Migranternas vanligaste väg: Marocko till Spanien

8:22 min
  • Spanien och EU förhandlar med Marocko för att få bättre kontroll på landets gränser.
  • Samtidigt är situationen svår för de migranter som kommer till de spanska kuststäderna.
  • Hör reportage av Karin Hållsten.

– Vi har inget att äta, inget vatten, vi är sjuka, säger en kvinna i hamnen i Algeciras i södra Spanien. Inte den delen av hamnen där de stora lastfartygen lägger till. Inte heller den del där turistfärjorna till Marocko går. Utan hamnen för fritidsbåtar. Tittar jag ut över havet ser jag Gibraltarklippan några kilometer bort. Men det är varken den eller sportbåtarna som har min uppmärksamhet.

– Jag är för hungrig för att prata, jag vill bara härifrån, säger en man.

De är migranter som kommit hit från Marocko. Nu är de inlåsta på en pir i väntan på att polisen ska identifiera och registrera dem. Tre av sjöräddningens båtar fungerar som bostad men det är 140 migranter och alla får inte plats. Här har de väntat i fyra dagar utan el och utan toaletter.
– Ni måste ha tålamod, säger José Àngel Cadelo, han jobbar egentligen på turistkontoret i Algeciras men är också engagerad i en lokal hjälporganisation som heter Sociedad Mediterrànea. I en påse har han mobiltelefoner som han har tagit med hem och laddat, han ger tillbaka dem till händer som sträcks fram, och samlar in nya vars batterier dött.
– Om du själv inte ser verkligheten på nära håll kommer du aldrig kunna förstå hur svårt det är att leva utan kläder, utan toalett, utan dusch, utan mat, säger José Àngel Cadelo.

Migranterna här kommer från afrikanska länder söder om Sahara, Guinea, Mali, Elfenbenskusten. Många ligger på marken eller sitter med huvudet i händerna.

– Det här är ett fängelse, ropar någon, släpp ut oss. Men en kille kommer fram till mig, ler stort, gör v-tecknet och presenterar sig som Omar. Han kommer från Marocko. När jag frågar om han kan franska, spanska eller engelska skakar han bara på huvudet. José Àngel ringer upp en vän som pratar arabiska, sätter telefonen i högtalarläge och håller fram den till Omar.

Medan de flesta migranter här har tagit sig till Spanien i gummibåtar – några med motor andra har paddlat – så har Omar gömt sig på en av turistfärjorna från Marocko. Polisen tog honom när han kom fram berättar han, och nu väntar han här tillsammans med de andra. Han vill ta sig till Belgien, där har han släktingar som väntar på honom. Han vill hitta ett jobb där.

José Àngel tar tillbaka telefonen för att avsluta samtalet, men Omar knackar honom på axeln, först försynt, men sen mer angeläget, och pekar mot telefonen.
– Min familj vet inte att jag är här, de vet inte om jag lever eller är död. Kan ni ringa dem, ber Omar. Han ger oss ett telefonnummer och José Àngel lovar att ringa.

En helikopter spanar över vattnet och hamnen, två kvarter härifrån sitter Algeciras borgmästare José Ignacio Landaluce.
– När sjöräddningen tar in migranterna till hamnen måste vi hålla kvar dem där till dess att polisen hämtar dem. Just nu går tre av sjöräddningens båtar inte att använda för att människor bor på dem. Under tiden kommer fler migranter från Marocko men vi har inga båtar att rädda dem med, säger borgmästaren.

EU och spanska regeringen har skjutit till pengar och hjälp för att kunna effektivisera mottagandet, men det som egentligen behövs är en global lösning, menar han.

Italien – som tog emot flest migranter tidigare – har stängt sina hamnar och nu har Spanien blivit den vanligaste vägen in i Europa. FN uppskattar att 24 000 migranter tagit den vägen hittills i år.

– Om vi inte hittar en solidarisk lösning kommer vi ha ett permanent problem med migranter som antingen tar sig till Grekland, Italien eller Spanien. Och så måste Spanien och EU hitta en lösning med Marocko. Det är fundamentalt, säger borgmästare José Ignacio Landaluce.

José Àngel Cadelo från hjälporganisationen Sociedad Mediterrànea visar filmer på migranter som ger sig iväg i gummibåtar från Marockos stränder i skymningen.

– Marocko har blivit slappare med sina gränskontroller för att få mer pengar från EU, säger José Àngel, det vet alla här. Turkiet har fått miljardbelopp för att säkra sina gränser, nu vill Marocko ha något liknande, säger han.

Från officiellt håll finns inga klagomål på Marocko och när Spanska representanter var där på besök förra veckan fick de beskedet att det inte finns någon avsiktlig attitydförändring från Marockos sida som skulle kunna leda till ökade flyktingströmmar, rapporterar spanska tidningar. Marocko har lovat att göra större ansträngningar men har också begärt pengar och utrustning från EU.

Efter några timmar är jag tillbaka i Algeciras hamn. Men piren med Omar och de andra migranterna ligger öde. Jag ser gummibåtarna de använt för att ta sig över Medelhavet, de liknar de uppblåsbara båtar barn leker med på stranden, det finns en kvarlämnad sko, en flytväst, vattenflaskor och jospaket.

José Àngel Cadelo är också här och har hunnit ta reda på var migranterna tagit vägen.

– Jag kom hit för att lämna tillbaka telefonerna som jag laddat, men då var de inte här. Jag letade länge utan att hitta dem. Till slut fick jag veta att polisen hämtat dem och att de är utplacerade i idrottshallarna polisen använder för att kunna registrera dem. Jag åkte dit men fick inte komma in. Men en kompis till mig är polis, han lovade att se till att telefonerna kommer i rätt händer, säger han.

– Jag frågade polisen om de sett en marockansk pojke och de berättade för mig att han rymt. Marockaner blir alltid tillbakaskickade och det vet de om. Därför rymmer de alltid.

José Àngel gissar att Omar rymt från ett toafönster. Jag frågar José Àngel om han lyckats få tag på Omars mamma.

– Hon blev väldigt glad, hon visste inte ens om han var vid liv så du kan ju tänka dig. 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista