Här kan du läsa hela programmet

Här kan du läsa hela programmet. Lyssna på programmet här.

– Här ska vi se här har vi en hylla.. i massivt trä, ger en naturliga känsla står det…

Det är söndag förmiddag och folk trängs i det stora möbelvaruhuset, vår reporter stannar vid en hylla och letar efter uppgifter om var råvaran, träet som hyllan är gjord av kommer ifrån, men hon letar förgäves: 

– Här är en folder: Åldras vackert och är både slitstark och förnyelsebar. Men var kommer träet ifrån?

– Ska jag handla något så vill jag nog veta var träet kommer ifrån så att jag vet att det är rätt avverkat, säger en av kunderna i varuhuset.

Varför då?

– Det avverkas ju så mycket regnskog framförallt som förstör världen, så det tycker jag är viktigt.

Vi lever i en tid då djur- och växtarter försvinner i allt högre takt – och när vi pratar om det tänker vi ofta på arter långt borta i exotiska regnskogar. Men hoten mot djur och växter finns rakt fram ögonen på oss – i den svenska skogen.

I Sverige har vi ett mål om att skogar med höga naturvärden ska skyddas och inte huggas ner.

Stora skogsbolag förväntas ta ett eget ansvar, bland annat i hållbarhetscertifiering för att garantera att dessa skogar lever kvar. 

Men hur ser kontrollen ut? Kan vi konsumenter lita på att soffbordet eller köksstolen verkligen inte kommer från skogar som ska vara skyddsvärda?

– Här är ju en rönn ja, och här är precis sånt här som det blir när det blir gammat. Den är kanske fortfarande levande, eller så har den nyligen dött och så har det brakat ner.

Erland Lindblad är biolog och jobbar med naturvärdesinventeringar i skogen. Han är också engagerad i Naturskyddsföreningen.

– Där hade vi en större hackspett va?!

Ja, precis.

– En sådan här relativt stor lövrik miljö, den blir ju bara bättre och bättre ju mer död ved det blir.

Vi är i norra Kalmar län, en del av Sverige med mycket skog. Men berättelsen börjar egentligen i en helt annan del av landet. Utanför Jokkmokk i Norrbotten, där Erland Lindblad jobbade, i en skog som kallades Björnbergshuvudet:

– Det var en fin dag och jag ville göra en utflykt. Och det var en jättefin skog, granarna var draperade med hänglavar, garnlav i det här fallet, det är en rödlistad hänglav. Det fanns sälgar där med lunglav.

Hotade arter ska kunna överleva här

Cirka två procent av den del av skogen som används för skogsbruk har bedömts vara av extra stor vikt för att rödlistade, alltså hotade arter ska överleva. Områdena kallas nyckelbiotoper. Och den här skogen var utpekad på Skogsstyrelsens hemsida som en nyckelbiotop.

– Och där fanns doftticka, det är en sådan art som växer på sälgar. Den är sällsynt, den är hotad. Och ibland när man går i skogen kommer en underbar doft. Kumarin brukar de säga, och då får man börja leta och titta och då kan man leta upp den här dofttickan.

Men Erland Lindblad hittade inte bara fullt med rödlistade arter i skogen. Han hittade också snitslar som visade att den skulle huggas ner. Ändå hade han ju sett att det var utmärkt som en nyckelbiotop hos Skogsstyrelsen.

– Och jag blev så förvånad så jag gick in igen och tittade hemsidan där man kan se nyckelbiotoper och avverkningsanmälningar och då fanns det ingen nyckelbiotop där.

Men den hade funnits innan?

– Ja, först tänkte jag att jag måste ha tagit fel, jag måste ha varit på fel ställe, bara förvirrad, men jag hade ju tagit ett skärmklipp innan så det var det stället och den hade helt enkelt bara försvunnit från databasen.

Certifiering förbjuder att avverka

Det är inte olagligt att avverka en nyckelbiotop men vill man göra det måste man först – som det heter – samråda med Skogsstyrelsen, som kan komma att ha synpunkter på hur avverkningen ska gå till. För de som är FSC-certifierade – och det är alla stora svenska skogsbolag – är det däremot förbjudet att avverka en nyckelbiotop.

FSC – Forest Stewardship Council – är en hållbarhetscertifiering, där skogsbolag, miljöorganisationer och sociala organisationer ska jobba gemensamt för att garantera att skogens brukas ansvarsfullt. Men FSC:s stämpel ska konsumenterna känna sig säkra på att områden med mycket höga naturvärden inte har avverkats.

Men i det här fallet hade alltså en skog plötsligt upphört att vara en nyckelbiotop, och försvunnit från Skogsstyrelsens register – och nu skulle den avverkas.

Finns det alltså ett sätt för skogsbolagen att kringgå både Skogsstyrelsens krav och vad man lovat i certifieringen?

Vi har åkt vidare en bit österut i Kalmar län. På andra sidan ett rostigt taggtrådsstängsel finns det som ser ut att vara en stor skog.

– Det här är medelålders tall- och granskog….

I skogen levs livet långsamt. Det kan ta årtionden, inte sällan århundranden, innan en skog är så viktig för djur, växter och svampar att den kan räknas som en nyckelbiotop. Vissa av de mest hotade arterna, som till exempel den vitryggiga hackspetten, behöver också stora områden. Dessutom behöver skogen ha växt fram naturligt. Därför har många arter svårt att klara sig med dagens skogsbruk.

Men vad är problemet då med de här skogarna som är planterade och i samma ålder?

– Ja, ur naturvårdssynpunkt blir det inte så bra för många arter kräver långa successioner, alltså att skogarna är gamla och kontinuerliga, alltså att det alltid funnit träd där, så det är olika åldrar, en del träd har dött, en del håller på att dö, berättar Erland Lindblad.

I Sverige finns inte många skogar kvar som fått växa fram naturligt och där träden stått kvar under lång tid. Uppskattningen är mindre än tio procent. Ändå avverkas de fortfarande. Naturvårdsverket uppskattar vidare att i norra och mellersta Sverige görs en betydande del av avverkningarna i sådana skogar.

Och att de här skogarna försvinner är den viktigaste orsaken till skogslevande arter minskar och riskerar att dö ut.

Men vad ska vi med alla dessa arter till då, varför behöver vi dem?

– Jag tycker det är en anständighetsfråga. Det kan ju inte bara vara pengarna som ska styra. Det måste finnas plats för djur och natur också. Så jag tycker det handlar mycket om anständighet.

Internationell kritik

Att gamla skogar med värdefull natur huggs ner i Sverige har också fått internationell kritik. Härom året skrev ett 70-tal europeiska miljöorganisationer och bolag ett brev till den svenska regeringen och flera svenska bolag där de krävde stopp för avverkningar och ett permanent skydd för svenska värdefulla skogar.

Vart är vi på väg nu?

– Blankaholm heter det, en skog som avregistrerades och avverkades.

2010 blev Blankaholm utpekad som en nyckelbiotop efter att skogsägaren, det statliga bolaget Sveaskog, gjort en inventering av vilket naturvärden som fanns i skogen. Men några år senare försvann en stor del av området från Skogsstyrelsens register över nyckelbiotoper, precis som skogen i Norrbotten, Björnbergshuvudet, försvunnit. Sveaskog hade gjort en ny bedömning och kommit fram till att en fjärdedel av området saknade naturvärde.

Här var alltså två områden som bedömts som nyckelbiotoper som från den ena dagen till den andra förvandlats till skogar som man tycker det är okej att avverka.

Erland Lindblad kontaktade en god vän, Johan Marand, för att få hjälp att förstå vad som hade hänt.

– Då tänkte jag att dels att det var ju väldigt lägligt för Sveaskog att nyckelbiotopen bara kan försvinna så där när man planerade en avverkning. Sen tänkte jag vidare att hur funkar det här egentligen?

Johan Marand är liksom Erland Lindblad engagerad i Naturskyddsföreningen. Men han är också systemutvecklare och satte igång med att samla ihop och analysera uppgifter som fanns på Skogsstyrelsens hemsida.

Det visade sig att samtidigt som det kommer till en hel del nyckelbiotoper så är det också många som försvinner, och inte bara det:

– Och när vi började titta vidare på det här visade sig ju inte vara det enda området som det hade hänt utan det fanns ju en massa andra områden där det försvunnit nyckelbiotoper och sedan dykt upp avverkningsanmälningar.

Johan Marand hittade drygt 150 fall där delar eller hela nyckelbiotoper som tagits bort från registret över nyckelbiotoper för att i stället dyka upp i registret över planerade avverkningar.

Granskade siffror

För att se om det här verkligen stämmer beslutar vi oss på Sveriges Radio att granska siffrorna. Vi laddar ner siffror från Skogsstyrelsen och kontaktar dem för att få filer längre tillbaka. Och vi kommer fram till samma slutsats:

Vi kan belägga runt 120 fall där certifierade bolag har avregistrerat en nyckelbiotop och gjort en avverkningsanmälan, och i ett 50-tal fall har man också huggit ner skogen.

Men det finns ju ändå en mängd nyckelbiotoper, ungefär 100 000 enligt Skogsstyrelsen, så är det här verkligen så allvarligt?

– I skogssammanhang är det så klart låga siffror, men likväl det är skog med väldigt höga naturvärdena med som är viktiga att behålla även för att behålla biologiskt mångfald i skogen. Och det är ju inget man kan hålla på att trixa med i skogen i synnerhet inte om man vill sätta en stämpel med ansvarsfullt skogsbruk, vilket är vad FSC-märkningen säger. Då blir det ju väldigt underligt när de som själva bestämmer vad som ska vara höga naturvärden eller inte och godtyckligt ska över en natt bestämma att det inte ska vara en nyckelbiotop längre för vi behöver avverka. Så ska det ju inte funka, säger Johan Marand.

Men kan det verkligen vara skogsbolagen själva som helt och hållet bestämmer vad är en nyckelbiotop och vad som inte är det?

Vi ringer Agneta Jonsson på Skogsstyrelsen.

– Vi har en ganska enkel hantering de skickar in och vi byter ut.

Agneta Jonsson är specialist på geodata på Skogsstyrelsen. Jag frågar henne hur skogsbolagens nyckelbiotoper registreras.

– De mejlar in till mig när de vill ha en uppdatering gjord i våra system och det sker med lite ojämna mellanrum, men ungefär en gång om året för de större bolagen.

Vad är det de mejlar in då?

– Det är ett uttag över deras register med nyckelbiotoper och i första hand om vilken yta de täcker och så lite information om vad det är för typ av biotop.

Vad händer med de gamla nyckelbiotoperna?

– De försvinner ju ur systemen för vi byter ju ut dem rakt av.

De stora pekar själva ut

Det visar sig alltså stämma. De stora bolagen som SCA, Sveaskog, Holmen och Bergvik bland andra inventerar sina egna skogar, pekar ut områden med höga naturvärden och nyckelbiotoper och skickar in materialet till Skogsstyrelsen som lägger det in det i sin karttjänst på sin hemsida.

Och det är så skogspolitiken fungerar och det kallas sektorsansvar. Politiken sätter målen om till exempel miljöhänsyn, skogsägarna förväntas uppfylla den även om lagen i alla delar tvingar dem.

– Vi har ett regeringsbeslut i grunden som stödjer att vi ska inventera på småskogsbrukets marker och storskogsbolagen ska inventera på sin egen mark, säger Göran Rune, som är chef för skogsavdelningen på Skogsstyrelsen.

– Därmed är det tydligt att skogsbolagen själva äger nyckelbiotoperna och det är ju helt i enlighet med den skogsvårspolitik vi har och det sektorsansvar som gäller.

Ni vet vad som registrerats in och vad det finns någonstans men vet ni något om kvaliteten?

– Vi gör ingen regelrätt kvalitetsuppföljning för det är ju ett kunskapsunderlag som skogsbruket ska ansvara för.

Skogsstyrelsen granskar alltså inte de stora skogsbolagens nyckelbiotoper – inte heller när det tas bort. Ändå räknas många av de här områdena in i Sveriges mål om att skydda värdefulla skogar.

Men om man inte göra några granskningar – hur kan Skogsstyrelsen då veta att de viktigaste områdena skyddas?

– Nej, det är ju svårt att veta att det är de mest skyddsvärda områdena, säger Göran Rune.

Det stora skogsbolagen, som SCA, Bergvik, Sveaskog och Holmen kan alltså själva bestämma vilka områden i skogen som är nyckelbiotoper, registrera dem och också välja att avregistrera dem, efter en ny bedömning, till exempel i samband med att området ska avverkas.

Men om de vill ta ner skogen måste fortfarande skicka in en anmälan om det till Skogsstyrelsen som har sex veckor på sig att komma med synpunkter.

Så hur fungerar kontrollen då?

Vi återvänder till biologen Erland Lindblad. När han upptäckte att Björnbergshuvudet, skogen i Norrbotten, skulle huggas ner skrev andra och andra medlemmar i Naturskyddsföreningen brev till både Sveaskog och Skogsstyrelsen.

Ingen kontroll från myndigheter

Någon vecka senare åkte Skogsstyrelsen ut för att titta på skogen och bedömde att skogen helt klart var att räkna som nyckelbiotop. Sveaskog drog då tillbaka avverkningsanmälan. I Blankaholm var det annorlunda.

På andra sidan bäcken kommer vi fram till området som tidigare bedömts vara nyckelbiotop och möter oss stubbar och vattenfyllda spår av skogsmaskiner. Marken sluttar uppåt mot en gles tallskog, den del av den före detta nyckelbiotopen som Sveaskog fortfarande anser är en nyckelbiotop. Resten är nerhugget.

Erland Lindblad säger att han inte kan se att den avverkade delen haft mindre naturvärden och den del som finns kvar.

– Inte av det jag ser av det… i och med att vi har bäcken så borde ha funnits goda förutsättningar för hög luftfuktighet.

Och vad skulle det betyda?

– Det är ju bra för många arter att det finns ett vatten och en sammanhängande skog upp till de här hällmarkerna här.

Men när avverkningsanmälan kom in till Skogsstyrelsen gick den igenom utan anmärkning. Jag ringer upp handläggaren som säger att han kanske borde ha reagerat – för i anmälan finns med en karta som faktiskt visar att området har bedömts som nyckelbiotop.  

Men anmälan passerar trots det utan att Skogsstyrelsen reagerar, men det skulle man gjort, säger Göran Rune, chef för skogsavdelningen på Skogsstyrelsen:

– Ja, det är tydligt i det exemplet.

– Vi har en viss möjlighet till rådgivning, för vi ska ju verka för att åtgärder som skadar naturvärden ska undvikas. Men vi har starkt begränsade resurser för att bedriva rådgivning och uppsökande verksamhet i fält. Vi får in över 67 000 anmälningar per år och vi åker ut på cirka 3 000, så det är ju lite som att leta efter en nål i en höstack.

Men hur resonerar skogsbolagen när de tar bort eller ändrar gränserna för en nyckelbiotop?

Oprecisa bedömningar görs om

Vi kontaktar de stora bolagen – Sveaskog, Bergvik, Holmen och SCA.

I en del fall handlar det om att skogen har blåst ner och för att förhindra angrepp från skadeinsekter behöver man ta bort enstaka träd eller delar av skogen. I ytterligare en del fall säger bolagen att det handlar om naturvård, exempelvis att bort barrträd för att gynna lövträd. I enstaka fall har marken sålts.

Den allra vanligaste förklaringen är att den första bedömningen som gjordes ofta var ganska oprecis. Senare har man gjort en ny och bättre naturvärdesbedömning, i vissa fall har man kommit fram till att områden inte är en nyckelbiotop, i andra fall har man justerat gränsen efter nyckelbiotopens utbredning. Det kan ha gjorts som en del i en kvalitetssäkring eller inför att bolaget planerar avverkningar i närheten.  

Bolagen pekar också på att det görs ett samråd med Skogsstyrelsen om de vill ta ner skog med höga naturvärden, och några av dem säger att de ber om ett samråd om det handlar om en före detta nyckelbiotop. Och Bergvik uppger att de också begär samråd när de avregistrerar en nyckelbiotop.

Flera av bolagen pekar också på att de registrerar långt fler nyckelbiotoper än de avregistrerar.

Edvard Unsgaard är pressansvarig på Sveaskog. Han säger att deras nyckelbiotopsbedömningar ofta gjorts i flera led.

– Äldre bedömningar har gjorts på kartan på lite trubbigt sätt. Sen görs det en inventering som är mer noggrann på större områden. Sen går man ytterligare ner och gör en naturvårdsbedömning.

Men du är säker på att den här andra eller tredje bedömningen är korrekt?

– Det är en bedömningssport, skulle man kunna beskriva det som. Men jag känner mig väldigt trygg med de bedömningar vi gör och att vi inte avverkar nyckelbiotoper.

Men varför lägger man ut uppgifter offentligt som om några år kan komma att ändras?

– Ja, när vi valt att vara helt transparenta borde vi kanske vara ännu tydligare vad för sorts bedömningar vi har gjort. Nu måste vi fråga oss om vi kan vara tydligare med vad det faktiskt är vi har lagt ut, säger Edvard Unsgaard.

FSC: Certifieringen fungerar

Men kan man lita på att bolagen gör riktiga bedömningar och att de uppfyller sitt löfte att inte hugga ner nyckelbiotoper – som de lovat i FSC, alltså den hållbarhetscertifiering som ska garantera ett ansvarsfullt skogsbruk. Lena Dahl är verksamhetschef på FSC i Sverige.

Hon säger att hon inte känner till att något bolag har fått kritik inom FSC-systemet för att faktiskt ha avverkat en nyckelbiotop. Däremot finns det exempel på bolag som fått kritik för att ha planerat att ta ner nyckelbiotopsområden.

– Det finns i varje fall där man avverkningsanmält nyckelbiotoper och så har det kommit klagomål på det både från miljöorganisationer och andra och så har man då fått avvikelser och få dra tillbaka avverkningsanmälan.

Bolag som bryter mot FSC:s regler kan få en avvikelse, alltså en anmärkning. Är det mindre eller enstaka fel blir det en mindre anmärkning, är det större eller upprepade fel blir den en större anmärkning. Om felen inte rättas till riskerar bolaget att bli av med sin certifiering.

FSC i Sverige har kritiserats av miljöorganisationer som har valt att lämna systemet eller aldrig gå med i det, eftersom de anser att stora skogsbolag återkommande har kunnat bryta mot certifieringens regler och avverka skyddsvärda skogar utan att det har fått konsekvenser. Det är en kritik som Lena Dahl avvisar och pekar på att Bergvik, ett av de stora svenska bolagen var nära att förlora sitt certifikat 2014.

– Ja, det var faktiskt ett fall där ett av skogsbolagen delvis blev suspenderad under en period för att man inte gjort korrekta naturvärdesbedömningar i samband med avverkningsplanering, man hade missat områden med nyckelbiotopskaraktär.

Skogsbolagen har fått anmärkningar

Även Sveaskog och Holmen har fått varsin allvarlig anmärkning i FSC-systemet de senaste åren för att ha missat höga naturvärden i skogen. Alla tre bolagen har rättat till felen. Sveaskogs naturvårdschef, Peter Bergman, säger att efter den händelsen genomförde Sveaskog utbildningen och övning med personalen.

– Där vidtog vi ju kraftfulla åtgärder efteråt och hade stora utbildningar och kalibreringsövningar med alla fältpersonal, så på det området känner jag mig jättetrygg nu för tiden. Ibland gör man fel men vi har rättat till och utbildat och nu ligger vi på topp.

Men trots det har Sveaskog fått två mindre anmärkningar just för bristande naturvärdesbedömningar efter den här stora anmärkningen. Man ska sätta det i relation till att Sveaskog har över 15 000 nyckelbiotoper säger Peter Bergman:

– Det är ett jättejobb det här. En mycket liten del är svåra gränsfall. Jag tycker att vi gör det här jobbet jättebra.

