetar Försvarsmakten med polisen och har som mål att förse dem med hälften av deras behov av polishundar varje år.

Tittar vi på helåret 2016, så var det bara 17 hundar från Försvarsmakten som hade det som krävdes för att bli polishundar. Alltså snarare hälften av hälften. Så här säger Magnus Söderberg som är ansvarig för att skaffa fram polishundar på Nationella Polishundtjänsten om det.

– Jag är inte nöjd med det resultatet. Jag hade velat se fler hundar. Men det är ju deras avel så att säga, men jag tycker att vi borde få flera. Så jag tycker det är ett stort problem.

Det har inte funnits tillräckligt många som är bra då?

– Nej. Det är inte tillräckligt många som klarar de kriterier som vi har för att bli en bra polishund.

Försvarsmakten säger till oss att de inte känner igen bilden av att polisen inte får tillräckligt med hundar. De tycker att samarbetet med polisen fungerar bra. Men målet är att Försvarsmakten i år (2017) ska lyckas leverera hälften av polisens hundar. Och det kommer de inte klara av. Enligt Erik Wilsson, som tidigare var avelsansvarig på Försvarsmakten, beror det mer än något annat på att Försvarsmakten saknar de ekonomiska resurserna för att föda upp och ta hand om fler valpar. Inte på att aveln lyckats dåligt.

Ingen kan förutsäga

Så, ligger det något i det som vi hörde hunduppfödaren Reino Oskarsson säga tidigare i programmet, att Försvarsmakten byggt sitt avelsprogram på hundar som inte håller måttet?

– Du köper ju en produkt som du inte vet riktigt vad den innehåller, det kan du aldrig… det finns ingen som kan titta på en 1,5 år gammal hund och förutsäga vad den kommer att nedärva för egenskaper. Utan det är alltid en chanstagning.

Men sett till kronor och ören så är det ju ganska mycket pengar då som man egentligen lade på hundar som sen visade sig vara värdelösa ur avelssynpunkt?

– Ja, ja visst. Men alltså det hade aldrig gått att förutse, säger Erik Wilsson.

Kapten Pierre Wahlström:

– Ponera att vi hade använt de tikarna vidare då? Och de hade lämnat ännu fler fel. Då hade det kostat ännu mer pengar för skattebetalarna i veterinärkostnader och så. Och vi är ju drillade sen vi började att det är med skattebetalarnas pengar som vi bedriver vår verksamhet och, som någon slarvigt uttrycker det, man får inte leka med dem, säger kapten Pierre Wahlström.

Hur har det då gått för Försvarsmaktens hundavelsprogram om man ser till vad de faktiskt fått i uppdrag av regeringen att göra – nämligen att avla fram tjänstehundar?

– Den här figuren visar hur många hundar som har gått i tjänst. De första åren låg det runt 20 procent av produktionen. Och nu, det saknas väldigt många hundar, men här hamnar vi närmare 50 procent. Så det innebär ju en otroligt stor förbättring, säger Erik Wilsson.

Men det stämmer inte. Vi räknar på alla valpar som fötts mellan 2005 och 2014 – de som är födda senare än så har inte med säkerhet hunnit tränas klart och gå ut i tjänst ännu. Det handlar om nästan 1700 schäfrar. Enligt de register vi har fått från Försvarsmakten är det då bara runt en femtedel av alla hundarna som blivit tjänstehundar inom Försvaret, polisen eller på andra ställen som privata väktarbolag. Och vi kan inte heller se den förbättring över tid, som Erik Wilsson pratar om.

Och när vi fortsätter gå igenom resultaten upptäcker vi att det saknas information om nästan 300 hundar. Det står inte vad som blivit av dem.

När vi ringer upp den tidigare avelsansvarige Erik Wilsson som byggt upp Försvarsmaktens hundregister för att fråga mer om det här visar det sig att Försvarsmakten inte vet vad som har hänt med de hundarna. De vet inte om de i slutändan blivit tjänstehundar eller inte. 

– Den uppgiften är osäker och där har vi en informationsbrist i vårt system som det ser ut idag. Vi har inte kunnat dokumentera det i slutändan därför att det har varit svårt att följa alla hundar, vad som händer med dem efter test.

Kontentan av det är då helt enkelt att ni faktiskt inte vet vad som har hänt med de här hundarna? Hur många som faktiskt har blivit tjänstehundar i slutändan?

– Nej, det är korrekt. Jag kan inte svara exakt på hur många som har blivit tjänstehundar. Det finns ju… det är korrekt, avslutar Erik Wilsson.

Försvarsmaktens pressavdelning meddelar att det skulle ta extremt lång tid att ta reda vad som blivit av alla hundar och att de inte själva är nöjda med möjligheterna de har till uppföljning.

Det är en sak till som sticker ut när det gäller hundarna man köpte in från Europa för att bygga avelsprogrammet på. Vi har fått höra flera olika saker om säljarna som Försvaret köpte in sina tikar ifrån.

”Vi har stått helt beroende av det här fem-tiotalet säljare” (Pierre Wahlström, testansvarig. Ur Hundfabriken, avsnitt 2)

”Väldigt många leverantörer och säljare” (Thomas Goder, chef för Försvarsmaktens Hundtjänstenhet)

”Det är nästan lika många leverantörer som det är hundar.” (Erik Wilsson, tidigare avelsansvarig. Ur Hundfabriken, avsnitt 2)

Men när vi går igenom fakturorna vi fått ut för hundarna som Försvarsmakten i snitt betalat över 200 000 kronor styck för, så visar det sig att de flesta av säljarna har kopplingar till en och samma kennel i Danmark. Men de flesta hundarna kommer inte därifrån från början. De har en tidigare historia ute i Europa. Om det hör du i nästa avsnitt av Hundfabriken.

– Da verbirgt sich etwas wo ich Schüttelfrost kriege, wo ich sage, das kann nicht sein (tyska).

– Där döljer sig något som ger mig frossa. Det kan inte stämma.

Du har hört tredje delen av Kalibers serie Hundfabriken. Fortsätt lyssna på webben, i appen Sveriges Radio play och på andra ställen där du hittar dina poddar. Följ oss gärna och diskutera programmen på sociala medier, sök på Kaliber så hittar du oss.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista