Människor dansar
1 av 5
Foto: Cecilia Uddén/Sveriges radio
Män sjunger och spelar instrument
2 av 5
Foto: Cecilia Uddén/Sveriges radio
Människor dansar och spelar instrument.
3 av 5
Foto: Cecilia Uddén/Sveriges radio
Människor står på en gata.
4 av 5
Foto: Cecilia Uddén/Sveriges radio
Män dansar
5 av 5
Foto: Cecilia Uddén/Sveriges radio

Här dansar de muslimer som IS vill döda

"Man blir berusad av sin kärlek till Gud"
11 min

För tre veckor sedan dödades närmare 90 människor när en självmordsbombare från IS sprängde sig själv i luften vid en sufisk religiös festival i Pakistan. Karnevalerna är hyllningar till Gud men samtidigt en fest med spunnet socker, tivoligungor och män och kvinnor som dansar. Vår korrespondent har besökt ett par av Egyptens sufiska festivaler.

Sufism är en tolerant version av Islam som förkastas av IS, Al Qaeda och bokstavstrogna wahabiter och salafister. De bokstavstrogna kallar sufierna för avgudadyrkare och de förkastar i synnerhet de sufiska karnevalsliknande religiösa festerna, så kallade moulids, där man hyllar muslimska helgon, allt från profeten Mohammed till hans barnbarn och andra heliga män som blivit helgon för de fattiga.

Karnevalerna, som framförallt hålls i Egypten, arabvärldens största land, är hyllningar till Gud, med så kallad zikrdans där man ska komma i trans för att bli ett med sin skapare, men det är samtidigt fest med spunnet socker, tivoligungor, roliga hattar och män och kvinnor som dansar tillsammans på ett sätt som inte accepteras av bokstavstrogna muslimer.

Det är mitt i natten, i en liten gränd i Kairos islamiska kvarter, och här pågår zikr. Det betyder åminnelse. Genom att vagga fram och tillbaka till musiken är det meningen att man ska glömma det jordiska, förlora sig själv och komma närmare Gud.

De som dansar här snurrar inte runt ett helt varv, som de dansande dervisherna, men tanken är densamma. Dervisherna kan snurra i timmar utan att drabbas av yrsel – de är så koncentrerade på att bli ett med Gud.

Abdo, som jag träffar här, försöker förklara vad det handlar om.

– Man blir berusad av sin kärlek till Gud, nästan medvetslös, säger Abdo.

Han har rest till Kairo för att delta i denna mouid, sufiska helgonfestival. Han kommer från en stad i deltat där han har ett vanligt statlig jobb, som han säger.

– Du tror väl att vi alla är konstiga mystiker utan verklighetsförankring, men jag är inte den ende här som är en helt vanlig byråkrat med fru och barn, men som vill komma nära Gud då och då, säger Abdo.

I Egypten finns det mellan 10 och 20 miljoner sufier. Åtminstonne är det så många som tillhör någon sufisk orden, de allra flesta skulle inte kunna kalla sig sufiska mystiker eller mästare, men många av dem deltar någon gång per år i en moulid, där ett helgon hyllas. Till exempel här: Fatma al Nabaweya, barnbarn till profeten Mohammed.

Och det är denna form av folklig odogmatisk vardagsislam som retar upp dogmatikerna och som får så lite utrymme när IS och Al Qaedas barbari och brott mot mänskligheten dominerar, eller diskussionerna om det muslimska brödraskapets politiska islam.

Sufierna vägrar konsekvent all form av politik, men deras extremtoleranta och lätt mystiska tolkning av islam retar upp IS och Al Qaeda som anser att det är legitimt att döda dessa avfällingar. Även det konservativa muslimska brödraskapet anser att sufiska festivaler är förkastliga.

Sufierna själva svarar: de har knivar i sina hjärtan, de har glömt att Islam handlar om kärlek och tolerans. De känner inte gud, utan bara terror, deras hjärtan är svarta, säger Abdo och Hussein.

Trots att det förekommit blodiga attentat mot sufiska festivaler i till exempel Pakistan verkar ingen här känna någon skräck för att extremisterna ska slå till. Sufierna här ser sig inte som måltavla och det har de inte heller varit – hittills – i Egypten, där jihadister koncentrerar sina attacker mot polis, säkerhetstjänst och mot den kristna minoriteten.

De flesta som kommer till en moulid tillhör den lägre medelklassen, många fattiga vallfärdar också till helgonkarnevalerna och för de välbeställda är detta ett tillfälle att uppfylla islams krav på allmosor och generositet. Här delas det ut mat och dryck till de fattiga. Färdiglagade grytor och soppor slevas upp längs gränderna eller i stora kantin-tält.

Det slaktas djur till helgonets ära och köttet delas ut bland behövande. Här finns också något för alla generationer: plastleksaker, spunnet socker och roliga hattar för de små barnen. Tivoligungor, skjuta-i-prick för de som är lite äldre och öronbedövande arabisk-shaabi-popmusik för tonåringar.

Men man kan också bara sitta stilla på ett kafé i en gränd och betrakta skådespelet, alla dessa ansikten. Jag tänker att Fellini skulle fallit i trans om han kommit till en egyptisk moulid och sett dessa unika ansikten, dessa trasiga och fattiga människor som finner ett värdigt sätt att dansa till guds ära mitt i slummen.

En av betraktarna här är Huda, hon är operationssjuksköterska på en privat hjärtklinik och säger att hon kommer hit för att få själslig frid.

– Jag känner ingen här, men jag älskar dessa människor,  detta kaos, denna enkelhet och vackra andlighet, säger hon.

Zikrdansen är central på en moulid. I vissa striktare sufiska ordnar dansar män och kvinnor inte tillsammans, men på de folkliga karnevalerna är toleransen total. Kvinnor kan hamna i trans och tappa sin sjal så att håret slänger utan att någon blir upprörd.

Man kan svära, röka hasch och till och med dricka alkohol på vissa karnevaler, sägs det. Jag har själv inte sett någon alkohol och det verkar knappast behövas för att bli berusad på gud.

Sayeda Sakinas moské är smyckad av olikfärgade lampor och på den lilla gården utanför moskén pågår en zikr där en ung man i vit fotsida gallabeja, vit turban och röd käpp, står ut där han dansar i mitten och ser ut att ha fallit i trans.

Bredvid honom snurrar hans mamma, också hon ser ut att vara berusad av gud, hon dansar så att hon tappar både sjal och balans. Hennes son räddar henne från att falla och så fortsätter hon att vagga fram o tillbaka med ett saligt leende på läpparna.

I vissa striktare sufiska ordnar dansar män och kvinnor inte tillsammans, men på dessa folkliga karnevaler är toleransen total. Men det finns sannolikt ingen här bland de som vill förlora sig i Gud som kan betraktas som auktoriteter på sufism, eller som skulle våga kalla sig mästare.

På universitetet träffar jag den sufiske akademikern, Tarek Ghanem, som skrattar lite åt idylliseringen av Egyptens miljoner sufier. Det finns en flower power aspekt av sufism, säger han.

– Alla är glada givmilda toleranta – javisst – men de kanske inte ägnar sig åt bara gud, utan också lite haschrökning för att komma i extas, eller ovärdigt dansande, säger Tarek Ghanem.

Det vill säga män och kvinnor som i sin längtan efter att uppgå i Gud kanske finner varandra på vägen. Men likt andra sufiska mästare jag träffat skulle Tarek Ghanem aldrig i livet fördöma de folkliga karnevalerna. Sufism är den mest toleranta inriktningen av islam. Sufiernas tolerans är också något många politiska partier har försökt slå mynt av.

Men alla försök att föra in Egyptens sufier i en politisk fålla har misslyckats. Liberala partier har velat värva dem mot extremism, socialdemokratiska partier har velat värva dem mot sociala orättvisor. Utan framgång.

Egentligen är det bara staten som lyckats – med utpressning och mutor – eftersom det är staten som bestämmer över de tillstånd som behövs för att ordna en moulid med zikr, gatukök, högtalare, tivoli, blinkande lampor och pilgrimer som tältar i gränderna i en vecka.

Sångaren sjunger om de välsignelser man får när man träder in genom helgonens gröna port. Det är just sådant som de bokstavstrogna vänder sig emot, att tillbe helgon. Sångaren är en lång och mager man med turban. Hans gester och sätt att le mot publiken får mig att tänka på den sufiska övertygelsen om att den som har ett uns av arrogans i hjärtat kommer inte in i himmelriket.

Det verkar faktiskt vara ödmjukhet som präglar alla relationer här, även om jag också fick syn på en ung kvinna nyss som slog till en man som verkade dansa för nära. Detta är Egypten. Inte heller en helig moulid går fri från sexuella trakasserier.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".