1 av 3
Aras Abid Akram förlorade 24 släktingar i Halabja. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio.
2 av 3
Kafia Lotfollah Tahir och hennes son fick andningssvårigheter efter Halabja. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio.
3 av 3
Katja Magnusson på plats

Människor lider av sviterna 25 år efter Halabja

"Det var som domedagen"
9:48 min

I morgon har det gått 25 år sedan gasattacken i Halabja i Irak, då mer än 5000 personer dog efter att Saddam Hussein använt gas mot civilbefolkningen. Vår korrespondent Katja Magnusson har besökt Halabja, där människor fortfarande lider efter gasattacken och har träffat några av de som överlevde.

Samtal med Abdulbaghi Ahmad, docent vid barn- och ungdomspsykiatrin vid Uppsala Universitet.

– Jag var nere i källaren, men när jag ville gå tillbaka hem så bombade de basaren. Först kände jag en fin doft. Jag tänkte att de bombat en parfymbutik, säger Kafia Lotfollah Tahir som är född 1937.

Hennes son fyller i.

– Mamma det luktade ju äpple. Sen kräktes jag, säger Kafia, men mina släktingar sa att det nog var för att jag inte ätit något på flera dagar, där i källaren, säger han.

– Det var som domedagen, alla försökte bara överleva, säger Sarkhel Ghafar Hama-Khan, som då var nio år gammal. Det var krig mellan Iran och Irak, och Irak bombade staden Halabja med kemiska vapen och med napalm, de ville döda alla, säger Sarkhel.

5000 civila dog direkt, minst 10 000 skadades.

– Det var verkligen som den sista dagen, mammor och pappor försökte bara överleva själva, de sprang och de lämnade sina barn. Mer än 200 barn blev övergivna i attacken, en av dem var en bäbis som bara var 40 dagar gammal. Så sent som förra året kunde DNA-test visa vilken familj han kom från och han återförenades med sin familj, beskriver Sarkhel.

Kwestan Akram Faraj läser namnen på några av dem som dödades, alla från samma familj. På vita minnesstenar med svart text, finns namnen på de 5000 döda. På vissa av stenarna finns bara kvinnonamn, många av dem som dog var kvinnor och barn. Kwestan själv var 21 år vid gasangreppet mot Halabja, men klarade sig eftersom hon bodde i en del av stan som inte attackerades av gasen.

Angreppet mot Halabja i nordöstra Irak, nära gränsen mot Iran, var en av grymheterna mot kurderna under Saddam Husseins styre. Den så kallade anfal-kampanjen, var en etnisk rensning av kurder. Uppemot 100 000 personer dödades enligt människorättsorganisationer. Byar jämnades med marken, tusentals fängslades.

I dag skiner solen i Halabja, bergen syns på avstånd bakom minnesstenarna, det är vår i luften och fåglarna kvittrar. Men Aras Abid Akram, kommer aldrig glömma det som hände den 16:e mars 1988. Han kom bort från sin familj när attackerna började. En tid efteråt återvände han till Halabja för att leta, och lyckades hitta sina släktingar, men de var svåra att känna igen.

– Det kom något vitt ur deras ögon, och vitt vatten rann ur halsarna, de hade kvävts, deras kroppar hade svällt och blivit svarta. Från början kunde jag inte se skillnad på dem, jag visste inte vem som var mina bröder och mina systrar, berättar Aras.

– Men sen tittade jag på kläderna. Jag hade hämtat mjölk till min lillasyster Lohan som var sex månader och så såg jag mjölkflaskan i hennes hand.

– Jag ville ta dem i famnen, en och en, men jag klarade inte det, berättar Aras.

Hela hans familj, 24 personer, dog i attacken mot Halabja. Han var den enda överlevande och han begravde allesammans.

– Jag tror att Gud lämnade kvar mig så att jag skulle kunna bli ett vittne till den massaker som hände min familj och min stad, säger Aras Abid Akram.

Vi åker till museet i Halabja, vid ingången står det "förbjudet att åka in för baathpartister". Det är för att offren ska kunna känna lugn här säger Kwestan Akram Faraj. Om det kommer personer som tillhörde baathpartiet då, så kommer de känna skuld över det som hände.

Inne i minnesmonumentet finns foton som de första fotograferna tog när de kom till Halabja. Barnkroppar ligger på marken, vissa barn har sina småsyskon på ryggen, men de har frusit i sina rörelser. Det syns att människor försökte skydda varandra.

– När man ser bilderna gråter man, säger Kwestan Akram Faraj.

Hennes familj var en av de första som återvände till Halabja. Nu har det gått 25 år sen gasattacken och tio år sen Irak invaderades och Saddam Hussein avsattes.

Kwestan var ett av vittnena i rättegången mot Saddam Hussein och hans kusin, Ali Hassan al Majeed, som också kallades för kemiske Ali.

– Det här är repet, som kemiska Ali hängdes med i Bagdad, säger Kwestan och visar en lång bit rep på museumet.

Åtta meter av det 16 meter långa repet finns här i Halabja som ett minne. Och jag undrar vad Kwestan kände när hon såg dem i rättssalen.

– Varje människa har en dag som var den lyckligaste i livet. Ända tills jag dör, kommer jag aldrig bli så glad som jag var den dagen när jag åkte till rättegången, och såg dem i buren säger Kwestan.

– Jag såg vår fiende i ögonen, i de anklagades bur, och vi hjälpte till, vi talade fritt, ingen kunde säga att vi inte fick prata, vi sa allt med hög röst. De frågade om vi ville prata bakom ett skynke, men vi sa att vi ville prata öppet så att alla skulle se att vi var vittnen och att vi inte var rädda, säger Kwestan.

För henne var rättegången en sorts upprättelse, först förlorade hon många vänner vid gasattacken i Halabja, sen skadades hennes man i huvudet i en demonstration då de krävde rätten till undervisning på kurdiska i början på 1990-talet. Hennes man fick kroniska skador och dog några år senare.

Men i dag, tio år efter den USA-ledda invasionen, då kurderna i norr har ett stort mått av självstyre, säger Kwestan att hon som kurd fortfarande är rädd för de som sitter vid makten i Bagdad.

– Vi är rädda för Malikis regering, svarar Kwestan.

Och jag undrar om det inte spelar nån roll att kurdledare som president Jalal Talabani också funnits vid makten i Bagdad.

– Om man i detalj tittar på premiärminister Nuri al-Maliki politik så är det inte så stor skillnad mot politiken under Saddam Husseins dagar, säger Kwestan.

--Till exempel har han tagit sina väpnade styrkor precis utanför staden Kirkuk, sånt gör att vi blir rädda, säger hon.

På museet i Halabja ordnas allt inför 25-årsdagen, monumentet putsas. Sarkhel Ghafar Hama-Khan, som var nio år då Halabja attackerades är i dag chef för museet. Men han säger att minnet kommer att leva kvar i generationer.

Många har fortfarande hälsoproblem efter attacken. Kafia Lotfollah Tahir som trodde att det varit parfymbutiken som bombades visar alla sina astmamediciner. Hennes son vecklar upp långa papper med resultat av lungröntgen, och kvitto efter kvitto från olika läkare. De och många andra fick skador på andningssystemen, på ögonen och huden och än i dag har Kafia och sonen svårt att andas.

Familjen har också svårt att betala räkningarna för läkarvården. Brittiska experter har visat att det än i dag finns kvar farlig senapsgas i vissa källare i staden. Missfall hos kvinnor är vanligt och barn har fötts med missbildningar. Kafia säger att hela hennes liv ändrades den där dagen den goda äppeldoftande lukten spreds över Halabja.

– Vad ska jag säga, det som vi upplevde hoppas jag att ingen annan upplever! Det var så. Vad ska jag säga? Vad kan jag säga? Säger Kafia.

Framför dem på golvet står en skål med gröna äpplen och precis när vi säger hejdå får vi en påse med gröna äpplen att äta på vägen.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".