Bilder från Asmara, Eritreas huvudstad.
1 av 3
Bilder från Asmara, Eritreas huvudstad. Foto: Tomas Härenstam/Sveriges Radio.
Eritreas informationsminister Yemane Gebremeskel.
2 av 3
Eritreas informationsminister Yemane Gebremeskel. Foto: Tomas Härenstam/Sveriges Radio.
Efter ett årtionde var arbetet klart och järnvägen knöt åter samman Asmara med hamnstaden Massawa vid Röda havets kust, en symbol för den unga nationen Eritreas självständighet och oberoende.
3 av 3
Efter ett årtionde var arbetet klart och järnvägen knöt åter samman Asmara med hamnstaden Massawa vid Röda havets kust, en symbol för den unga nationen Eritreas självständighet och oberoende. Foto: Tomas Härenstam/Sveriges Radio.

Massflykten från Eritrea

9:22 min
  • Eritrea, landet som tävlar med krigshärdarna Syrien och Irak som största ursprungsland för asylsökande i Sverige.
  • Vad är orsaken till denna massflykt från det lilla landet på Afrikas horn?
  • Vi har besökt en av världens mest slutna stater och funnit ett land med två ansikten.

Det gamla ångloket från 1937 kämpar sig uppför bergen mot Eritreas huvudstad Asmara på över 2300 meters höjd. Färden går genom tunnlar och över broar i det dramatiska landskapet.

Den smalspåriga järnvägen byggdes i början av förra århundradet under Italiens kolonialstyre, men förstördes under det långa frihetskriget mot Etiopien. När självständigheten var vunnen i början av 90-talet påbörjades arbetet med att bygga upp den gamla järnvägen igen, med originaldelar, berättar järnvägschefen Tekles Mender.

Efter ett årtionde var arbetet klart och järnvägen knöt åter samman Asmara med hamnstaden Massawa vid Röda havets kust, en symbol för den unga nationen Eritreas självständighet och oberoende.

Tanken var att järnvägen skulle sättas i bruk på nytt, för passagerare och frakt. Så har det inte blivit. I dag saknas det pengar till kol och underhåll av de uråldriga loken och vagnarna. De enda passagerarna på den här turen är en liten skara diplomater och andra utlänningar, som betalat dyrt för att åka ett par mil på den unika gamla järnvägen.

Eritrea är ett av världens fattigaste länder, trots en viss ljusning på senare år. Landet styrs än i dag av de gerillakämpar som ledde kampen mot det etiopiska styret, med president Isaias Afwerki i spetsen. Det finns ingen fri press, inga fria val och inga partier utom presidentens eget. I Sverige är Eritrea kanske mest känt för Dawit Isaak, den svensk-eritreanske journalist som suttit bakom galler utan rättegång i 16 år.

På plats i Asmara är bilden av ”Afrikas Nordkorea” svår att känna igen. I de gamla italienska art deco-husen finns barer, biografer och internetkaféer. Det är fattigt men ingen uppenbar misär. Få soldater och poliser syns på gatorna, och som besökande journalist rör jag mig fritt, utan medföljande ”överrock” från myndigheterna. En handfull utländska journalister har släppts på senare tid, tecken på en försiktig öppning mot omvärlden.

Samtidigt fortsätter tusentals eritreaner fly från sitt land varje månad. Eritrea ligger på topp 10-listan över länder vars medborgare kom på flyktingbåtar över Medelhavet under förra året. Till Sverige kom det under 2017 fler asylsökande bara från Syrien och Irak än från det betydligt mindre Eritrea. Ökningen från 2016 var över 50%.

En viktig del av förklaringen till massflykten är den så kallade nationaltjänst som alla unga eritreaner måste göra. Det är en slags värnplikt, men med en avgörande skillnad: den har inget slut.

– Jag gör nationaltjänst, här i Asmara.

På ett stimmigt fik i Asmara träffar jag Benjamin, som har turen att göra sin nationaltjänst nära sin familj. Andra kan posteras långt hemifrån, med små möjligheter att resa hem. Egentligen heter Benjamin något annat, det är känsligt att prata öppet om frågor som denna.

Den som gör nationaltjänst får först ett halvårs militärutbildning och tilldelas därefter en civil tjänst på obestämd tid. Egentligen ska nationaltjänsten bara pågå i 18 månader, men sedan kriget mot Etiopien i slutet av 90-talet råder fortfarande undantagslagar. Benjamin är inne på sitt fjärde år, och vissa har nu gjort nationaltjänst i över 10 år. Man får ersättning, men enligt Benjamin och andra i hans situation som jag träffar i Asmara räcker den inte att leva på.

– Jag får 1200 nakfa i månaden i månaden. Det räcker inte ens till ett par skor i det här landet,  säger Benjamin om ersättningen som motsvarar ungefär 600 svenska kronor.

Den som gör nationaltjänst är förbjuden att lämna Eritrea, med hot om fängelsestraff. Trots det, och trots de stora riskerna under flykten, ser många unga eritreaner ingen annan utväg. Den som tar sig till Europa kan tjäna pengar och skicka hem till sin familj.

Många familjer är ekonomiskt beroende av diasporan. Kontakten med utlandet sker via sociala medier. Internetkaféerna i Asmara är välfyllda, trots att hastigheten på nätet är mycket långsam.

Eritreaner som flytt landet har vittnat om systematiska och omfattande brott mot mänskliga rättigheter, inklusive tortyr och tvångsarbete, inte minst under nationaltjänsten. Eritreas informationsminister Yemane Gebremeskel avvisar anklagelserna.

– Dessa historier är falska allihop. Det kan alltid förekomma övertramp av enskilda personer, men institutionaliserade övergrepp? Absolut inte. De som gör nationaltjänsten är våra söner och döttrar, våra barn, säger informationsministern.

Sverige ger som regel alla eritreaner uppehållstillstånd, eftersom själva flykten från Eritrea ses som en oppositionell handling med risk för straff för den som skickas tillbaka. Yemane Gebremeskel beklagar Sveriges inställning, som han anser driver fler eritreaner att lämna landet. Han hävdar att de flesta som flyr från Eritrea gör det av ekonomiska skäl.

– Vi har undertecknat Genèvekonventionen så om någon person verkligen är förföljd så ok - men 99% av de som lämnar Eritrea gör det inte på grund av politisk förföljelse.

Han svarar öppet på de flesta av mina frågor, men det finns gränser för vad som kan diskuteras. En sådan gräns är den fängslade svenske journalisten Dawit Isaak. Min frågor om honom avvisas tvärt. Trots hans dubbla medborgarskap ser Eritrea fallet Dawit Isaak som en helt och hållet intern angelägenhet.

– Sverige lägger sig i saker som inte berör dem. Vi kan inte acceptera att Sverige hackar på Eritrea. Detta land må vara litet, men vi har självrespekt.

En halv värld bort, i en lägenhet i Bagarmossen i södra Stockholm, sitter Meron Estefanos vid sitt köksbord. Hon är människorättsaktivist med rötter i Eritrea och driver ett regimkritiskt radioprogram, och har tät kontakt med folk inne i landet. Hon jämför nationaltjänsten i Eritrea med slavarbete.

– Vi kallar det nationalslaveri. Det är ju rena slaveriet.

Meron Estefanos säger att regimen i Eritrea utnyttjar flyktingkrisen för egen vinning, främst genom de pengar som flyktingarna skickar tillbaka hem till sina familjer.

– Regimen är anledningen till att folk flyr, samtidigt tjänar de mycket pengar på det. För det första är det remittans, landet överlever ju genom remittans. För andra ger Europa pengar till Eritrea på grund av flyktingkrisen. Det är en ironi.

Någon vecka före mitt besök i Eritrea hände något mycket ovanligt i landet: en öppen gatudemonstration i Asmara, i protest mot att myndigheterna gripit ledaren för en islamisk skola. Demonstrationen skingrades av polis och allt var lugnt när jag besökte platsen, men Meron Estefanos ser ändå händelsen som ett tecken på att regimen är försvagad.

 – Det är något otroligt som vi aldrig hade trott att vi skulle få se, att folk skulle protestera inne i landet. Det är som att se en demonstration i Nordkorea. Det är stort. Landet är 26 år gammalt och har aldrig haft några protester. Jag är väldigt hoppfull att det är början på slutet av den här regimen.

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista