Savannah Mullen (tv) och Sarit Shull.
Savannah Mullen (till vänster) och Sarit Shull. Foto: Samuel Larsson/Sveriges Radio.

Den judiska minoriteten i Sydafrika

8:53 min

I en tid när många judar i Sverige upplever en ökad otrygghet och utsatthet, är situationen i Sydafrika en annan. Vår korrespondent träffade två unga judar i Johannesburg, för ett samtal om judisk identitet, om samexistens och om senaste tidens antisemitiska attacker i Sverige.

– Det första jag tänkte var "hoppas mina vänner i Sverige är ok" säger Sarit. Jag blev chockad, jag visste inte att det fanns sådan antisemitism i Sverige, och det var kanske naivt, fyller Savanna i när jag frågar om attacken mot judiska församlingen i Göteborg i december.

Sarit Shull och Savanna Mullen är båda 22 år, från judiska familjer och födda och uppvuxna i Johannesburg, Sydafrika. Båda är studenter, Sarit beskriver sig som liberal ortodox troende jude, Savanna som sekulär. Vi ses på ett café i Johannesburgs judiska kvarter för att jag är nyfiken på hur de som judar i regnbågsnationen Sydafrika, hem till Afrikas största judiska minoritet, ser på senaste tidens händelser i Europa med allt mer synlig anitisemitism och flera anitisimitiska attacker.

– Det chockar mig att vi 70 år efter att det aldrig skulle hända igen ändå ser att det händer, säger Sarit, och undrar varför nazism över huvudet taget är tillåtet i yttrandefrihetens namn i Europa.

En återkommande kommentar i media från unga judar i Sverige efter antisemitiska attacker är att man inte känner sig trygg som jude i Sverige. Att det inte är möjligt att leva ut sin judiska identitet i Sverige utan risker och att man därför överväger att emigrera. Bland de runt 70 000 judar som bor i Sydafrika idag är det förhållandevis få som umgås med tanken att emigrera - åtminstone inte för att det finns en hotbild eller att man av andra orsaker inte fritt kan leva ut sin religiösa och kulturella identitet, säger Sarit och Savanna.

– I Sydafrika är man respektfulla mot varandra och det har med det här landets mångkultur och moderna historia att göra - man aktar sig noga för att kränka någon annan, säger Savanna och Sarit.

Sarit menar till och med att hon aldrig upplevt rasism eller antisemitism riktad direkt mot henne. Och skulle det hända skulle någon annan reagera på en gång, tror Sarit.

Men varken Savanna eller Sarit sticker under stol med att det, trots allt, finns antisemitism i Sydafrika och att det är något landet måste ta tag i på allvar. Och att den kommer från tre håll.

Dels från högerextrema element inom Sydafrikas afrikaanstalande boer-minoritet. Den grupp som dominerade Sydafrikas apartheidera. Dels från islamistiska individer från Sydafrikas muslimska minoritet, och dels från den globala rörelse som trycker på för bojkott och sanktioner mot Israel, en rörelse som i Sydafrika står nära regeringspartiet ANC, som i sin tur har ansträngda relationer med Israel.

På ANC:s partikongress nyligen var till exempel en delegation från palestinska Hamas inbjuden, vilket enligt Savanna är ett lysande exempel på vad hon kallar en skrämmande hållning hos ANC.

Sarit och Savanna har inte mycket till övers för ANC, som de menar är hycklare i sin relation till terrorstämplade Hamas.

– Samexistensen mellan judar och muslimer i stort i Sydafrika är däremot problemfri, säger Sarit Shull.

– Jag har firat eid och haft muslimska vänner över på Pasach, säger Savanna.

På caféet äter vi italiensk glass som är kosher, och Sarit och Savanna skojar om att stället ägs av den judisk-italienska maffian. De skojar överhuvudet taget om allt och alla, men mest om sig själva och den judiska kulturen, och Sarit förklarar urskuldande att judar som skojar om judar, även om riktigt känsliga ämnen, är som en egen genre i den judiska historien.

 Men dråpliga ironier blandas med djupt allvar. Jag frågar om den i Sydafrika så centrala frågan om ras - om vita, svarta och färgade och hur de förhåller sig till det. Liksom de flesta judar i Sydafrika kommer både Sarits och Savannas släkt från Litauen för ungefär 100 år sedan. Och i den sydafrikanska kategoriseringen skulle båda två vid en första anblick antas vara vita. Vilket båda bestämt förnekar.

– Jag känner mer samhörighet med svarta och färgade än med vita, säger Savanna.

– I Sydafrika har vithet och svarthet egentligen mer med kultur än med hudfärg att göra, och jag har ingen vit kultur så hur kan jag vara vit, fyller Sarit i.

Både Sarit och Savanna tycker frågan om ras, som det kallas i Sydafrika, är komplicerad att navigera i som ljushyad jude. Båda inser att de åtnjuter vita sociala privilegier, men menar samtidigt att de också diskriminerades under apartheid-tiden. Och att få Sydafrikaner idag förstår den paradoxen.

Men så berättar Sarit om ett lysande undantag nyligen, där en svart person tog henne i försvar efter att en annan person antytt att hon som vit inte kunde relatera till diskriminering.

– Jag blev så glad, här var någon som lyssnat på mig och förstått att vi har något gemensamt, säger Sarit Shull.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista