Albaner flyr landet

7:29 min

På söndag hålls parlamentsval i Albanien - ett av Europas fattigaste länder. Många albaner brinner av längtan att lämna sitt lands höga arbetslöshet och brist på framtidsutsikter. Hör Johanna Melén som har träffat en av familjerna som prövade lyckan och som kommer att försöka igen.

Över 50 000 albaner sökte asyl i Tyskland 2015, mitt under flyktingkrisen. Men albaner får inte asyl i Tyskland och de flesta har nu tvingats återvända hem.

– Jag lär mig tyska. Jag är på nivå A2, säger Gentjan Fejzullai, på tyska, där han står utanför den lilla matbutiken han driver tillsammans med sin fru Emiralda och sina föräldrar i staden Fier, tio mil söder om huvudstaden Tirana.

Dottern Egla, 6 år, kommer för att vara med på bild men hon är för blyg för att säga något på tyska. Fast enligt föräldrarna pratar hon bäst i hela familjen.

– En dag hittade jag henne gråtande, säger Emiralda Fejzullai. När jag frågade varför hon grät sade Egla att hon saknade Tyskland så, alla roliga lekparker där.

I april 2015 lämnade familjen Fejzullai sin hemstad i Albanien. De tog färjan till Italien, sedan buss till Österrike och kom till slut med tåg till Dortmund i Tyskland.

– På tågstationen tog vi en taxi och bad chauffören att köra oss till det ställe där man söker asyl, säger Gentjan Fejzullai.

Vid den här tiden, berättar han, gick ett rykte i Albanien som sade att Tyskland efterfrågade utbildad arbetskraft. Bara man åkte dit och sökte asyl skulle allt ordna sig. Gentjan Fejzullai, som är utbildad sjuksköterska, tog chansen. Men det blev inte alls som han tänkt. Familjen placerades i ett flyktingläger tillsammans med människor från länder som Syrien, Afghanistan, Somalia - som sökte skydd undan krig och förföljelse. Där i lägret fanns också många familjer från Balkan, från Kosovo, Albanien, Makedonien. Människor som sökte sig ett bättre liv, rent ekonomiskt.

Emiralda berättar att många härifrån också sökte sig till Tyskland eftersom de visste att ersättningen från den tyska staten under tiden som asylprocessen pågick var mycket högre än vad de ens kunde drömma om att tjäna ihop i Albanien.

Vi sitter i en nedsutten soffa bakom disken inne i den lilla mataffären i Fier. Ett kylskåp brummar intill. Affären, som bara är ett litet rum, ska försörja sex personer - fyra vuxna och två barn. Det räcker inte till. Gentjan Fejzullai drygar ut genom att också ta jobb som rörmokare.

Viljan att lämna Albanien är inte ny. Sedan den järnhårda kommunistregimen föll i början på 90-talet har en tredjedel av landets befolkning åkt därifrån. Antalet albaner som bor utomlands är fler än den totala arbetskraften som finns kvar. Först lämnade många när det blev möjligt, efter kommunismens fall. Nästa våg kom i slutet på 90-talet då hundratusentals albaner förlorade alla sina besparingar när de så kallade pyramidspelen föll.

Många reste till grannländerna - Italien på andra sidan Adriatiska havet - och till Grekland. Gentjan Fejzullai reste till Aten 2001 och stannade där i tio år. Försörjde sig som rörmokare. Så kom den grekiska krisen. Om många greker drabbades hårt drabbades albanerna - som redan stod långt ner på samhällsstegen - ännu hårdare.

Mellan åren 2008 och 2014 återvände upp emot 180 000 albaner till Albanien, de flesta från Grekland. Det är många ur den gruppen, som Gentjan Feizullai, som de senaste två tre åren sökt lyckan i Tyskland.

På en uteservering i Tirana beställer statsvetaren Afrim Krasniqi en stor kaffe med mjölk. Han ser sig omkring. I de här kvarteren låg förr den gamla basaren, nu är allt nyrenoverat. Nylagda torg och många små trivsamma serveringar.

– Vad är det egentligen som har reformerats? Vi ser saker som det här, i städerna, men ingenting görs för människorna.

– Inga nya jobb, inga framtidsperspektiv, ingen förändring av systemet.

Det albanska samhället, säger Afrim Krasniqi, är uppbyggt kring ett klientelistiskt system där bara den som har rätt kontakter kan lyckas. Och det spelar ingen roll vem som regerar - det är likadant.

Albansk politik har sedan kommunismens fall dominerats av två stora partier - Socialistpartiet som styrt de senaste fyra åren under ledning av premiärminister Edi Rama - och så det Demokratiska partiet som styrde landet innan dess. Båda partierna strävar mot ett albanskt Eu-medlemskap men brist på reformer, särskilt inom rättsområdet, gör att processen framåt går mycket långsamt.

Afrim Krasniqi har två söner. De går i Tiranas finaste skola, är duktiga elever, men deras pappa vill ändå att de så småningom ska flytta härifrån till Tyskland.

– Med guds och mina vänners hjälp hoppas jag att de ska komma dit. Just nu ser jag ingen framtid för unga människor i Albanien, säger han.

Hösten 2015 förklarade Tyskland Albanien som ett säkert land och därmed blev det enklare att avvisa asylsökande därifrån. Sedan dess har tusentals albaner flugits tillbaka hem. Som Gentjan och Emiralda Fejzullai och deras barn, dottern Egla, 6 år och sonen Henri, 5 år.

Det bästa med Tyskland, säger Emiralda, förutom alla lekparkerna för barnen, var att bara du har ett arbete så kan du också ha ett bra liv. Allting ingår.

Här, säger Gentjan, spelar det ingen roll hur duktig du är, om du har rätt utbildning. Men för att få ett arbete behöver du inte vara bäst lämpad, du behöver rätt kontakter. Familjens plan är att återvända till Tyskland. Fast den här gången mer planerat. Gentjan läser tyska och när han nått en viss nivå tänker han börja söka arbete.

– Vi gör det inte så mycket för vår egen skull. Hur våra liv blir är ganska klara. Vi tänker i första hand på barnen, att de ska få leva i ett tryggt land och ha allting som vi saknar här, säger han.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista