Julia
Julia Markström Foto: Privat

Julia, LKAB och säkerheten del 1

Här kan du läsa hela reportaget. Lyssna på reportaget här.

21-åriga Julia Markström skulle börja som lärare 14 augusti, men den dagen hölls hennes begravning i Kiruna kyrka.

Hon hade några dagar kvar på jobbet som elektriker då golvet gav vika under hennes fötter i den statliga gruvjätten LKAB:s pelletsverk.

Det här hände trots att det fanns varningssignaler.

Här är första delen av två i reportrarna Bo Torbjörn Eks och Johanna Hövenmarks granskning.

Evelina Markström hade jobbat nattskift och låg och sov hemma i lägenheten i Kiruna. Det var den 27 juli 2018. De väckte henne vid lunchtid, och sen gick allting snabbt.

– Vi åkte direkt, tjugo minuter från att jag vaknade så satt vi i bilen och körde söderut.

Hon satt där utan sin syster Julia. Systern flögs mot Umeå i en gul ambulanshelikopter, där hon fick intensivvård, och där personalen försökte rädda Julias liv.

– Fortfarande när jag tänker en olycka på jobbet så tänker jag att det inte är så allvarligt. Men en olycka på jobbet var ju verkligen något som för alltid har förändrat våra liv.

I bilen mot Umeå

Alla i bilen var stressade. De ville veta vad som hänt – och hur det var med Julia. De visste bara att hon fallit i ett av gruvbolaget LKAB:s pelletsverk. Evelina fick flera besked.

– Först hörde jag från mormor, som är bekant med en av kollegorna som var närvarande på olycksplatsen, att hon hade brutit båda armarna och benet. Och sen hör vi på radio att det är livshotande skador.

Vägskyltarna passerade utanför bilen. Svappavaara, där Julia fallit och blivit skadad. Sen Skaulo, Överkalix, och så småningom Piteå och Skellefteå.

– Hela bilresan var ju verkligen turbulent, känslomässigt. Stundom var det så tyst i bilen att man kunde höra en knappnål falla. Någon gång lyssnade vi på musikquiz och svamlade verkligen. Sen grät vi. Det är ju långt till Umeå, det är 60 mil.

Klockan var halv åtta på kvällen när de hittade en parkering vid sjukhuset. De var först var på plats, men fler var på väg.

– Det var ju midnatt när vi kom dit, säger Kristina Markström som är Julias mamma.

Hon, Julias pappa Göran och lillebror Herman hade åkt i en annan bil.

– Julia låg ju i respirator utan att ha varit vid medvetande, med mycket svåra hjärnskador, orsakade av syrebrist. Och det lät de oss förstå, när vi kom dit så samlade de oss anhöriga, och lät oss förstå att allt hopp för Julia var ute.

Evelina Markström:

– Jag som annars är ganska behärskad, jag skriker rakt ut. Mamma håller om mig och säger ”älskade barn har du inte förstått” men jag har ju förstått, jag har ju förstått sen de sa livshotande skador på radion men jag har inte kunnat känna, inte kunnat visa, inte velat, har inte velat ge upp hoppet.

Kristina Markström:

– Ja, där tog vi farväl av Julia i Umeå då på så sätt. Man fattade ju inte, och ibland fattar man ju inte än i dag.

Säkerheten först

Julia Markströms olycka inträffar hos statliga LKAB – ett bolag som lyfter fram säkerhet för de anställda. Bolaget har ett ambitiöst program, som kallas ”Säkerheten först” och skriver på sin hemsida att arbetsmiljöfrågor och säkerhetsarbete går före allt annat.

Det har gett resultat. På en miljon arbetstimmar skedde enligt LKAB över 100 olyckor 1980, att jämföra med knappt sju 2016. Men bolagets mål är att ingen ska skada sig på arbetet.

Jan Moström är VD för LKAB.

Vad anser du att LKAB har för ansvar för Julia Markströms död?

– Ja, det är ju så att det skedde på en av våra anläggningar i pelletsverket i Svappavaara så självklart har vi ett övergripande arbetsmiljöansvar för den anläggningen.

Tycker du att LKAB som ett statligt bolag har ett extra stort ansvar att vara en förebild när det gäller arbetsmiljöarbetet?

– Jag kan väl säga såhär. Jag tycker att alla företag har ett oerhört stort ansvar för att ha en bra arbetsmiljö och ett statligt bolag har möjligen ett lite större ansvar.

Har ni tagit det ansvaret?

– Det kan jag inte svara på rakt ut, men i och med att vi har en dödsolycka så har vi någonstans brustit i ansvar, var det vet jag inte.

21-åriga Julia dog i ett av LKAB:s verk.

VD:n säger att bolaget har brustit i ansvar, men han vet inte var. Hade dödsolyckan kunnat undvikas? Vad var det som gick fel?

Det här är det första programmet av två i vår granskning ”Julia, LKAB och säkerheten”.

– Hon bara, hon kom som in i ens liv och bara var helt underbar, säger Robin Hesselstål.

Han träffade Julia 4,5 år innan olyckan. De blev kära och flyttade ihop.

Försök beskriva henne för mig.

– Otroligt omtänksam person. Som de säger Kristina och Evelina, att hon tog hand om alla och jamen tog hand om mig också. Ja. Med ett ord så är det omtänksam jag skulle säga.

Du har ju i din telefon en film med hennes skratt. Berätta om det.

– Nämen hon gav ju allt när hon skrattade. Hon släppte lös totalt, i princip varje gång. Och det, det är nåt som sitter i än i dag. Det kommer aldrig släppa, just hennes skratt.

Robin var den som tog emot första samtalet från Julias jobb efter olyckan, den där dagen i slutet av juli.

– Tiden bara stannade. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Gjorde servicearbete i verket

– Det var ju en varm dag och vi, men det var ju fredag. Vi var ju båda glada liksom och, ja som en fredagsstämning så att säga, säger Joakim Markström.

Han jobbade tillsammans med Julia på ett företag som gör service på LKAB:s traverser.

Det är ett slags lyftkranar som sitter under taket i flera av bolagets anläggningar, bland annat i pelletsverket i Svappavaara.

– Det är ju ganska mörkt och dammigt och skitigt och bullrigt. Vi har radiokåpor som vi kommunicerar med, så vi kan prata med varann.

Han är inte släkt med Julia - även om de har samma efternamn. Deras jobb var att förbereda ett linbyte i en travers. De skulle jobba från en servicebrygga, ungefär sju-åtta meter upp i luften, och golvet består av gallerdurk. Gallerdurkar är plattor av stålgaller som är mycket vanliga i industrimiljöer.

– Vi tar en hiss upp och går runt ett transportband för att ta oss dit till plattformen. Ja, det är precis som vanligt. Jag går först, Julia kommer ett par meter bakom.

Under gallergolvet de gick på var produktionen i full gång.


– Jag hör ett skrik från Julia i radiokåporna. Jag vänder mig om direkt liksom och ser att hon är borta och går fram dit till hålet och då, då får man ju som en klump i magen när man ser vad som hänt.

En gallerdurk hade lossnat och när Joakim Markström tittade ner genom hålet, såg han Julia. Hon låg illa skadad på ett transportband.

– Då känner jag att det här är inte sant att det händer det här.

Joakim Markström ringde 112, och fick hjälp att stänga av anläggningen. Andra kom till platsen, för att försöka rädda Julias liv.

Jennifer och gallerdurken

– Jag var på väg från verkstan och möts av en ambulans, säger Jennifer Lagerskog, som jobbade som smörjare i verket i Svappavaara när olyckan hände.

Ambulanspersonalen frågade efter vägen.

– Och då pekar jag med min hand, och säger det är uppför backen där. Jag vet ju hur miljön ser ut. Nej, jag tänker ju att det här har gått jävligt dåligt.

En arbetskamrat till Jennifer Lagerskog fick i uppgift att följa med polisen och spärra av olycksområdet. Jennifer bestämde sig för att följa med. Hon ville stötta arbetskamraten.

När de kom upp till servicebryggan var stämningen spänd.

– En av de som är med skakar så mycket så att jag får ta över uppdraget att skriva på de här avspärrningsskyltarna.

De spärrade av, och sedan ville polisen ha med sig den gallerdurk som rasat.

– Min kollega går och hämtar den, eller lyfter den. Och han kommenterar att den är väldigt lätt.

Jennifer Lagerskog hjälpte till med att ta emot den.

– När jag ska ta ett bättre grepp för att kunna bära den så råkar jag som ta på en av ändarna. Och det bara smulas sönder i min hand, som, som papper eller som fnöske eller som aska, eller. Alltså det är väldigt poröst. Så jag tar ett nytt grepp men reflekterar ju också över att, oj, det var i det här skicket.

– Och precis som min kollega sa, så var den inte särskilt tung vilket de vanligtvis är. Men vi bar den tillsammans i alla fall, för de är ju ganska otympliga när de är så där stora, ner till polisbilen.

En skakande nyhet

Julia Markström är död. Hon har fallit genom gallergolvet, som är rostangripet. Hon har inte tagit någon risk, hon har bara gått på golvet, som är omgivet av räcken. Och den gallerdurk som brast under hennes fötter beskrivs som skör. Den smulas sönder i ändarna.

Polisen inleder en utredning, där misstanken är arbetsmiljöbrott genom vållande till annans död. Även Arbetsmiljöverket startar en utredning för att klargöra orsaken till olyckan och se om det finns brott mot lagar och regler.

Några dagar efter Julias fall kommer en nyhet som skakar om. I lokala medier i Norrbotten säger Pentti Rahkonen, fackordförande i Svappavaara, att olycksplatsen inte verkar ha uppmärksammats i en besiktning. Ingen ansvarig på LKAB uttalar sig i artiklarna.

Några veckor senare kommer det ett brev till nyhetsredaktioner i Norrbotten. Till brevet bifogas 13 rapporter ur LKAB:s interna system för rapportering av risker, tillbud och olyckor. I rapporterna larmar personal om rost och gallerdurksproblem på flera av gruvbolagets anläggningar. 13 interna rapporter om rost och säkerhetsbrister.

Hur mycket visste LKAB om rostproblemen i verket?

Familjen minns

Familjen talar om Julia Markströms begravning.

– Den dag hon skulle ha börjat på jobbet.

Är det så, hon skulle ha börjat jobba som lärare då?

– Hon skulle ha börjat jobba som lärare den 14 augusti. Men det blev hennes begravningsdag.

Men hon hade fått jobb som lärare, att börja utan att hon hade lärarlegitimation så?

– Hon sökte tjänsten och hon fick komma på intervju på Jampis, Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna. Och de ville ju verkligen ha henne. Det var väl lite tveksamt liksom om hon kunde få tjänsten när hon hade så kort tid, erfarenhet från elarbete ute i fält, praktiskt.

Kvällen före olyckan var Julia och Robin hemma hos Evelina, och hennes sambo Björn. De gjorde pizza.

– Då berättade hon att hon hade fått jobbet.

LKAB – Svappavaraaverket

LKAB har sex pelletsverk, i Kiruna, Malmberget och Svappavaara. Verket där Julia föll togs i bruk för 50 år sedan. Här tillverkar man pellets, små kulor av järnmalm från bolagets gruvor. Av pellets tillverkas stål till bland annat bil- och byggindustrin.

Ur reklamfilm för LKAB:

”Djupt nere i det norrbottniska urberget ligger själva källan till Sveriges industriella utveckling.”

LKAB har drygt 4000 anställda och förre statsminister Göran Persson är styrelseordförande. Efter flera krisår med sjunkande järnmalmspriser på världsmarknaden hade bolaget sänkt kostnaderna med cirka 700 miljoner i slutet av 2016. Och i fjol redovisades ett resultat på drygt sex miljarder kronor.

Inne i verket

Men står all produktion stilla här alltså?

– Allting står, säger Pentti Rahkonen, fackordförande i Gruv 135:an i Svappavaara.

Han visar runt.

Och hur länge är det sagt att det ska stå?
– Till slutet av januari är det preliminärt.

Efter Julia Markströms död gjordes en grundlig besiktning av pelletsverket, och då hittade man större rostangrepp än väntat i en av verkets viktigare produktionsdelar. Det är det man lagar, men renoveringen gäller även gångbryggor, räcken och trappor, eftersom skicket visat sig vara så dåligt att det finns risk för olyckor.

– Det är ju, det är ju både fuktigt, det är varmt, det är dammigt. Det lägger sig mycket skit på bärande konstruktioner, så att då är det ju svårt att se om det blir rost och sen tror jag att det påskyndar processen också.

– Vi kan åka upp till rullplan som det heter. Det var i den nivån som den här unga tjejen föll ner.


Undersökningen – rapporterna

Vi är på väg mot olycksplatsen inne i ett 50 år gammalt verk.

Men samtidigt har vi från ett helt annat, oväntat håll fått fram nya uppgifter, som vi inte kan ställa frågor om till gruvfacket, eftersom vi just där och då inte hunnit granska materialet.

Det handlar om ett stort antal interna risk- och tillbudsrapporter från LKAB. Många fler än de 13 som det berättats om i nyheterna efter olyckan.

Vi går igenom ungefär 80 rapporter från flera anläggningar. År efter år, gång på gång har anställda larmat om rost, dåliga gallerdurkar och arbetsmiljöfaror på LKAB:s anläggningar. Cirka 50 av rapporterna pekar på problem i den här anläggningen, i Svappavaara.

En person håller nästan på att ramla igenom och falla fem meter då en durk är borta.

Alla de här rapporterna skrevs innan Julia Markström föll mot sin död. Den äldsta vi läser är från 2008. De nyaste från 2017.

Året innan hon faller lämnas det in en rapport i Svappavaara. ”Trampade igenom gallerdurk”, står det. ”Durkarna är sönderrostade”.

Det här är alltså LKAB:s egna rapporter, och de är kända i bolaget. Enligt LKAB har problemen åtgärdats.

Inne i verket

Pentti Rahkonen:

– Om du tittar på gallerdurkarna däruppe. Om man bara tittar så här så såg man inga konstigheter, men om man börjar röra på dem så var det som kex på vissa ställen.

Kex?
– Ja, det var så rostat och angripet, så det var som att bryta av med fingrarna så. Vi åker upp till ficktoppen.

Det är mycket, mycket bråte här. Vi går genom byggnadsställningar nu då.

Det var här Julia Markström föll i somras.

Men vad tänker du när du står på den här platsen?

– Jag tänker bara på hur tragiskt. En ung tjej som miste livet. Man har bara lagat där det har varit synliga fel, men inte haft riktigt kontroll över större områden, vilket skick det är egentligen. Men det är ju tragiskt att det ska behövas en dödsolycka innan man tar det på allvar och verkligen börjar syna anläggningarna också så att det är säkert.

Pentti Rahkonen tar upp den besiktning som enligt uppgifter skulle ha missat olycksplatsen. Den gjordes av ett utomstående företag hösten 2017.

– Man har ju gjort en besiktning av hela det här området, även ner till det planet vars hon landade. Men just den där bryggan, den finns inte med i det här besiktningsprotokollet.

Varför det?

– Ja, det vet man inte. Så att det är ju tragiskt om man har gjort, på grund av en sån miss så slutar det i en dödsolycka.

Kan det alltså vara så att Julias olycksplats inte besiktigades?

Jonas Stålnacke är huvudskyddsombud för Gruvfacket i Svappavaara, och han anser att det finns problem i LKAB:s system för riskrapportering. Systemet innebär att anställda som ser risker ska skriva en rapport, som sen ska bedömas och åtgärdas.

– Vissa risker och tillbud de blir ju inte åtgärdade. Så det fungerar väl si och så.

Varför är det så att det är si och så med det?

– Oj, det är nog inte jag rätt man att svara på. Det är nog den som får till sig den risken som ska svara, men det kan vara att det är brist på resurser, tidsbrist. Eller man, ja nonchalerar den.

Det kan alltså vara så att såna här riskrapporter blir liggande i systemet, utan åtgärd?

– Jo, det händer ju.

Det finns ju möjligheter som skyddsombud att stoppa en produktion om den är direkt livsfarlig, eller riskerar att människor hamnar i svåra olyckor. Varför har inte det gjorts?

– Det är väl för att vi inte har sett en uppenbar fara för liv.

Är det något som borde ha gjorts här?

–Ja, det är ju jättelätt att vara efterklok. Man såg ju inte hur illa det var. Vi kröp där dan efter och tittade, och vi såg inte att det var rost. Men det som skulle ha gjorts det skulle ha varit att vi skulle haft bättre kontroll, och det är ju det vi måste sträva efter nu att vi får en bättre systematik på anläggningen.

Skyddsombudet Jonas Stålnacke lägger till att man hade spärrat av bryggan om man vetat hur dåligt skick den var i. Gruvfacket vill att det ska göras grundligare undersökningar, och har efter olyckan föreslagit att LKAB anställer inspektörer med särskilt ansvar för anläggningen.

LKAB svarar

Vår granskning visar att personal år efter år har slagit larm om rost och bristfälliga gallerdurkar. Att fackförbundet säger att LKAB inte haft kontroll på skicket på områden i pelletsverket. Och att det egna rapporteringssystemet har brister – att inrapporterade fel kan bli liggande.

Jan Moström, VD:n för LKAB, anser att Julia Markströms död visar på en allvarlig brist.

– Så ska ju inte en anläggning vara, så är det ju bara. Vi väntar ju på med höll jag på att säga att få veta hur den här olyckan har skett så att vi kan hantera och åtgärda så att det inte uppstår en sån här brist i framtiden.

Jan Moström syftar på utredningarna hos Arbetsmiljöverket och polisen, han vill inte kommentera det närmare, men han säger att en gallerdurk inte ska vara skör.

Vi berättar för honom om de många interna rapporter vi har tagit del av som beskriver rost, problem med gallerdurkar och arbetsmiljöfaror.

Så de här problemens omfattning har ju varit kända för er under lång tid, och ändå händer den här dödsolyckan.

– Det är ju också så att vi jobbar ju intensivt med att få upp så många risk- och tillbudsrapporter som bara går för att få ett underlag att förbättra vår arbetsmiljö. Och med det underlag som vi får fram, dom tillbud och riskrapporter så gör vi en utvärdering, vad och i vilken omfattning så måste de här åtgärdas och så åtgärdas de.

Men det...

– Uppenbarligen i det här fallet så nånstans har det ju gjorts en felbedömning i nivå på risk.

Om fackets kritik, att rapporter blir liggande, uppger LKAB att de risk- och tillbudsrapporter som kommer in åtgärdas, men att de registrerats i ett annat system.

Besiktningen

Den senaste större besiktningen av rost i pelletsverket gjordes hösten 2017 – och blev klar i december, sju månader innan olyckan. Det var om den fackordföranden Pentti Rahkonen sa att bryggan inte finns med i besiktningsprotokollet.

Men Sweco, det bolag som gjorde besiktningen, håller inte med.
Sweco uppger till Kaliber att man ”påtalat att området var angripen av rost" i besiktningsrapporten.

Sweco skriver att man hänvisar till ”större områden där ett flertal åtgärder behövde vidtas”.

Sweco menar att de har varnat för rost. Varför fick de anställda fortsätta gå där?

– Vi uppfattade nog inte i Swecos rapport att det var en omedelbar fara utan det var en besiktningsrapport som beskrev ett antal punkter som behöver åtgärdas. De punkterna har gått in i vårt planeringssystem för att åtgärdas.

