Familjer vars öden präglats av Stalintiden

8:30 min
  • I Sibirien har nästan alla familjer berättelser kopplade till Stalintidens förtryck och terror. Det var här som de flesta Gulaglägren fanns.
  • Men minnet av det totalitära systemet har i dagens Rysslands blivit politiserat. De som fortfarande kartlägger det totalitära sovjetiska systemet blir stämplade som utländska agenter.
  • Hör Maria Persson Löfgren, korrespondent, från Gulaglägrens hjärta i sibiriska Krasnojarsk.

Tre glada hundar skäller glatt och visar sina konster. Hundarnas viktiga roll under kriget framhävs för skolbarn, som besöker museet i sibiriska Krasnojarsk. Ett sätt att väcka barns intresse för kriget, snarare än en helt sanningsenlig bild av hur det var för både människor och hundar då.

Kriget det stora fosterländska kriget, som det kallas fortfarande i Ryssland, har för varje år fått allt större utrymme och banat väg för en förändrad bild av den sovjetiske diktatorn Josef Stalin. Hans roll i krigssegern dominerar över bilden av massmördaren. Mannen på vars order miljontals dödades framförallt före kriget åren 1937 till 1939. Avrättade med nackskott eller i plågsamma sjukdomar och hunger i Gulaglägren. Och ingenstans var offren för repressionen så många som här i Sibirien.

– Min mammas föräldrar sköts ihjäl 1937 i det som kallades för Harbinoperationen, hon var bara sex år då och placerades på barnhem i Novosibirsk, berättar Aleksej Babij, som arbetar för människorättsorganisationen Memorial i Krasnojarsk.
Memorialgruppen i Krasnojarsk firar snart sitt 30 årsjubileum, ironiskt nog på samma dag som Ryssland firar Segerdagen, 9:e maj.
Babij var en av dem, som grundade Memorial 1988 i Krasnojarsk, alltså redan på sovjetisk tid:

– Volodja Berger, som var dissident från dåvarande Leningrad, jag och Ira var med från början. Volodja dog för några veckor sedan och Ira bor i Israel idag. Vi som fortsätter arbeta här är alla i 60 årsåldern, säger Aleksej liksom i förbigående när vi möts i en typisk sovjetisk lägenhet på Proletärernas gata.

Han oroar sig för att det snart inte finns nån i gruppen kvar, eftersom den kartläggning av offren för Stalins terror de arbetat med i snart 30 år på intet vis är över. Alla offer och deras idag levande anhöriga har rätt att bli rehabiliterade, som det heter på ryska, det vill säga de ska återupprättas. Aleksej, som är matematiker, var central för hur de lyckades bygga upp ett arkiv från kartotek med ett namn på varje liten lapp till ett digitaliserat arkiv, öppet för alla att söka i.

– Vi har siffran 190 000 namn, men den utgör förmodligen bara en femtedel av alla dem, som borde återupprättas och få sina historier kartlagda. Det handlar snarare om över en miljon, det här var ett område med många Gulagläger och många offer. Hit deporterades troende, tyskättlingar och andra som hade enligt systemet fel nationalitet.
På order av Stalin deporterades människor från hela det forna Sovjetunionen till Sibirien, eller så blev de avrättade kort efter att de hade gripits. Så var det för Babijs morföräldrar.

– De sköts så klart, som en del av det som hette den nationella operationen, de "nationella" var en hög procent av de avrättade. De hade tyskt, polskt, påbrå, var harbintser , kineser, japaner och koreaner, fortsätter han. Hans mamma var så liten när föräldrarna försvann, så hon visste ingenting om dem. Men på 70-talet lyckades Aleksej hitta uppgifter i då öppna statliga arkiv i Novosibrisk, deras namn och yrke. Men först under perestrojkan fick mamman och Aleksej veta mer om vad som egentligen hänt dem.

– Först 1990 kunde vi läsa i KGB:s arkiv i Novosibirsk om dem, fortsätter Aleksej. Det fanns också foton på dem och bakgrunder. De var lärare, som skickades från dagens Ukraina till Harbin, som en del av det kinesiskryska järnvägsbygget i Harbin. Den kinesiska staden blev hem både för ryssar som flydde från Sovjetväldet och ryssar, som skickades dit för att bygga järnvägen och arbeta på skolor och företag knutna till järnvägen.

– Jag har en intressant historia kring Harbin, min mormors familj var lärare, som bjöds in av Katarina den stora att arbeta i Harbin, men senare splittrades familjen. Min mormors mamma och syster var inbitna kommunister och medlemmar av Komsomol och de valde att återvända till Sovjetunionen när en annan gren av samma familj, valde att åka åt andra hållet till USA och Los Angeles.

– En del av familjen åkte till Amerika och andra halvan återvände till Sovjetunionen, av dem som valde Sovjetunionen blev alla utom min mamma gripna och avrättade för att de hade arbetat i Harbin. De sågs som spioner, fortsätter Aleksej.

– De andra åkte till Los Angeles eller San Fransisco och en av mina släktingar, har jag fått veta nyligen, blev en känd jazzmusiker och kompositör Jevgenij, som blev Eugene Poddany, som skrev musik till flera av Hollywoods filmer. Två olika öden, några åkte till Amerika och de andra till fosterlandet och så blev resultatet, säger Aleksej på sitt lite torra matematiska sätt, utan att visa något av vad han känner inför denna ödets oerhörda tragik.

Ett förhållningssätt som förmodligen är nödvändigt om du ägnat 30 år av ditt liv till att dokumentera de grymma människobrott, som den sovjetiska maskinen under Stalin stod för.

I ett av Aleksejs rum ligger staplar med böcker, som Memorial i Krasnojarsk trycker upp till bibliotek och skolor. Till minne av offren för politisk repression i Krasnojarsk län, heter boken och listar alfabetisk alla av dem, som hittills kartlagts.

– Här i länet har vi stöd, särskilt från kulturpersonligheter och intellektuella och så fick vi stöd från kulturministern att trycka de här böckerna, som ska delas ut till unga i skolor och bibliotek.
Sen har vi tävlingar där unga får skriva på det här temat och då visar det sig att vi hittar nya namn, som vi inte ens kände till, men som de unga hört om i sin familj, berättar Aleksej.

Inställningen i detta Gulags epicentrum är också annorlunda när det gäller synen på Stalin. När nya statyer rests här och där i andra delar av Ryssland har alla förslag om motsvarande hittills stoppats av myndigheterna i Krasnojarsk.

Men de ger inte upp. Aleksej skrattar och svarar med något som på svenska skulle kunna motsvara : de har eld i byxorna, för att understryka hur angelägna vissa ändå fortfarande är för att få sätta upp en Stalin staty i Krasnojarsk.

Regelbundet återkommer de med sina försök och vart femte år är det uppe igen när "generalismo" firas i samband med segern i fosterländska kriget, säger Aleksej och hänvisar till just 9:e maj där Ryssland nuförtiden firar med stora militärparader på Röda torget nästan som det var på Stalins tid.

Kommunistpartiet är dock svagt i Krasnojarsk och de lokala politikerna är inte för att sätta upp någon staty.

Att satirfilmen Stalins död förbjöds i Ryssland efter två föreställningar, anser Aleksej beror på att det farligaste vore om ryssar ler och skrattar åt Stalin, att förlöjliga är värre än att bara hata honom, säger Aleksej och skrattar i rummet som från golv till tak är fullt av namn på offren för samme Stalins terror.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista