STUDIO ETT TISDAG 3 MARS

Svenska bandvagnar säljs till Irak

24 min

När Folkpartiet sommaren 2014 ville hjälpa kurder i Irak med vapen sa företrädare för de andra partierna nej - att exportera till en krigszon bryter mot svenska lagar och regler. Risken att svenska vapen skulle komma fel i det korrumperade Irak, och hamna i händerna på terrorister i Islamiska staten var en mardröm. Vad politikerna inte visste var att 250 stridsutrustade pansarbandvagnar redan, via en mellanhand, var på väg från Sverige till Irak.

Ekot granskar-podden: Hör hela reportaget

Det är 90-tal. Det kalla kriget är slut. Muren har fallit. Demokratiska val hålls i land efter land i det forna östblocket. Världen rustar ner.

På några år förstörs 58 000 stridsvagnar, artilleripjäser och andra vapen. Mycket blir till salu.

I ett garage nånstans i Östtyskland står 400 pansarbandvagnar och rostar sönder. Tyskarna vill inte ha dem. Faktum är att ingen vill ha dem. Alla rustar ju ner.

Men svenskarna är intresserade. För i Sverige fruktar vi fortfarande ett angrepp från ryssen. Och vi är dåligt skyddade, berättar överstelöjtnant Jan Forsberg.

– Svenska armens stora akilleshäl var att vi saknade splitterskyddade fordon. Det var för att vi hade tio plus tio infanteribrigader som cyklade och åkte lastbil, säger han.

Cyklade?

– Ja ja. Tio brigader cyklade, varje brigad på 5 000 man lite drygt, för att de skulle vara användbara i en splittermiljö som krig är och har varit.

Känns lite otryggt att cykla?

– Ja ja. Och det innebar att de blev inte rörliga utan de var tvungna att gräva ner sig när det blev hett om öronen så att säga.

De östtyska pansarbandvagnarna, kompletta med kanoner och ammunition, ses som en möjlighet.

– Det var nog 60-talets formel ett om vi tittar på stridsfordon. Framtagna för att ta Västeuropa i ett blixtkrig. Att stå vid engelska kanalen två till tre dygn efteråt, säger Jan Forsberg, och berättar vidare om bandvagnarnas egenskaper:

Hög framryckningstakt. Snabb. Vändbar på stridsfältet. Har en motoristerad skyttegrupp med sex till åtta soldater med sig som kan strida från fordonen, lucka upp lucka ner, sitta i splitterskydd. Plus skjuta med kanon hjälpligt mot mjuka mål, hårda mål och en pansarvärnsrobot som man med dåliga odds ändå kan bekämpa en stridsvagn med.

Tyskarna vill praktiskt taget ge bort dem. Försvarets materielverk får uppdraget att köpa bandvagnarna. Men det finns en hake, berättar Stefan Fjärdhammar som blev projektledare för köpet.

– De såg inte så bra ut många av dem de hade stått ute ett antal år det var vatten i en del fordon men de var rostiga, säger han.

Vad tänkte du då när du såg dem kommer det här gå vägen ?

– Ja, men det trodde jag nog. Men det var mycket jobb alltså.

Allting går att lösa. Ett företag i Tjeckien erbjöd sig att renovera dem. Prislappen hamnade på drygt 300 miljoner kronor. Ungefär en miljon per vagn. Det anses billigt, så svenskarna nappar på erbjudande.

Medan vagnarna renoveras nere i Tjeckien anpassar sig de svenska politikerna till omvärlden.

De fruktade inte längre ett gigantiskt landangrepp från ryssarna. Så när de nyrenoverade pansarbandvagnarma som asbetsrensats, anpassats till svenska miljöregler och säkerhetsföreskrifter äntligen kom till Sverige i början av 2000-talet, fanns inte längre några soldater att sätta i dem.

– Då lades ju de här brigaderna ner, så de här fordonen förrådsställdes ju då i Sverige då. Det var ju inget jag kunde påverka, säger Stefan Fjärdhammar.

Vad tänkte du då?

– Vi hade ju, vil jag nog påstå, världens bästa BMP 1 (en slags pansarbandvagn, reds. anm.). Man tycker det är lite synd att ett så bra fordon ställs i förråd, och inte används för de var mycket användbara i rätt miljö och rätt kontext.

I sju år stod bandvagnarna och kostade pengar i ett förråd innan det till slut bestämdes att deskulle avvecklas alltså säljas eller i värsta fall skrotas. Men det var inget lätt uppdrag.

Världsmarknaden var närmast översvämmad av liknande fordon och de enda länder som visade intresse var diktaturer och stater på gränsen till sammanbrott som Jemen och Irak. Dit kunde inte Sverige sälja på grund av de strikta reglerna för vapenexport.

– Vi gick ju ut i någon form av marknadsföring och bland annat skickade information till ambassader och försvarsattacheavdelningar i Sverige valde ut ett antal som vi trodde var intressanta. Av dem så svarade alla egentligen först att de inte hade intresse, säger Jan Villaume, som var FMVs handläggare i ärendet.

Så glädjen var desto större då ett nytt anbud kom in från EU-landet Tjeckien. Det statliga företag som några år tidigare renoverat vagnarna för svensk räkning ville nu köpa tillbaka dem.

– De skulle byta ut delar av sitt eget bestånd och använda andra till reservdelar helt enkelt, säger Jan Villaume.

Var fick ni den informationen från?

Det var av det företag som så småningom blev köpare VOP 26.

De skulle sälja vidare till det tjeckiska försvaret?

– Ja visst de tillhörde den tjeckiska staten.

Den svenska Exportkontrollmyndigheten, ISP, gick med på försäljningen. Tjeckien är en demokrati och medlem i EU. Inga problem.

Så äntligen 2010 kunde pansarbandvagnarna få åka tillbaka till Tjeckien, där de skulle användas i landets försvar.

– Så att det var hur de hanterade det internt var inte aktuellt för oss att veta, säger Jan Villaume.

Trodde du på dem?

– Ja de verkade seriösa. Vi hade ingen anledning att misstro dem.

Men från olika källor får Ekot höra att de svenska pansarbandvagnarna inte alls används av de tjeckiska försvaret sägs det.

Jag ber min kollega Janek Kroupa från den tjeckiska radion att ringa upp den dåvarande chefen för den tjeckiska armén, Vlastimil Picek, för att fråga hur det egentligen var. Svaret kommer omedelbart.

– Jag var chef för armen då och jag vet helt säkert att vi inte planerade något sådant, säger den före detta armechefen Vlastimil Picek.

– Den tjeckiska armen hade absolut inga planer på att köpa några bepansrade fordon från Sverige. Jag vet det här med hundraprocent säkerhet, säger han

Men om bandvagnarna inte används av det tjeckiska försvaret, vad har då hänt med dem?

Sedan försäljningen av de svenska bandvagnarna har det statliga tjeckiska företaget blivit uppköpta av privata Excalibur.

När jag bläddrar genom företagets exportkataloger får jag en ledtråd till vad som kan ha hänt med bandvagnarna.

I katalogen för 2011, alltså redan året efter försäljningen till Tjeckien, erbjuds fordon som är misstänkt lika de svenska till export. I den tekniska beskrivningen i exportkatalogen står det

Asbestelementen har tagits bort och ersatts av ofarligt material. Nya system för brandsläckning och nytt freonfritt system.

Precis de förändringar som svenskarna beställde. Längre ner blir det än tydligare.

Hållare för svenska vapen

För att kontrollera om det är de svenska bandvagnarna som tjeckerna försöker sälja tar jag med mig bilderna till generallöjtnant Jan Forsberg.

Han var i början på 90-talet med om att köpa pansarbandvagnarna till Sverige. Så han känner till dem väl.

– Det här företaget Excalibur, det dök upp i deras försäljningskatalog för något år sedan BMP ettor, säger Jan Forsberg och gör sig redo för att titta på bilderna:

– Det är en Bmp:1a det är det enda jag kan se, om det är en svensk måste du förstora väldigt mycket… Nej det är ingen svensk. Det är gummiskörtar på..

Den här då?

– Den kan jag inte svara jag måste se var vi bytte grejer den ser fräsch ut men den kan vara tjeckrenoverad också…

Här en till?

– Den är svensk! Där har man fotograferat ett före detta svensk fordon det är våra reflexer och våra blinkers också.

Några av bilderna i exportkatalogen föreställer alltså de svenska bandvagnarna. Men det betyder inte automatiskt att tjeckerna planerar att sälja dem hävdar Jan Forsberg.

– De kan ju sälja sina egna, men inte dessa. Det finns erbjudande att irakiska armen ska byggas upp med såna här och massa andra saker. Irakiska armen behöver lite grejer nu och de köper vad jag förstår ryska grejer.

Då menar du de kan ha de här kvar och sälja sina egna?

– Det kan man tänka sig nånting sånt för de här tror jag inte kommer att åka till Irak eller nåt annat land som ligger i tredje världen och inte har samma syn på säkerhet.

Ekot åker till Tjeckien för att träffa Jiri Hynek, ordförande för de tjeckiska vapenindustrierna. Det var Hynek som var vd för det statliga företag som köpte bandvagnarna av Sverige. Han bekräftar att Excalibur visst planerar att sälja dem till ett som han säger ”tredje land”

– Excalibur wants to sell these BMP:s to third country.

What country ?

– Sorry I cannot say, because this I sensitive business this military. You have to ask Excalibur. I know it but I cannot say.

Jag vet vart de är på väg men jag kan inte berätta. Det är en regel i vårt land att inte säga vart de ska säljas för transporten är välidigt känslig, säger Jiri Hynek.

Vi vet alltså nu att de forna svenska pansarbandvagnarna ska säljas de ska exporteras. Men inte vart.

En stund senare träffar jag Andrej Cirtec, talesperson för Excalibur army - alltså Det privata företag som nu äger de svenska bandvagnarna:

I propose first speak freely and after that lets agree what I should say on the record, säger han.

Efter en stunds tvekan bestämmer han sig för att öppet berätta vart de är på väg.

– There is business opportunity to export the vehicles to Iraq. It’s not just about simple export it is about a another refurbishment for Iraqi conditions, säger Andrej Cirtec.

Pansarvagnarna ska också byggas om för att anpassas till Irakiska förhållanden. Det innebär arbete till ett hundratal tjecker under ett par års tid. En väldigt viktig affär.

– Very potentially important project

So who is the buyer?

– The buyer could be central government in Iraq. It concerns most of Bvp:s procured from Sweden around 250.

Han berättar något annat som vi misstänkt. Planen att exportera vagnarna har funnits med från början då de köptes från Sverige.

– Yes, it was joint project from the beginning.

Because already in 2011, in your export cataloge, the swedsih vehicules are in it?

– Mhmm...

So you tried to export them already then?

– The marketing process must be ongoing so there must be and was from the beginning some search for possible business case logically, säger Andrej Cirtec.

Det kan inte bli tydligare än så. Det privata exportföretaget Excalibur har planerat att exportera de svenska bandvagnarna redan från början.

Det statliga företaget som köpte dem var alltså bara en mellanhand som användes för att få svenskarna att gå med på försäljningen.

Andrej Cirtec säger att det man kan kalla dem mellanhand, men att det är inte så intressant. Han tror inte att det skulle påverkat svenskarna vilket företag som skulle äga dem.

– In my view the most important thing  is would this change the outcome of the tender? Was there any condition that one company from the Czech republic is I one company would be favoured over another company from the Czech republic. I don’t think so.

Fast där har Andrej Cirtec fel visar det säg när jag frågar projektledaren på FMV Jan Villaume.

Fanns det något intresse från ett företag i Tjeckien som hette Excalibur i ett tidigt skede?

– Vi fick information av dem också att de var intresserade, och vi talade om att vi kan inte sälja till er eftersom ni är ett privat företag, säger Villaume.

Gjorde ni det klart också för tjeckerna att det var viktigt att det var ett statligt företag?

– Absolut.

Vad tänker du kring det då att det här statliga företaget bara var en mellanhand?

– Ja det är naturligtvis inte så bra. Utan vi ansåg ju att vi sålde mer eller mindre till tjeckiska staten.

Tror du att om det varit en affär till Irak att ni fått sälja dem dit?

– Det tror jag inte.

Det stämmer att FMV inte skulle kunnat sälja bandvagnarna direkt till Irak. Sverige tillåter vi inte export till Irak. Så var det när bandvagnarna såldes och så är det fortfarande i dag.

Orsaken är det osäkra läget i Irak och inbördeskriget. Det anses också vara stor risk att vapen kan hamna i fel händer. Det vill säga att istället för att användas i kampen mot Islamiska staten så tas de över av dem.

Om planerna på att sälja dem till Irak hade varit kända hade den svenska exportkontrollmyndigheten sagt. Nej. Det här bekräftar Jan Erik Lövgren som är ställföreträdande generaldirektör på ISP.

– Hade det varit Irak hade vi naturligtvis prövat frågan om vi tyckt att det var lämpligt att FMV skulle få exportera till Irak, säger Lövgren till Ekot.

Vad hade ni kommit fram till då?

– Ja, nu har vi ju inte provat den frågan men det är väl rätt så troligt att det hade blivit nej.

Men när affären nu tar omvägen via Tjeckien finns det inget vi kan göra för att stoppa affären, enligt Jan Erik Lövgren.

Vi backar bandet lite. Sverige köpte alltså bandvagnarna från Tyskland på 90-talet men eftersom de var i dåligt skick renoverades de i Tjeckien.

När vi i vår tur säljer de till Tjeckien kan vi om vi så önskar kräva ett så kallat slutanvändarintyg. Det innebär enkelt uttryckt att tjeckerna måste fråga Sverige om lov om de vill sälja de vidare.

Alltså i det här fallet: Får vi sälja dem till Irak? Men något sådant krav ställde inte Sverige.

– Det är inte praxis, säger Jan Erik Lövgren.

Praxis i Sverige?

– Ja, även i andra länder hur vi hanterar det här.

Det står inget i lagar och regler om det här. Jan Erik Lövgren hänvisar till en praxis, som säger att om vi säljer vidare något vi köpt från ett annat EU-land, i det här fallet Tyskland, så har vi inget ansvar för om de sedan hamnar i Irak.

Det är då Tjeckien å Tysklands ansvar säger Jan Erik Lövgren. För Sverige är det med hans ord inte Praxis att ställa såna krav. Vad nu det betyder.

Var kan jag läsa om den här praxisen i så fall?

Det kan du inte läsa tror jag någonstans, säger Lövgren.

Men hur blir en praxis till om den inte går att läsa om?

Genom de enskilda besluten vi fattar.

Men om det finns en praxis i hela EU hur känner du till den praxisen?

– Nej jag sa att det finns en svensk praxis.

Svensk praxis?

– Ja.

Men om jag vill läsa och hitta stöd i regelverket för att den här praxisen har tillkommit, var ska jag läsa då?

– Nej det vet jag inte det får ja nog titta på och fundera på i så fall... nej nu tror jag att vi måste stoppa idag jag har lite annat att göra.

Om Jan Erik Lövgrens tolkning av regelverket är riktig så innebär det att Sverige bara har ansvar för de vapen vi säljer som är tillverkade i Sverige. Inte de vi köpt in och nu säljer vidare.

Konsekvensen blir att tjeckerna enbart måste fråga Tyskland om lov. Tyskarna har en betydligt mer liberal syn på vapenexport än svenskarna.

På det internationella fredsforskninginstitutet, SIPRI, finns forskaren Peter Wiezeman. Han är en av världens främsta experter på vapenexportfrågor, och han är minst sagt kritisk till den svenska tolkningen i det här fallet.

– Jag tycker själv när jag tittar på svensk lagstiftning att jag skulle förvänta mig att Sverige har ett ansvar. Att Sverige skulle vara den som ska bestämma till vem dessa pansarfordon ska exporteras. Om de är producerade i Sverige eller någon annanstans det tycker jag inte är så viktigt. Jag hade förväntat mig att det är Sverige som ska ge tillstånd och jag är förvånat att man bestämt att det skulle vara Tyskland, säger han.

Han tycker vidare att svenskarna borde förstått vilka planer tjeckerna hade.

– Realistiskt sett tycker jag skulle man ha vetat att de här pansarfordonen troligtvis inte vara för Tjeckien. Man skulle granskat noggrannare och kollat upp, det hade varit jättelätt att göra.

Så det fanns anledning att också tro att man skulle sälja till länder som Sverige inte tillåter export till?

– Absolut. Tjeckien hade ju sålt vapen till olika länder inklusive samma modell av pansarfordon och andra vapen till länder som Jemen, Ukraina och Ekvatorial Guinea.

Så om de ringt och frågat dig hade du sagt att de ska inte tjeckiska armen ha?

– Jag skulle direkt ha sagt att sälj inte till ett sånt där företag för jag gissar att de kommer sälja dem vidare till något land som Sverige inte skulle sälja till själv, säger Peter Wiezeman.

Men nu verkar det alltså som att 250 av de forna svenska bandvagnarna är på väg till Irak. Tyskarna, som måste godkänna affären, har själva levererat vapen till Irak.

Giri Hynek, ordförande på för de tjeckiska försvarsindustrierna, har fått höra att det bara är en tidsfråga innan tyskarna ger sitt klartecken.

– Informal information that germans gave agreement to this export, unofficial information.

Tyskarna kommer ge sitt godkännande det har jag fått höra via informella kanaler, säger han. Hynek passar på att ge en känga till Sverige.

– I think that the export control system in Sweden is populistic. Very difficult to get export license to sell to the third market for the Swedish companies. I have this information from the Swedish companies.

Svensk exportkontroll är så populistisk. Det är väldigt svårt att få tillstånd att exportera. Men världen behöver fred och freden går inte att skydda utan vapen säger han .

– It is necessary to sell the equipment to the third countries .because we need the peace in Europe it is not possible just now to protect the peace without weapons.

Men blev det åtminstone en bra affär för Sverige? Kan vi känna oss nöjda som skattebetalare? Ingen av svenskarna vill säga vad de fått betalt. Men Jiri Hynek kan berätta.

– About 100 million czech crowns, säger han.

100 miljoner tjeckiska kronor, det är drygt 30 miljoner svenska. Knappt 100 000 per pansarbandvagn. Som en begagnad bil ungefär. En tiondel av vad svenskarna betalade för dem.

Less than a used car?

– Very good price. It is the reason we have the idea to buy it. I am sure that the profit for this deal is very good for Excalibur.

Ett mycket bra pris och det blir en bra affär för Excalibur, alltså det tjeckiska företaget som säljer dem till Irak, säger Jiri Hynek

Men Jan Villaume som hade hand om försäljningen på FMV är inte lika nöjd. Han hade inte alls tänkt sig att de svenska fordonen skulle hamna i Irak.

– Det är klart att vi hade ju inte gjort den affären direkt med Irak. Så det blev en indirekt affär och den verkar ju vara laglig, men inte så bra. Men med facit i hand kanske man borde skrotat dem. Då hade man ju varit av med problemet, säger Jan Villaume.

I samarbete med Janek Kroupa, tjeckiska public service-radion Český rozhlas.

Fotolicens: (CC BY 2.0)