Cykeltaxi och bil i Havanna.
Foto: Johan Hellström/Sveriges Radio.

Den kubanska revolutionen ledde till ett överflöd av överkvalificerade akademiker utan jobb

"Vi hjälper i alla fall varandra"
9:24 min

I Havanna brukar man säga att det är lättare att få tag på en kärnfysiker än en hantverkare. Och det ligger en del i det. Gratis akademisk utbildning för alla, det vill säga alla som inte var motståndare till regimen - brukar, tillsammans med gratis sjukvård, beskrivas som den kubanska revolutionens stora erövringar. Problemet är att det sällan fanns jobb med värdiga löner när utbildningen är klar.

--Jag gillar mitt yrke, säger Fabián.

--Men, fortsätter han och rycker på axlarna, jag tjänar så lite att det inte räcker för att leva på.

I jämförelse med många andra kubaner tjänar Fabián egentligen ganska bra. Han har en avancerad sjukvårdteknisk utbildning, är specialist röntgenapparater av olika slag och kan en bra månad komma upp i 2.000 pesos...vilket motsvarar 80 dollar.

Fabíán skrattar lite uppgivet.

--Det är vad vi behöver varje vecka för att klara oss. Och då är vi ändå bara tre.

--Det är tack vare bilen vi klarar oss. Med den tjänar jag på två dagar, detsamma som tjänar en hel månad på sjukhuset.

Bilen är en Fiat från 1989. Det är med den Fabián jobbar, som taxi. Jobbet på sjukhuset har han lämnat.

Det var Fabiáns mamma, som är sjuksköterska, som köpte Fiaten efter att hon i två omgångar arbetat inom Kubas internationella mission i Angola i slutet av 1990-talet.

--Hon hade hoppats att hon skulle kunna köpa en lägenhet för pengarna hon hade sparat. Men det fanns inga lägenheter att köpa. Så det fick bli en bil.

--Den var gammal redan då, säger Fabián, men jag sköter den och jag räknar med att kunna använda den som taxi många år till....

Dessutom är bilen idag värd en liten förmögenhet. Fabián har blivit erbjuden 20 000 dollar cash, nästan 200 000 kronor.

För en nästan 30 år gammal bil i ett land där en bra månadslön inte ens motsvarar 1000 kronor..det finns många mysterier i den kubanska ekonomin...

Fabián och hans hustru Yanina har också varit på internationella missioner i Venezuela, det var där de träffades och det var pengar dom tjänade då som gjorde att dom kunde reparera och inreda sovrummet i huset i Gamla Havanna som Fabián ärvde av sin pappa och där de nu bor med sin nyfödde son Fabianito, lill-Fabian...

Sovrummet har kakelgolv, ett fint duschrum, varmvattenberedare, luftkonditionering och en platt-tv som är uppkopplad till den illegala kabeln som slingrar sig fram över hustaken och som gör att dom kan se spanskspråkiga tv-kanaler från USA.

--Kubansk tv är det ingen som tittar på, säger Yanina.

Sovrummet är fint och välordnat. Fabián har byggt et som en andra våning med en trappa upp från entréplanet. Men här finns inga fönster. Och rummet känns som en liten grotta strax under taket i ett hus som annars mest liknar en stor tom lada.

--Planen, säger Fabián, är att så småningom bygga tre, fyra rum till som vi kan hyra ut till turister....Drömmen är att göra ett litet hostal av huset....

Fabían och Yanina föddes ungefär samtidigt som Sovjetunionen kollapsade och växte upp under den tid som kallades "den speciella perioden".

--Jag minns, berättar Yanina, att i Holguín, där jag bodde, hade alla barnen i skolan sandaler gjorde av bildäck. Det fanns inga andra skor.

--Och det fanns knappt någon mat. Det fanns ingenting.

--Folk som hade dollar, minns hon, kunde hamna i fängelse.

Men Yanina kunde i alla fall studera på universitetet och, liksom Fabián, bli specialtekniker inom sjukvården.

 --Jo, säger Yanina, vissa saker har vi som inte kan förnekas...vi har bra sjukvård och den är gratis...och alla har tillgång till utbildning...kanske är den inte alltid så bra, men den finns i alla fall....

--Ett problem, fortsätter hon, är att eftersom dom flesta lever så dåligt så kan lärare och sjukhusanställda ofta helt enkelt inte göra sitt bästa...

--Och, tillägger Fabián, även om sjukvården är gratis, så är behandlingen av patienterna under all kritik...och maten på sjukhusen går inte äta. Jag har en kusin som nyss fick en ny njure inplanterad. Det kostade ingenting. Men familjen måste åka dit med mat varje dag. De måste också tvätta honom och se till att han ar rena lakan och så…

Yanina ler lite inåtvänt medan hon vaggar lill-Fabian.

-Hmmm...jo, säger hon, vi hjälper i alla fall varandra....Det kanske är något vi har kvar från revolutionen.

Annars är det inte mycket hon tycker att revolutionen har gjort för henne.

--Jag arbetade 12 år på ett sjukhus, säger Yanina, och varje gång det var ett möte på arbetsplatsen, så höll jag alltid tyst, jag vågade aldrig säga vad jag egentligen tyckte.

--Det gick inte.

--Det går inte att säga vad man tycker på Kuba. Det finns ingen yttrandefrihet och jag förstår inte varför.

Det är det enda hon egentligen uppskattar från sin tid i Venezuela - att där fanns många olika röster i tidningar, TV och radio.

Annars var Venezuela mest som ett fängelse, där kubanerna bodde tillsammans och inte kunde göra något utan tillstånd från den politiskt ansvarige.

De levde på ett stipendium som knappt räckte till mat. Resten av lönen sattes in på ett konto på Kuba, som de fick tillgång till först sen missionen var avslutad och dom kommit tillbaka.

--Men, säger Yanina, det vi fick ut i betalning var bara någon procent av det som Venezuela betalade till Kuba...Vi var en billig exportvara, helt enkelt.

--Men vi kunde i alla fall spara pengar, påpekar Fabián.

4000 dollar var under de två år de var där. Så mycket pengar skulle de aldrig få ihop på Kuba.

--Och, säger Fabián, en sak lärde jag mig av Venezuela...och det var att uppskatta det lugn och den fred som finns här.

--Jag blev rånad under pistolhot två gånger i Venezuela, berättar Fabián. Bägge gångerna var det min mobiltelefon de var ute efter...inget annat....en pistol tryckt mot pannan för en mobiltelefon.

--Sånt händer knappast i Havanna. Här kan du gå ut när som helst utan att behöva vara rädd....även om du har pengar på dig och en mobiltelefon i handen. Yanina nickar.

--Jo, det är tryggt på Kuba det är det. Men det känns ändå som om vi lever i en slags bubbla...ingenting händer. Vi rör oss inte i någon riktning.

--Jo, kanske lite, ändrar hon sig.

--Förut hade vi inte tillgång till mobiltelefoner. Det har vi nu...men, ler Yanina aningen bittert, vi har inte råd att hålla oss med något saldo, så vi kan inte ringa, bara ta emot samtal...

--Och nästan allt vi måste köpa, måste vi betala med en annan valuta än den vi får lön.

De två olika valutorna är en huvudvärk för kubanerna.

De flesta priser för konsumtionsvaror är satta i CUC, en konvertibel valuta som motsvarar en dollar.

Men nästan alla löner är i kubanska pesos och det krävs 25 pesos för att köpa en CUC.

--Tack vare att Fabián får betalt i CUC när han har turister som kunder så kan vi i alla fall köpa blöjor åt lilla-Fabián, säger Yanina.

--Men, skrattar hon, trots att det rör sig om engångsblöjor så tvättar jag dom och använder dom igen.

--Det är så det är på Kuba.

Men även om livet är tungt och revolutionens erövringar och drömmer väger lätta som dun så är Yanina och Fabián en lycklig familj.

--Projektet med huset, att bygga ett hostal håller mig igång, säger Fabián.

--Och så lillpojken så klart. Utan honom skulle livet kännas annorlunda.

--Hoppas att han snart får en bror eller syster.

Men önskan om att lill-Fabian ska få ett syskon är Fabián ensam om.

--Jag vill inte ha något mer barn, konstaterar Yanina tvärt.

--Ett barn är alldeles tillräckligt som det ser ut idag på Kuba.

 Fabián tittar vädjande på henne. Men Yanina viker inte.

--Gratis utbildning, gratis sjukvård, trygga gator....jättebra. Men för att ha barn måste man också kunna köpa mat och kläder.

--När revolutionen har löst det problemet, säger Yanina, då kan lill-Fabián få ett syskon. Inte förr.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".