Vid fronten i Ukraina

7:45 min

I dag firar Ukraina sin 25:e självständighetsdag och för tredje året i rad så sker det samtidigt som det pågår krig i den östra landsändan. Visserligen råder det officiellt vapenvila men strider förekommer ändå varje dag. Ett av de mest oroliga frontavsnitten är samhället Marinka utanför Donetsk, de ryskstödda separatisternas inofficiella huvudstad. Sveriges Radios utsände Sten Sjöström har varit där.

– Fiendens närmaste ställningar är bara 500 meter åt det där hållet, säger prickskytten Monia och pekar.

Det är enkelt inom räckhåll för hans specialgevär som har har en skottvidd på gott och väl 1,5 kilometer. Jag får låna hans kikare och jag ser då tydligt en bunkerliknande anläggning nära vad som tidigare var en stallbyggnad.

Terrängen sluttar lätt nedåt mot en ravin och sedan uppåt igen. Monias eget skyttevärn har sidor av sandsäckar med skottgluggar. Alla soldater här har ett krigsnamn så Monia är inte vad han egentligen heter.

– Vår uppgift är att stoppa dem om de försöker komma över och tillintetgöra dem, säger Monia.

Varje dygn sedan han kom hit har han deltagit i skottlossning men hur många fiender han har "tillintetgjort" vill han inte säga. Den här dagen har dock hittills varit lugn och han har till och med med sig en bok att läsa.

– På den andra sidan byter de ut sin trupper i dag och därför är det lugnare, säger överste Vjatjeslav Vlasenkov, han är chef för Donbassbataljonen, det ukrainska arméförband som är stationerat här.

Han är den enda som uppger sitt riktiga namn. Så fort det mörknar brukar eldgivningen komma igång igen, alltid från den andra sidan, hävdar han.

Fast så där särskilt stilla är det verkligen inte nu heller; med jämna mellanrum hör man skottlossning några hundra meter bort med lättare vapen och då och då exploderar granater. Jag uppmanas att ducka och springa när vi passerar över gator där man är direkt i skottlinjen.

– Fienden på andra sidan utgörs av ett förband av lokala separatister från Donetskområdet, lurade gruvarbetare, säger överste Vlasenkov. De har försvarsuppgifter och är här permanent.

– När det ska genomföras anfallsoperationer kommer det reguljära ryska trupper, säger han.

I den ryska generalstaben förnekar man förstås att några av deras styrkor skulle delta i kriget. Donbassbataljonen har varit grupperad här i Marinka sedan början av juni och man har varit i daglig strid, två soldater har dödats och mer än 50 skadats; detta samtidigt som det formellt råder vapenvila.

Marinka ligger precis utanför Donetsk, egentligen är det en del av staden. De grannar som man för några år sedan enkelt hälsade på - de bor nu i fiendeland.

Hundskall och någon enstaka granatexplosion är vad man kan höra när man går runt i Marinka som mest ser ut som en typisk ukrainsk bondby. Fast gatorna är nära nog folktomma. Ändå säger militären att ungefär hälften av invånarna fortfarande bor kvar här. Det är svårt att förstå varför.

Pensionärsparet Tamara och Ivan har fått den stora porten in till deras trädgård sönderskjuten. De berättar att de gömmer sig i källaren när det är som hårdast beskjutning. De har ingen annanstans att ta vägen säger de och dessutom skulle det kosta pengar att ge sig av, pengar som de inte har.

– Vi har bestämt oss att om vi dör - ja då får det bli så, det inget att göra åt. Vår situation är helt hopplös, säger de.

Dessutom har de två söner i medelåldern som bor kvar i Marinka. En borde läggas in på sjukhus för han har blivit alldeles nervsjuk av allt stridande.

Marinka kontrollerades i början av kriget av Donetskseparatisterna, efter det har den ukrainska armén erövrat en stor del av samhället, fronten går genom bebyggelsen. Vart invånarna egentligen vill höra är det svårt att få ett grepp om.

– Det är få som stöder oss och få som stöder fienden. De flesta håller tyst och vill inte säga någonting, de verkar likgiltiga, säger en soldat som går under namnet Fidel och samma bedömning hör jag från många andra.

Fidel som själv kommer från Donetsk bemannar också en eldställning precis vid frontlinjen fast det ser inte ut som skyttegravar à la första världskriget.

De flesta värnen är nergrävda eller dolda inne i de grönskande trädgårdarna bakom de små husen, man ser dem inte om man inte vet att de finns där.

Några tunga vapen som artilleripjäser ser jag inte här på den ukrainska sidan av Marinka, de är förbjudna enligt det så kallade Minskavtalet. Fidels huvudvapen är en avancerad pansarvärnsrobot som kallas PTUR.

– Jag får meddelande om att fienden rycker fram längs en väg och då skickar jag iväg en robot åt det hållet. För det mesta vänder de då om, de är rädda för PTUR-roboten, säger Fidel som är lite äldre, i medelåldern men med en mycket atletisk kroppsbyggnad.

Överhuvudtaget är det stor spridning åldersmässigt på de ukrainska soldaterna. Enligt vad man får höra här så gör den andra sidan ständiga mindre anfall men det är ändå ovanligt med riktig närstrid.

– En gång kom de väldigt nära, man kunde se deras ansikten, det var så att man kunde kasta en handgranat på dem. Men anfallarna drevs tillbaka och de led stora förluster och efter det har de inte kommit så nära, säger Fidel.

Det är svårt att veta om de där attackerna verkligen är ett försök att bryta igenom eller mer ett sätt att utröna var de ukrainska trupperna befinner sig.

Fidel deltar som frivillig i kriget, han har inte blivit inkallad. Hans familj bor numera i Kramatorsk, en 60-70 kilometer norrut. Han säger att hans hustru helt och fullt stöder honom i det att han anslöt sig till armén även om hon längtar efter honom.

Men Fidel börjar känna sig rastlös i och med att det länge nu varit ett rent ställningskrig utanför Donetsk och att frontlinjen inte förändrats.

– Det är trist när vi står och stampar på samma ställe, jag vill dit, säger Fidel och menar Donetsk. Och fortsätter:

– Jag är övertygad om att vi har styrkan att gå till offensiven och segra.

I bataljonstaben säger överste Vlasenkov att bataljonens uppgift som det nu är är att försvara Marinka och inte tillåta att separatisterna och deras ryska uppbackare tar över.

– Om vi får order att gå till anfall så gör vi det. Men som det nu är så har den ukrainska arméledningen avblåst sådana planer. Det bor tre miljoner människor i separatistområdena. Om vi skulle gå till anfall så skulle en miljon av dem dö, säger översten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista