Stadra sommarscen: Stilfull fresk om frihet och kärlek

 Det är stilfullt, det är 1600-talskänsla och det är en unik historia om Sveriges första kvinnliga författare och hennes kamp för frihet och kärlek. Och lite långt....

Martin Dyfverman recenserar urpremiären på "Efter mitt eget huvud".

 Som de flesta tidigare år lämnar jag den ljuvliga miljön vid Stadra med känslan att ha fått höra och känna ännu mer av det finaste i vårt svenska litterära arv.

 Den här gången det som betraktas som den första svenska boken skriven av en kvinna, nämligen Agneta Horn och den dagbok hon skrev på 1600-talet. Dessutom har författaren Agneta Pleijel klippt in Lars Wivallius från Örebro (och gården i Vivalla)

 Han dyker upp som en både lustig och poetiskt allvarllg figur i sidohandlingar och ibland även som fyndig parallellhandling när det handlar om kärlek och andra kval. I Magnus Wetterholms skepnad tar man honom till sig helt och hållet, skrattar åt hans självgodhet och rycks med av hans lyriska strofer.

 Den nyskrivna pjäsen rymmer också en särskild historia om drottning Kristina. Det är naturligt, eftersom hon växte upp som en slags syster till Agneta Horn, blev hennes föredöme och - inspiration.

Många visdomar kommer från drottningens mun. Till exempel: "Att gifta sig kräver samma mod som att gå ut i krig".

 Men pjäsens sätt att fördjupa sig i drottningens öde och klippa in Wivallius lurendrejerier gör också - tycker jag - att den spretar lite mer än Pleijels tidigare dramatik på Stadra.

 Agneta Horns levnadsöde kunde ha räckt att koncentrera sig på. Då hade pjäsen blivit tätare och inte känts så lång.

 Annars är jag imponerad över stilsäkerheten, i de mycket vackra kostymerna av Mari Gasslander och i Anders Ortmans suggestiva musik med bara få tidsmarkerande instrument och ett ofta dovt mullrande från slagfälten i bakgrunden.

Även över regissören Johan Bernanders roliga sätt att låta skådespelarna ibland dansa sakta fram när de utbyter repliker med varann. De liksom leker fram sin tid inför våra ögon. Och Agneta Horn riktar sig direkt till oss, när hon låter oss höra ur sin dramatiska dagbok.

 Kajsa Linderholm spelar henne på ett sätt som går på djupet. Hennes skapskurna drag är bittert vassa från den plågsamma uppväxten. Men när hon berättar om sin absoluta längtan efter frihet - och kärlek, då lyser hon!

 Och att drottning Kristina fått så mycket plats tror jag beror på att Gunilla Orvelius är en sådan kapacitet som skådis. Hon är närvarande i varje tum och när hon tar av sig kronan får vi se ett utspel som är skräckinjagande.

 Kärnan i Pleijels pjäs uppfattar jag vara Horns kamp för frihet och självständighet. Men den rymmer också starka formuleringar om de ändlösa krig som Sverige på den tiden förde, Krig som åt upp allt i sin väg, men som heller inte makten och ekonomin kunde vara utan.

 Så rymmer denna 1600-talspjäs inte bara säker tidskänsla, lyrik och litteratur utan även evigt aktuell samhällsspegling.

Martin Dyfverman