Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Orört i Assadregimens hjärta

Publicerat fredag 11 mars 2016 kl 17.45
Orört i Assadregimens hjärta
(10 min)
En flicka med havet i bakgrunden pekar mot himlen. En kvinna i svart slöja sitter bredvid.
1 av 8
Varje gång ett stridsflygplan syns pekar Samia i Latakia mot planet. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Homs i ruiner. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
2 av 8
Homs i ruiner. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Katja Magnusson i Syrien.
3 av 8
Katja Magnusson i Syrien.
Två kvinnor i vita slöjor och ett litet barn vid ett bord.
4 av 8
På strandpromenaden i Latakia fikar syrier medan stridsflygplanen hörs i luften. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Två pojkar framför en bild av en tungt beväpnad man.
5 av 8
Haidar (th) framför sin döde farbrors bild. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Kvinna med vit slöja och svart kavaj.
6 av 8
Fatima Jounes har haft fem söner i militären. En av dem dödades nyligen. Foto: Katja Magnusson/Sveriges Radio
Nezar Mihoub är doktor i internationella relationer och koordinator för ryska Sputniknews i Syrien.
7 av 8
Nezar Mihoub är doktor i internationella relationer och koordinator för ryska Sputniknews i Syrien. Foto: Katja Magnusson
Porträtt på dödade soldater
8 av 8
Porträtt på dödade soldater Foto: Katja Magnusson /Sveriges Radio

De ryska flygbombningarna i Syrien har vänt kriget. Regimen, som tidigare led förluster mot rebellerna, rycker nu framåt. I kuststaden Latakia, i nordvästra Syrien, dränks dyningarna i mullret från ryska stridsflygplan. 

På tv:n i frukostmatsalen på badhotellet i Latakia rullar en video med Abba-Agnetha och Anni-Frid i vågiga frisyrer. Utanför fönstren syns den ljusa sandstranden, palmträd och det blå Medelhavet. Vid några av borden sitter blonda unga killar och pratar ryska. De är journalister och följer den ryska militärens operation i Syrien. De får inte ställa upp på intervjuer, men en av dem uppmanar mig att vara försiktig - han var med då en grupp journalister som reste med de ryska styrkorna nyligen besköts med artilleri nära den turkiska gränsen.

Ett stridsflygplan passerar över stranden, som pryds av en övergiven solstol. Motorbullret överröstar det lätta vågskvalpet och vårfåglarna som kvittrar. 

Jag har med mig följeslagare från det syriska informationsministeriet. När vi åker ut med bil följer en eskort från de syriska säkerhetsstyrkorna med oss - kamouflageklädda män med pistoler i byxlinningen.

Jag uppmanas att inte fotografera om jag ser ryska soldater på gatan i Latakia. 

På en av restaurangerna med utsikt över Medelhavet sitter grupper av kvinnor och barn. Kvinnorna röker vattenpipa och dricker kaffe. 

– Där är det, säger 9-åriga Samia och pekar mot ett svart flygplan som rör sig snabbt över himlen, det ser ut som en triangel där bak och planet kan bomba, förklarar hon. 

Flickan upprepar retoriken från den syriska och ryska militären: att planen är på väg för att bomba terrorister. Hemmafrun Malak sitter vid bordet bredvid, klädd i vit sjal och glasögon. Hon gör likadant som den lilla flickan, oavsett tiden på dygnet, till och med om hon redan har somnat: springer ut på balkongen på fjärde våningen för att titta när hon hör stridsflygplanen. Hon säger att hon blir glad av att se dem. 

Men en annan av kvinnorna har inte alls samma känsla. Hon har släktingar som bor i rebellkontrollerade områden i utkanten av Damaskus.  

– De har svårt att ta sig ut, därinne finns beväpnade grupper, utanför finns regimens styrkor och de skjuter mot varandra. Men där finns också civila som är fast och som inte har råd eller möjlighet att ge sig av, säger hon. 

Kvinnan beskriver hur civila på båda sidor nära fronten aldrig kan veta när en granat ska explodera eller när stridsflygen bombar. 

– Man kan dö närsomhelst. Här är det säkert, men mina släktingar där borta lever i skräck, säger hon. 

Men hemmafrun Malak, som har anhöriga i militären, vill tacka ryssarna som har utfört flygbombningar i Syrien sedan den 30:e september föra året. 

– När de ryska bombningarna började återvände säkerheten lite, säger hon. Det är inte lika många unga män som tidigare som dör. 

Känslan av säkerhet gäller dock långtifrån alla. Medan områden på rebellsidan i Syrien har förvandlats till betongskelett och grushögar efter intensiva flygangrepp och artilleribeskjutning, syns inga spår av bombningar här i hjärtat av Assadregimen. Kontrasten mot söndertrasade rebellkvarter i till exempel Homs är slående, Latakia ser fortfarande ut som en badort. Familjen som har styrt Syrien med järnhand sedan 1970-talet kommer från en by i närheten.

Samtidigt märks det att den syriska armén har lidit förluster. I varje by sitter porträtt av döda soldater. I byarna är de flesta alawiter och tillhör samma minoritetsgrupp som den syriske presidenten Bashar al-Assad. En av bilderna visar en skäggig man med kulsprutepatroner i ett bälte över bröstet. Han dog i strider med IS utanför Aleppo. 

– Han är mitt hjärtas älskling och mina ögons ljus, han offrade sig för fosterlandet, säger Fatima Younes och tittar på bilden av sonen Nasim Ahmad Saleh. 

Hon har haft fem söner i armén och de har stridit över hela Syrien: i Aleppo, Homs och nära gränsen mot Libanon. Bredvid sitter brodern Asif. Bröderna är slående lika, båda männen har stort skägg och har stridit tillsammans i en av regimens elitstyrkor sedan kriget började. Men nästan samtidigt som Ryssland och USA förhandlade fram en överenskommelse om eldupphör, dödades Asifs bror och flera andra. 

– Det blev eldupphör men jag åkte hem med 17 döda, berättar Asif. 

Kropparna fraktades i ett flygplan från Aleppo till militärflygplatsen Hmeimim, inte långt härifrån, där de ryska planen har sin bas. 

– Är det vad man kallar ett eldupphör? frågar brodern retoriskt. 

I luften hörs hela tiden de ryska stridsflygplanen när de lyfter från flygbasen. Trots eldupphöret fortsätter bombningarna mot terrorklassade grupper såsom IS och Nusrafronten, som har band till al-Qaida. Innan Ryssland inledde flygattackerna i höstas närmade sig rebellerna kustlandet och regimens starkaste fästen – Assads styrkor förlorade mark. Den syriska regimen har visserligen militärt stöd av Iran, libanesiska Hizbollah och shiamiliser från Irak, men det är Rysslands ingripande som har vänt kriget, säger elitsoldaten Asif. 

– Det är den viktigaste hjälpen – flygplan och moderna vapen, säger han.

Vid midnatt idag har det gått två veckor sedan eldupphöret utlystes i Syrien. Före pausen i striderna ryckte den syriska armén fram. Regimen och dess allierade har nu nästan helt omringat Aleppo och skurit av rebellernas sista försörjningsvägar. Tiotusentals har flytt mot gränsen till Turkiet av rädsla för de ryska bombningarna. Oppositionen anklagar Ryssland för att ha bombat civila, sjukhus och moderata rebellgrupper, något Ryssland förnekar. Men mamma Fatima vill inte ha någon paus i striderna.

- Vi vill att alla terrorister drivs ut, att Syrien rensas och att vi återtar landet bit för bit säger hon.

Syriens relationer till Ryssland går långt tillbaka. Länderna hade stort utbyte redan under Sovtjettiden. Nezar Mihoub, som jag träffar i Damaskus, är ett exempel på det. Han ringer upp en rysk journalist på plats i Aleppo. Nezar har studerat i forna Sovjetunionen precis som många andra syrier, och i dag har han både syriskt och ryskt pass. Sedan länge finns en grupp ryska kvinnor som fortfarande bor i Syrien och är gifta med syriska män. Nezar själv har doktorerat i internationella relationer, har varit chef för utländsk press på informationsministeriet och sköter samordningen för ryska, statliga Sputnik news i Syrien. Han ser Rysslands stöd som en vändpunkt

– Vid den tiden var vi kanske på väg mot en splittring av landet, säger han.

I dag ser han veckorna av eldupphör som ett gott tecken och tror att det kommer att bli fler lokala försoningsprocesser. Han är övertygad om att Ryssland kommer att spela en viktig roll för att skapa stabilitet i Syrien. Kanske blir Ryssland den allra viktigaste spelaren, tror han.

Tillbaka hos soldatfamiljen nära den ryska flygbasen, bredvid porträttet med den döde soldaten med kulsprutepatronerna, sitter hans brorson, 13-årige Haidar Rifat Saleh. Sista gången han såg sin farbror i livet var för en dryg månad sen, då åt de knafe, en syrisk sötsak dränkt i sockerlag.

– Han har gett sig av på en lång utflykt, säger pojken.

Nästan alla vuxna män i familjen är militärer, också i generationen före dem. Jag undrar om Haidar också vill bli soldat, men pojken svarar att han vill bli ingenjör eller läkare.

– Jag vill stötta landet på ett annat sätt än genom strider på slagfältet, säger han, för strider kommer inte lösa den här krisen. 

På slagfältet kommer många att dö innan det lugnar sig, tror Haidar.

– Förhandlingar är bättre och folk fortsätter leva, säger han. 

Farbrodern Asif ska snart ge sig av till fronten igen.

– Pojken drömmer, men jag önskar såklart också att det kunde vara sådär i Syrien, säger han.

En av de andra släktingarna fyller i att han hoppas att han hade förblivit liten och sluppit växa upp för att se hur det är.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".