Barn fast i Etiopien i väntan på beslut från Migrationsverket

12 min
  • I Etiopien finns flera barn från grannlandet Eritrea som väntar på att få återförenas med sina föräldrar i Sverige.
  • Men de har hamnat i ett moment 22, för Migrationsverket kräver att de ska visa upp eritreanska pass för att få komma till Sverige och det är nästan omöjligt för eritreanska barn att få pass.
  • Hör reportage av Samuel Larsson, utrikeskorrespondent och Johanna Sjövall, reporter Ekot. 

– Jag är så ledsen för vad de beslutat. Det är fel. Jag är ju ensam här, jag har inga syskon och inga föräldrar som tar hand om mig, säger Helen, när jag hittar henne i en liten enrumslägenhet i den myllrande mångmiljonstaden Addis Abeba i Etiopien. Helene är 12 år gammal och heter egentligen något annat.

Rummet består av tre sängar, en soffa och en liten TV. På väggarna hänger krucifix och i ett hörn står en kaffepanna på en glödeld.

Helene berättar att hon inte gör annat än att sitta här i lägenheten, titta på TV och ibland prata med sin mamma i Sverige i telefon. Hon har inga jämnåriga vänner, går inte i skolan trots att hon gärna skulle vilja, och när jag frågar varför så säger hon att hon inte vågar gå själv, och att hon inte har någon som kan följa.

- Hon bor själv tolv år gammal. Hon kan inte ens laga mat. Skulle hon kunna gå till ett annat land och skaffa ett pass? Nej, hon kan inte.
Min dotter kan inte resa till ett annat land och skaffa ett pass. Hon är ju bara tolv år säger Sauro, som egentligen heter något annat.

Hon bor i en liten stad i mellansverige och vi träffas i hennes lägenhet.

På golvet i hennes vardagsrum står en kokplatta. Precis som i många eritreanska hem brygger hon kaffe på traditionellt vis. Hon rostar de färska kaffebönorna över plattan.

Det har gått sex år sedan hon lämnade sitt enda barn hos sin syster i Eritrea. Hon tog sig först till grannlandet Sudan och därifrån vidare till Libyen och över medelhavet till Italien och vidare upp genom Europa till Sverige.

Hon säger att hon inte ville utsätta sin dotter för den farliga resan men att hon gjorde det för att ge dottern en framtid.

Hennes man är död sedan tio år tillbaka och hon säger att det var svårt att försörja ensam dottern själv i Eritrea.
- Därför jag kommer här. För min dotter. Om hon går i skolan här får hon en bra framtid. Hon säger att om jag går klart skolan ska jag bli doktor. Det är därför jag kommer här. Men även nu. Titta. Fyra år har gått. 

Hon kom till Sverige för fyra år sedan och fick permanent uppehållstillstånd sommaren 2015. I början av 2016 ansökte hon om att få återförenas med sin dotter som då tagit sig till Etiopiens huvudstad Addis Abeba.

Men ganska snart förstod hon att det skulle bli problem. Precis som många eritreaner saknar dottern passhandlingar. Det är väldigt svårt för barn över fem år att få pass eftersom det är olagligt att lämna Eritrea utan tillstånd från regimen.

Trots det kräver Migrationsverket att Sauros dotter ska ansöka om ett pass på en eritreansk ambassad för att på så vis bevisa att de är släkt.
Eftersom det inte finns någon eritreansk ambassad i Etiopien måste hon ta sig till något av grannländerna Sudan eller Kenya.
Men eftersom hon inte har något pass - kan hon inte passera gränsen lagligt.

Enligt Sauro måste man då anlita flyktingsmugglare och risken att bli kidnappad av grupper som bedriver människohandel är stor. 

Det framgår också av rapporter från svenska ambassaden i Etiopien och Sudan. Sauro vill inte anlita flyktingsmugglare och därför är dottern nu fast i Addis Abeba sedan två år tillbaka.

- Jag bor här, min kropp är här men mitt hjärta och min hjärna är med henne.
- Hela tiden jag säger till henne att hon inte ska gå ut.
Sauro är orolig för sin dotter, hon är rädd att hon ska råka illa ut om hon går ut själv och därför brukar hon säga till sin dotter att inte gå ut ur lägenheten.

Och dottern sitter mest inne, enligt Sauro, som berättar att de brukar prata i telefon flera timmar om dagen.
- Jag säger du måste vänta, hon säger jag kan inte vänta, jag måste vara med dig.

- Vet hon att du saknar henne?
- Ja, när hon gråter jag gråter också. När hon gråter så gråter jag också. När hon gråter jag gråter sedan slut tillsammans.
- Ni slutar gråta tillsammans?
- Ja, hon säger slut och då vi stoppar tillsammans.

I Utlänningslagen finns möjlighet att bevilja bevislättnad om det är mycket svårt att skaffa ett pass. Då kan man till exempel få bevis sitt släktskap genom DNA-prov.

Men Migrationsverket menar att man då först måste visa att man verkligen försökt skaffa ett pass och de menar att Helen inte gjort det och därför har hon fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.

Migrationsverkets beslut är överklagat till Migrationsdomstolen men där har Helens ärende blivit liggande i nästan ett år.

Men den juridiska processen pågår ovanför hennes huvud, och Helene verkar inte vara medveten om vad den handlar om. Hennes mamma har inte berättat för henne varför det dröjer, säger hon, men berättar hur hon ser andra eritreanska flyktingbarn här i Addis Abeba som reser vidare till Europa eller Amerika, och att hon inte förstår varför inte hon får göra samma sak.

Helene är blyg, pratar tyst och när vi pratar om hennes mamma börjar hon flera gånger gråta och får samlas sig innan vi kan fortsätta.

– Jag gråter varje kväll, berättar Helene, så mamma försöker alltid muntra upp mig och få mig att skratta när vi pratar i telefon.

Men Helene är inte helt ensam, åtminstone inte än. Hon delar lägenhet med Alem, som är 22 år och även hon egentligen heter något annat, och hennes två yngre bröder. Alem och bröderna flydde tvångsrekrytering till Eritrianska armén, och träffade av en slump på Helen under flykten till Etiopien.

– Hon gick där helt ensam på vägen, utan någon vuxen som såg efter henne, så vi tog hand om henne. Nu är vi som syskon, berättar Alem.

Men det var för nästan två år sedan. Då var Helene på intervju för familjeåterförening på svenska ambassaden här i stan. Men sen dess har hon bara väntat. Utan vänner, utan skola och utan sin mamma.

– Hon gråter varje kväll hon ska sova, men jag har alltid försökt trösta henne och säga att hon snart ska få träffa sin mamma, berättar Alem. Men jag kunde aldrig tro att det var vi som skulle åka härifrån först, säger hon - som tillsammans med sina syskon fått asyl i Kanada och måste lämna lägenheten, Addis Abeba och Helene senast den här veckan.

– Det känns inget bra. Jag hade varit mycket gladare för min asyl om Helene hade åkt först. Nu är jag bara bedrövad, säger Alem. Helens mamma i Sverige försöker nu desperat hitta någon annan vuxen som kan ta hand om hennes dotter, men ännu finns det ingen lösning.

– Svenska migrationsverket känner inte den här flickans smärta, säger Alem upprört. De agerar ansvarslöst - de vet ju att hon bara är ett barn, varför gör de såhär?

För 12-åriga Helene har alltså situationen blivit akut i väntan på den svenska processen, och hon berättar att hon är rädd för vad som ska hända nästa vecka när Alem och hennes bröder flyttar och hon riskerar att stå utan vuxna människor som tar hand om henne.

– Jag vill ju bara träffa min mamma, säger Helen ännu en gång. Men när min tolk frågar vad det första hon ska göra när de ses, spricker hon för första gången upp i ett leende.

– Då ska hon få en kram.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista