1 av 6
Foto: Anna Jaktén
2 av 6
Foto: Anna Jaktén
3 av 6
Foto: Sanna Klinghoffer
4 av 6
5 av 6
Fegenbornas insamling. Foto: Sanna Klinghoffer
6 av 6
Foto: Sanna Klinghoffer

Kaliber 18 december 2005: Tabeh, Kalel... och alla som lovat

Kaliber avslutar höstsäsongen med att svara på frågan: Vad hände sedan?

Här kan du läsa om vad som hänt inom några av de ämnen Kaliber tagit upp.

 

 

 -------------------------

Hur går det för Kalle från Fegen?

I december berättade Kaliber om konsekvenserna av EU:s så kallade Dublinregler. Dublinavtalet innebär att den som söker asyl i EU måste göra det i det första EU:land han eller hon hamnade i. I praktiken kan det tex innebära det EU:land en asylsökande mellanlandade / tankade bilen i.

I det lilla halländska samhället Fegen finns många som bryr sig om Kalel Mauloud. Här har han jobb, vänner, bostad. Han har bott där i fyra år och talar flytande svenska. Här har han firat jul, spelat boule med pensionärerna.

I dag finns en lokal lobbygrupp i Fegen som försöker hjälpa Kalel. De samlar in pengar, som de skickar till honom.

- Att reglerna ska vara så styvnackade att en person som har etablerat sig, som har arbete och bostad, inte ska få stanna. Jag förstår det inte! Om jag bara kunde förstå, säger Anki Karlsson i kiosken i Fegen.

För Kalel själv befinner sig i Rom i Italien. Dit har han skickats eftersom han en gång i tiden stannade där på sin flykt från Irak till Sverige. Därför är Italien hans ”första asylland” och enligt Dublinreglerna är det därför där hans asylskäl ska utredas.

I början var Kalel tvungen att sova på parkbänkar eller tågstationer i Italen. Sedan en vecka har han fått hjälp och husrum av Svenska kyrkan i Rom.

Men han längtar hem till Fegen.

På många sätt verkar det ju smartast att göra avsteg från huvudprincipen i dom här EU-reglerna - och låta den asylsökande mannen få sin sak prövad, där han i all praktisk mening hör hemma - alltså i Sverige.

Och Kaliber kan avslöja att det tycker även dom ansvariga handläggarna i Italien.

Men - dom svenska belsutsfattarna... - ja, vad de tycker kommer ni att kunna läsa längre fram i den här texten.

Vad händer i Italien?

I nästa vecka ska de Italienska migrationsmyndigheterna träffa Kalel, för att ta en titt på hans papper. Men faktum är att självaste inrikesministern redan läst igenom dom. Kalels starka stöd från Fegen, har öppnat många dörrar, även i Italien - nån känner nån som känner nån.

När Kalibers utsända reporter hör sig för med den som är chef för Dublinfrågorna på Inrikesministeriet - Dottore Campini - säger han att det här är ett fall där han skulle vilja förhandla med Sverige. 

Campini tycker att man ska använda den paragraf i Dublinreglerna som säger att man kan överlåta ansvaret till ett annat EU-land om alla är överrens om det. Och här borde det väl finnas såna förutsättningar, menar Campini.

Vad säger Sverige om det?

Kaliber skickar frågan vidare till Migrationsverkets expert på Dublinfrågor, Staffan Ponnert. Vad säger han om Campinis förslag om att överlåta ärendet hit, där Kalel har jobb, bostad och vänner?

Ponnert har inte tidigare haft med fallet Kalel att göra, och vill inte uttala sig om det enskilda ärendet. Men hur skulle Sverige hypotetiskt svara på en sån fråga om ett sånt fall från Italien?

- Att man har ett jobb i en medlemsstat är inte en grund för att vi skulle acceptera att ta tillbaka en person till Sverige.

- Så det troliga skulle svaret skulle vara att Sverige inte är intresserat av en sådan uppgörelse?

- Ja, troligtvis.

- Men vem vinner på att säga nej på en sådan fråga från Italien?

- Det är väl ingen som vinner på det. Vad man talar om är att upprätthålla ett asylsystem som fungerar i Europa.

- Men blir inte detta väldigt fyrkantigt?

- Inte om man talar om förutsägbarhet. Då är det ganska naturligt att samma regler ska gälla oavsett om man har ett jobb eller inte.

Tänkbara andra lösningar

Kanske blir det så att Kalel en dag ändå återkommer och handlar i kiosken i Fegen igen. Det finns sätt.

Ett, som en anställd på Migrationsverket faktiskt föreslog Fegenborna, berättar de, var att Kalel borde återvända till Irak - och så kunde det hända honom något nytt... livsfarligt, och då kunde han flyga direkt till Sverige och söka asyl.

En annan väg är att Kalel genomgår den Italienska asylprövningen, kanske får uppehållstillstånd eller medborgarskap där, och sen som EU-medborgare utnyttjar rätten att flytta till, och arbeta i ett annat EU-land - Sverige och Fegen.

Eller så skulle han kunna idag gå till svenska ambassaden i Rom och strunta i att söka asyl, söka uppehållstillstånd och ange anknytning, som skäl.

Kanske blir det ja på det, vem vet?

I Rom finns hur som helst just nu en irakisk medborgare som mest av allt känner sig hemma i ett litet halländskt samhälle:

- Jag känner alla där, säger Kalel. Jag trivs med alla i Fegen. Varje tisdag klockan tre i Fegen spelar jag boule med pensionärerna. Någon gång var jag fem minuter sen och då väntade dom på mig. De visste att jag skulle komma.

- Har du varit i kontakt med dina släktingar i Irak?

- Nej, men jag har kontakt med Fegen varje dag. Telefon och sms.

--------------------------------------------------------------------

Nya regler ska stoppa luftstudenter

- Har jag gått den kursen?

- Nämen, jag avregisterade mej.

- Jag vet inte vad du pratar om!

Ungefär så sa mer än hälften av de studenter som Kaliber ringde till för att fråga om varför de inte tagit några poäng på de kurser de varit registerade på.

Flera högskolor och universitet visade sig ha väldigt dålig koll på om studenterna verkligen gick dom kurser som skolorna sagt att dom gjorde, - och som skolorna fått pengar från staten för.

Avslöjandet väckte omedelbar respons hos den ansvarige ministern och redan på nästa regeringssammanträde, tisdag den 20:e, har regeringen för avsikt att föra in skrivningar om detta i regleringsbrevet för 2006 - alltså de villkor skolorna har att rätta sig efter nästa år.

--------------------------------------------------------------------

Polisplaner för bättre jämställdhet

Kvinnor diskrimineras när dom polisanmäler brott visade Kaliber i säsongens första program.

Vi lutade oss mot vår egen undersökning av 7 000 polisanmälningar - och konskevent var det så - oavsett brottstyp - att en anmälan gjord av en kvinna hade mindre chans att gå vidare till åklagaren, än en anmälan gjord av en man.

Rikspolischefen tog illa vid sig och under hösten har krimchefen i malmö, Stefan Sintéus, jobbat med ett förslag till hur polisen kan gå vidare med detta. Två alternativ finns, antingen räcker Kalibers granskning som underlag, eller så gör dom en egen statistisk undersökning.

I Västmanlands Läns Tidning läser vi att Västeråspolisen redan satt igång ett arbete utifrån Kalibers avslöjande. Dom ska granska hur personalen bemöter kvinnor och män som anmäler brott.

---------------------------------------------------------

Ny etisk plattform för samarbete

I maj granskade Kaliber läkemedelsföretagens olika former av samarbete - eller sponsring - av patientföreningar.

Granskningen visade att mer än hälften av landets patientföreningar och handikapporganisationer i olika grad får ekonomiskt stöd av läkemedelsföretag. Det kan handla om att företagen betalar enkätundersökningar, resor, möten, föredrag, tidningar eller informationsmaterial åt patientföreningarna.

För många hårt arbetade ideella patientföreningar (och som inte sällan har små eller inga bidrag från stat och kommun) är detta stöd nödvändigt. Men det kan också innebära att föreningens trovärdighet äventyras. Lyssnar tex Läkemedelsverket på en patientföreträdare som betalas av läkemedelsföretagen?

I somras initierade Läkemedelsindustrins branchorganisation, LIF, en utredning. Uppdraget innebar att opartiskt granska vilken typ av samverkan som finns - för att sedan försöka klargöra vad som ska ses som etiskt eller oetiskt i samarbetet.

Tidigare socialminister Bengt Lindqvist är ansvarig för genomlysningen, som ska lämna förslag till en ”etisk plattform” i månadsskiftet februari /mars 2006.

Så här säger Bengt Lindqvist till Kaliber om varför han tackade ja till uppdraget:

- Jag har mina rötter i handikapprörelsen. Jag har själv ett funktionshinder och känner väldigt starkt att jag tillhör den rörelsen. När jag då ser att den utsätts på det här sättet, och jag ser en utveckling som jag är lite förvånad över omfattningen av, och de risker som detta kan medföra när det gäller trovärdighet och uppfattning om självständighet - då tyckte jag att det var ett intressant ämne att gå in i. Dels att fråga hur det har blivit så här? Dels att ta reda på vilka riskerna är? Och vad kan vi göra för att eliminera riskerna?

-------------------------------------------------------

Vart tar de kinesiska ungdomarna vägen?

Kommer ni ihåg historien om de kinesiska flyktingbarnen som kommer ensamma till Sverige för att senare bara försvinna spårlöst?

Den 18 april 2004 berättade Kaliber hur en ström unga kineser de senaste månaderna sökt asyl i Sverige. Ungdomarna berättade historier som liknade varandra och var utrustade med mobiltelefoner och en specifik summa pengar. Därefter försvann de.

Polisen misstänker att det rör sig om organiserad människohandel och att ungdomarna utnyttjas i den svarta arbetsmarknaden eller i sexindustrin.

Nu har de första personerna häktats i Sverige för misstänkt medverkan i denna människosmuggling. Det rör sig om två kinesiska medborgare. Den 23 december beslutas om de ska omhäktas eller om de ska försättas på fri fot.

Hans Ihrman på internationella åklagarkammaren i Stockholm säger till nu till Kaliber att frågan tagits upp i åklagarsamarbete på EU-nivå. För det är inte bara Sverige som upptäckt denna form av troligtvis organiserad människohandel. I stort sätt samtliga europeiska länder samt USA och Kanada har tagit emot kinesiska asylsökande ungdomar, som senare försvunnit.

Dansk polis har gjort framsteg i sitt arbete att stoppa företeelsen. I november dömdes en person för att ha försett ungdomar som kommit på samma sätt med falska pass.

---------------------------------------------------------------------

Skärpt tillsyn av assistensföretag

Företag som säljer personliga assistenter till funktionshindrade kommer att få strängare tillsyn och skärpta regler.

En enig parlamentarisk kommitté presenterade sina förslag för en knapp månad sen - och förslagen tog avstamp, bland annat, i Kalibers granskning av branschen från förra året.

Vi visade då att skattepengarna till assistans kunde användas till helt andra saker, storvinster åt ägarna och ifrågasatta bonusar till dom funktionshindrade själva.

Kommittén föreslår att Länsstyrelsen ska bli tillsynsmyndighet för de privata assistans-anordnarna.

Och att det ska krävas tillstånd därifrån för att ha ett assistentföretag.

Dessutom ska det uttryckligen bli förbjudet att använda pengarna till annat än assistans i framtiden. Förslaget är lämnat till regeringen. Nu väntar en remissrunda och behandling av riksdagen, så det tar ett tag innan de nya reglerna kan börja gälla.

----------------------------------------------------------------

Hur går det för Tabeh?

30 oktober skildrade Kaliber med vilken valhänthet Sverige tagit hand om ett ensamkommande flyktingbarn. Från det att Tabeh kom till Sverige som nioåring tills det att hon sökte sig ett eget hem - så fick hon flytta åtta gånger. Hon gick i tolv olika skolor. Idag är hon 22, men ligger på mellanstadienivå i läsning.

I ett kollegieblock har Tabehs pojkvän Yao antecknat vilka svenska myndigheter, organisationer och jurister  han varit i kontakt med sedan programmet om Tabeh sändes. Han vill hjälpa sin flickvän att få tillgång till en bättre undervisning - och han vill hjälpa Tabeh till någon slags upprättelse. Bland annat har han skrivit detta till Länsstyrelsen i Uppsala.

”Hej! Mitt namn är Yao Akintunde. Jag har blivit rådd av Barnombudsmannen att kontakta er, eftersom ni är tillsynsmyndighet för socialen.

Saken är den att jag skriver detta brev åt min flickvän Tabeh. Hon kom till Sverige från Sierra Leone som ensamt flyktingbarn 1993. Då var hon 9 år, idag är hon 22 år. Sedan man beslutat om att hon skulle få ett uppehållstillstånd har den sociala myndigheten fått agera Tabehs föräldrar, eftersom hon då som nu inte har några anhöriga i Sverige.

Därför undrar nu Tabeh hur det kan vara möjligt att hon inte gått i skolan? Hon undrar varför hon har fått växa upp på institutioner för missbrukande barn och kriminella ungdomar, trots att hon alltid tagit ett bestämt avstånd från droger och alkohol.

Idag bor vi i Göteborg, men det är i Uppsala kommun som hon varit skriven längst under alla dessa år. De har därför tagit de flesta besluten angående Tabeh. Tabeh vill ha reda på vem som hade ansvar för henne som barn. Ansvaret att se till att hon fick en utbildning. Vem som har ansvar för att hon får en utbildning idag. Är det hennes eget ansvar, eller kan hon få hjälp? I så fall, av vem?

Är det inte en rätt för alla Sveriges barn att få gå i grundskolan? Varför har hon blivit fråntagen denna rätt?”

Tystnad

En och en halv månad av tystnad har följt efter programmet, säger Tabeh när vi ses i början av december. Hon går fortfarande i en skola, som inte alls kan ge henne det stöd hon behöver för att komma framåt. Eftersom hon inte fått lära sig grunderna ordentligt har hon svårt för en undervisning som bygger på självstudier och läxor. Och hon är besviken när hon säger att ingen av de som haft ansvar för henne under hennes uppväxt hört av sig efter programmet:

-  Mycket besviken. Det går inte ens att beskriva hur, hur besviken jag är över att ingen hört av sig.

- Hade du hoppats att någon skulle ringa och säga: förlåt, vi gjorde fel, men då förstod vi inte bättre?

- Ja, att de skulle slappna av och bara ringa. Jag bits inte, jag är snäll. De kan ringa och säga att de har gjort fel och att det inte blivit så som de hade tänkt.

Får äntligen berätta

Så i onsdags den 14:e, fick Tabeh till sist träffa en socialsekreterare för att prata om sina läs och skrivsvårigheter. Tabeh vill ha hjälp att få de grundkunskaper som hon inte har fått tidigare. Hon vill få hjälp till en utbildning med tydlig schemabunden undervisning och stort stöd av en lärare.

Tabeh hade med sig hela högen av dokument om sig själv som hon med hjälp av Kaliber plockat ut från migrationsverk, socialtjänst, flyktinghem. Margareta på socialtjänsten i Kortedala frågade och lyssnade.

Och när vi lämnar mötet är Tabeh och Yao försiktigt förhoppningsfulla.

- Hon verkar vara bra, snäll och stark, säger Tabeh.

- Det är bra att hon ska hjälpa och se till att jag kommer på rätt plats efter tolv och ett halvt år.

- Det är inte lätt för Kortedala att ställa tillrätta allt, säger Yao.

- Men nånstans måste man ju börja, säger Tabeh när vi går därifrån.

Relaterat

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".