Hund och man sover i Havanna.
1 av 2
Foto: Sveriges Radio
Havanna, Cuba.
2 av 2
Foto: Scanpix.

Havanna riskerar att förvandlas till en ruin

"Grundtanken är att rädda Gamla Havanna"
9:45 min

Kubas huvudstad Havanna är ett levande museum. En stad där tiden stannat och som ser nästan exakt likadan ut idag som den gjorde 1959, när revolutionen segrade. Den stora skillnaden är att den idag är så förfallen att den riskerar att förvandlas till en ruin. Redan har flera byggnader rasat samman på grund av bristande underhåll. Reportage av Lars Palmgren.

I gamla Havanna, den äldsta, koloniala delen, pågår ett intensivt renoveringsarbete som långsamt håller på att smitta av sig på resten av staden. På senare tid, i takt med att det blivit möjligt för privatpersoner att köpa byggnadsmaterial, så har det också satts igång en rad privata restaureringsprojekt i flera olika stadsdelar.

Varje dag glider kryssningsfartygen in i Havannas hamn. Trafiken har blivit så intensiv att dom stora, vita mastodonterna inte längre väcker särskilt mycket uppmärksamhet hos Havannaborna.

Sedan förra året kommer de flesta kryssningsfartyg från USA. Ett direkt resultat av Barack Obamas besök förra året. Och de flesta turister som idag fyller Gamla Havannas gränder är nordamerikaner, precis som för 50 år sen. Det är besökare som är väl sedda, inte minst för att de ger bra dricks och gärna spenderar sina dollar.

Gladast av alla för den amerikanska turistanstormningen är Stadens historiker, El historiador de la ciudad, den formella titeln på Eusebio Leal, initiativtagaren till renoveringen av Gamla Havanna.

För det är just turisternas dollar som finansierar räddningsarbetet av denna drygt 500 år gamla stad som fortfarande, till stora delar, befinner sig farligt nära en kollaps.

– Projektet att renovera Havanna började 1993 på initiativ av Eusebio Leal, som alltså kallas Stadens historiker.

Det berättar Joana Espinoza, arkitekt som arbetar på La oficina del Historiador - Historikerns kontor, namnet på den organisation som organiserar renoveringsarbetet, och som också har satt igång ett omfattande utbildningsprojekt för att kunna genomföra det.

– Vi upptäckte snart, berättar Joana, att den kunskap som krävs för att kunna renovera så troget originalet som möjligt, helt enkelt inte fanns på Kuba. Därför var det nödvändigt att skapa skolor för allehanda hantverk och idag finns här ett helt universitet med olika specialiteter.

En av de som studerat på Stadens historikers universitet är Alberto.

Han sitter utanför det gamla guvernörspalatset och lagar gatan.

Alberto är gatbyggare, specialist på stenlagda gator från kolonialtien. Men just här, framför guvernörspalatset i Gamla Havanna, där det pågår renoveringsarbeten för fulla muggar, består gatan inte av sten, utan av trä - tjocka, rektangulära träbitar av ungefär samma storlek som gatstenar, men av varierande form som Alberto med säker hand fogar samman i ett symmetriskt mönster som dessutom är format som en svag båge så att regnvattnet ska rinna undan.

Orsaken till att gatan här är lagd i trä och inte sten har att göra med en tidig guvernörs dåliga nattsömn. När hästkärrorna skramlade fram på de stenlagda gatorna gjorde oväsendet att guvernören inte kunde sova.

Något ljushuvud kom på att med trä istället för sten i gatan skulle ljudet dämpas.

Och så blev det.

Med trä i gatan framför palatset kunde guvernören äntligen sova.

– Den enkla grundtanken i projektet att rädda Gamla Havanna, säger Joana, är att inkomsterna från turismen i Gamla Havanna, investeras i renoveringsarbetet. En del av det vi renoverar blir nya hotell, nya restauranter och nya barer dit ännu fler turister kommer och ger oss ännu mer inkomster för att kunna utvidga renoveringsarbetet i allt vidare cirklar som ringar på vattnet.

Men det var långt ifrån självklart att det skulle bli så.

Det var Sovjetblockets sammanbrott och den närmast katastrofala krisen på Kuba som ledde till vad som kallades "den speciella perioden" som gjorde att Eusebio Leal lyckades övertala Fidel Castro.

Han hade försökt många gånger tidigare, men alltid blivit avvisad.

Men den katastrofala ekonomiska krisen gjorde att Fidel Castro motvilligt gick med på att öppna Kuba för turism. Ankomsten av turister bidrog till att uppenbara det katastrofala förfall som rådde i Havanna. Liksom också bristen på infrastruktur för att ta emot turisterna. Och det var det som gjorde att Eusebio Leal till slut lyckades vinna Fidel Catros öra.

Klädd i lång och vid vit klänning, med ett färgglatt band om midjan, turban på huvudet och jordnötsstrutar i handen sjunger hon ut sitt budskap.

Musiken finns överallt i Gamla Havannas gränder.

Ofta gamlingar och statsanställda musiker som måste uppfylla sin kvot för att få sin lön, men fram för allt finns också möjligheten till dricks från någon vänlig turist.

Kvinnor, klädda på samma folkloristiska sätt som jordnötsförsäljerskan, ofta med en stor cigarr i munnen, erbjuder sig som foto objekt. Lite konstlat, men förmodligen roligare än att inte göra något alls. Eller, som så många äldre kubaner tycks vara upptagna med; att vänta, bara vänta.

Men när hela livet rör sig kring turismen, finns det då inte en risk för att Havanna förvandlas till en kuliss. Att det renoverade Gamla Havanna blir ett slags tropiskt Skansen, till glädje för turister, men med innevånare utan möjlighet till ett eget liv?

Joana blir nästan upprörd över frågan.

– Nej, nej, säger hon. En central aspekt av renoveringen av Gamla Havanna är att förbättra infrastrukturen för de som bor här.

– Vi har renoverat flera skolor, ålderdomshem, läkarmottagningar och ett hem för ensamstående mödrar.

– Syftet med projektet, betonar hon, är att rädda Gamla Havanna både som en unik arvedel, ett världsarv med en arkitektur som inte finns i samma omfattning någon annan stans i världen och som en levande stad, vars innevånare kan leva ett gott liv med all den service dom har rätt att begära.

– Och det, säger hon, har gjort att det här i Gamla Havanna nog sker flera genuina möten mellan kubaner och turister än någon annanstans i staden.

Vem vet. Kanske.

Men samtidigt erkänner Joana lite skamset att hon förvandlats sitt eget föräldrahem i Gamla Havanna till hotell. Själv har hon flyttat till Vedado med sin familj.

– Vedado, säger Joana, är ett område som måste bevaras till eftervärlden, minst lika mycket som Gamla Havanna.

– Det var ju här som det moderna Havanna formades.

Vedado började byggas i slutet av 1800-talet, men det var under 1940- och 50-talet som stadsdelen blomstrade och blev centrum för Havannas politiska och kulturella liv. För att inte tala om nattlivet.

Om Gamla Havana är en skattkammare för spansk kolonial och barockarkitektur, så är Vedado ett himmelrike för den som älskar nyklassisim, art nouveu, art deco och all slags eklektisism.

I Gamla Havanna finns underbara gamla parker med skuggande träd omgivna av palats och kyrkor. Men i Vedado finns artdeco-palats omgivna av trädgårdar som liknar djungler, gator som ser ut som mangroveträsk, flervåningshus i vilken arrogant eklektisk blandning som helst. Här finns små bortglömda och övervuxna bondgårdar och vida avenyer med stolta träd ner mot havet och strandpromenaden El Malecon, Havannabornas viktigaste mötesplats.

Men om inte revolutionen segrat skulle kanske Vedado inte ens finnas.

I början av 1950-talet satte en våg av byggande i modernistisk stil igång i Vedado. Hotell Hilton, med sina 27 våningar, som idag heter Habana Libre invigdes 1958. Strax innan hade Focsa, med 37 våningar, invigts en bir därifrån. Focsa, som var inspirerad av Le Courvoisier, skulle vara som en stad i staden och brukar neskrivar som den kubanska ingenjörskonstens mästerverk. Nere mot El Malecon byggdes en rad bostadhus i 10 våningar. Skulle den här modernistiska vågen, som stod högt i kurs hos dåtidens arkitekter, ha fortsatt skulle Vedado snart ha sett ut som Miami.

Men så segrade revolutionen och allt förblev som det var.

Inte för att revolutionen älskade Vedados eklektiska akitektur, utan för att revolutionens ledare inte brydde sig särskilt mycket bostadsbyggande eller stadsplanering över huvud taget. Dom hade andra prioriteter.

Något det idag kanske finns skäl att vara tacksam för.

Även om det känns lite paradoxalt.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".