Föreställningen Tribes.
Föreställningen Tribes. Foto: Kicki Nilsson/ICON Photography.

Recension: "Tribes" lyckas göra den tysta världen tydlig

"En pjäs som vågar ta upp de svåra och känsliga delarna"
7:51 min

Örebro länsteaters nuvarande pjäs Tribes diskuterar dövhet på ett ovanligt sätt och tar upp de svåra och känsliga delarna. Det menar P4 Örebros recensent Martin Dyfverman.   

Det börjar inte så bra. En gapigt framförd scen med två föräldrar som grälar med sina tre vuxna barn. Ett av dem, sonen Billy, är dock hela tiden tyst.

När han väl börjar prata är det på ett alldeles särskilt sätt. Han har lärt sig prata fast han varit döv från födseln.

Nu börjar det bli intressant. Särskilt som Christian Dyvik, som spelar Billy, har ett sällsamt annorlunda sätt att spela som gör att man lyssnar särskilt mycket på honom.

Dramatikern Nina Raine har sedan skapat ett familjedrama som förmår diskutera dövhet på ett sätt jag aldrig hört förut. Vågar ta upp även de svåra och känsliga delarna. Vågar komma bakom den lite välordnade och präktiga yta som ofta präglar synen på så kallade handikapp.

Det hela tar fart när hemmapojken Billy träffar Sylvia, som är en tjej i samma ålder. Sylvia håller på  att bli döv, hon har samma sjukdom som sina döva föräldrar. Sylvia tar med Billy till de dövas värld, till föreningarna och umgänget där, fast hon egentligen inte gillar sättet att enas utåt i ett handikapp. Hon lär Billy teckenspråket. Men framförallt öppnar hon Billys ögon för hur han har haft det hemma.

Sylvia spelas härligt oförväget av Malin Persson, hon är snabbtänkt och hon är smart i mötet med den rätt elakt, egoistiske pappan.

Denne har ”av princip” inte velat att Billy ska lära sig teckenspråk och på så sätt få stämpeln av dövhet. Mamman har lärt honom att läsa på läpparna i stället. 

Med Sylvia som stöd bryter Billy med familjen. Det drabbar särskilt brodern Daniel som har rätt allvarliga psykiska problem. Han spelas av Hans-Christian Thulin som jag tycker ligger farligt nära ett överspel som tar bort fokus på var pjäsens laddning och styrka ligger. Nämligen krocken mellan den hörande och den döva världen. När hans David plötsligt kysser Sylvia blir det plötsligt ganska förvirrande.

Ja, det kommer väldigt plötsligt. Och det finns ett par andra lite svårförståeliga situationer för mig i den här pjäsen, regisserad av Dritêro Kasapi, som vi känner igen på Örebroscenen. Annars är den rappt och tätt spelad, även om greppet med projektioner och starka ljudcollage känns igen, senast från pjäsen om den autistiske pojken. Grepp som ändå effektivt åskådliggör en annan upplevelse av tillvaron än den vi tar för given.

Ja, Tribes lyckas att göra den tysta världen tydlig. Och problemen i den. Då menar jag både vi hörandes problem att umgås med den - och de dövas begränsningar. Tribes lyckas förmedla hur teckenspråk kan vara ett rakare och ärligare sätt att kommunicera, men också att det blir råare och saknar möjligheter till både ironi och symboliskt berättande.

För teatern i Örebro måste det vara helt rätt att ta sig an stycket, dessutom en Skandinavienpremiär, när samma stad ju vill utmärka sig som en nordisk huvudstad i teckenspråk.


Martin Dyfverman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".