LKAB uppfattade alltså inte någon ”omedelbar fara” utifrån besiktningsrapporten.

Men om det område där olyckan inträffade, återger Sweco från sin bedömning:

”Omfattande korrosion på ovan- och undersida av gångbrygga samt i bärverk.”

Korrosion, det betyder rost, och förslaget till åtgärd är att byta ut allt rostskadat material och utföra en fördjupad utredning.

Sweco säger att området graderades med en etta, som enligt dem betyder ”omedelbar åtgärd”.

Så du menar att ni inte fick nån signal i den här rapporten som skulle innebära att ni stänger anläggningen så att anställda inte kan gå där?

– Ja jag svarade ju just på den frågan. Vi fick en rapport från Sweco som visar ett antal risker som vi ska hantera. Och som jag säger vi plockar upp de här rapporterna, vi får besiktningar och sen gör vi en bedömning, i vilken ordning och när ska det här åtgärdas. Och jag kan inte i detalj svara på vad som står i Swecos rapport och vilken bedömning vi gjorde för att vi inte omedelbart åtgärdade det här problemet.

När vi efter intervjun mejlar fler frågor svarar LKAB:

”Sweco har pekat ut området där servicebryggan finns som ett område som bör åtgärdas, det stämmer.”

De fortsätter sen, och säger att besiktningen pekade ut vissa platser med foton och text, men att just servicebryggan inte var en av dessa platser.

Sen lägger de till:

”Med detta sagt, servicebryggan kan alltså sägas omfattas indirekt eftersom rapporten slår fast behovet av åtgärder i hela området.”

LKAB vill lyfta fram att man påbörjat åtgärder, och att det gjorts skyddsronder och inspektioner före och efter Swecos besiktning. Bolaget uppger att de inte lägger skuld på någon annan, utan att man vill avvakta arbetsmiljöverkets och polisens utredningar.

Pentti Rahkonen, fackordföranden, svarar efter att ha tagit del av Swecos uppgifter, att servicebryggan inte var specifikt nämnd.

Jan Moström vill inte kommentera gruvfackets kritik om att man bara lagat synliga fel i pelletsverket, och att man inte haft kontroll på större områden. Den dialogen vill han ta själv med facket.

Men håller du med dem, när de säger så?

– Ja, jag kan hålla med dem i så motto att vi har ju ett stort tillkortakommande när vi har en dödsolycka, så är det. Sen vad som är drivkraften till det, det får vi jobba och analysera, vad ska vi göra för att: 1. det här inte uppstår igen och 2. att vi väsentligt kan förbättra vår arbetsmiljö.

LKAB har gjort en egen utredning, och enligt den är rost ”en mycket trolig orsak” till olyckan.

– Ja, man vill ju att det ska nå ut till alla att Julia inte har gjort något fel. Man vill ju att folk ska veta hur det gick till, att vi var helt försvarslösa i den situationen, säger Joakim Markström, Julias arbetskamrat, han som jobbade med henne när olyckan hände.

Han brukar gå förbi och titta till hennes grav.

– Ja, jag har varit där nästan varje vecka tror jag. Tänder ljus. Bara går förbi och kollar till hur det ser ut där. Det är viktigt att det liksom utreds och som leder till att det inte får hända något sådant här igen. Man vill ju liksom att hon inte ska bli bortglömd då. Det är ju så orättvist det som hände.

Minnena av Julia

Vi sitter vid ett matbord i den lägenhet där Julia bodde med Robin. Det är vi som har bett familjen berätta om sina minnen av henne.

Olyckan blev väldigt uppmärksammad och många har hört av sig till Kristina, Evelina och de andra i familjen.

– Människor som vi känner och som vi inte känner, som har hört av sig på så många sätt för att liksom hedra Julia men också för att stötta oss. Det är vi väldigt tacksamma för.

Nästa vecka försätter Kaliber granskningen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista