Flyktingläger i Libanon
1 av 4
Flyktingläger i Libanon Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio
Minskad flyktinghjälp
2 av 4
Minskad flyktinghjälp Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio
Fotboll i libanesiskt flyktingläger
3 av 4
Fotboll i libanesiskt flyktingläger Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio
Flyktingläger i Libanon
4 av 4
Flyktingläger i Libanon Foto: Johan-Mathias Sommarström/Sveriges Radio
STUDIO ETT ONSDAG 27 DECEMBER

Minskad flyktinghjälp till Syrien

7:24 min
  • Hjälp till syriska flyktingar har minskat dramatiskt.
  • Fortfarande är miljontals människor på flykt.
  • Hör Johan-Mathias Sommarström, Mellanösternkorrespondent, som besökt ett flyktingläger i Libanon.

Insprängt i några träddungar, på en bergssluttning möts jag av ett sopupplag. Det ryker kraftig svart rök när soporna bränns. Alldeles bredvid spelar några barn fotboll på en knölig yta, sneda provisoriskt hopsnickrade hus är bostäder åt några hundra familjer.
De har inte rinnande vatten, inte avlopp, men markägaren låter dom bo här.

Få har pengar, inte ens till mat, och någon hjälp får de inte längre.
Ali Mahmoud Tafesh är en av få privata som hjälper till här, han är vad man skulle kunna kalla en slags frivillig föreståndare för den provisoriska kåkstaden.

- I början av krisen tyckte många människor runt om i världen synd om syrierna och ville hjälpa till. Då var det inga som helst problem med att få människor att hjälpa till eller skänka en slant till mat, förnödenheter och sjukvård, men det har ändrats helt säger han.
Det är som om det blivit en trötthet på Syrier här i Libanon och många ser syrierna som roten till alla problem i samhället.

- Libaneserna känner att syrierna får privilegier och tar från det som libaneserna ska ha, vi är ett litet land med en stor andel flyktingar. Folk tänker inte på att de allra flesta inte kan återvända, antingen för att de riskerar att gripas och kastas i fängelse eller helt enkelt för att de inte har någonting att återvända till plus att det fortfarande är krig och farligt.

Nour är 26 år och bor i det provisoriskt hopsnickrade flyktinglägret. Det har blivit hennes hem. Hon säger att det finns saker som har blivit bättre men att det ironiskt nog också blivit svårare.

- Det som är bättre är att vi i början bara hade tält och presenningar. Nu har vi hus av riktigt virke. Nu har vi också riktiga madrasser att lägga på golvet, förut sov vi på filtar.
Men å andra sidan har FN slutat dela ut sina bidrag.

Hon berättar att de förr fick 260 dollar per familj i månaden, ungefär 2000 kronor, men nu har de pengarna helt slutat att komma.
De får heller inte annat än bara tillfälliga jobb, med extremt låga löner, så det är svårt säger hon.

- Min man är sjuk men även om han jobbar får han inte mer än 13 dollar, ungefär en hundring, för två dagars jobb. 13 dollar är ingenting, det räcker ingenstans.

Hon säger att hon hoppas kunna återvända hem till Syrien någon dag, men nu är det omöjligt. Hon har två barn. En av dem, 3-åriga Soher, har aldrig sett Syrien.

- Han är född i Libanon. Jag är ledsen för att han inte kan växa upp i sitt eget land där han hör hemma.

Runt om i flyktinglägret går människor omkring och gör det de kan. Någon snickrar på huset, någon annan påtar i marken, någon hugger ved. Några barn kastar sten på varandra, deras ögon är sorgsna men också likgiltiga. Det såna ögon man ser hos barn som varit med om sådant barn inte ska behöva vara med om.
Ali Mahmoud Tafesh säger att han märker tydligt på invånarna i flyktinglägret att de blivit allt mer uppgivna.

- Det påverkar folket. Familjer bråkar och grälar, människor mår dåligt, är olyckliga och stressade. De kan inte försörja sig själva och får inte heller någon hjälp utifrån.

Trenden med att människor tröttnat på att hjälpa flyktingarna från Syrien är tydlig. FN får inte in tillräckligt med pengar och har tvingats skära kraftigt i sin hjälp till flyktingarna och samma sak säger Dansk Flyktinghjelp, som är en stor biståndsorganisation i området. Dima Wehbi är programchef där.

- Det märks på både givarkonferenser och på gatan att bidragsgivandet minskat. Det märks också hos frivilligorganisationer.

Men trots att krisen inte längre ses som lika akut som tidigare är behoven kvar. I Libanon tex har flyktingarna ingen juridisk status, vilket innebär att de inte har några permanenta boenden. Det betyder att varje vinter blir en prövning och en stor kostnad.
Men Dima Wehbi förstår om bidragsgivare tröttnat, krisen är snart inne på sitt åttonde år och det finns andra kriser i världen som kallar på uppmärksamhet. Men de minskade inkomsterna till FN och frivilligorganisationer innebär konkreta problem säger hon.

- Det är ett problem hur vi ska prioritera. Med minskade bidrag måste vi prioritera, ska vi ge hjälp till skydd för barn eller ska vi satsa på bostäder till exempel. När bidragen minskar blir människor utan hjälp.
Hon säger att Dansk Flyktinghjelp tvingats skära kraftigt i sina projekt och minska personalen på fältet, det är första gången under sina nio år i hjälpbranchen hon har varit med om att säga upp personal.

- Det är uppenbart att vår hjälp kommer att begränsas. Det kommer att täcka färre områden, hjälpa färre individer och då måste vi prioritera.
- Det finns en gradering hur man prioriterar, från allvarligt sårbar till mycket sårbar och mindre sårbar, men det finns ett problem säger hon. Det är på marken omöjligt att se vem som är mycket sårbar och vem som är allvarligt sårbar- vi fastnar i en slags kategorisering av flyktingar.
Och det är svårt att prioritera säger hon.
- Det är mycket svårt, man vill ju inte bli som en slags maskin. När vi väljer människor som ska få hjälp, det är inte särskilt uppmuntrande- det är svårt att hantera.


Tillbaka i flyktinglägret i Libanon där 26-åriga Nour har bott de senaste fem åren. Hon säger att situationen känns hopplös, att det ofta bara känns mörkt. Hon vet säger hon, att hon aldrig kommer att kunna få det liv hon drömt om. Kanske inte ens hennes barn kan få det?
Hon tror att det kommer att dröja tills hon återser sitt Syrien igen, men om det har hon inte slutat hoppas.

- Jag hoppas alltid. Jag hoppas att det ska bli bättre och jag vill och hoppas verkligen att vi ska kunna återvända till vårt land.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista