Vem blir fattig?

8:01 min

Författaren Charlotta von Zweigbergk har i sin kommande bok, "Fattigfällan", följt människor i sin vardagsfattigdom. Hon beskriver dem som från början haft arbete och bostad och som hela sitt vuxna liv försörjt sig själva. Till dess att allt gick snabbt i en nedåtspiral. Hör henne berätta om huvudpersonen Beata för vår reporter Susanna Einerstam.

- Det är en ensamhet som är svår att beskriva, hon har ju både en förälder och ett syskon, stora barn och vänner. Det är ont om förståelse, familjen är kanske de som mår mest dåligt när det går dåligt för någon i familjen också därför att det blir en skam som tillslut läggs över dem också. Det finns en skam att ha en nära relation till någon det går åt fanders för, Charlotta von Zweigbergk.

Charlotta von Zweigbergk beskriver i sin reportagebok bokens huvudperson Beata. En kvinna i femtioårsåldern som under hela sitt liv försörjt sig själv men som i samband med en sjukdom, för fyra fem år sedan, föll igenom och förlorade kontrollen. Hon kunde inte arbeta, förlorade sin inkomst, och som en konsekvens av det - tillslut möjligheten att har råd att äta varje dag.

Fattigdom driver fram depression, håglöshet, utanförskap. Risken för kvinnor att hamna i Fattigdom är högst i Sverige i Skandinavien.

Under perioder åt Beata bara tre gånger i veckan. För att bli riktigt mätt är det bästa sättet att mätta hungern med billiga kakor, vitt bröd, spagetti. I boken beskriver Beata hur hungern sliter sönder varenda normal tanke.

"Jag tar en bit av stekmargarin och trycker det mot munnen. Fettet pressar sig in mellan tänderna och lägger sig som en kladdig hinna mot tungan. Jag vet att mitt vanliga jag skulle tyckt att det var vämjeligt men nu är allt annorlunda, jag struntar i att magen protesterar med en ulkning som får ögonen att tåras, jag bara trycker margarinkladdet vidare. Om jag kräks blir magen tom igen och det vill jag inte riskera, därför tvingar jag mig att pausa ett par minuter medan jag sköljer munnen med vatten".

Nästan en och en halv miljon människor lever i risk för fattigdom i Sverige enligt SCB, Statistiska Centralbyrån, det är siffror från år 2014.

- Problemet är att fattigdom är det mest skamliga man kan råka ut för, folk skäms ihjäl helt enkelt för att de är fattiga. Så hellre sitter man ensam och trycker i sin lägenhet, hellre håller man bara tyst och berättar inte ens för sina närmaste hur illa det är, Charlotta von Zweigbergk.

I boken söker Beata till slut upp socialen efter att ha pantat det hon äger av värde och lånat pengar av vänner. Men socialen ifrågasätter och de olika turerna kring granskningen av hennes person, ekonomi, tidigare arbete, pågår i veckor och i månader.

- Allting bygger bara på kontroll och kontroll och kontroll. Vi tror att det finns ett skyddsnät vilket gör det ännu besvärligare för dem som faktiskt drabbas. Det kan vara ren och skär fattigdom bland människor som faktiskt har fungerat och arbetat i alla år, Charlotta von Zweigbergk.

I boken berättas det om vänner som först till och med tyckte det var spännande med en kris, en vän i kris, som sedan utbyttes mot tankar om att: nu får det väl ändå räcka, nu måste hon rycka upp sig, att låna till någon utan pengar var det värsta man kunde göra. Det kanske låg ett spelmissbruk bakom, De fördomsfulla fantasierna, om Beatas liv blev många. Och i boken berättar Beata om när hon skulle mata undulaterna hos en vän.

"När jag kommer dit är jag lika hungrig varje gång och vid mitt tredje besök kan jag inte hålla mig. Jag tar ett paket knäckebröd. Hela vägen hem skäms jag och trots att magen skriker efter det knastriga brödet smakar det inte bra. Lär jag mig något av det? Nej inte alls. Tvärtom, fördämningarna brister och sedan tar jag något litet varje gång jag är där. En deciliter ris märks väl inte. Några skopor kaffe i en plastpåse kan jag bära hem i jackfickan och ett par tepåsar kan de väl aldrig sakna? Jag stjäl så lite att jag inte kan föreställa mig att det här paret någonsin kommer att upptäcka det, men inuti mig är det något allvarligt som går sönder. Att knycka av någon man fått nyckeln av, någon man litar på, är att sjunka väldigt lågt."

Beata blir mer och mer isolerad. Hon vill inte bli igenkänd, hon vill inte synas. Hon går ut när de andra sover. Det tomma kylskåpet luktar freon och plast. Att hamna i fattigdom innebär inte självklart att man får hjälp.

- Folk tror att när man är fattig då får man vård på något vis i alla fall, man får gå till tandläkare till exempel men i praktiken är det inte så det visar sig också i historien om Beata, hon har fruktansvärt tandvärk, hon har feber, hon får dra ut en tand och hon får tandvärk en gång till. Men hon kan omöjligt få bidrag för att gå till tandläkaren, det blir bara som någon sorts svart fars av alltihopa. Då är det ingen som förstår? En och annan vän förstår och kyrkan förstås. Det viktigaste kyrkan gjorde, förutom att ge henne lite pengar då och då så att hon faktiskt inte svalt ihjäl och så att hon faktiskt inte blev vräkt det allra allra viktigaste de gjorde var att se henne som en människa, en medmänniska som var precis som dom, Charlotta von Zweigbergk.

Pernilla Landin är diakon sedan ett tjugotal år och arbetar i Nacka dit fattiga kommer när de fått avslag från socialtjänsten då de bett om hjälp.

- Där jag arbetar är det fler människor som söker sig till oss för att få hjälp och stöd, särskilt för att pengarna inte räcker så att vi har börjat dela ut matkassar, hygienartiklar och blöjor. Vi ser att det ökar och att det är fler och nya grupper som söker sig till oss också. Det gör mig naturligtvis oroad, väldigt oroad över att så många människor hamnar i en situation där inte pengarna räcker (och i synnerhet där barn inte kan äta sig mätta), det är jätteoroande, Pernilla Landin.

Beata hade efter mycket övervägande lånat pengar av vänner, pengar hon inte kunde betala tillbaka. Vänner som tillslut tröttnat och vänt sig till kronofogden. Efter att ha ätit gamla kakor, de tre dagarna i veckan hon bokstavligen åt någonting, efter nya turer med socialen som ifrågasätter och skjuter upp att betala ut pengar, så bestämmer Beata sig för att hon ska ta sitt liv.

- Det var framförallt det här att vara helt utanför och vara utan hopp. Det är farligt att förlora sitt hopp och det gjorde hon, ingen kunde hjälpa henne, hon såg ingen som helst lösning, hon såg sig själv bara som en belastning för allt och alla och ingen ville egentligen ha med henne att göra. Då hade hon hållit på i ett och ett halvt år och då hade hon levt en längre tid på utgångna kakor och hon orkade inte, Charlotta von Zweigbergk.

Beata beslutade datum för att avsluta sitt liv. De sista dagarna besökte hon kyrkan, Hon satt och grät ensam i en bänk, en kvinnlig präst kom fram och undrade hur hon mådde och visade en bok hon skrivit där det fanns en beskrivning av anhörigas sorg när en i familjen väljer att ta sitt liv. Hur det blir ett livslångt trauma för samtliga familjemedlemmar.

När Beata lämnade kyrkan hade hon bestämt sig för att fortsätta leva.

Idag har Beata det hyggligt. Men under de fem fattiga åren saknades det helt ett fokus över hur Beata skulle komma tillbaka till ett liv med egen försörjning, och ett självständigt liv, berättar Charlotta von Zweigbergk.

- Jag blir jättearg, vi kan inte ha ett samhälle med sådana orättvisor som vi har idag, det är ovärdigt helt enkelt, Charlotta von Zweigbergk.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista