Sömmerskor svimmar i hundratal på Kambodjas textilfabriker

9:04 min

Kambodja är ett av de låglöneländer i Asien som syr en stor del av de kläder vi köper i butikerna i Sverige. Sömmerskor har svimmat i hundratal och fått tas in på sjukhus under de senaste veckorna. Massvimmningar har förekommit i landets textilindustri under många år nu, men det finns exempel på internationella klädjättar som försökt göra något åt problemet. Sveriges Radios globala hälskorrespondent Johan Bergendorff har besökt Kambodjas syfabriker för att ta reda på mer. Viveka Risberg på organisationen Swedwatch medverkar i reportaget.

Raderna verkar oändliga där hundratals sömmerskor sitter bakom varsin industrisymaskin under vispande takfläktar. I ljuset från lysrör i den fönsterlösa jättefabriken syr de varsin detalj på plaggen som sedan ska skeppas iväg för export till rika länder. En jeansficka tar mindre än en minut. Så nästa plagg och nästa i en aldrig sinande ström av monotoni. Få pratar med varandra. Ackordtakten är hög. En del bär munskydd mot allt textildamm. I många fabriker är det olidligt hett på sommaren. Upp mot 40 grader och få vill dricka något eftersom man då måste gå på toa och missa i produktion och riskera förmannens skäll. Förövrigt finns det oftast bara några vattenmuggar att dela på för hundratals arbetare.

Chheang Thida är 37 år och jobbar på en fabrik som ägs av ett Taiwanesisk företag som syr lyxjeans åt italienska Armani. Hon har pluggat juridik på Phnom Penhs universitet, men började jobba på klädfabrik för 14 år sedan och är numer fackrepresentant. Hon är en av alla sömmerskor som svimmat av fabriksjobbet.


– Först svartnade det för ögonen, jag blev väldigt yr och ville kräkas, berättar Chheang Thida.

Sedan föll hon ihop på golvet. Hennes kollegor försökte hjälpa till med så kallad coining som är en traditionell hälsometod att ställa rätt obalanser i kroppen. Man skrapar ett mynt hårt, hårt mot till exempel ryggen så det blir illröda skrapsår och blåmärken och sedan stryker man på tigerbalsam. Det svider som eld och sömmerskorna gör det dagligen för att inte tuppa av, men den här gången hjälpte det inte. Chheang Thida vaknade inte upp förrän hon tagits till sjukhus för dropp.

Chheang Thida jobbade 13 timmar om dagen, 7 dar i veckan för några år sedan. Övertidsarbete är obligatoriskt. Den som vägrar sparkas eftersom alla har korttidskontrakt, även om de jobbat i åratal. Då kunde hon tjäna 1700 kronor i månaden, och det räckte i alla fall till mat och lite grann att skicka hem till syskon och föräldrarna på landet. Sedan dess har minimilönerna stigit, men matpriserna ännu mer. Idag tjänar Chheang Thida bara 1000 kronor i månaden, eftersom övertidspassen är slopade, så nu har hon inte ens råd att äta sig ordentligt mätt säger hon.

Hon brukar köpa ett ägg och lite syrade grönsaker. Kött äter hon en gång i månaden vid löning. Chheang Thida är klädd i blommiga tights och rosa piketröja med Adidaslogga på, ett av alla kända märken vars kläder och skor tillverkas i Kambodja. GAP, H&M, Nike, och Zara är några andra. Hon ler ofta, men nu spänner hon ögonen i mig.

– Vad kostade dina Levis-jeans, undrar hon?
Jag mumlar något skamset om rea. Men hon vet redan svaret. De kostade minst 1000 kronor, lika mycket som hela hennes månadslön, medan hon bara får några kronor för att sy dem.
– Du måste tala om för svenska konsumenter att vi behöver få en lön vi kan överleva på, säger Chheang Thida.

Enligt fack och frivilligorganisationer borde minimlönen vara fyra gånger högre. Många av sömmerskorna tvingas låna till barnens skolgång, några prostituerar sig. I Kambodja har fackliga demonstrationer mötts av polisen med skarpa skott som dödat arbetare. Frågan är mycket känslig för regeringen. Industrin står för 80 procent av landets exportinkomster.

– Viktigast är att de stora klädjättarna sätter press på sina underleverantörer, enligt Chheang Thida.

Hon träffade Armanis representanter häromveckan. Då framförde hon arbetarnas krav sedan åratal.
– Gör något åt den kvävande hettan, se till att vi får utlovade löneförhöjningar efter hur många år vi jobbat och långtidskontrakt.

De lovade att tänka på saken. Några dagar senare började kylande vattenledningar monteras på tak och ytterväggar. Något som myndigheterna krävt redan för fem år sedan. Sömmerskorna jublade.

– Nu sätts kylsystemet på efter lunch när temperaturen redan är olidlig, men då blir det lite bättre berättar Chheang Thida. 

I en skriftlig kommentar från Armani sägs att man regelbundet granskar underleverantörer och vidtar åtgärder mot dem som inte följer reglerna, men vad det innebär i det här fallet får jag inget svar på.

– Jag vet inte hur många år till jag kommer att klara av att arbeta som sömmerska, säger Chheang Thida, min hälsa har redan blivit så dålig av jobbet.

Några vetenskapliga undersökningar finns inte varför totalt flera tusen textilarbetare svimmar årligen just i Kambodja, men inte i grannländer som Bangladesh och Indien. Mycket talar för att det är en kombination av hög temperatur i fabrikerna, väldigt långa arbetdagar och näringsbrist. I en rapport från två frivilligorganisationer "Shop ´til they drop" så kollades sömmerskornas vikt genom BMI-mätningar och så räknade man på hur många kalorier de fick i sig per dag. 1/3 av textilarbetarna var undernärda. I snitt levde de på mindre än 1600 kalorier om dagen. Det är rena svältkosten och borde vara det dubbla med tanke på de långa arbetsdagarna. Masshysteri är en annan förklaring som förts fram av psykologiforskare och Kambodjanska myndigheter kring varför så många svimmar på en gång.

Det finns flera försök att minska svimningsattackerna. Till exempel ett hälsoprogram på sju fabriker med 14 000 anställda som den brittiska kedjan Marks & Spencer med varuhus i en rad länder startat tillsammans med hjälporganisationer. Det började för tre år sedan och är så lyckat att det nu ska kopieras i Indien och Bangladesh.

– Vi upptäckte att sömmerskorna knappt drack något vatten och var uttorkade, säger Hing Sinuon på den kambodjansk hälsoorganisationen RHAC som deltagit i projeketet.

Därför ordnades lekfulla tävlingar mellan arbetslagen där alla fick ställa sig på led och skicka en flaska mellan sig på tid medan de sjöng att man bör dricka två liter om dagen. Slutligen fick arbetarna egna vattenflaskor. Fabriksledningen satte dessutom upp fler vattenkranar, och toaletter och handfat med tvål för att inte smittor ska spridas så lätt.

– Inne på sjukstugan delas järn- och vitamintabletter ut till alla som hade näringsbrist, berättar företagssköterskan Khat Sophat.

Fortfarande har en del andningsproblem av textildammet, men nu har massvimningarna helt upphört hävdar hon. Fast i lokaltidningen Cambodia Daily rapporteras att 14 arbetare svimmade på just den här fabriken som heter Crystal Martin för några dagar sedan efter att ett brandlarm utlösts. Sju nya fabriker står på tur att genomföra hälsoprojektet.

Det har kostat runt en hundralapp per arbetare och gett tillbaka 23 gånger pengarna visar en rapport, eftersom sjukfrånvaron gått ned och produktiviteten höjts med i snitt sju procent.

– Vissa skift höjt produktionstakten med 80 procent, hävdar ekonomicontrollern på den här fabriken, Sothea Sin.

Men jag kan inte bli fri från Chheang Thidas fråga. Vad mina jeans kostade eftersom hon bara får några kronor för att sy dem och dessutom inte har turen att jobba på en av fabrikerna som försökt komma till rätta med svimningsattackerna. Jag låter frågan gå vidare till Viveka Risberg som är kanslichef på organisationen Swedwatch som granskat textilindustrin i bland annat Bangladesh. Vad kan man göra som konsument?

– En svensk konsument kanske inte kan påverka lönerna direkt för det kan ju inte ens de svenska klädföretagen göra faktiskt, utom på lång sikt och där kan vi alla göra mycket. Vi kan visa företagen och affärerna vi handlar kläder i att vi mycket väl skulle kunna tänka oss att betala  en femma eller en tia extra om vi visste att de pengarna gick till högre löner för textilarbetarna. Men det finns ju inte idag någon märkning hos de här företagen som man som konsument tydligt kan se att den här t-shirten eller de här brallorna är producerade av en person som har fått levnadslön, förutom fairtrade som saknas hos klädjättarna, säger Viveka Risberg.

Borde det finnas det?

– Absolut borde det finnas det. Det är helt oacceptabelt att en sådan stor global industri som kläd- och modeindustrin idag att det innehåller sådana här saker som att folk inte kan arbeta och tjäna pengar så att de kan försörja sig. I grund i botten handlar det om att de anställda i de här länderna måste få mer egen makt att själva förhandla fram sina löner, avslutar Viveka Risberg.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista