Bashir Rasoli, ensamkommnade flyktingbarn i Finnerödja.
Bashir Rasoli med sin svenska flagga som han hade med sig när han kom till Sverige från Afghanistan. Foto. Anna Nyström/Sveriges Radio

"Jag älskar Sverige för här kan jag leva"

"Helst skulle jag vilja studera musik, men inom bygg är det lättare att få jobb"
5:41 min

Bashir Rasoli hade med sig en svensk flagga när han kom till Sverige från Afghanistan. Det var elva månader sedan. Nu hänger den på väggen ovanför TV:n i hans rum på boendet Ester i Finnerödja. "Jag älskar Sverige", säger han.

Bashir Rasolis rum på boendet Ester i Finnerödja är ett av de mer populära. Det berättar personalen innan jag knackar på och stiger in för att få en pratstund.

Och jag kan förstå att han får många gäster, för han har gott om plats och har fint och städat. Dessutom är han artig och trevlig så man känner sig verkligen välkommen. På väggen hänger den svenska flaggan som han hade med sig när han kom till Sverige för att söka asyl som flykting.

– Jag tycker jättemycket om den flaggan, säger han. Och jag älskar Sverige.

Han berättar att han trivs på Ester och tycker personalen är jättebra.

Stöd i personalen
– De är alla jättesnälla och hjälper oss med allt vi behöver, förklarar han. Det kan vara läxor eller andra saker, som när vi inte mår bra och är ledsna till exempel. Då kan vi prata med personalen och det går bra.

Och det är han inte ensam om att tycka, Bashir Rasoli, snart 18 år från Afghanistan. Personalen som finns tillgänglig dygnet runt på alla HVB, hem för vård eller boende, är en stor trygghet för de ensamkommande flyktingbarnen.

Flera av killarna jag pratar med på boendet Ester i Finnerödja berättar att de ibland behöver prata mitt i natten. Saker som de varit med om, saknad, oro, minnen från flykten, det kommer ofta upp på natten när allt annat tystnar, och då finns personalen där för att lyssna och stötta.

Caroline Stenfelt, som är enhetschef på Ester, berättar att de tidigare hade personal som sov på boendet på nätterna, ifall nåt skulle hända, men sen årsskiftet är nattpersonalen vaken på plats, helt enkelt för att det behövs.

Höga ambitioner
På dagarna går Bashir i skolan i Hallsberg. Han pluggar svenska på SFI och är just nu i grupp två. Det går bra, han jobbar hårt med språket säger han, och ambitionerna är höga.

– Vi försökte studera lite grand på sommarlovet för att kanske kunna byta till grupp tre eller kanske fyra (på SFI). För vi måste studera klart grupp fem innan vi kan gå på gymnasiet, berättar han.

Helst skulle Bashir vilja studera musik, men hans kompisar har avrått honom, säger han.

– De säger att om jag studerar bygg eller mekanik så är det lättare att hitta jobb.

Till skillnad från vissa av han kompisar på Ester, har Bashir gått i åttaårig grundskola i Afghanistan, så han skulle kunna tänka sig att plugga vidare även efter gymnasiet.

Bashir verkar väldigt noga med hur han ser ut. Håret är välklippt och piffat och han ser vältränad ut. Men han håller inte direkt på med nån sport, säger han, även om han tycker att till exempel simning är kul.

– Ja, absolut, jag är intresserad av att bada och gå i simskola. Vi har gått tre veckor i simskola och jag har tränat där och jag kan simma ganska bra. Det är jättebra träning, säger han.

– Sen tränar vi lite i gymmet här på Ester också, i gymrummet, och det är jättebra.

Hotad i hemlandet
Bashir vill alltså stanna i Sverige och säger att han inte kan återvända till Afghanistan. När han bodde där jobbade han med att hjälpa ambassadpersonal från USA, Storbrittanien och Canada med olika saker, men det blev för farligt, förklarar han.

– Jag hade stora problem när jag var där och kunde inte fortsätta hjälpa dem. Jag blev hotad och kunde inte stanna kvar, det var inte bra. Så jag är glad att jag kan vara här i Sverige. Här kan jag leva.

Han berättar att hans mamma dog för tre år sedan, men att hans pappa lever och han har två syskon, en bror och en syster. Men de har han ingen kontakt med.

– Jag hade kontakt med dem för sju, åtta månader sen, men de sa att de måste åka till Iran för att deras liv var i fara om de skulle stanna i Afghanistan. Sen dess har jag ingen kontakt med dem, men jag tror att de är i Iran.

När jag frågar om han själv vill ha familj och barn i framtiden, svarar han inte utan skrattar bara bort min fråga och säger istället:

– Jag vill studera på gymnasiet och sen kanske på universitet. Vi får se vad som händer, säger snart vuxne ensamkommande flyktingbarnet, Bashir Rasoli.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".