En av de mindre anmärkningar som Sveaskog fått efter 2017 handlade just om Björnbergshuvudet, skogen i Norrbotten. Men trots att Skogsstyrelsen senare bedömde att området var en nyckelbiotop och Sveaskog fick backa på sin planer tycker Sveaskogs naturvårdschef Peter Bergman att bolaget gjorde en riktig bedömning från början:

– Jag står fast vid vår bedömning, men vi lyssnar ändå på vad myndigheten säger och därför har vi lagt tillbaka det som nyckelbiotop.

Cirka två procent av den produktiva skogsmarken är utpekad som nyckelbiotop, alltså ett område som har allra mest betydelse för att hotade växter, djur och svampar ska överleva. För de små skogsägarna är det skogsstyrelsen som bestämmer nyckelbiotoperna, medan de stora skogsbolagen gör det själva. Och de har också möjlighet att ta bort eller förändra gränserna för sina nyckelbiotoper.

Frédéric Forsmark på naturskyddsenheten på länsstyrelsen i Norrbotten, tycker att det är märkligt att bolagen tar bort nyckelbiotoper:

– Min erfarenhet är att nyckelbiotoper i varje fall i Norrbotten håller hög klass. Det är sällan om någonsin jag har stött på en nyckelbiotop på ett certifierat bolag som inte hållit nyckelbiotops-klass.

Han tycker att det görs för lite uppföljningar på att skogsbolagen verkligen gör rätt bedömningar.

– Rent teoretiskt skulle man ju kunna flytta omkring de här arealerna så att de flyter omkring, ena året skyddat här, tio år senare skyddat där, så var består då skyddet av? Det blir ju i sådana fall bara en siffra. Nu är det ju värsta-scenariot men man måste ju kunna lita på att det som är avsatt är långsiktigt för att det ska ha en betydelse för miljömålen, säger Frédéric Forsmark.

För även om nyckelbiotoper inte skyddas av lagen, så väljer vissa markägare ändå att spara dem. De hamnar då i det som kallas frivilliga avsättningar, som ingår som en del i Sveriges miljömål, och där räknas de som lika viktiga som våra finaste nationalparker.

– Nyckelbiotoperna är kanske juvelen i kronan i de frivilliga avsättningarna med de allra högsta naturvärdena, och de utgör en stor del av naturvårdspolitiken. Så därför är det ju viktigt att man kan garantera att de här frivilliga avsättningarna faktiskt bidrar och är långsiktiga.

Nu vet vi ju att de kan registreras om – vad betyder det för långsiktigheten?

– Ja, det skapar ju en osäkerhet, folk måste ju kunna lita på att frivilliga avsättningar är långsiktiga, för om de inte är det, kan man då räkna det som ett skydd?  Om man avsätter i tio eller tjugo år det hjälper inte, eftersom naturvärdena tar flera hundra år att bygga upp. Så långsiktigheten måste bestå i all evinnerlig tid, för alltid egentligen, säger Frederic Forsmark och menar att kontrollen av bolagens nyckelbiotoper måste öka. Bolagen säger att de gör riktiga bedömningar och Sveaskogs pressansvarige, Edvard Unsgaard, säger att han tycker att systemet fungerar bra:

– Vi tycker det fungerar väldigt väl, vi har ett omfattande naturvårdsarbete och uppföljning. Och jag anser att vi är duktiga på att göra de bedömningarna. Systemet fungerar väl.

Men experter menar alltså att det finns risk för att skyddsvärda skogar avverkas när storbolagen själva ansvarar för att peka ut de mest värdefulla områdena. Kontrollen är liten eller obefintlig, trots att många av de här områdena räknas lika tungt som våra finaste nationalparker i Sveriges miljömål. Och ingen kan heller garantera att skyddet kommer att vara kvar i framtiden.

Biologen Erland Lindblad säger att han tappat tron på att de nyckelbiotoperna verkligen kommer att få stå kvar.

– Innan det här i Norrbotten hade jag tron att nyckelbiotoperna är säkra. Man vet att det är fina värden och värda att bevara. Men efter det här tror man inte på någonting faktiskt. Jag tycker det är tragiskt, avslutar han.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista