Ali som jobbar för IOM i Obokh i norra Djibouti. Foto:Jesper Lindau/Sveriges Radio.
1 av 3
Ali som jobbar för IOM i Obokh i norra Djibouti. Foto:Jesper Lindau/Sveriges Radio.
Anissa och hennes pappa i Markazilägret. De flydde från Aden. Anissa tycker att hon är starkare idag. Foto: Jesper Lindau/Sveriges Radio.
2 av 3
Anissa och hennes pappa i Markazilägret. De flydde från Aden. Anissa tycker att hon är starkare idag. Foto: Jesper Lindau/Sveriges Radio.
I Markazilägret bor Anouredin och hans son som fått hudutslag av hettan. Foto: Jesper Lindau/Sveriges Radio.
3 av 3
I Markazilägret bor Anouredin och hans son som fått hudutslag av hettan. Foto: Jesper Lindau/Sveriges Radio.

Jemeniter flyr till Djibouti

9:54 min

I skuggan av kriget i Syrien pågår ett våldsamt krig i Jemen där tusentals människor har dödats. Drygt en och en halv miljon människor är på flykt inne i landet, men en del har flytt utomlands. Till det lilla landet Djibouti på andra sidan Adenviken har omkring 11 000 Jemeniter kommit. Vår utsände i mellanöstern, Jesper Lindau, reste till den lilla fiskarbyn Obokh i Norra Djibouti. Där ligger Markazilägret och på stranden, i stekande sol och hårda envisa vindar bor Anissa i ett tält. Hör vår utsände i mellanöstern Jesper Lindau som besökt Obokh.

– När jag börjar tänka på framtiden blir jag rädd eftersom jag inte vet vad som ska hända. Därför har jag slutat tänka på framtiden och lämnar det till ödet, säger Anissa.

Anissa är drygt 20 år. Hon och hennes pappa flydde hamnstaden Aden på grund av alla saudiska flygplan som bombade staden i våras.

– De blev bara värre, vi flyttade till ett annat område eftersom vårt område blev helt förstört, säger Anissa.

De flyttade till hennes faster. Men sedan kom bomberna dit, då bestämde de sig: Vi åker till Djibouti.

Hon vet exakt datum. Det var den 27 maj och alla säger exakt datum när jag frågar. Jag tänkte att det kanske är en extra dramatisk dag, men en kille sa att som flykting får man inte tillfälle att glömma alla exakta datum, det är så mycket papper som ska fyllas i.

Anissa var lite orolig för båten, de tio milen över Adenviken.

– Det var de bästa femton timmarna i mitt liv, säger Anissa.

De hade tur, det var en stor och trygg båt. Inte en liten farlig båt som så många andra fått ta. Men de bästa timmarna förvandlades till den värsta dagen när Anissa och hennes familj kom fram till Markazilägret.

– Jag bara grät och grät. Jag sa att jag hellre vill åka tillbaka och slåss med Houthi-rebellerna än att stanna i Obokh, säger Anissa.

Det tyckte hon då. Det var när lägret nyligen öppnats. Då fanns det inget ljus. Utanför fanns hyenor och aggressiva babianer. Nu är det mycket bättre, tycker Anissa.

Markazilägret drivs av FN:s flyktingorgan UNHCR och Sophie Malaguti visar runt. Lägret är indelat i tre sektorer. Det ligger en liten rad av små stenar runt varje sektor.

– Efter några månader började folk flytta ihop lite efter var de kom ifrån, säger Sophie.

I en del bor folk från Aden, i en annan från huvudstaden Sanaa och så finns sektor tre där det är lite blandat.

Lägret ligger precis vid stranden, men det är ingen badstrand. Det är gränsen mellan en stekhet stenöken och Adenvikens vågor. Vinden yr runt omkring en hela tiden. Även om vi går in ett tält så letar vinden sig genom någon glipa i tältduken.

Och sen att vara utomhus. Solen. Den är som en glödande, fallande vägg som följer dig vart du än går.

Platsen för lägret gick inte att välja. Den har bestämts av den Djiboutiska regeringen. Det är glesbygdspolitik. Det behövdes arbetstillfällen i den lilla fattiga fiskarbyn Obokh.

När vi går i sektor tre kommer det fram en pojke i 8-årsåldern. Han har massor av sår i ansiktet, på armarna och på kroppen. Det är små mörka sårskorpiga runda märken.

– Det är hettan, det blir mycket hudproblem, säger Sophie Malaguti och fråga honom om salvan han fått har hjälpt.

Det verkar inte så och det blir till att hälsa på i lägrets sjukstuga. Vi knackar på i ett av tälten och efter en stund kommer Sumaya ut.  Hon bodde länge i Frankfurt när hon var barn och talar tyska.

– Det är bara att se dig om. Titta. Det finns inget gräs här och tältet är inte så himla bra. Det blir otroligt varmt, upp emot 50 grader har det varit, säger Sumaya.

Hon kom från Sana bara för 15 dagar sedan. Hotet från planen som bombade där blev för mycket till slut, så de flydde.

Men hon ångrar verkligen inte att de stack med den där båten över Adenviken Hennes systrar är kvar i Sanaa och hon pratade med dem häromdagen.

– De sa att det nu har de vare sig mat eller vatten, säger Sumaya.

Den lilla killen med alla hudutslagen kommer och rycker mig i ärmen, han vill att jag hänga med till deras tält.

Det är ett sandbeigt tält som alla de andra. Men de har byggt ett litet ute-tält med hjälp av plaströr och tältduk. Här sitter mamma och steker en sorts pannkakor på ett litet hemmasnickrat campingkök.

Det är bättre att ha det ute. En gnista i den här blåsiga och torra öknen så kan tältet brinna upp.

Pappan som heter Anouredin står bredvid och gullar med familjens lilla minsting som är kanske tio månader gammal. Han har också hudutslag, hettan är skoningslös.

Familjens hus i Sanaa låg nära en militärbas.

– De bombade varje dag och natt. Ljuden finns kvar här hos oss nu, varje gång som mina barn hör ett plan blir de jätterädda, säger Anouredin.

Anouredin visar minstingens hudutslag. De ska gå allihop till sjukstugan sen. Mamman som sitter och steker plättar skrattar och säger att barnen kan väl hänga med den där journalisten. Bara ett tag, tills det lugnar ner sig, sen kommer de ju ändå tillbaka.

Kriget i Yemen blev så mycket värre i mars i år när flygbombningarna började. I botten handlar det om makt och inflytande för olika minoriteter, klaner och familjer. Med makten kommer så klart kontroll över pengar, land och resurser.

På ena sidan står koalitionen, flera gulfstater med Saudi Arabien i spetsen. Med de styrkor, som ofta är sunniter och är lojala mot presidenten Hadi.

På andra sidan finns Houthi-rebellerna, folket som bor i norra Jemen. De står nära den shiitiska grenen av islam, som i Iran. Så kriget inne i Jemen är också ett krig om inflytande mellan två maktsfärer, den ena ledd av Saudi Arabien, den andra av Iran.

Även om de allra flesta som flytt sina hem är kvar i Jemen, så har det kommit jemeniter till alla grannländer. Till det lilla Djibouti, som är något mindre än Dalarna, så har det kommit mer än 11 000.

Men samtidigt som folk flyr Jemen finns det också många som är på väg dit. När vi kör de långa timmarna upp till Obokh ser vi ofta unga män som går med en platspåse i handen längs med den heta vägen.

De är på väg, från andra afrikanska länder, främst Etiopien här. De vill ha jobb i de rika länderna runt gulfen, som Saudi Arabien.

Väl framme i Obokh samlas de under några träd bakom byn. När vi är på plats sitter där kanske ett femtontal unga män. Två män på en motorcykel kommer till slut körande.

Jag får på ett bestämt sätt veta att jag inte får spela in där. De vill inte prata. Smugglarna säger att de är för trötta för det.

Sedan delar de upp killarna i två grupper och går iväg. Senare på kvällen ska de iväg i båt till Jemen.

Vi åker tillbaka mot Markazilägret. Precis bredvid finns ett litet vitt fort, det är basen för den internationella migrationsorganisationen IOM i Obokh.

– Detta är frågan om ekonomiska migranter, de söker ett bättre liv någon annanstans, säger Ali Aljefri som jobbar för IOM i Obokh.

IOM finns precis vid vägen och försöker fånga upp de som kommer för att förklara för dem att de faktiskt är på väg mitt in i ett krig. En del vet inte, andra vet, men många vill åka ändå.

Även här i Adenviken dör det folk ute på havet. Men fjärran EU:s yttre gräns, så sker den här döden i skymundan.

– Inte mycket finns dokumenterat, men det har hänt en hel del, och folk har dött, säger Ali Aljefri.

Men hur många som dött, det vet ingen. IOM har evakuerat mer än tvåtusen migranter som fastnat i Jemen. Inne i IOM:s lilla strandfort sitter kanske ett tjugotal män i skymningen. Det svalnar sakta och på gården finns stora tak de kan sova under.

En av dem är Mohammed Al Haji. Han kommer från Niger, det ligger cirka 300 – 400 mil bort.

– Först tog jag mig till Tchad, sedan till Sudan och till slut tog jag en liten båt från Sudan till Jemen, säger Mohammed

Där var det hemskt berättar han.

– Tacka gud för att jag är säker, Jemen är inget ställe att åka till nu, inte för en fattig kille som jag, säger Mohammed Al Haij.

Han ska hem nu och tänker stanna där.

På andra sidan vägen i Markazilägret, där skymmer det också. Fler kommer ut för att prata och spela fotboll. Anissa har genom att komma hit fått syn på vem hon förut i Aden.

– När jag bodde i Aden tyckte jag att livet var pest. Jag bara klagade på mitt liv. Men sedan jag kom hit har jag förstått hur bra jag hade det, säger Anissa.

I början satt Anissa mest i tältet och tittade ut eller grät. Men hon bestämde sig för att sluta oroa sig för framtiden. Hon började ställa upp som frivillig i skolan och undervisade sina småbrorsor. Nu har hon fått ett tillfälligt jobb hos en biståndsorganisation.

– Jag blir starkare på det här stället. Jag var inte det men nu är jag det. Jag ser hur jag har förändrats från en svagare till en strakare person, det är den enda fördelen med det här stället, säger Anissa.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista