Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Den besynnerliga händelsen med hunden" - ett familjedrama som aldrig lyfter

Publicerat måndag 27 januari 2014 kl 14.45
1 av 2
Peter Jansson som den autistiske pojken Christopher. Foto:Urban Jörén
2 av 2
Peter Jansson och Nina Rudawski i Johanna Mårtenssons scenografi. Foto: Urban Jörén

En bästsäljande roman och en mångprisad pjäs. Men länsteaterns sverigepremiär av "Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" lyfter aldrig, tycker vår recensent Martin Dyfverman.

Örebro Länsteater

”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”

Örebro teater 25/1 2014

Hur lyckas man med en föreställning om en pojke som inte kan visa känslor och inte kan kommunicera?

Länsteatern har tagit på sig en riktigt svår uppgift med pjäsen om den autistiske pojken Christopher och hans väg genom livet.

Jag tycker inte att den har lyckats.

Särskilt som allt fokus ligger på huvudrollen. Peter Jansson spelar femtonåringen som har mycket svårt att ta in information och svårt med kommunikation. I stället har han, som många med detta tillstånd, en stor begåvning inom ett speciellt område. Här är det matematik – och den blir en nyckel för det liv han till slut ska få.

Men resan dit blir ett sammelsurium av intryck, händelser och relationer - till en mamma som flyr fältet - och till en pappa som älskar honom , men också förgår sig mot honom.

Berättelsen är från början en roman av Mark Haddon och sedan en pjäs av Simon Stephens. En bestseller respektive en rosad uppsättning i London med ett regn av olika teaterutmärkelser.

Här i Sverige är Länsteatern först, efter att andra har tvekat. Kanske har de som tvekat sett den svåra uppgiften med en pjäs där all dramatisk tyngd ligger på en huvudperson med ett autistiskt tillstånd.

Vad kan, med dom givna begränsningarna, få oss i publiken att leva oss in i Christophers huvud – bli fängslade av hans öde? Se de känslor och konflikter, drömmar och hopp  som kan finnas, men som han inte kan uttrycka?

Regissören Sara Giese måste ha funderat mycket på det. Men hon löser det inte för mig. Jag kommer aldrig in i Christophers huvud. Jag kommer inte in i hans värld. Jag ser en skådespelare, Peter Jansson,  som gör allt för att föreställa en autistisk pojke och det blir dokumentärt och ofta rent smärtsamt att se.

Men jag hade behövt en gestaltning av hans värld på scenen och där tycker jag den här uppsättningen går bet.

Ändå är scenografin uppseendeväckande annorlunda. Ett väldigt snedtak där olika roller tittar ut genom fyrkantiga luckor i ett stort mörker. Johanna Mårtensson har där - just, gestaltat för mig hur Christophers värld kan se ut.

Koreografen Tove Sahlin utnyttjar den begränsade ensemblen till max som levande dekor, till exempel att utgöra ett tåg, vimlet på en station eller den stressiga trafiken i storstaden. Men det känns mer som uppvisning än dramatisk illusion. David Giese har gjort animerade projektioner med ljudeffekter som för fantasin åt rätt håll, alltså Christophers matematiska snille, men de är för tama.

Karaktärerna runt Christopher får inte några egna liv. Ändå är det ju de som drabbas av pojkens tillstånd, det är hos dem som de uttryckta känslorna finns. Tyvärr ofta mer högljutt våldsamt än spännande, som mellan mamman och pappan, spelade av Linus Lindman och Anna Wallander. Den senare, Anna Wallander, visar ändå en sorg som tar tag och Nina Rudawskigör en rak och bra roll av läraren som i skolan sätter upp en pjäs av Christophers dagbok. Vi får som en pjäs i pjäsen.

Där finns också de få glimtarna av humor som jag saknar i övrigt. Jag saknar överhuvudtaget hjärtat och ömheten i detta oerhörda familjedrama som spelas upp. Det är lustigt nog först på slutet som det kommer – när det helt oförställda får plats i form av en riktig, levande hund...

Nej, uppsättningen växer aldrig för mig, lyfter mig inte förbi huvudrollens begränsade förutsättningar. Och idag – när vi vet så mycket mer om människan – vill jag faktiskt inte sitta och tycka att ett autistiskt tillstånd i sig är intressant i tre timmar.

Jag ville inte sitta och titta på en autistisk pojke – jag ville titta in i hans huvud.

Martin Dyfverman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".