Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Stora drogproblem på Isle of Man

Publicerat måndag 4 september 2017 kl 12.00
"Torin och Jaques hade inte behövt dö"
(9:08 min)
Isle of Man droger
1 av 2
Familjen Lakeman. Foto: Catarina Gustafsson/Sveriges Radio
Isle of Man droger
2 av 2
Foto: Catarina Gustafsson/Sveriges Radio

Ön har ett av de högsta antalet dödsfall relaterat till droger i Storbritannien, enligt Isle of Mans hälsominister. Vår reporter Catarina Gustafsson har mött Ray Lakeman som är en av alla de anhöriga som förlorat sina barn på grund av droger.

Isle of Man, den lilla brittiska ön, ungefär lika stor som danska Bornholm, är känd för att vara ett skatteparadis. Ön ligger mitt i den Irländska sjön emellan England och Irland. Ön som till stor del är självstyrande, med drygt 80 000 invånare, har genom sin låga skatt lockat till sig många affärsverksamheter och brevlådeföretag under åren. Men bakom den välpolerade finansytan finns stora drogproblem.

Ray Lakeman skriver i ett sms att han har på sig en grå t-shirt som det står Grumpy på. Det är lite så han ser ut, en allvarlig lite butter man i 65-års åldern. Vi hoppar in i hans lilla blå bil och åker genom typiskt brittiska landskap. Höjder och dalar, fält med lila blommor och kuststräckor. Allt inbäddat i en gråblek, blöt dimma.

Vi passerar en restaurang vid en utsiktsplats. Där jobbar Torin på somrarna som tonåring. Vi åker förbi en vitkalkad pub med träbänkar utanför, där inne brukade killarna spela. De var båda musiker och jag märker hur stolt Ray låter när han talar om dem. De var väldigt smarta. Duktiga i skolan, lärde sig allt på nolltid. De hade gått långt. Men så blev det inte.

Vi kommer hem till Ray och hans fru Sarah. Sarah är ute och promenerar. Hon tycker inte om att prata om pojkarna men hon är helt okej med att Ray gör det. Deras hem är lite trångt och mörkt. I bokhyllan finns en bild på hela familjen, två glada rödhåriga pojkar som står bredvid sina föräldrar. Alla ler rakt in i kameran.

De uppträdde framför publik den kvällen. Det var ett kulturevenemang och Jaque var med i en tävling där man höll tal inför publik. Han vann tre gånger.

Vi kliver uppför den smala trappan med heltäckningsmatta till den tredje våningen. På väggarna hänger oljemålningar som sonen Torin målat - hav, vågor och kustremsor. Rummet ser ut som det alltid har gjort. Sängen är obäddad och hyllorna dammiga.

Killarna var som tvillingsjälar, de sov alltid i samma rum, även om de hade var sitt rum.

Planscher på fotbollsspelare, The Beatels, The Doors och Gudfadernfilmerna täcker väggarna. Ett schackspel i hörnet. Torin har målat av Al Pacino och Robert De Niro som hänger inramade på väggen.

Ray känner sig nära pojkarna när han är här. Hustrun Sarah har inte varit häruppe på snart tre år. Han drar lite i en tapetbit som sitter löst och säger att de behöver renovera rummet och ta hand om alla grejer. Två katter kommer upp och stryker sig kring mina ben.

Jacques och Torin var mycket aktiva och provade på allt som de hade möjlighet till, från fotboll till teater. Dom spelade båda i ett band och på youtube kan man hitta dom. Långhåriga, luggen i ögonen och rytmen i kroppen.

Jaques, den äldre av dem provade droger flera gånger under tonåren, Något som många ungdomar gör på Isle of Man. Det är lätt att få tag på, och alla bara gör det, för att alla andra gör det berättar Ray. Enligt officiell statiskt så dör 8.5 procent av 100 000 på grund av droger. I England är siffran 3.9.

De senaste åren har 30 personer dött på den lilla ön på grund av överdoser. Ray minns hur han vid två tillfällen fick samtal mitt i natten om att Jacques låg på sjukhus. Det gör han inte alls, han ligger i sitt rum svarade Ray. Men han hade smitit ut. Tagit en för stor dos ecstasy, börjat må dåligt och kompisarna hade ringt en ambulans.

Både Ray och hans hustru jobbade som lärare och de försökte förgäves tala med honom om riskerna med droger. Ray ser uppgiven ut och rycker på axlarna och tittar ut över fälten.

När Jaques fyllde arton så bestämde sig familjen för att han skulle åka till London. Komma ifrån gänget som han umgicks med, bo hos farmor i London och jobba. Straxt därefter lämnade även Torin, den yngre av bröderna ön för att plugga, fysik och astronomi blev hans ämnen på ett universitet i Wales. Jaques var då 20 år och Torin 19. Innan jul bestämde sig killarna för att mötas i Manchester och gå på en fotbollsmatch. De var båda hängivna united fans.

Det var lördag. Jaques pratade med pappa Ray i telefonen, sa att de skulle byta om innan matchen och ta på sig United tröjorna som Ray hade skickat.

På söndagen gick Ray och hustrun på ett födelsedagskalas. När de kom hem så ringde Ray till sin mamma i London klockan halv sex, precis som han gjorde varje söndag. För att höra hur hon mådde och prata lite med Jaques.

Jaques hade inte kommit hem och farmor var orolig. Ingen av pojkarna svarade. Klockan började närma sig halv elva på söndagskvällen. Fortfarande inget svar hos pojkarna. Ray kom i kontakt med killarnas hotell, de hade aldrig checkat in. Hemma i vardagsrummet på Isle of Man började föräldrarna konstruera olika historier om vad som hade hänt. Vid midnatt ringde Ray polisen i Manchester.

Polisen visste inget, sjukhusen hade ingen information. Ray och Sarah anmälde sina sönder som försvunna och en polis från den lokala stationen på ön dök upp klockan tre på natten för att hjälpa dem.

Manchesterpolisen föreslog att killarna hade hakat på några tjejer. Men Ray skakar på huvudet. De var inte sådan. De var liksom lite nördiga, han ler lite snett. Söndagsnatten blev dag. Timmarna gick. Föräldrarna ringde allt och alla, det lades ut efterlysningar på Facebook men ingen hörde av sig. Måndag morgon. Det ringde på dörren och Ray öppnade.

Två poliser stod utanför dörren. Då fick föräldrarna sina farhågor bekräftade. Pojkarna var döda. De hade hittats i ett hotellrum ovanpå en pub utanför Manchester. De hade sett matchen, gått till puben, tagit några pints, gått upp på rummet och tagit drogen MDMA som finns i ecstasy. De hade tagit 30 doser var, i sina kroppar hade de varsin dödlig dos gånger sex.

Varför de checkade in på puben istället för på hotellet de hade bokat finns det inga svar på. Varför de tog en sån hög dos av MDMA finns det inte heller några svar på.

Jag och Ray sitter tysta ett tag. Han går på toaletten och kommer tillbaka. Enligt honom skulle hans söner inte vara döda om de hade vetat hur starka drogerna var. Att förbjuda droger funkar ju inte, det är ju uppenbart med tanke på att antalet dödsfall stiger varje år. Utbildning fungerar ju inte heller. Mina killar kände till riskerna. Torin och Jaques hade inte behövt vara döda.

Jag frågar hur. Han börjar räkna upp alla säkerhetssystem som finns omkring oss. Från airbagen i bilen till förbuden att röka på puben. Han nämner den årliga motorcykeltävlingen som lockar folk till Isle of Man från hela världen. Säkerheten kring arrangemanget är rigorös. Trots det dör varje år tre, fyra personer under tävlingarna. Men ingen skulle ju någonsin ställa sig upp och förbjuda tävlingarna, trots att dem är farliga.

Men droger är förbjudna, men ungar tar ju skiten ändå, säger Ray. Om droger legaliserades så skulle samhället kunna ta reda på vad de innehåller.

Då skulle vi slippa alla onödiga överdoser och dödsfall. Jag frågar om inte en legalisering skulle leda till att fler tog droger. Det tror inte Ray. Det är ju inte så att alla väljer att röka eller dricka sprit, trots att det är lagligt är hans argument.

Världen är blek för oss säger Ray, du och jag lever i samma värld men ändå inte. Jag frågar honom hur han lyckas hantera sorgen. Han plockar fram en liten plastgubbe, som en tennsoldat fast i plast och lägger den i min hand.

När jag lämnar Ray så har verkligheten samma färg som hans. Havet är där, jag står på stranden och tänker att om det varit mindre dimmigt så hade jag kunnat se Irland. Men det är blekt och grått. Hans pojkar växte upp på denna vackra ö. Denna ö som har ett av de högsta antalet dödsfall i Storbritannien grund av droger.

På strandpromenaden träffar jag Michael och Chris. De är i 20-årsåldern, precis som Torin och Jaques, och de har hört talas om The Lakeman brothers. De håller även med om den officiella statistiken att nästan alla ungdomar på ön använder droger.

Det finns inget annat att göra än att gå på fest menar killarna. Inga sportföreningar eller skateboardparker. Inga teaterklasser eller mötesplatser för unga. Det är helt enkelt tråkigt, då tar man droger istället säger de.

Chris har testat droger flera gångar. Han är inne på samma spår som Ray, legalisera och reglera så att det blir säkrare att använda. Jag undrar om det inte skulle göra att han tog droger oftare, men det tror han absolut inte. Han har testat ett par gånger och det räcker.

Killarna går iväg, de ska på fest. Jag fingrar på den lilla plastsoldaten som jag har i min ficka. Den soldaten och hundratals små soldater som Ray har delat ut. Det är Torins gamla gubbar, han brukade färglägga de med en tunn pensel. Röda mantlar och gula bälten under skölden.

De små plastsoldaterna finns utplacerade över hela världen. Pojkarnas vänner, familj, grannar alla har fått en liten gubbe som de har gömt någonstans.

Livet må vara blekt, men solen går aldrig ner över våra pojkar säger Ray Lakeman.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".