Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Fördjupar dagens stora händelser i Sverige och världen.

Livet i Raqqa - vardagen och rädslan

Publicerat onsdag 29 november 2017 kl 10.24
"De hemska minnena kommer alltid att finnas med oss"
7:04 min
15-årige Mohammed flydde IS i Raqqa och bor nu på ett provisoriskt flyktingläger i Bekaadalen i Libanon.
1 av 4
15-årige Mohammed flydde IS Raqqa och bor nu på ett provisoriskt flyktingläger i Bekaadalen i Libanon. Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio.
Mohammeds småsyskon.
2 av 4
Mohammeds småsyskon. Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio.
Mamma Amina och 15-åriga Mohammed al-Toush från Raqqa.
3 av 4
Mamma Amina och 15-åriga Mohammed al-Toush från Raqqa. Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio.
15-årige Mohammed flydde IS Raqqa och bor nu på ett provisoriskt flyktingläger i Bekaadalen i Libanon.
4 av 4
15-årige Mohammed flydde IS Raqqa och bor nu på ett provisoriskt flyktingläger i Bekaadalen i Libanon. Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio.

När IS drevs ut ur staden Raqqa i Syrien av kurdledda USA-stödda styrkor blev förödelsen total, och 270 000 människor flydde därifrån. Och de som levt i staden under IS terror bär på hemska minnen. Vår korrespondent Johan-Mathias Sommarström har träffat 15-åriga Mohammed och hans mamma Amina som lyckades fly till ett provisoriskt flyktingläger i Bekaadalen i Libanon.

Det är trånga vägar som leder bort till familjens nya hem i kåkstaden som är ett flyktingläger. Längs vägarna leker barn som inte går i skolan, några spelar fotboll andra hjälper sina föräldrar med sysslor- alla är nyfikna.

Familjen al-Toush bjuder in mig i gästrummet. Några dynor ligger utlagda på golvet. De har varit i Libanon nästan två månader men är fortfarande utmattade av kriget säger dom och medan Mohammed går för att hämta te säger mamma Amina att hon aldrig kommer att återvända.

 – Nej, jag kommer aldrig att åka tillbaka. Det jag såg och det jag upplevde var för hemskt, jag kommer aldrig att kunna sätta min fot i Raqqa igen.

Hon berättar att de inte heller har någonting att återvända till.

De bodde i ett tvåvåningshus, nu helt förstört av flygbomber. Men det gör inte vår familj särskilt unik. Nästan hela Raqqa och alla dess byggnader har förvandlats till en stor grushög där sargade husruiner som stirrar med sina tomma fönster och bombhål, utgör kuliss åt en stad som försvann.¨

Raqqas invånare har lidit svårt. Till skillnad från Mosul välkomnades inte IS dit när de tog kontroll över staden. Raqqa hade fallit från regimen till al-Qaidaanknutna och andra grupper, när IS genom en serie terrordåd skrämde de andra väpnade oppositionsgrupperna på flykt.

Mohammed al-Toush är 15 år, i nästan fyra år levde han i skräcken för IS.

– Vi respekterade dem inte men vi var rädda för dem. Det hände ju att de skar av människor halsen och när det var bönedags kunde ingen vara på gatorna, det var förbjudet.

De tvingade också människor att se på när de dödade folk.

– De gick till husen och sa åt folk att komma ner till stan eftersom de skulle döda eller slakta någon och alla var tvungna att titta på.

Alla som bodde i Raqqa har sett när människor slaktas, alla som bodde i Raqqa har sett skändade kroppar.

– Självklart. Efter att de dödade någon lämnades kroppen på gatan i 20 dagar och efter det dumpades kropparna, som sopor.

Mohammeds storebror blev piskad flera gånger för att han rökte cigaretter men den svåraste upplevelsen var när IS tvingade honom att bevittna när de stenade en ung kvinna. Hon anklagades för att ha haft en utomäktenskaplig förbindelse- hon stenades till döds. Mohammeds bror kunde inte få bilderna av allt blod ur huvudet. Länge hade han svårt att sova.

Mamman fick inte gå själv ute utan en manlig släkting vid sin sida, men hon såg ändå döden. En gång när IS med maskingevär mejade ner 10 personer.

Döden blev någonting nästan alldagligt berättar Mohammed. Om det inte var död från IS så var det död från regimens eller Rysslands flygattacker, eller från USA:s flygattacker. Det var död överallt, de flesta av hans vänner dödades.

– Sju, åtta av mina närmaste vänner dödades. De flesta när en skola attackerades, i skolan bodde över 200 flyktingar och minst hälften dog.

Han berättar att det var IS och regimen som förstörde skolan, regimen bombade den och sedan förstörde IS den helt när flyktingarna var kvar för att kunna skylla på regimen.

Men Mohammed berättar att han också känner flera som gick med i IS, som valde att dö för terroristerna.

– Flera av mina vänner blev självmordsbombare. IS hjärntvättade dem och övertygade dem genom religiöst prat att spränga sig själva och bli självmordsbombare.

– Jag saknar dem så mycket. Det är vänner som jag spenderat all min tid med och varje gång jag hör att någon har dött är det svårt. Nu vill jag inte ens veta om någon dör.

Han berättar att några lyckades fly, men av de som blev kvar i Syrien har alla dött.

– Jag saknar dem så mycket, här har jag inga vänner.

Mohammed är 15 år. Hade han växt upp i Sverige hade han gått i nionde klass. Nu har han inte gått i skola på flera år, bara fått undervisning i moskén. Ingen vågade smita från den berättar han eftersom IS då skulle ha straffat dem. Men det var inga vanliga ämnen de fick lära sig.

– Vi fick lära oss om religionen, om koranen, om hur man gör jihad och hur man offrar sig själv för att komma till paradisen.

– Självklart är det så pressande att vara rädd hela tiden. När man hör flygplan i luften blir man livrädd att man ska bombas och när man hör böneutroparen är man livrädd att missa att gå till moskén för om man missar kan man bli straffad. Allt är en rädsla.

Mohammeds småsyskon ser ut som så många flyktingbarn som upplevt våld och död. Deras blickar är som slocknade, ingen gnista. De är ömsom glada och skrattar men får ibland plötsliga vredesutbrott eller gråtattacker. De är toviga och smutsiga. Det är barn som sett döden, som är uppvuxna med döden.

Mamman Amina fruktade många gånger för sina barns liv.

– Det var så mycket våld och strider. Man är inte rädd för sitt eget liv man är rädd för sina barns liv. Man dör 100,000 gånger om dagen innan man dör på riktigt, det var otäckt.

– De hemska minnena kommer alltid att finnas med oss. Det är bättre här i flyktinglägret, inte bra, men mycket bättre. Men minnena kommer alltid att finnas kvar.

Mohammed hoppas att han kan börja i en riktig skola snart. Familjen vill inte försöka ta sig till Europa, de vill försöka bygga sig ett nytt liv, någonstans, någon gång när det blivit fred i Syrien.

Till det gamla kommer de inte återvända och sina gamla vänner kommer de aldrig någonsin att återse.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".